Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

Ta ett mått Raymond Chandler. Krydda med lite The Silence of the Lambs. Och spä ut med med lite H.P. Lovecraft och en hel del Friedrich Nietzsche. Då får du någonting som liknar HBO:s kritikerrosade och omdebatterade serie True Detective.

Vi får följa poliskollegorna Rust Cohle och Marty Hart under två tidsperioder. 1995 börjar de utreda ett ritualmord på en kvinna som hittas vid ett träd ute på ett fält. De upptäcker snart att flera fall av försvunna barn kan vara kopplade till mordet. De hittar dock den till synes skyldige och denne omkommer i en skottlossning. 2012 tas dock utredningen upp igen då ett nytt liknande mord inträffar. Två nya poliser undersöker fallet och som del i utredningen granskar de Cohles och Harts utredning. De intervjuar de före detta poliserna och dessa intervjuer utgör berättarramen för den första halvan av säsongen.

Språket känns som lånat från Raymond Chandler och de hårdkokta deckare han skrev. Det vore inte fel att säga att serien lånar klichéer från denna genre. Men den gör det på ett annorlunda sätt. I karaktären Cohle har vi exempelvis en variant av den typiske cyniske, hårdkokte detektiven. Cynismen har dock i detta fall gått över i en bottenlös nihilism där all mening och alla värden har gått förlorade.

Det finns en hel del geniala tekniker som manusförfattarna använt sig av för att fängsla publiken. Eftersom berättelsen till stor del består av tillbakablickar ser vi en stor skillnad på karaktärerna så som de var 1995 och så som de är 2012. Tydligast är detta hos Cohle som under senare år gått ned sig i alkoholmissbruk och nu ser ut som en hemlös. Flera gånger i de tidiga avsnitten nämns i förbigående också en konflikt mellan de två huvudkaraktärerna som tydligen skulle inneburit slutet på deras vänskap och samarbete. Vad denna konflikt består av får vi inte veta förrän längre fram.

Utöver det så finns det något väldigt fascinerande över brottsutredningen som sträcker sig över flera decennier. De gör sig väldigt bra på film/TV och det finns något episkt över dem. Kanske har det att göra med att det då finns utrymme för att spekulera kring varför fallet aldrig blir löst. Finns det kanske korrupta poliser eller rent av en konspiration som hindrar utredarnas framsteg? Jo, naturligtvis. Utan att avslöja för mycket så verkar det finnas någon form av konspiration bakom mordfallet och de försvunna barnen. Men det hanteras på ett oerhört snyggt sätt av manusförfattarna och regissören och det slutar aldrig vara trovärdigt. Konspirationer har en tendens att bli lite löjliga men så är icke fallet här. Att serien håller en så genomgående hög kvalité kan förmodligen härledas till det faktum att samtliga avsnitt är regisserade och skrivna av samma personer. För manus står Nic Pizzolatto och samtliga åtta avsnitt regisserades av Cary Joji Fukunaga. Vanligtvis växlar serier regissörer och manusförfattare mellan avsnitt, vilket kan ge ett splittrat intryck.

Men jag nämnde ju och i min inledning såväl H.P. Lovecraft som Friedrich Nietzsche. Och det är kanske dessa aspekter av serien som jag finner mest fascinerande. För det finns en genomgående filosofisk tråd i serien som är fantastiskt. Sällan har populärkulturella gestaltningar av tunga filosofiska frågor behandlats på ett såpass intelligent och moget sätt. Karaktären Marty är en familjeman. Han är uppvuxen i det område i Louisiana där serien utspelar sig. Som de flesta andra där ser hans sig som en god kristen man med en tydlig uppfattning om rätt och fel. Han har sina principer. Och han är ett notoriskt otroget svin mot sin fru. Rust Cohle å andra sidan kommer inte från trakten. Han är en udda karaktär. Efter sin dotters död några år tidigare är han en övertygad nihilist. Och han lever, i motsats till Marty, efter sin övertygelse. Det finns ingen mening med livet och i slutändan inget rätt och fel. Människan och individen är inte viktig. Allt är obetydligt. Livet och universum är bara en serie kaosartade händelser, utan något större koncept som binder dem samman. Hans filosofiska klarsyn, hans strikta logik och hans konsekventa handlande resulterar också i en livsstil på gränsen till avgrunden. Nietzsche skrev i Beyond Good and Evil:

He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you.

Dessa ord kan sägas illustrera Cohles livsstil. Alltid på jakt efter monstren, men alltid själv på gränsen till att bli ett. En gräns som består av droger och alkohol. Snart riktar polisen misstankarna mot denne udda, destruktive man. I Cohle får vi också se en karaktärsutveckling som är oerhört välskriven. Han går fram A till B till C under seriens gång och den plats han kommer till i slutändan är extremt tillfredsställande. Hans sista repliker i det sista avsnittet är hjärtskärande, inte minst eftersom vi vet var han befunnit sig tidigare.

I kontrast till Cohles ateistiska cynism har vi ett samhälle präglat av religion. Vi får ta del av väckelsemöten, försupna och korrupta präster, men också ett genuint budskap som går i klinch med Cohles nihilism. Cohle är övertygad om att det inte finns något större än det vi kan se men samtidigt befinner han sig i ett samhälle som är präglat av tro. Och serien i sig är inte fullt entydig med vilken ställning den tar. Det är här Lovecraft kommer in. Eller kanske inte främst Lovecraft. Robert Chambers hette en författare som var en av Lovecrafts förebilder och denne skrev boken The King in Yellow. Denne gula kung är någon som nämns ett flertal gånger i TV-serien. Traumatiserade offer för den hedniska kult som verkar finnas på Louisianas landsbygd vittnar om hans existens och en hemsk plats de kallar Carcosa. Detta är koncept hämtade ur Chambers. Men vissa fans vill också mena att serien faktiskt knyter an till Lovecrafts Chtulu-mythos. Chtulu är ett mytologiskt monster från universums ursprung. Han dyrkas av sekter i Lovecrafts verk. Chtulu representerar det kaos och den galenskap som drabbar människan då denne konfronteras med de enorma sanningarna om universum och dess meningslöshet. Det är just detta som drabbar Cohle. Och i True Detective är ondskan såpass närvarande att den nästan personifieras. Den blir en närvarande kraft. Vem är The Yellow King? Är han Satan själv? Är det en personifikation av det kaos som drabbat Cohle? Genom serien hemsöks Cohle av visioner. Det blir aldrig helt klart huruvida dessa är hallucinationer eller faktiska övernaturliga uppenbarelser. Men i ett avgörande ögonblick så tycks han se himlen öppna sig och han stirrar rakt in i universums mörker. Han stirrar rakt in i avgrunden, i universums djup, kanske tillbaka till existensens vagga. Och detta förändrar honom på riktigt. Trots detta vet vi inte som publik om visionen var riktigt eller ej. Konsekvenserna av den var dock reella.

Men serien består inte bara av filosofi eller allusioner till andra litterära verk. Det finns en deckarhistoria också. Det är ett familjedrama. Det finns flera aspekter som är fantastiska. Något serien fått kritik för är dess kvinnosyn, vilket jag verkligen kan förstå. Den starkaste kvinnliga karaktären är Martys fru Maggie Hart. Skådespelerskan Michelle Monaghan gör vad  hon kan med en karaktär som är välskriven, men får för lite utrymme. Övriga kvinnor (förutom Martys två döttrar) är antingen prostituerade, white trash eller någon form av offer. Med det sagt tycker jag dock att kvinnosynen här inte alls är lika vidrig som den i Game of Thrones. Fast de båda serierna är kanske sexistiska på två olika sätt. True Detective marginaliserar kvinnorna så att de alltid gestaltas i relation till de manliga karaktärerna och alltid är någon form av offer. I Game of Thrones finns det ett antal starka feministiska karaktärer (såsom Arya Stark eller Daenerys Targaryen), men istället så exploateras kvinnokroppen in absurdum och 95% av de kvinnliga karaktärer som förekommer i den serien är helt och hållet rena sexobjekt. Det är relativt lite tuttar i True Detective.

Något som också måste beröras är de lysande skådespelarna. Jag har redan nämn Monaghan. Hon gör väldigt bra i från sig i en roll som är för liten. Men hon är extremt trovärdig och realistisk.

Woody Harrelson har för mig länge varit en ojämn skådespelare. Han har fungerat i vissa roller, men allt för ofta framstår han som en misslyckad hillbilly-komiker. Här är han sylvass. Hans rollgestaltning är så perfekt att det är en njutning att se. Hans Marty Hart är egentligen en vanlig medelsvensson. En familjeman med principer. Men som hela tiden bryter mot dessa. Han har en opretentiös och sympatisk attityd, samtidigt som han har oerhörda brister. Harrelson ger karaktären liv med ett väldigt utstuderat och genomtänkt rörelsemönster, tonfall och egenheter. Han har också humor, vilket behövs i en serie som är såpass mörk som denna.

Och så har vi naturligtvis Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle. Detta måste vara kronan i verket på hans pågående karriärmässiga renässans – hans s.k. ”McConaissance”. Glöm killen från alla de där romantiska komedierna. Här har ni en av de mörkaste, mest fascinerande anti-hjältarna sedan…. Ja, jag vet inte. Hans djupa rossliga röst, hans trötta blick. Hans cynism. Hans besatthet. Hans sorg och tragik. Allt är sylvasst framställt. Han är seriens hjärta och hjärna och den karaktär som man bryr sig mest om. De båda karaktärerna kompletterar varandra och blir en deckarduo i klass med Mulder och Scully eller Holmes och Watson.

Första säsongen av True Detective är bland det bästa jag sett på TV på länge. Eftersom serien tydligen är av antologi-typen kommer nästa säsong ha en helt annan handling och helt andra karaktärer. Och tur är väl det. För som en fristående historia på åtta timmar är den första säsongen perfekt. Med dess filosofiska dimensioner och dess litterära allusioner så blir serien något oerhört nyskapande och storartat. Jag tror aldrig jag sett något liknande. Karaktärerna är genomgående välskrivna och storyn är så väl avvägd vad gäller tempo och uppbyggnad att man sugs in på ett sätt som sällan sker. Serien väcker så mycket tankar och det finns så mycket att analysera att det nästan blir övermäktigt. Men samtidigt tar inte den mer ”ytliga” deckarhistorien skada av detta. Metaforerna sker inte på bekostnad av realismen eller handlingen. Symboliken hamnar inte i fokus. Den finns ute i periferin. Det är inte bara ett filosofiskt verk, vilket min recension kan ge sken av. Den är också samhällskritisk. Det finns politiska aspekter som berör det amerikanska samhället i stort. Det finns en kritik mot den amerikanska mannens självbild. Det finns massor. Och samtidigt så är det en tämligen enkel historia om två poliser som försöker lösa ett mord. Det är deckar-upplägg 1A. Men samtidigt är detta det bästa inom thriller/seriemördargenren sedan Jonathan Demmes The Silence of the Lambs. Jag kan inte komma på en bättre deckare, varken på TV eller på film, under de senaste 25 åren.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

PS. Läs mycket gärna Den of Geeks analys av olika litterära och filosofiska teman i serien. Jag har hämtat en del från den artikeln till min recension.

Annonser

Read Full Post »

henry daniell

Henry Daniell var en mycket mångsidig skådespelare. Trots detta hamnade han i ”character actor”-facket och fick för det mesta spela biroller i filmer från Hollywoods guldålder. Det var främst olika sorts skurkar han gestaltade, trots att han hade förmåga att göra så mycket mer mångfacetterade typer. Hans bästa prestation, enligt mig, var i Val Lewtons psykologiska thriller The Body Snatcher (1945). Han fick ”third-billing” i denna film – bakom Boris Karloff och Bela Lugosi – trots att han var filmens egentlige centralgestalt. Han spelade den skrupelfrie doktorn MacFarlane, som ingår en Faust-pakt med Boris Karloffs gravplundrare. Samspelet mellan Daniell och Karloff  är fantastiskt. Karloff är sadistisk och spelar på doktorn osäkerhet. Daniells sätt att gestalta påminner på sätt och vis om Ian Hendry som också spelade onda män med en bubblande osäkerhet under ytan.

Men han kunde också gestalta andra diametralt annorlunda karaktärer. Kanske mest känd är han för rollen som Goebbles-karikatyren Garbitsch i Charlie Chaplins klassiker The Great Dictator. Han stal de scener han var med i och var på många sätt roligare än huvudrollsinnehavaren, vilket tydligen irriterade Chaplin.

Han spelade mot Greta Garbo i Camille som den slemmige Baron de Varville. I Jane Eyre spelade han den onde prästen och föreståndaren för barnhemmet.

Men det var som eleganta skurkar han blev mest känd. I medverkade i flertalet av Basil Rathbones Sherlock Holmes-filmer, bl.a. som Moriarty i The Woman in Green. Och som Lord Wolfingham i Michael CurtizThe Sea Hawk mot Errol Flynn.

Som ett fan av Hollywoods guldålder, och främst B- och skäckfilmerna från denna tid, anser jag att det finns många skådisar från denna period som förtjänar mer allmänt erkännande. Dwight Frye, Lionel Atwill, Skelton Knaggs och Peter Lorre är bara några av dessa namn. Men bland dessa tycker jag Henry Daniell är den mest underskattade. Han var extremt duktig.

Read Full Post »

Som framgått tidigare på denna blogg gillar jag vissa superhjältefilmer, men jag har aldrig varit ett riktigt fan av genren. Jag kan tycka att sådana filmer är underhållande, men i längden blir flygande fighter och kollapsande skyskrapor lite väl mycket. Undantaget har alltid varit Batman (såväl Christopher Nolans, som Tim Burtons och i viss mån även Joel Schumachers filmer). Och på senare år har även X-Men-filmernas charm blivit tydlig för mig. Jag har aldrig läst en X-men-tidning, men samtliga filmer har varit god underhållning. Trots vissa snedsteg (X-Men Origins: Wolverine) anser jag att standarden varit relativt hög. Tack vare en intressant symbolik och paralleller till verkliga livet blir filmerna någon form av samhällskritik. Vilket kanske inte är det man förväntar sig av såpass lätt underhållning. Mutanternas situation och deras förhållande till samhället har likheter med såväl medborgarrättsrörelsen i USA, som HBTQ-personers kamp för sina rättigheter och förföljelsen av judarna i Tredje Riket. Den första och andra filmen i serien, samt prequeln X-Men: First Class, är mina tre favoriter.

Det ser därför ljust ut för kommande filmen X-Men: Days of Future Past, där regissören Bryan Singer från de två första filmerna förenar skådespelarensemblen från sina filmer med den från First Class. Filmen är baserad på den klassiska storyn med samma namn som publicerades i serietidningsform på 1980-talet (som jag inte läst). Folks förväntningar verkar allmänt höga. Mina likaså. Förhandsmaterialet verkar lovande. Singer är tillbaka i regissörsstolen. Det finns naturligtvis orosmoment. Storyn verkar stå i fokus här, vilket kan vara både en för- och nackdel. I samtliga tidigare filmer i serien har storyn alltid fått stå i bakgrunden till förmån för karaktärerna. Olika skurkar har haft olika ondskefulla planer som X-men-teamet måste stoppa. Men dessa ondskefulla planer har sällan varit minnesvärda. Istället är det karaktärernas utveckling, relationer och resor som varit fascinerande. Wolverines sökande efter svar om sitt förflutna. Hans dödsdömda relation till Jean Gray. Professor Xaviers och Magnetos komplicerade vänskap/fiendskap. Mystiques relation till Xavier. Och så vidare… Jag hoppas att det i den kommande filmen kommer ges utrymme för dessa karaktärer och att inte tidsresor, action, Sentinels, dystopier, alternativa tidslinjer och CGI-landskap tar över. Manusförfattarna är Simon Kinberg (X-Men: The Last Stand), Jane Goldman (Kick-Ass, The Woman in Black) och Matthew Vaughn (Kick-Ass). Deras meritlistor är tyvärr inte allt för imponerande. Vaughn regisserade X-Men: First Class, som han också skrevs tillsammans med Goldman. Men anledningen till att resultatet i det fallet blev såpass bra var fokuset på karaktärerna – inte storyn i sig. Därför är det lite oroande att så mycket av förhandsmaterialet för nya filmen fokuserar på storyn.

Ensemblen är imponerande. Den består bl.a. av Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Anna Paquin, Ellen Page, Nicholas Hoult, Peter Dinklage, Ian McKellen och Patrick Stewart. Ett problem som förföljt X-men-filmerna är det stora antalet karaktärer med superkrafter. Det är på grund av detta som huvudintrigen ofta fått stå i bakgrunden, för att ge karaktärerna utrymme. Men ändå har filmerna känns överbefolkade. Det bästa med senaste filmen The Wolverine var att det bara fanns ett par-tre stycken mutanter i den. Om man vill ha tid att göra lite mer djupgående personporträtt i en film som antagligen blir drygt två timmar, så kan man inte ha för många karaktärer.

Trots dessa orosmoment så tror jag att filmen kommer blir mycket bra. Jag har höga förhoppningar och detta är en av de filmer jag ser mest fram emot under 2014. Kolla bara in den senaste och slutgiltiga trailern:

 

Arbetet med nästa film i serien, X-Men: Apocalypse, har redan påbörjats. Det mesta pekar på att Bryan Singer kommer regissera även den. Ryktena säger att filmen kommer utspela sig under 1980-talet och fokusera First Class-ensemblen. Därefter väntar ännu ett soloäventyr för Wolverine återigen regisserad av James Mangold. Blir detta Hugh Jackmans åttonde och därmed sista film som karaktären? Det ryktas också om en solofilm för Jennifer Lawrences karaktär Mystique. Det ser jag fram emot.

___

PS. Utkastet till denna text skrevs innan det blev känt att Bryan Singer anklagats för att ha utnyttjat en femtonårig pojke sexuellt i slutet av 1990-talet. Om det är sant är det naturligtvis vidrigt. Men jag har alltid kunnat skilja konstnären från dennes konst. Jag kan beundra en film, trots att dess regissör begått vidriga gärningar. Om det visar sig att Singer är av samma skrot och korn som Roman Polanski eller Woody Allen, så bör han ställas till svars för detta. Oavsett vad som är sant eller ej, så påverkas inte mina förväntningar inför den kommande filmen.

 

Read Full Post »

Fan art

Den senaste James Bond-filmen börjar spelas in i slutet av året och har premiär i slutet av 2015. Nedan presenteras rykten, bekräftade nyheter och mina spekulationer om Bond 24.

Sam Mendes regisserar sin andra Bond-film, efter 2012 års succé Skyfall. Mendes film var nyskapande och en av de bättre filmerna i serien. Han är den första regissören sedan 1980-talet som gör två Bond-filmer på raken.

Roger Deakins kommer tyvärr inte stå för kinematografin. En av Skyfalls starkaste sidor var det vackra fotot och den häftiga ljussättningen. Det kommer blir svårt för EON Productions att hitta någon som kan fylla Deakins skor. Jag har dock några förslag: Sean BobbitDanny CohenJeff Cronenweth eller John Toll.

Daniel Craig återvänder naturligtvis som Bond. Detta blir förmodligen hans näst sista film. Ralph Fiennes återvänder som den nye M. Naomi Harris spelar Moneypenny igen. Och Ben Whishaw är återigen Q, liksom Rory Kinnear är Bill Tanner. Såväl Harris som Fiennes har uttryckt en önskan om att deras karaktärer ska få vara ute i fältet lite mer än i de gamla filmerna.

Mendes - Logan

Manusförfattaren John Logan var med och skrev Skyfall. Men detta blir hans första Bond-manus på egen hand, och den första Bond-filmen sedan 1999 som inte skrivits av Neal Purvis och Robert Wade. Logan har sagt att element och tematik från Skyfall kommer återkomma i den nya filmen. Det har spekulerats huruvida organisationen Quantum (som stod bakom skurkarna i Casino Royale och Quantum of Solace) kommer återvända, men det har Logan inte kommenterat. Jag skulle gärna se att de återvände, eftersom jag älskar tanken på en SPECTRE-liknande organisation, men jag tror inte det är särskilt troligt. Quantum Of Solace, i vilken organisationen nämndes för första gången, ses som det svarta fåret i den nya Daniel Craig-serien (speciellt i skuggan av mastodonten Skyfall). Förmodligen minns inte särskilt många av de som såg filmen att det ens fanns en organisation som hette Quantum och såhär sju år senare verkar Quantum-idén ha passerat sitt bäst-före-datum.

Däremot så har EON Productions till slut efter ca 50 år av rättstvister återfått rättigheterna till att använda sig av Ian Flemings ursprungliga brottssyndikat SPECTRE och dess ondskefulla ledare (Bonds mest klassiska nemesis) Ernst Stavro Blofeld! Kommer dessa att användas i den kommande filmen? Det vore förmodligen Bondfansens mest våtaste dröm som kom i uppfyllelse om så var fallet. Det finns inget egentligt hinder att återvända till organisationen och dess ledare. Filmskaparna kan återuppfinna och omdefiniera dessa på vilket sätt man vill eftersom man brutit med de gamla filmernas kronologi (1962-2002). Bond skulle här möta Blofeld för första gången. Jag antar att EON för eller senare tar vara på det faktum att de äger  SPECTRE/Blofeld-rättigheterna på samma sätt som de filmade Casino Royale kort efter att ha fått rättigheterna till den boken. Men av någon anledning ser jag att möjligheten är större för att Bonds ultimate motståndare återvänder i Bond 25 än i  Bond 24.

Apropå skurkar: den senaste tiden har det ryktats om att Chiwetel Ejiofor är en het kandidat till skurkrollen i kommande filmen. Ejiofor blev mycket uppmärksammad i och med 12 Years A Slave tidigare i år. Jag kan mycket väl tänka mig att ryktena stämmer. Dessutom tror jag att han skulle bli en mycket bra skurk. Mer jordnära än Skyfalls Javier Bardem, men säkerligen minst lika hotfull.

Ett annat rykte är om den kvinnliga huvudrollen. Penelope Cruz har nämnts i dessa sammanhang de tio senaste åren minst. Men nu verkar ryktena mer trovärdiga än tidigare. Cruz är en fenomenal skådespelerska och trots att en Bond-film inte skulle ge henne en lika intressant roll att bita i som hon skulle haft i en Pedro Almodovar eller Woody Allen-film, så tror jag ändå att regissören Sam Mendes kan attrahera henne till att medverka. Det är bara 6 års åldersskillnad mellan henne och Craig, vilket också är bra. Hon utstrålar mognad och styrka och är inte bara en snygg damsel in distress. Dessutom är hon gift med Raoul Silva.

Det har i svensk media och skrivits om att två svenska tjejer har provspelat för roller i filmen. Rollerna de sökt är förmodligen ganska små och chansen att de får dem likaså. Men det vore naturligtvis kul med fortsatt svenska element i filmserien. Sverige är fortfarande ganska inne i filmvärlden för tillfället tack vare Steig Larsson-filmerna. Detta märktes inte minst då Lisbeth Salanders ex försökte döda Bond i förra filmen. Förmodligen för att Bond låg med Salander i en annan film…. Rörigt.

Till slut så vet vi att Bond kommer köra en ny Aston Martin. Vi får förmodligen inte återse den gamla DB5:an. Det ryktas också om att Adele fått en förfrågan om att återvända för att sjunga ännu en titellåt. Det vore inte första gången en artist återvänder (Shirley Bassey sjöng ju tre Bond-låtar). Men jag tror inte Adele gör det.

 

 

 

Read Full Post »

polanski1

Vad händer när världens främste filmregissör blir fången i sin egen film? Så lyder denna films tagline och för ovanlighetens skull är det en mycket passande formulering. För Roman Polanskis liv är minst lika fascinerande och obehagligt som hans filmer, vilket Marina Zenovich visar i denna uppmärksammade dokumentär från 2008. Genren Polanski är mest känd för är den psykologiska thrillern och trots att detta är en dokumentär skulle den ändå kunna räknas till den genren. Filmen är lika delar berättelsen om ett brott – ett övergrepp – och en psykologisk studie över människors samvetslöshet. Det är berättelsen om en flicka som fick sin barndom förstörd. Om en förövare som också var ett offer. Men det är också en berättelse om människors strävan efter berömmelse på bekostnad av andra människors riktiga tragedier.

Alla vill ha en del av den udda europeiska mannen som gör filmer om det ockulta, förryckt sexualitet och galenskap. Till och med domaren i åtalet. Åklagaren David Wells påvisar att det verkar som att gränsen mellan Polanskis filmer och hans liv suddades ut i det ögonblick han förgrep sig på den då 13-åriga flickan Samantha Gailey.
Zenovichs film redogör för vad det var som hände. Hon intervjuar åklagare och försvarare, vänner och bekanta. Såväl vänner som fiender. Också Samantha Gailey (numera Geimer) kommer till tals. Att Polanski är skyldig till ett vidrigt brott ifrågasätts inte. Inga förmildrande omständigheter kan föras fram. Men brottet är inte själva problematiken i Zenovichs film. Det är snarare bara ett symptom på de demoner som hemsöker den polske regissören.

polanski3

Roman Polanski föddes i Frankrike 1933, men bodde i Polen under Andra Världskriget. Hans mor mördades av nazisterna, men hans far överlevde koncentrationslägren. 1962 kom hans första långfilm Nóż w wodzie (Kniven i vattnet). Snart flyttade han till England där han gjorde ett flertal klassiker som Repulsion och Cul-de-Sac, för att senare flytta till USA. Där gjorde han bl.a. Rosemary’s Baby. Hans hustru Sharon Tate bragtes om livet i ett ritualmord utfört av Charles Mansons domedagssekt. På grund av Polanskis mörka filmer spekulerades det i pressen om huruvida han själv varit inblandad i mordet. Just pressens och massmedias hänsynslöshet är något som lyfts fram. Både det vidriga sätt de betedde sig mot Polanski efter Tates död, men också sättet på vilket de flera år senare förföljde flickan han våldfört sig på.

Bilden som kommer fram är av en egenartad individ med inre konflikter och stor osäkerhet. Med demoner som han inte kan hantera. Med en sådan barndom skulle vem som helst bli en aning störd som vuxen. Hans förhållande med Tate beskrev han vid en presskonferens kort efter mordet som ”den enda tiden av sann glädje i mitt liv”. Tiden efteråt präglades av otaliga kvinnoaffärer, fram tills den dag han drogade och hade sex med Gailey.

polanski4

Vid en första ytlig anblick kan det verka som att Marina Zenovich tar Polanski i försvar. Men så är naturligtvis inte fallet. Men det är alltid kontroverisellt att teckna en mångfacetterad bild av en brottsling. Det är en balansakt eftersom det lätt kan missförstås. Oliver Hirschbiegels Der Untergang (Undergången) fick 2004 utstå liknande kritik eftersom den framställde Adolf Hitler som en tragisk person med känslor. Och just det är Polanski också. Han är en våldtäktsman – vissa skulle kalla honom pedofil.

Men filmen visar att det inte är så lätt att måla historien i svart och vitt. Cirkusen kring rättegången, där domaren i fallet brydde sig mer om sitt anseende i pressen än om flickans välmående, granskas ingående. För Samantha Gailey blev inte bara utnyttjad av Polanski utan också av hela rättsväsendet.

polanski2

Parallellerna mellan filmvärlden och den riktiga världen präglar dokumentären. Regissören klipper in scener ur Polanskis egna filmer för att illustrera det som berättas. Hon använder också det musikaliska temat ur Rosemary’s Baby, där en ung kvinnoröst nynnar på en barnvisa. Denna melodi öppnar och avslutar filmen. Den påminner oss om att trots att domaren lekte med Polanski, såsom en katt leker med en mus (Polanskis ord) så är det verkliga offret inte förövaren som flydde landet – utan flickan vars trauma blev en följetong i löpsedlarna.

Polanski är ett artistisk geni. Och han har levt ett fascinerande liv. Men han är inte ett karaktär som går att definiera på ett tydligt sätt. Han är en gåta, vilket Zenovich lyckas fånga i sin film. Men trots det bidrar hon inte till mytbildningen kring honom. Det finns inga drag av den personkult som i vissa fall tycks omge Polanski. Hon tecknar bara ett porträtt av en tragisk människa, vars handlingar får tragiska konsekvenser för de han möter.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »