Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2014

Imitation sägs vara den mest ärliga formen av smicker. Om så är fallet så bör ett stort antal science fiction-filmer känna sig smickrade av Oblivion. För här finns inte en enda originell idé, varken visuell eller tematisk. Den är en Best of Sci-Fi-samling där regissören Joseph Kosinski samlat det han tycker bäst om från genren i en egen kompott.

Den allmänna tonen känns igen från filmer som Solaris, 2001: A Space Oddyssey, Moon och Silent Running. Det finns också mer direkta referenser till ett stort antal sci-fi-filmer.

Mycket visuellt har tagits från 2001. Drönarnas öga liknar HAL 9000, The Tet har en liknande roll som de mystiska monoliterna och karaktären Sally är en uppenbar ripoff på HAL. Andra lånade idéer innefattar Jacks och Vikas hem ovan molnen, som uppenbarligen inspirerats av Cloud City i Star Wars: The Empire Strikes Back. Och precis som i Independence Day så har hjältarna en plan som går ut på att flyga in med ett kärnvapen till ett moderskepp som svävar runt jorden. Visuellt påminner dessa scener också mycket om varandra. Morgan Freemans karaktär är en version av Morpheus i The Matrix, som lovar hjälten att hela hans världsbild kommer förändras om han väljer att följa en viss väg. Scenen då Olga Kurylenko vaknar upp från sin 60 år långa djupsömn påminner om motsvarande scen i Aliens. Utan att avslöja för mycket så kan jag också säga att flera trådar i handlingen påminner starkt om Moon. Det finns många fler saker som man snott från andra filmer, men eftersom jag inte vill avslöja för mycket av  handlingen stannar jag här.

Det är med andra ord en fullständigt ooriginell film. Det finns inget nyskapande i den över huvud taget. Med det sagt måste jag ändå konstatera att den var mycket underhållande. Skådespelarna är alla mycket kompetenta. Tom Cruise är lika karismatisk som alltid. Kurylenko går från klarhet till klarhet. Om allt  vill sig väl kommer hennes karriär fortsätta på denna positiva bana. Andrea Riseborough är också utmärkt. Filmen är också en visuell fest för ögat. Det  postapokalyptiska landskapet, där New York ligger under en öken av aska, är storslaget. Musiken, som gör sitt bästa för att låta som Hans Zimmers Inception-soundtrack, bidrar till känslan av en riktigt episk film. Trots att handlingen som sagt har snott varenda detalj från någon tidigare film så tycker jag att manuset innehåller nog med hjärta och hjärna för att fungera. Det finns en hel del twistar fram och tillbaka, men för ovanlighetens skull känns de inte krystade. Filmens första halva är den bästa. Det är här den som mest påminner om 2001, med en lite mer stillsam och intellektuell ton. Mot slutet blir det en fullfjädrad actionfilm och påminner mer om Indepenence Day. Det är inte en positiv utveckling.

Man kan vara besviken på att filmen inte levererade mer på det intellektuella planet. Den utger sig från början för att vara mer av en tankeväckande science fiction-film i stil med Stanley Kubricks eller Andrei Tarkovskys mästerverk. Men det är knappast det man bör förvänta sig av en Tom Cruise-film. Om man vill ha moderna science fictionfilmer som tilltalar intellektet, då får man vänta på nästa Christopher Nolan-rulle.Vill man ha tillräckligt tillfredställande science fiction-underhållning så är Oblivion helt okej.

Betyg 3 av 5

betyg-3

 

Read Full Post »

Efter fyra dagars hårdrocksfestival nere i Sveriges sydligare delar så är det skönt att komma hem och ta en välbehövlig dusch. Det är då man upptäcker att solbrännan man fått egentligen är ett fint lager med blekingsk smuts som fastnat på ens solkrämsmarinerade armar och ben.

Efter en tämligen ospektakulär festivalupplevelse 2012 åkte jag inte förra året. Det skulle krävas något riktigt bra band som dragplåster för att få mig att åka igen. Det var som om Sweden Rocks bokare läst mina tankar. Ni som läst min blogg tidigare vet att Black Sabbath och Alice Cooper är två av mina absoluta favoritartister inom hårdrocksgenren. När dessutom band som W.A.S.P., Uriah Heep, Rob Zombie och Queenryche bokades till festivalen var det en omöjlighet för mig att inte åka. Nedan följer några tankar om de band på årets Sweden Rock som var viktigast för mig.

Queenryche

Onsdagens stora band, vid sidan av Blaze Bayley/Paul DiAnno (som jag inte såg så mycket av). Queensryche finns just nu i två varianter, efter att sångaren Geoff  Tate hoppat av bandet och bildat ett eget med samma namn. Det Queenryche som uppträdde på SRF i år var dock det med samtliga ordinarie medlemmar, plus en ny sångare. Spelningen var bra. Bandet var tight och levererade en fin setlist. Den nye sångaren Todd LaTorre lät som en Tate-klon. Detta kan tyckas vara fantasilöst – att ersätta en sångare med en annan som låter likadant. Men jag som uppskattar det klassiska Queenryche hade inget problem med detta. Starkast tycker jag Breaking the Silence var. Tyvärr blev mittpartiet lite segt, med midtempolåtar eller ballader som Silent Lucidity. Spelningen började vid midnatt och jag var inte riktigt pigg nog för att uppskatta det långsammare tempot. Detta resulterade  också i att jag gick och la mig för att sova innan bandet avslutat.

Rob Zombie

Någon som varken hemsöktes av segt tempo eller trött publik var Rob Zombie, som här uppträdde för andra gången på SRF. Jag såg honom senaste gången han var här. Han var bra då, men i år var han fantastiskt. Med en grym rytmsektion och en häftig energi levererade han hit efter hit. Rösten, energin och humorn var på topp. Zombie var förmodligen den mest dansanta artisten på årets festival och det var förmodligen inte många i publiken som inte rycktes med av denne morbide entertainer. Det enda klagomålet jag eventuellt skulle ha är att den på skiva så utmärkta Lords of Salem varken nu eller 2012 gjorde sig särskilt bra som avslutande nummer live.

Alice Cooper

Alice Cooper har besökt festivalen flera gånger tidigare, men vad  jag vet inte som headliner. En del tyckte att det var udda att han i år uppgraderats till denna ställning. Jag har alltid undrat varför han inte haft den förut. Hur kan ett band som Whitesnake vara headliner 2006, medan Alice spelar tidigare på dagen? Absurt. Här är han i sitt rätta element och han dominerar på scenen. Scenshowen är kanske inget utöver det vanliga. Det vill säga, det man kommit att förvänta sig av skräckmästaren. Men å andra sidan är det så professionellt. Det görs med en sådan energi och glädje att det är svårt att inte sluka allt med hull och hår. Dessutom bjuder Alice på lite extra allt med udda spår som House of Fire, en tung version av He’s Back och ett gäng covers på Jimi Hendrix, John Lennon, The Doors och The Who. Och bandet som backar upp honom har nog inte varit såhär tight sedan 1970-talet. Tre helgjutna gitarrister där den coola Orianthi är den klarast lysande stjärnan. Fullpot!

Electric Banana Band

EBB bjöd på en härlig, lugn liten paus mellan de tyngre grabbarna på SRF. Att dessa mysgubbar bokats på årets festival kan ses som antingen humor eller bara löjligt. Men faktum är det är ett gäng kompetente musiker som står bakom klassiker som Min Piraja Maja o dyl. Jag uppskattade dem i alla fall.

Black Sabbath

Vad finns det egentligen att säga? Ronny Svensson sammanfattade det bra när han presenterade dem: ”världens bästa hårdrocksband”. Utan tvekan, säger jag. Man är alltid lite osäker inför ett gig med Ozzy. Den stora frågan är alltid – kommer rösten att hålla? För den som är intresserad av att höra en till synes helt tondöv sångare slakta några av historiens bästa hårdrocksklassiker, så finns det flertalet exempel på detta på YouTube. På den pågående turnén har rösten också svajat. Men här tyckte jag den höll. Visst läte det som att han kämpade lite med tonarten i War Pigs och i Snowblind nådde han inte upp till alla toner. Men över lag var hans röst perfekt. Och Tony Iommi. Inte syntes det på honom att han genomgått behandlingar för cancer. Han mullrade på som aldrig förr. Har Sabbath någonsin låtit så här mäktigt? Till och med sömnpillret God is Dead? funkade live. Höjdpunkten? Into The Void och Age of Reason var härliga. Sämst tycker jag nog låten Black Sabbath var. Den är ofrånkomligt seg. I övrigt var det en fantastik show. Geezer Butler var sitt stabila jag. Trummisen Tommy Clufetos gjorde ett godkänt jobb. Men han är ingen Bill Ward. Hade hellre sett att de turnerat med Brad Wilk som gjorde ett så fint jobb på senaste skivan.

I övrigt var detta en festival som bjöd på lite smått och gott. Billy Idol var där och sjöng härligt mesig poprock (fast var det inte lite falskt?). Volbeat headlinade av någon underlig anledning. Ted Nugent var inte lika acceptabel som förra gången. Det lilla bandet Avatarium överraskade med sin singer-songwriter/power metal/Sabbath-blanding. Flotsam and Jetsam trashade på till belåtenhet.

På det hela taget en trevlig tillställning. Men det blir svårt att toppa denna lineup. I alla fall för mig. Det skulle väl i så fall vara om SRF-crewet kunde återuppliva Ronnie James Dio.

 

Read Full Post »