Tema: Ian Fleming

Ian Flemings böcker om agent 007 – James Bond – hör förmodligen till de mest inflytelserika litterära verken från 1900-talet. De är ingen stor litteratur men har haft enormt genomslag på populärkulturen och influerat spiongenren inom såväl litteratur, film och TV. James Bond har blivit ett populärkulturellt fenomen, främst genom filmerna baserade på Flemings böcker. Repliker och symboler från filmerna och böckerna har blivit vedertagna begrepp. ”Shaken, not stirred”, ”licence to kill”, ”gentlemannaspion” och liknande begrepp har fått ett eget liv utanför film- och romanserien.

Jag kom först i kontakt med James Bond via filmerna då jag var liten. Pierce Brosnan var den Bond jag växte upp med, men snart upptäckte jag också de gamla filmerna och där blev Sean Connery snabbt min favorit-Bond. Jag är dyslektiker och hade svårt att lära mig läsa. När jag fick reda på att det även fanns böcker om Bond blev jag dock sugen på att läsa dessa. Den första boken jag fanns var Döden på Jamaica (Dr No) som jag lånade på biblioteket och läste. I was hooked. Snart letade jag igenom de lokala antikvariaten efter resten av böckerna. Under mellan- och högstadiet läste jag dem alla. Jag skrev även fan-fiction och detta väckte även mitt intresse för att skriva. Detta har hjälpt mig mycket och idag har jag nästan inga begränsningar alls i varken mitt skrivande eller läsande. Tack vare Ian Fleming. Under tonåren svalnade intresset en aning, men på senare år har det åter växt. Nu ser jag på Flemings skapelse med andra ögon. Jag är medveten om dess brister. Men dessa brister, främst dess rasism och sexism, gör böckerna och filmerna mycket mer intressanta. För mig är fenomenet James Bond mer än bara lätt underhållning. Det är också ett tidsdokument och som lärare i historia och religion tycker jag att böckerna och filmerna är intressanta eftersom de speglar de attityder, fördomar och den livssyn som rådde då de skapades. Populärkulturella fenomen är ofta väldigt goda källor till hur man tyckte och tänkte i den tid och i det samhälle i vilka de producerades och konsumerades.
Under det kalla kriget konfronterades människor sällan med terrorbalansen eller kärnvapen men däremot med skildringar av dessa fenomen. Verkligheten blev således tillgänglig via berättelser som fungerade som mellanhänder. James Bonds äventyr är exempel på dessa berättelser. Mer än något så var karaktären James Bond ett resultat av det kalla kriget och kan i förlängningen ses som en form av propagandainstrument för Västmakten eller NATO – specifikt Storbritannien och USA. James Bond kan läsas som en representant inte bara för England, utan för hela NATO-alliansen.

Sovjet, ofta i skepnad av semifiktiva organisationen SMERSH, är skurk i alla utom en av böckerna som Fleming skrev på 1950-talet.  I Casino Royale (1953) är huvudskurken Le Chiffre kassör för en fransk fackförening, som kontrolleras av SMERSH. I boken spelar Le Chiffre bort sina överordnades pengar och organisationen tar till slut hämnd på honom. I Live And Let Die (1954) är Mr Big en SMERSH-agent som smugglar antika mynt för att finansiera ryska underrättelseoperationer i USA. Hugo Drax har i boken Moonraker (1955), fått en atombomb från Sovjet som han avser avfyra mot London. I From Russia, with Love (1957) har SMERSH-agenterna Rosa Klebb och Kronsteen utmejslat en plan som går ut på att mörda Bond på ett förnedrande sätt för honom och hans organisation. Titelkaraktären i Dr. No (1958) arbetar med hjälp av ryssarna med att sabotera amerikanska robottester. Och i Goldfinger (1959) är titelkaraktären en SMERSH-agent som planerar att bryta sig in i USA:s guldreserv i Fort Knox.

Men i början av 1960-talet förändrades skurkarna i Flemings böcker. I böckerna Thunderball (1961), On Her Majesty’s Secret Service (1963) och You only live twice (1964) ersattes SMERSH med den ideologiskt oberoende terroristorganisationen SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld.

I en intervju 1961 sade Fleming:

I could not see any point in going on digging at [the Russians], especially when the co-existence thing seemed to be bearing some fruit. So I closed down SMERSH and though up SPECTRE instead.

Förvisso var ryssarna skurkar i flera av hans noveller från 60-talet, samt i hans sista bok om Bond, The Man With The Golden Gun (1964), men då var Sovjets roll markant nedtonad. Flemings uttalande verkar dock en smula motsägelsefullt. Bytet från SMERSH till SPECTRE skedde egentligen vid en tidpunkt då det Kalla Kriget hettades upp. Skiftet kan ha berott på Storbritanniens allt mindre roll som en världsmakt. Historikern James Chapman skriver i Licence to Thrill – The Cultural history of James Bond:

[The Bond novels] represent a nationalist fantasy in which Britain’s decline as a world power did not really take place. One of the ideological functions of the Bond narrative is to construct an imaginary world in which the Pax Britannica still operates.

Det finns mycket mer att analysera än Sovjetunionens roll i Bond-böckerna. Anledningen till mitt fokus på detta i just det här inlägget är därför att jag skrivit en B-uppsats i historia på just det ämnet. Men det finns en mängd andra fascinerande aspekter i Flemings verk. Kvinnosyn och rasism är bara två av dessa. Utöver böckernas kvalité som underhållning såklart. Allt detta kommer jag att beröra i kommande inlägg på denna blogg. Denna text får fungera som en introduktion till mitt tema om Ian Fleming, där jag de kommande månaderna kommer läsa igenom och recensera samtliga av hans böcker om agent 007.

 

Read Full Post »

Ray Liottas sadistiska leende

Det första man tänker på med Ray Liotta är munnen, nästan alltid krökt i ett närapå sadistiskt leende. Det finns något rovdjursaktigt kring den. Sedan har vi hans ögonen. De smala, nästan sneda ögonen och den intensiva blicken. De höga kindbenen. De elaka ögonbrynen. Liotta har minst sagt ett minnesvärt utseende. Kanske är det därför han aldrig blivit en leading man. Istället får han numera nöja sig med biroller eller B-filmsprojekt. Detta gör honom, enligt mig, en aning underskattad. Han förtjänar helt enkelt bättre.

Det började bra. Liotta är kanske mest känd för huvudrollen i Martin Scorseses Goodfellas. Han är briljant i rollen som Henry Hill, vars historia vi får följa från barndomen i Brooklyn, till hans uppgång och fall i gangstervärlden. Filmen inleds med voice overn ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster”, och Liotta fortsätter att guida oss genom hela filmen.

En annan film där han verkligen lyser är i Cop Land. Denna film är kanske mest känd för att Sylvester Stallone gör en bra – riktigt jäkla bra – prestation i huvudrollen, men för mig stjäl Liotta varje scen  han är med i. Han spelar den korrupta polisen Figgsy som bränner ner sitt eget hus för försäkringspengarna och därmed oavsiktligt dödar sin drogmissbrukande flickvän.

Det finns något  intensivt och sårbart i Liottas sätt att gestalta sina karaktärer. Hans utseende kan framstå som ganska elakt, men hans tomma blick kan också vittna om outgrundlig smärta. Ofta växlar han mellan olika lägen – från rädsla till skratt, från kärleksfull till våldsam, från lugn till högljudd.

Följande scen ur Goodfellas illustrerar detta (lägg ocksåp märke till Lorraine Braccos perfekta  rolltolkning):

Av någon anledning kom aldrig någon mer roll i samma storleksordning som i Goodfellas. Utan Liotta har istället fått medverka i lågbudgetproduktioner, eller som birollsskådis i större filmer. Liotta spelade, kanske lite otippat, Frank Sinatra i HBO-filmen The Rat Pack 1998. Han lyfte fram de mindre smickrande sidorna hos Sinatra i en film som betonade hans häftiga temperament och samröre med maffian. Han hade också en stor biroll i filmen Hannibal och är en av de bidragande orsakerna som gör filmen hyfsat sevärd. Han hade roller i de kritikerrosade, men i efterhand något bortglömda, filmerna Narc och Identity.

Senast såg jag honom i en relativt stor roll i ensemble-dramat Crossing Over, där han spelade en sedvanligt obehaglig karaktär. På senare år har ha också haft biroller i filmer som The Place Beyond The Pines och kommer medverka i den kommande Sin City: A Dame to Kill For.

Det finns få som kan gestalta en riktig skitstövel så bra som Liotta. Samtidigt får han alltid publiken att gilla honom. Han kan vara hur elak och grym som helst, men tack vare det karismatiska leendet förlåter vi honom. Jag hoppas att Hollywood börjar visa det sadistiska leendet lite mer uppskattning. Det behöver exponeras mer!

Read Full Post »

Robin Williams (1951-2014)

Nyheten om Robin Williams död är mycket chockerande. Det finns egentligen inget att säga. Annat än att han var ett komiskt geni, en fantastisk skådespelare och av allt att döma en väldigt fin människa.

Williams har funnits med mig i hela mitt liv på ett eller annat sätt. Så tror jag det är för många i min generation. När jag var liten var en av mina favoritfilmer Hook. Min favorit där var Kapten Krok själv (har alltid gillar  skurkarna bäst). Men Williams i rollen som Peter Pan bar den emotionella kärnan i den filmen. Och så var det i många av hans roller. För trots att han var en sylvass komiker och imitatör, så gjorde han ofta roller där det fanns ett allvar under all humor. Ibland var filmerna hemskt sentimentala, men trots detta fanns det alltid en värdighet i Williams rollprestation. Mrs. Doubtfire var dels en komedi om en man utklädd till ett hembiträde. Men det var också ett drama om skilsmässa. Och en av få familjefilmer om skilsmässa där föräldrarna faktiskt inte återförenades på slutet. På så sätt fanns det ett allvar och en realism, även om filmen på ytan är en väldigt rolig komedi.

På senare år upptäckte jag Williams mer ”vuxna” filmer, såsom Terry Gilliams The Fisher King, Gus Van Sants Good Will Hunting och Peter Weirs Dead Poets Society. Dessa visade att Williams var så mycket mer än ”bara” en komiker. Han hade en så varm och hjärtlig utstrålning. I Insomnia och One Hour Photo fick man också se prov på obehagligare rollprestationer. Han hade en enorm räckvidd som är få förunnade.

Att Robin Williams hade personliga problem var ingen hemlighet. Jag tror aldrig jag sett en seriös intervju med honom. Han skulle alltid skämta till det. Och inte så lite heller. Det var ofta mycket underhållande, men visst fick man också ibland känslan av att det fanns en osäkerhet under ytan. Trots detta rekommenderar jag att ni ser på hans medverkan i Inside the Actors Studio. Det är mer av en stand up-rutin än en intervju. Med en Robin Williams på topp.

Read Full Post »