Ian Flemings mål med sina James Bond-böcker var att skriva den ultimata spionromanen. Och det är mycket möjligt att han lyckades på sitt femte försök. Detta är den kanske mest kritikerrosade av hans romaner. Men det är också en bok som skiljer sig mycket från de övriga i serien, både i upplägg och ton. Berättelsen känns mer realistisk än vanligt, befriad från skurkar med storhetsvansinne och från överdrivna actionscener. Det är mer av en ”seriös” spionroman.
Fleming skrev boken 1956 och den speglar samtidens intresse för spionageaspekten av det Kalla Kriget. Bland de spionrelaterade händelserna vid denna tid kan man bl.a. nämna de brittiska tjänstemännen Guy Burgess och Donald McLean som hoppade av till Sovjet i maj 1951. Vidare var det Kalla Kriget år 1956 långt från kallt. Sovjet visade vilken kontroll det hade över Östeuropa då ett försök att nå självständighet i Ungern brutalt slogs ned. Ett arbetaruppror i Poznan i Polen trycktes också ned. Fleming kände onekligen av de politiska vindarna när han lät SMERSH ha en såpass framträdande roll i sin femte spionroman.
Boken har en lång inledning och Bond själv syns inte till förrän efter ca 130 av de 350 sidorna. Den första tredjedelen utspelar sig helt i Ryssland och skildrar SMERSH:s planeringsarbete. De har en plan som går ut på att döda Bond på ett sätt som vore ytterst förödmjukande för brittiska Secret Service och förstöra deras höga anseende inom hela det västerländska spionväsendet. Fleming beskriver Sovjet som ett orwellskt polissamhälle där skräcken för staten ständigt är närvarande. Han gör det på ett mycket effektivt och levande sätt, inte minst genom att framställa vedervärdiga skurkar så som Rosa Klebb. Fleming baserade Klebb på en faktisk kvinnlig rysk överste, vid namn Rybkin. Klebb är, likt de flesta av Flemings skurkar, fysiskt motbjudande. Dessutom har hon homosexuella tendenser, vilket i författarens konservativa världsbild naturligtvis betydde att hon var allmänt depraverad. Och det faktum att hon är kvinna gör henne än värre! Men trots sexism är Flemings porträtt av Klebb briljant. Hon framstår som en helt igenom kall och ondskefull sadist. Varje replik känns helt naturlig i hennes fula mun.
Över lag måste jag säga att Flemings dialoger är väldigt starka i denna roman. Många av dem överfördes ordagrant till filmversionen från 1963, som för övrigt är den bästa filmen i serien och den som ligger närmast den litterära förlagan. Flemings beskrivning av SMERSH och dess grymma metoder och dess skräckinjagande rykte kan kanske framstå som något överdrivet för dagens läsare. Trots allt är Bond-böckerna i stor utsträckning antisovjetisk propaganda. Men faktum är att Flemings beskrivning av den sovjetiska underrättelsetjänsten och hemliga polisen förmodligen inte var allt för långt från verkligheten. Fleming blandar fakta med fiktion på ett snyggt sätt. SMERSH var en del av Röda Armén under andra världskriget och det han benämner som SMERSH i sina romaner har mer gemensamt med 1950-talets MGB eller KGB. Boken har ett kort förord där Fleming understryker att hans beskrivningar av den ryska underrättelsetjänsten och dess högkvarter samt dess ledare (med det briljanta namnet General Grubozaboyschikov) är baserade på fakta. Detta är naturligtvis struntprat, men dessa inledande rader ger ändå boken en känsla av realism.
Men det är inte bara med hjälp av skurkarna som Fleming målar upp sin bild av Sovjetunionen. Bokens kvinnliga huvudkaraktär heter Tatiana Romanova och genom henne får läsaren se förtryckarstaten genom ”den lilla människans” ögon. Tatiana fruktar för sitt och sina närståendes liv när hon kallas till ett möte med Klebb. Hon genomsöker sitt samvete för att bli på det klara med vad hon begått för synd. Var det den där skeden hon snott från hotellet? Eller något opassande hon skulle ha sagt om staten? Hennes paranoia ger läsaren en bild av hur det skulle kunna vara att leva i ett sådant samhälle. Men det främsta syftet med Flemings utförliga beskrivning av Ryssland är naturligtvis för att visa vad det är agent 007 kämpar mot. Det är på tiden efter fem böcker att man som läsare får en inblick i vad det är Bonds fiender står för. När vi läser om hur det är i Sovjet, så vet vi varför Bond behövs.
Det är också ingen slump att Fleming gav Tatiana efternamnet Romanova. Huset Romanov regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Namnet distanserar Tatiana från den kommunistiska regimen, samtidigt som namnet gör henne i allra högsta grad rysk. Det finns en klasstillhörighet i namnet och Tatiana blir nästan som en medlem av den ryska tsarfamiljen genom det och detta skulle kunna tolkas som att hon är mer genuint rysk än kommunistregimen. Det finns därmed både en konservativ, rojalistisk och en antikommunistisk symbolik i hennes namn. Genom att rädda en Romanov underminerar Bond själva grunden i den sovjetiska kommunismen.
Bokens huvudintrig utspelar sig i Istanbul. Och beskrivningen av staden är lika levande som den av Sovjet är dyster. Fleming har sällan målat upp så färgstarka bilder av en myllrande storstad som står på randen mellan det förflutna och det moderna. Staden beskrivs ömsom som sagolik och ömsom med förakt. Det blir en dynamisk framställning som känns såväl realistisk som romantisk. De karaktärer som Bond möter i staden bidrar också till denna känsla. Den är ett slags Casablanca där fientliga spioner finns runt varje hörn, där de flesta kan köpas för pengar och där det råder ett habilt eldupphör. Istanbul ligger på gränsen mellan Europa och Asien. På gränsen mellan Öst och Väst. Och i detta lilla mikrokosmos utspelas ett eget litet kallt krig. Ryssarna har sina bulgariska undersåtar. Och britterna har den karismatiske Darko Kerim och hans armé av söner. Kerim är en av Bonds mest minnesvärda vänner. Han är minst lika levande och älskvärt skildrad som René Mathis eller Felix Leiter, men har en mycket större personlighet. Han är överdriven, men tack vare det känns han desto mer mänsklig.
Handlingen når sitt klimax på Orientexpressen från Istanbul till Paris. Det är här Bond möter SMERSH:s huvudbödel. Denne är, liksom Rosa Klebb, en iskall skurk som Fleming ger en lång och fascinerande bakgrundshistoria i bokens inledande kapitel. Han är en äkta psykopat, besatt av fullmånen, asexuell och blodtörstig. Red Grant är ett slags Hannibal Lecter i Sovjets tjänst.
Om man bara ska läsa en av Ian Flemings böcker så ska man läsa From Russia, with Love. Det är den mest kritikerrosade och också enligt mig den bästa av hans 007-äventyr. Det kanske inte är den som representerar en typisk James Bond-bok bäst eftersom den skiljer sig ganska mycket i upplägg och ton från resten av böckerna. Men detta är en riktig Kalla Kriget-thriller och faktiskt en briljant spionroman.
Inte för att det här har något med ämnet att göra men jag skickade en fråga till dig på ”Tankar efter dark knight rises” som du inte har svarat på än.
Skulle vara kul om du kunde göra det.
Hej! Missade den kommentaren. Har svarat nu 🙂