Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2014

Jag har sett det första avsnittet av John Logans nya gotiska rysarserie Penny Dreadful. Detta är inte en recension. Att recensera första avsnittet av en TV-serie är som att recensera första kapitlet i en bok. Det säger ingenting om seriens kvalité över lag. Men här kommer ändå några första tankar.

Jag skrev i mitt inlägg den 17:e januari att jag såg fram emot serien. Dels för att jag är ett stort fan av gotisk och romantisk skräcklitteratur (Stoker, Schelley, Stevenson, Wilde, Poe). Dels för att jag också älskar de klassiska filmatiseringarna av dessa verk (främst filmerna från Universal och Hammer). Men mitt intresse kommer sig också ur det faktum att en hel rad aktörer och kreatörer ur James Bond-serien står framför och bakom kameran här. Inte minst då Skyfalls John Logan och Sam Mendes, samt Eva Green och James Bond IV – Timothy Dalton.

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Över lag tycker jag att de klassiska motiven och karaktärerna används på ett nytt och fräscht sätt. Eva Green och Timothy Dalton har fått dela på den roll som i en mer ordinär serie hade gått under namnet Abraham Van Helsing. Greens Vanessa Ives är den som har kunskap om ”den andra sidan”. Hon har ett intresse för spiritism och ockultism, vilket gör att serien väl fångar tidandan hos den viktorianska eran. Green utstrålar som alltid en förförisk intelligens och en mystik som passar serien utmärkt. Daltons Sir Malcolm är den handlingskraftige, drivne pragmatikern. Han är sammanbiten och cool. Josh Hartnett gör en välkommen återkomst till vampyr-genren och gör också en god insats.

Tidsandan har fångats utmärkt. Scenografin och kostymerna känns autentiska och ser mycket bra ut. Fotot är väldigt fint och stämningsfullt. Dialogen är skarp. J.A. Bayonas (Barnhemmet) regi i första avsnittet är tight och har ett bra tempo. Den tar sig den tid den behöver, utan att stressa. Dessutom verkar serien innehålla ett flertal starka, karismatiska karaktärer.

Till sist en tanke om vem som kan vara seriens big bad guy: Sir Malcom Murrys dotter har blivit bortförd av en vampyr. Dotterns namn är Mina. Mina Murry (senare Harker) är en karaktär ur romanen Dracula (mer om den här) och man kan gissa vem som fört bort henne. Jag hoppas dock att om Dracula förekommer i egen hög person, så kommer hans första framträdande byggas upp med hintar under åtminstone de två första säsongerna. Vore en liten besvikelse om våra hjältar stötte på honom redan under första säsongen.

Read Full Post »

Den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park har gjort sig känd för sina stilistiska filmer med originella karaktärer och ett skoningslöst våld. Oldboy är förmodligen hans mest kända och den enda av hans tidigare filmer som jag sett.  Han har jämförts med Quentin Tarantino, en jämförelse jag harsvårt att förstå. Det känns nämligen som om Chan-Wook Park gör den sortens filmer som Tarantino inte har intellekt eller talang nog för att göra. Hans engelskspråkiga debutfilm Stoker tillhör dessutom en helt annan genre. Det är en psykologisk drama-thriller som Alfred Hitchcock hade varit stolt över. Det enda ”tarantinska” skulle vara slutet, som känns som hämtat ur Kill Bill.

Filmen utspelar sig till största del på familjen Stokers gods. India Stokers far dör i en bilolycka på sin dotters 18-årsdag. På begravningen träffar hon sin farbror Charlie, som hon aldrig tidigare hört talas om. Farbror Charlie kommer för att bo tillsammans med India och hennes något rubbade mamma Evelyn. Men farbror Charlie döljer något och är inte riktigt att lita på. Snart inleder han ett förhållande med Evelyn och den unga India dras också till honom. Familjens hushållerska försvinner spårlöst. Och detta är bara den första i en rad underliga händelser.

Manuset är skrivet av ingen annan än skådisen Wentworth Miller (känd från Prison Break och Resident Evil). Det är förvånansvärt starkt. I princip är det ett slags skruvat triangeldrama där man ibland får känslan av att man ser på en pjäs. Dialogen är väldigt välskriven och sparsmakad. Miller fyller orden med mening (och inte meningarna med ord). Handlingen i sig känns inspirerad av Hitchocks Shadow of a Doubt, med den mystiske onkel Charlie som kommer för att bo hos familjen med tonårsdottern. Men även Dracula av Bram Stoker har tydligt inspirerat filmen. Farbror Charlie är i allt väsentligt en vampyr. Han är charmerande och manipulerande och förför sig in i familjen. Och när han nästlat sig in så slår han till.

Detta är delvis en coming of age-story, om än en något skruvad sådan. Den berör Indias nyligen upptäckta sexualitet och kopplar samman denna med mental sjukdom på ett sätt som känns väldigt viktorianskt. I Indias mognadsprocess från flicka till kvinna ingår också en hel del eldprov, såsom dödligt våld, våldtäkt och incest. India blir en trovärdig och välskriven karaktär. Hennes resa känns äkta, trots att den är såpass obehaglig och extrem. India har varit något av en pojkflicka ända sedan barnsben, i kontrast till hennes vackra, kvinnliga mor. Hon dras till Charlie, som går sin egen väg och som lätt intar en maktposition gentemot personerna i sin omgivning. Han behöver bara ställa sig lite högre upp i trappan för att få India, som står nedanför, att känna sig osäker. Huruvida porträttet av India är sexistiskt i sann 1800-tals anda eller om det faktiskt är feministiskt har jag faktiskt inte bestämt mig för. Att kvinnlig sexualitet kopplas till sinnessjukdom känns inte så modernt. Men i slutändan är det India som har kontroll över situationen och rollerna är ombytta.

Mia Wasikowska spelar India och är perfekt i rollen. Hennes gestaltning av en udda, missanpassad tonåring är perfekt. Hennes attraktion till farbrodern och hennes allt mörkare sidor är väldigt trovärdiga. Nicole Kidman är också mycket bra som den strikta, kalla modern. Detta är den typ av roll som Kidman passar alldeles utmärkt i. Mest facinerad blir jag dock av Matthew Goode som farbror Charlie. Goode har jag aldrig riktigt fastnat för tidigare, men här är han alldeles utmärkt. Hans djävulska, charmiga leende och hans iskalla blick gör honom till en skurk i klass med Anthony Hopkins Hannibal Lecter.

Chan-Wook Parks film är fylld av symbolik och varje bildruta är pedantiskt planerad. Inte en enda detalj har lämnats åt slumpen och perfektionismen påminner om Stanley Kubrick. Det finns något gotiskt över estetiken och filmen använder sig av ett skräckfilmsspråk utan att någonsin hamna i den genren. Fotot, kostymerna och scenografin är av högsta kvalité och Stoker är helt klart en av de snyggaste filmer jag sett på länge.

Men det är också en film med ett genomarbetat och intelligent manus. Det är en intellektuellt utmanande historia. Man funderar länge på dess egentliga mening och budskap. Dialogen och manuset är välskrivet och historien kontroversiell. Det är inte en lätt film att se. Det långsamma tempot gör att det svårsmälta innehållet bidar sin tid och blir allt svårare att smälta. Men trots att det är en obehaglig film så bör den verkligen ses.

Betyg 4 av 5

 

 

Read Full Post »

Zombie-genren har på senare år upplevt en rejäl boom. Zombiernas popularitet kan förmodligen härledas till deras oerhörda enkelhet. De är monster enligt mallen 1 A. De är så oerhört simpla och straight forward att det är svårt att misslyckas med dem. De är döda människor som återvänder från graven för att äta de levande. Dessa grundläggande premisser kan användas till så mycket kreativt.  Man kan göra rysliga skräckisar som George A. Romeros stilbildande Night of the Living Dead. Eller underhållande splattersatir som hans Dawn of the Dead. Eller så gör man en nervig apokalyptisk thriller som Danny Boyles 28 Days Later. Eller en actionfilm som World War Z. Eller renodlade komedier som Shaun of the Dead eller Zombieland.

Gemensamt för de flesta bra zombie-filmer är att de har blodigt splatter, karismatiska mänskliga karaktärer, hög spänning och humor. World War Z var tämligen humorbefriad, men bjöd på ett spektakel av action och spänning. Och Zombieland var kanske inte så spännande, men kul var den. Båda dessa är lyckade filmer inom genren, om än inga klassiker i stil med Romeros tidiga filmer.

The Walking Dead har inte karismatiska karaktärer. Den har ingen spänning. Och framför allt ingen humor. Dessutom bjuds det inte på några nya idéer alls. Allt har man snott från någon av ovan nämnda filmer. Serien börjar bra och den första säsongens sex avsnitt är tämligen god lättsmält underhållning. Men därefter går det utför, framför allt vad gäller tempot. Hela säsong två tillbringas på samma plats – en farm på landet. Ganska snart står det klart att detta inte är en skräckserie. Det är en vanlig såpopera, fast med zombies i periferin.

Och visst, jag hade kanske intresserat mig för alla klichéartade intriger (otrohet, oönskade graviditeter, avundsjuka) om karaktärerna hade varit i den minsta mån intressanta. Men det är de inte. Det lilla intresse för dem som byggdes upp under den första säsongen försvann under den andra eftersom det snart blir uppenbart att de inte har några konsekventa karaktärsdrag alls. Deras personligheter förändras ständigt för att passa handlingen eller föra den framåt. Om man ens kan tala om någon form av rörelse framåt här! Det enda karaktärerna gör är att prata. I oändlighet om sina ointressanta och fullkomligt irrelevanta och faktiskt onödiga små intriger, bråk och personliga problem. ”Kan jag inleda en romans med dig när jag måste vara fokuserad på att överleva?” ”Kan jag föda det här barnet när jag bedragit min man?” No one cares.

Varje avsnitt består också av ungefär samma upplägg: Gruppen av överlevare har någon form av strategi för att klara av veckans hinder. Någon i gruppen får för sig att av någon outgrundlig anledning göra något dumt som helt motsäger vad den personen i vanliga fall är för en karaktär vilket resulterar i att denna person eller någon annan hamnar i knipa. Dvs. riskerar att bli uppäten av zombies. Allt för ofta agerar karaktärerna som om de är helt omedvetna om att världen tagits över av köttätande zombies! ”Nä, jag ska bara ta en promenad där jag tidigare stött på flera zombies.” ”Nä, vi ska bara ha sex i skogen fast vi vet att det finns en massa zombies där.” ”Nä, jag ska bara åka in till en bar i stan för att dricka trots att stan är full med zombies!” Förvisso är det en typisk skräckfilmsklyscha att människor agerar idiotiskt för att sedan blir dödade, men här tas det till helt nya höjder!

I huvudrollen som Sheriffen Rich Grimes ser vi träbocken Andrew Lincoln som gör sitt bästa med att framstå som en hård, principfast man med ett hjärta av guld. Han misslyckas. Som hans tråkiga fru ser vi Sarah Wayne Callies som får Ann Petrén att verka full av liv och sprudla av energi. Tillsammans har de en dum son. Grimes bästa kompis och kollega spelas av Joe Bernthal som är om möjligt ännu blekare än Lincoln.

Norman Reedus i rollen som badass gör att man orkar med serien. Han får hjälp av den karismatiska Laurie Holden (eller Marita Covarrubias, som jag kallar henne) och den alltid väldigt bra  Jeffrey DeMunn som sällskapets gamle vise man. Steven Yeun står för det enda spåret av humor som finns här.

Säsong 1 består av sex avsnitt som är hyfsat sevärda. Men med det sagt skulle jag hellre rekommendera vilken som helst av de filmer som jag tidigare nämnt i inlägget. Samtliga är bättre. Säsong 2 är bland det tråkigaste jag sett på länge. Tänk er TV-såpan Glamour plus zombies, minus all den potentiella humor som uppstår av en sådan kombination.

I betyg skulle första säsongen få en 3:a. Andra skulle få en 1:a. Tillsammans blir det en svag tvåa. Nä, nu ska jag fortsätta kolla på House of Cards istället!

Betyg 2 av 5

 

Read Full Post »

Jag vet inte varför men av någon anledning har det varit svårt för mig att i ord formulera vad jag känner inför The Grand Budapest Hotel. Så är faktiskt ofta fallet med riktigt bra filmer. Kanske är det därför jag aldrig skrev någon recension på Gravity eller 12 Years A Slave? När jag recenserar filmer som jag anser är i princip fulländade har jag en ovana att börja formulera mig som ett kryssfrågeformulär. Bra skådisar? Check. Bra story? Check. Bra regi? Check. Det blir inte särskilt rolig läsning och det är väldigt tråkigt att skriva.

Jag är en person som gärna analyserar filmer lite djupare. Och klarar  jag inte av det själv låter jag gärna någon annan göra det åt mig. Mark Kermode hävdar exempelvis att Jaws inte alls handlar om en jättestor haj, utan om otrohet. Sånt sätter igång min fantasi. Ett annat exempel är bloggen Reel Club som går till djupet i analyser av symbolik och teman i olika filmer. Jag tror det är därför jag gillar skräckfilmer så mycket. Det finns mycket symbolik – religiös, sexuell, psykologisk  – att gräva ned sig i. Jag försöker i mina filmrecensioner åtminstone belysa den mest uppenbara symboliken i filmer så att det inte bara handlar om huruvida filmen är underhållande eller inte. Detta tycker jag är lättast att göra med halvbra eller mindre bra filmer. Då kan man såga utförandet, men hylla tanken bakom eller det genomgående temat.

Men av någon anledning så får jag skrivkramp när det gäller att på ett välformulerat sätt skriva något djupare om en riktigt bra film. Jag hade gärna skrivit en lång recension om The Grand Budapest Hotel där jag verkligen argumenterade varför det är den bästa komedin på flertalet år. Men så blir det nu inte. Jag vet faktiskt inte varför jag har så svårt att sätta ord på vad jag tycker om Wes Andersons senaste film. Bortsett från att den är briljant, visuellt magnifik, extremt rolig och överlag underbar. Det känns som hans magnum opus, den film som på bästa sätt fångar hans artistiska vision. Den är så mycket Wes Anderson det kan bli.

När jag kom ut från biografen funderade jag ut en lista med ord jag rent instinktivt kände illustrerade filmen. Dessa var:

  • Ryska dockor.
  • Dockskåp.
  • Tittskåp.
  • Skrönor.
  • Leksaker från 1930-talet som man vill leka med.
  • Retro-romantik.
  • Hotell-romantik.
  • Agatha Cristie.
  • Willem Dafoe.
  • Skrot-Nisse.
  • Arketyper.
  • Bakelser.
  • Pop-up-böcker.
  • Dansnummer.
  • Väloljade urverk.

Dessa ord associerade jag till. Vad de betyder får ni tolka. Någon djupare analys blir det inte. Någon utförlig argumentering om varför filmen förtjänar högsta betyg blir det inte heller. Jag saknar ord. Eller i alla fall ord som kan arrangeras i någon form av betydelsefulla meningar. The Grand Budapest Hotel är perfekt och några beskrivningar från min sida skulle inte gör filmen rättvisa. Därför skriver jag inte mer.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

Read Full Post »

I alla serietidningsrelaterade inlägg på denna blogg brukar jag alltid poängtera att jag ”inte är någon serietidningskille”. Det är inte riktigt sant. Som ung James Bond-nörd var det omöjligt att undvika den svenska serietidningen om min favorithjälte – James Bond Agent 007. Tidningen lades förvisso ned 1996, men tack vare ideliga besök till Serieboden i Gamla Stan varje gång jag besökte Stockholm så var snart min samling komplett. Denna tidning är ganska unik faktiskt. Det var den enda serietidningen i världen som fick tillstånd av Ian Flemings dödsbo att producera nya fristående äventyr om Bond. Detta skedde dock först 1982. Innan dess publicerade tidningen de seriestrippar baserade på Ian Flemings verk som tidigare publicerats i den brittiska dagstidningen Dialy Express.

The Daily Express publicerade sitt första James Bond-äventyr 1957, baserat på den första boken Casino Royale. Tecknare var John McLusky. Denne illustrerade 13 adaptioner av Flemings böcker fram tills Yaroslav Horak tog över i och med The Man With The Golden Gun. Horak fortsatte då Fleming-materialet tagit slut att tillsammans med manusförfattaren Jim Lawrence komponera nya äventyr om 007 som fortsatte att köras i The Daily Express. På 1970-talet återvände McLusky sporadiskt som tecknare, men seriestrippen slutade att publiceras 1977. Tidningen Daily Star tog över serien men upphörde med den 1983.

Den svenska serietidningen hade startats 1965 under den största Bond-hysterin och det första äventyret att publiceras var McLuskys/Henry Gammidges Goldfinger. Eftersom det var dåligt med material så utkom tidningen tämligen sporadiskt. I början av 1980-talet fick man dock tillstånd att producera nya äventyr och det var då artister som Escolano, Sarompas och Manuel Carmona kom att illustrera berättelserna.

Tyvärr har jag i nuläget bara kvar 26 tidningar och sex album. De jag har kvar är främst äventyren baserade på Flemings böcker, samt några andra. Albumen är baserade på de fem filmer som kom ut på 1980-talet, plus det album utgivet av Alvglans Förlag som bestod av sex Fleming-storys illustrerade av McLusky. Är man intresserad av Bond i serieform är det främst detta album man bör ha. Det är av hög kvalité, ganska lätt att få tag på via second hand och dessutom innehåller det förmodligen några av de bästa äventyren.

Historierna tecknade av John McLusky är förmodligen de som över lag är av bäst kvalité. Majoriteten av dem är baserade på Flemings romaner och noveller och håller sig ofta väldigt nära dessa. Henry Gammidge författade merparten av McLuskys manus och gjorde ett mycket bra jobb med att översätta Flemings romaner till seriestrippar. I vissa av de tidigaste historierna är det Bond själv som berättar för läsaren vad som sker. Detta känns lite udda, men som tur var slutade det greppet efter en tid. McLuskys stil är väldigt stilren och klassisk och helt klart en produkt av 1950-talet. Det är rena linjer, detaljerade scener och actionscenerna känns väldigt stiliserade.

Detta förändrades dock över tid. I hans sista äventyr har stilen förändrats. Nu var det ”slarvigare” och mer råbarkat på något sätt. Rutorna är fortfarande detaljerade och vältecknade, men det finns något mer skissartad över dem. Och Bonds utseende har allt mer kommit att likna Sean Connery.

bond1_0006

I och med The Mn With The Golden Gun togs skisspennan över av Yarsolav Horak och manusen började författas av Jim Lawrence. Denne var tydligt influerad av filmernas överdrivna storys och avvek ofta från Flemings material. Ibland var detta nödvändigt, inte minst eftersom det främst var Flemings korta noveller som fanns kvar att arbeta med. Hans version av The Spy Who Loved Me håller sig nära romanen, men introducerar Bond tidigare vilket verkar till seriestrippens fördel. The Hildebrand Rarity fick i den svenska tidningen titeln Ubåt Saknad. Här är originalnovellens story bara ett element av en mycket mer storslagen berättelse om topphemliga fjärrstyrda ubåtar som skurken Milton Krest försöker lägga beslag på. De originalstorys som Lawrence kom på kunde ibland påminna om Flemings mer jordnära äventyr, såsom The Touch-Time Affair (En enkel, Acapulco). Men ibland blev det mer Moonraker-aktigt, som i Sea Dragon (Operation Big Mama), där en kvinnlig superskurk har en ubåt i form av en drake.

bond1_0005

Horaks version av James Bond var också mycket ”Flemingsk”, trots att den skilde sig mycket från McLuskys. Horaks Bond känns mycket stiligare än sin föregångare och mycket av detta kommer säkert från Horaks detaljerade sätt att rita hans kostymer. Titta bara på vecken i skjortan på bilden ovan. Detsamma gäller glansen i håret. Överlag arbetade Horak mycket med ljus och skugga och hans serierutor känns ofta som hämtade ur någon film noir. Han var dessutom väldigt duktig på att illustrera rafflande actionscener. Dessa kändes mycket mer filmiska än McLuskys. Nedan ser ni prov på en väldigt Bondig actionscen ritad av Horak:

bond1_0008

Sättet han använder ljus och skugga är fantastiskt. Liksom de vinklar han använder. Som då eluttaget, sladden och handen är i förgrunden i rutan högst upp till höger. Eller Bonds Walther PPK i förgrunden i nästa ruta. Eller det effektfulla sönderskjutandet av lampan i ruta fyra, följt av en point-of-view (nästa TV-spelsliknande) vinkel då Bond dödar skurken.

Men Horaks stil blev, liksom McLuskys, allt slarvigare med tiden. Tillsammans med detta blev manusen allt sämre och serien lades till slut ned. Men innan dess hade tecknaren Harry North gjort ett försök till Bond-äventyr, med manus av Lawrence – betitlat Doomcrack. Roger Moores filmer var helt klart inspirationen för den löjliga intrigen. Norths stil var den mest fotorealistiska hittills, men samtidigt kändes den också något parodisk. Alla karaktärer hade ganska stora näsor och stilen påminner om Jan Lööf. M såg ut som skådespelaren Bernard Lee. Och Bond själv såg ut som en blandning mellan Moore och Connery:

bond1_0003

Samtliga av McLuskys och Horaks äventyr publicerades i den svenska tidningen James Bond agent 007. Men efter att ha kört dem i repris gång efter annan ansökte Semic Press om rättigheterna att framställa egna berättelser. Detta fick de göra och 1982 presenterades det första nyskrivna äventyret Den Gyllene Triangeln (nr 5, ’82). Manus var författat av Johann Vlaanderen och teckning var av Escolano. Stilen känns mycket mer modern (för att vara 1980-tal) och tecknaren är helt klart inspirerad av Horaks version av Bonds utseende. Men i övrigt saknar illustrationerna liv. Teckningarna är ganska rena och saknar Horaks skissade känsla. De har inte Horaks stil eller intensitet, utan känns mycket mer mainstream.

bond1_0007

bond1_0004Denna trend skulle fortsätta i samtliga av de äventyr som framställdes på beställning av Semic. James Bond förlorade den unika edge som såväl McLusky och Horak gett karaktären. Tidningen blev till vilken generisk 80-talsdeckartidning som helst. Som tur var hade James Bond Agent 007 börjat publicera Helgonet-serier i tidningen också. Och trots att dessa inte alltid var av högsta kvalité så såg Simon Templar åtminstone ut som Simon Templar (dvs. som Roger Moore). Manusen till de nya Bond-äventyren kunde vara allt från ganska lågmälda historier, såsom Bill Harringtons Med Döden i Sikte (nr 4, 1988), till rent ut löjliga sci-fi-pasticher som Jack Sutters Dödlig Dubbelgångare (nr 4, 1996). Manuel Carmonas illustrationer (Med Döden i Sikte) var de tråkigaste hittills (ovan till höger). Sarompas (Dödlig Dubbelgångare, nedan) hade åtminstone ett bra utseende på Bond och fina detaljer. Men borta är de effektiva skuggor som lyfte Horaks serier och borta är den effektiva stilistika action som McLusky bemästrade.

bond1_0002

bond1En annan artist som tecknade ett antal Bond-äventyr för Semics räkning var Josep Gual (åt höger). Hans stil passade inte heller Bond. Förvisso fanns här lite mer arbete med skuggor och ljus, men hans karaktärer kändes parodiska på samma sätt som Harry Norths. Många av hans karaktärer, främst kvinnliga sådana, såg ut som möss av någon anledning. Och manusen var av sedvanlig ointressant/parodisk art.

Den svenska serietidningen överlevde trots allt fram till 1996. Den klarade sig med andra ord genom det sex år långa uppehållet mellan filmerna Licence to Kill (1989) och GoldenEye (1995). Det var en period då Bond ansågs stendöd och ersatt av andra actionhjältar som Bruce Willis och Mel Gibson. Man måste ändå tycka att det är beundransvärt att just denna svenska tidning, unik i världen, överlevde såpass länge. Det unika låg just de egenproducerade äventyren som endast publicerades i Sverige och som gör dessa nummer av tidningen till eftersökta rariteter för utländska Bond-fans.

Om man är intresserad av att läsa Bond i serietidningsform rekommenderar jag som sagt Alvglans album från 1988 som innehåller Fleming-äventyren Moonraker, Diamonds Are Forever, From Russia with Love, Dr No, Goldfinger och You Only Live Twice. Samtliga tecknade av John McLusky.

Read Full Post »

Pierce Brosnan kommer aldrig vara en stor skådespelare. Han är förmodligen en av de mest karismatiska filmstjärnorna vi haft de senaste 20 åren. Men sett till talang är han bara okej. Efter att han fick sparken som James Bond 2005 har hans karriär varit fortsatt framgångsrik och han har försökt distansera sig från rollen som Bond. Detta har resulterat i en hel del bra filmer (The Matador, The Ghost Writer) och andra av lite mer tveksam kvalité (Percy Jackson, Salvation Boulevard). Seraphim Falls hamnar någonstans i mellanskiktet.

Inledningen är häftig. Amerikanska inbördeskriget är över. Vi får följa Brosnan då han flyr genom Nevadas bergstrakter. Hack i häl på honom är den sammanbitne Liam Neeson och hans band av prisjägare. Jakten är personlig och Brosnan jagas som ett djur. Snart ser vi dock att han är väl utrustad för att klara sig i den bistra vildmarken och oddsen jämnar sakta men säkert ut sig.

Filmens inledning är som sagt bra och känns modig. Det börjar in medias res när Neeson och gänget är mitt uppe i jakten på sitt villebråd Brosnan. Den sparsmakade dialogen ger oss små hintar om varför de är efter honom. Men det dröjer innan vi som publik får veta hela bakgrunden. Detta mysterium i kombination med de häftiga landskapen gör att jag fångas direkt. De häftiga nordamerikanska landskapen och överlevnadsaspekterna påminner mig om filmer som Jeremiah Johnsson eller The Edge. Det finns något väldigt fantasieggande och romantiskt över tuffa män som kämpar för livet mot naturens makter. Att se hur Brosnan överlever i vildmarken är också mycket underhållande, liksom hans Rambo-liknande krigföring mot sina förföljare. Han är som sagt ingen storartad skådespelare, men han försöker i alla fall. Han investerar hela sin förmåga i att få oss att tro på honom. Han darrar, huttrar, gråter, skriker. Ibland är det snudd på briljant, men  allt för ofta känns det som att han tagit sig lite vatten över huvudet (vilket han också bokstavligen gör i filmens häftiga inledningsscen). Det känns väldigt mycket som just skådespeleri och inte helt äkta. Brosnan klagade ofta över att hans Bond-manus gav honom för lite att bita i som skådespelare och det känns om att han här försöker bevisa att han faktiskt kan göra  mer än att se cool ut i en smoking. Jag blir inte helt övertygad.

Liam Neeson spelar den iskalle förföljaren. Han vars sista önskan i livet är att bringa Brosnans karaktär av daga. Detta var en av Neesons första roller som ”hårding”, innan hans karriär började bestå av B-action. Neeson är bra här och är en bättre skådespelare än Brosnan, men han saknar dennes karisma.

Mot slutet går filmen bort från den ganska raka berättandet och får en mer metafysiskt karaktär. Jag uppskattar detta trots att den sista akten hade kunnat strykas helt. De båda männens möte med en filosofisk indian vid en vattenkälla har något av Det Sjunde Inseglet över sig, men då Anjelica Huston dyker upp som ett slags trickster i öknen blir det lite för mycket. Vill man ha filosofisk western så är Once Upon A Time in the West snarare att rekommendera.

För regin står en man vid namn David von Ancken, som tidigare bara gjort TV-produktioner som Vampire Diaries och Californication. Regin är ganska anonym. Fotot, av geniet John Toll(Legens of the Fall, Braveheart), fångar den vackra naturen och tempot är välavvägt. Men det sammantagna resultatet engagerar inte i någon större utsträckning. Det blir en medelmåttig western vars största nöje består av att se Brosnan försöka överleva i ett storslaget naturlandskap.

Betyg 3 av 5

betyg-3

 

Read Full Post »