Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2014

mock2

Efter att verkligen inte förstått mig på den första Hunger Games-filmen så blev jag verkligen hooked när jag såg den andra delen i serien, Catching Fire. Den var i princip en nyinspelning av den första filmen men med en mycket tightare regi, mer karismatiska karaktärer och ett bättre tempo. Trots att jag inte tillhör filmens egentliga målgrupp kände jag mig vid filmens avslutande cliffhanger som en 14-årig tjej som ville utropa ”It’s on, President Snow! You’re going down, motherfucker!”. Jag kanske tar i lite och fangirlen inom mig försvann kanske när jag kom hem från biografen, men jag gillade verkligen film nr 2 och gav den en fyra i betyg. Därför var jag nyfiken på den tredje delen i serien.

Det är numera standard inom young adult-genren att filmmakarna delar upp den sista boken i en serie i två filmer. Man kan skylla på konstnärliga orsaker till detta, som att boken är såpass lång att det vore omöjligt att göra den rättvisa inom ramen av endast en film. Men jag har aldrig sett en film där detta är konstnärligt befogat. Naturligtvis ligger det enbart ekonomiska intressen bakom. Och filmernas kvalité får lida. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis Hobbit-filmerna som är plågsamt utdragna.

Tyvärr så lider Mockingjay Part 1 också av detta. Filmen känns som en två timmar lång prolog till den sista delen i serien. Det händer inte särskilt mycket. Rebellerna och President Snow positionerar sig gentemot varandra och gör några drag, främst bestående av olika propagandautspel. Folk tittar väldigt mycket på TV i den här filmen. Och det är svårt att göra spännande. Rebellerna vill göra Katniss till en symbol för revolutionen som kan motivera de olika distrikten att sluta samman i kampen mot huvudstaden. Philip Seymour Hoffman är ansvarig för propagandan och låter spela in flera klipp med Katniss där hon talar till folket. Varje gång något av dessa klipp sänds ut så svarar presidenten med en egen propagandafilm där Katniss kärleksintresse och partner från hungerspelen, Peeta, manar folket till lugn. Ungefär så ser dramaturgin ut genom hela filmen. Det är tyvärr inte lika intressant som att se ungdomar döda varandra i en arena.

mock1

Filmen försöker göra publiken osäker på om Peeta verkligen är på Snows sida eller om han tvingas till att medverka i förtryckarstatens propaganda. Mycket av filmens tilltänkta spänning kretsar kring detta. Men ingen blir lurad, vi vet hela tiden hur det ligger till! Kärlekstriangeln mellan Katniss,  Peeta och  Chris Hemsworths lillebror går mig något förbi. Jag förstår varför killarna vill ha Jennifer Lawrence, men inte riktigt vad hon ser i dem. Dessutom känns den klichéartad. Vem ska hon välja? Vi har sett liknande intriger i allt från Gone with the Wind till Twilight. Kärlekshistorien är också fullständigt ointressant vid sidan av den större kamp mellan ont och gott som pågår i filmen. Det kanske är här som det blir som mest uppenbart att jag faktiskt inte är en 14-årig tjej.

Med allt detta i åtanke så tycker jag ändå att detta är en bra film. Regin, återigen av Francis Lawrence, är bra. Tempot känns, trots att nästan inget händer, ändå på topp. Filmens klimax är gastkramande, trots att vår hjältinna inte ens tar ta del av actionsekvensen (hon ser den naturligtvis på TV istället!). Och Jennifer Lawrence är som vanligt lysande. Hon äger varje scen hon är med i. Hon är en av de där skådespelarna som man bara behöver titta på för att bli underhållen. Hon behöver inte egentligen göra särskilt mycket. En annan sådan skådespelare är självklart Philip Seymour Hoffman som här har en större roll än i förra filmen. Han är dessutom mer sympatiskt denna gång. Detta är den första nya filmen med honom som jag sett sedan hans död och det är lite sorgligt att se honom uppe på bioduken. De resterande äldre skådespelarna är samtliga på topp. Det var mycket trevligt att se Julianne Moore i en såpass stor roll, trots att hon spelar en typ av karaktär som blivit allt mer av en kliché på senare år – den framtida kvinnliga ledaren som har en mycket kylig och kall framtoning. Hon gör vad hon kan med en ganska tunn och endimensionell karaktär. Woody Harrelson gör bra ifrån sig och Donald Sutherland verkar verkliga njuta av att spela den klichéartade men ack så underhållande superskurken Snow.

mock3

Lägg till detta att filmen är väldigt snyggt gjort rent estetisk (trots en aning för mycket skakig kamera i actionsekvenserna), så blir betyget ändå godkänt. Jag blev underhållen och filmen har nog med starka aspekter för en svag trea. Med det sagt hade jag föredragit att den klipptes ner till kanske en halvtimme och sattes som inledning till den avslutande delen i serien. En trevlig men i slutänden onödig transportsträcka.

Betyg 3 av 5

betyg-3

Read Full Post »

interstellar1

Christopher Nolan är en av vår tids mest hypade regissörer och en av få som har ett riktigt cult following. Jag vill mena att han är den kanske mest ambitiösa filmaren i Hollywood just nu. Hans kärlek för filmkonsten och hans respekt för publikens intelligens har präglat hans filmer, vare sig de har handlar om Batman-trilogin eller hans mer personliga projekt som Memento eller The Prestige. Eftersom Nolan är såpass populär hos både publik och kritiker och eftersom han är såpass pretentiös med sina filmprojekt, så har han också från vissa håll anklagats för att vara överskattad. Vilket är befängt! Och hans nya film Interstellar – möjligtvis årets största filmhändelse – har fått blandad kritik. Mycket blandad. Vissa har hyllat den som ett mästerverk, andra har sågat den vid fotknölarna. Andra är milt besvikna. Det går inte att komma ifrån att det är en ambitiös film. Man har kommit att förvänta sig detta av Nolan. Man förväntar sig filmer som tilltalar såväl ens intellekt som hjärta och som utmanar på båda håll.

Fört och främst vill jag nämna filmens estetik. Den är ett visuellt spektakel. Hoyte van Hoytema står för kameraarbetet och varje bildruta är mästerligt komponerad och fylld av briljanta detaljer. Varje enskild miljö – vare sig det handlar om en döende jord, en storslagen rymdfärd eller en främmande planet – har sin egna distinkta look. Färgskalan och perspektiven ger bilden ett djup som drar in mig som publik i filmen mer än några 3D-effekter någonsin gjort.

Att kommentera en films specialeffekter känns på många sätt förlegat. Det känns som någonting man gjorde för 15 år sedan då datoranimering var någonting nytt och häftigt. Idag är vi såpass vana vid CGI att vi inte reagerar längre. Vi vet att allt kan skapas i en dator. Med det sagt så är specialeffekterna här fantastiska. De känns aldrig datoranimerade. Innan filmen visades en trailer för den nya Hobbit-filmen. Effekterna i den såg ut som leranimationer i jämförelse med Interstellars. Och faktum är att Nolan försökt skapa så många visuella effekter som möjligt utan att överanvända CGI. Många av effekterna är praktiska och gjorda i kameran. Det hela känns mycket realistiskt, samtidigt som det är spektakulärt. Filmen innehåller ett flertal nagelbitande och häftiga actionsekvenser där specialeffekterna inte distraherar utan istället bidrar till upplevelsen.

interstellar2

Jag måste också nämna ljudet. Här har Nolan arbetat mycket med konstraster. Scener i rymden saknar helt ljud och ibland även musik. Detta är mycket effektivt. Speciellt då det varvas med plötsliga höga ljudeffekter. Musiken, av Hans Zimmer, är fantastisk. Borta är ”Inception-brölet”, och istället har kompositören uppenbart inspirerats av 2001: A Space Odysseys klassiska soundtrack.

Med det visuella spektaklet är inte allt i en science fiction-film, vilket bl.a. Ridley Scotts Prometheus gjorde plågsamt uppenbart. Det behövs karaktärer som man kan relatera till och som förankrar det fantastiska i något mänskligt. Kärnan i filmen finner vi i relationen mellan Matthew McConaugheys karaktär Cooper och hans dotter Murhp, spelad som barn av Mackenzie Foy och som vuxen av Jessica Chastain. Dessa står för den emotionella kärnan och deras längtan efter varandra är filmens huvudtema. Alla karaktärer i filmen känns mänskliga och tredimensionella. De har alla egna motiv och agendor och agerar därefter. Detta leder till intressanta händelseutvecklingar som inte känns krystade, utan fullt naturliga.

interstellar3

Med det sagt finns det problem i storyn och manuset. Framför allt vad gäller filmens dramaturgi eller övergripande uppbyggnad. Inledningsvis (och avslutningsvis) matas publiken med en hel del exposition för att förklara de grundläggande premisserna. Mycket av de dystopiska förhållandena och de vetenskapliga teorierna förklaras för publiken på ett för det mesta ganska klumpigt och forcerat sätt. Detta drar ner tempot och berättandet känns inte lika strömlinjeformat som i andra Nolan-filmer som Inception eller The Prestige.

På samma sätt är filmens avslutning tyvärr lite för Hollywoodaktigt. Jag ska inte avslöja hur det slutar, men den sista kvarten hade jag klarat mig utan. Det känns som att filmmakarna inkluderat denna lilla epilog för att göra filmen mer lättsmält för en stor publik och för att göra den mer mainstream. De vill besvara alla frågor. Jag hade föredragit att inte alla svars gav, utan att publiken själv fick fundera över vad som hände i filmens final.

Filmen har flera övergripande teman. Det starkaste av dessa är vad man kan kalla ”kärlek över tid och rum”. När Anne Hathaways karaktär i dialog tar upp detta ämne och dryftar det med sina medresenärer på rymdresan, så känns det lite banalt (också ett tecken på brister i manusarbetet och dialogen), men när det gestaltas i relationen mellan Cooper och Murhp blir det väldigt starkt och vacker. På så sätt lyckas Nolan än en gång berätta en historia som både får publiken att tänka och reagera emotionellt.

interstellar-1

Ett annat tema är universums mysterier. Filmen fångar något av den känsla av bävan inför universum som 2001: A Space Odyssey gav oss. Tid och rum, svarta hål, relativitetsteorin, olika dimensioner av existensen etc… Alla dessa koncept har någon nästan gudomligt över sig och de vävs här samman med en berättelse man känslomässigt kan relatera till om en far och hans dotter. Magin och mystiken och framför allt hjärngymnastiken från Inception återkommer här. Man blir inte annat än fascinerad.

Sammanfattningsvis känns detta som en actionbetonad variant av Stanley Kubricks 2001. Den når inte upp till den filmens briljans, utan lägger större fokus på rent spektakel och underhållning. Trots att jag ger denna film samma betyg som 2001 betyder det inte att de är lika bra. 2001 är en perfekt film och Interstellar är lång ifrån perfekt (men har man bara en femgradig betygsskala så har man!). Det finns problem i manuset, med för mycket exposition och klumpig dramaturgi, men detta är ändå en av de mest episka, tankeväckande och intelligenta filmerna i år. Detta är science fiction när den är som bäst, helt enkelt. Filmen är inte Nolans  bästa, men den är helt klart ännu ett starkt bidrag till hans allt mer imponerande CV.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

Read Full Post »

octopussy

Två år efter Ian Flemings död publicerades denna novellsamling. Den innehöll från början endast de två novellerna i bokens titel men utökades i senare utgåvor med ytterligare två korta historier. Samtliga av de fyra berättelserna som slutligen ingick i samlingen hade publicerats tidigare och samtliga utspelade sig innan händelserna som ägde rum i Flemings sista roman, The Man with the Golden Gun. Novellen Octopussy hade tidigare varit följetong i Daily Express. The Living Daylights hade blivit publicerad i Sunday Times under titeln Berlin Escape. The Property of a Lady hade specialskrivits för auktionshuset Sotheby’s egen tidsskrift. Och småparodiska 007 in New York hade ingått i Flemings resebok Thrilling Cities. Att samla dessa fyra historier i en volym var aldrig Flemings idé, utan beslutades efter hans död av hans bokförlag. Novellsamlingen har därmed ingen röd tråd och den är en udda skara historier av varierande kvalité.

Octopussy

Octopussy påminner om tidigare Fleming-historier såsom Quantum of Solace eller The Spy Who Loved Me där James Bond själv endast har en marginell roll. Huvudpersonen i denna berättelse är Major Dexter Smythe, som bor i en villa på Jamaicas kust. En dag får han besök av Bond, som frågar honom om hans tjänstgöring under kriget. Smythe inser att hans förflutna hunnit ikapp med honom. Under de sista dagarna av kriget tjänstgjorde Smythe vid Alperna, där han med hjälp av en lokal guide lyckades hitta en gömma med naziguld. Smythe mördade mannen, gömde hans kropp i en glaciärspricka och lade beslag på guldet. Flera år senare hittades kroppen och Bond, som hade känt guiden innan kriget, beslöt sig för att leta reda på hans mördare. Smythe berättar sanningen för Bond. När denna ger sig av simmar Smythe ut mot ett korallrev där en halvtam bläckfisk – ”Octopussy” – håller till. Smythe blir stucken av en skorpionfisk och vid lukten av blodet i vattnet går även bläckfisken till attack.

Flemings porträttering av den ensamme och alkoholiserade gamle majoren är denna novells främsta styrka. Och det finns något inbyggt spännande i idén om naziguldet som han stjäl. Över lag är detta en bra novell, men inte en av Flemings bästa.

The Property of a Lady

Denna novell användes delvis i manuset till filmen Octopussy från 1983. I novellen besöker Bond auktionshuset Sotheby’s i London för att identifiera en KGB-agent, som han vet kommer bjuda på en Fabergé-klocka. Fleming lyckas bygga upp en viss spänning då Bond letar i folkmassan efter vem som gör tecken åt auktionsförrättaren. Den snobbiga miljön är också trevlig att ta del av. Men över lag är detta mest en parentes bland Bond-äventyren. Titeln skulle jag gärna se att man använde som titeln på en kommande Bond-film, men själva innehållet gjorde man vad man kunde med i filmen Octopussy.

propertyofalady

The Living Daylights

Detta är helt klart den starkaste av novellerna i denna samling. Detta är en mycket mörk historia som säger en hel del om karaktären James Bond. MI6-agenten 272 sitter fast i Östberlin och planerar att ta sig över till västsidan (detta var innan Berlinmurens uppförande). KGB känner till detta och har skickat ut sin bästa prickskytte, med kodnamnet Trigger, för att likvidera den brittiske agenten då han korsar gränsen. Bond skickas till Berlin för att skjuta KGB-agenten innan den hinner döda 272. Bond gillar inte jobbet. Det är kallblodigt mord, anser han. Men han inser att det är ett nödvändigt ont och att jobbet måste göras. I tre nätter sitter han vakt i en lägenhet med utsikt över ingenmanslandet som 272 ska fly över. På östsidan ser han samtliga kvällar en damorkester gå till och från repetitioner i en närliggande byggnad. Bond fastnar för en vacker blond cellist. Sista kvällen flyr MI6-agenten över gränsen och i ett av fönstren i huset med damorkestern ser Bond Trigger sikta efter den flyende mannen. Bond gör sig beredd att skjuta KGB-agenten med sitt prickskyttegevär, men ser då plötsligt att Trigger är den vackra blondinen med cellon. Han beslutar då att inte döda henne, utan skjuter istället geväret ur hennes händer.

tld illu

Det är intressant att se att Bond har en moralisk kod. Han vägrar att döda Trigger eftersom hon är en vacker kvinna. Och när befälet Spender hotar med att rapportera Bond bryr han sig inte. Han skulle nästan vara tacksam över att bli av med jobbet. Detta är den ända riktigt klassiska novellen i samlingen, på samma nivå som The Hildebrandt Rarity eller For Your Eyes Only.

007 in New York

Om The Property of a Lady var en parentes, så är detta snarare en fotnot i Flemings litterära skapelse. Det är egentligen inte en novell, snarare en självparodisk liten kladd. Att inkludera den i denna samling bidrar endast med att sänka intrycket av boken. Berättelsen ingick som sagt i Flemings reportagebok om världsmetropoler – Thrilling Cities. Där var den menad som en lite rolig bonus. Utan sitt sammanhang blir den bara absurd. Vi får följa Bond sittandes i en taxi påväg till sitt hotell i New York och reflektera kort om stadens bra och dåliga ställen. Dessutom får vi hans recept på äggröra. Knappast en värdig avslutning på en serie på 14 böcker.

Tyvärr är Octopussy and The Living Daylights den absolut svagaste av de James Bond-böcker av Ian Fleming som publicerats. De två originalnovellerna är inte sämre än nåt i den tidigare novellsamlingen For Your Eyes Only, men intrycket av boken över lag dras ned av de två andra, svaga berättelserna. Författaren hade aldrig för avsikt att dessa titlar skulle samlas i en enda volym och därför finns det inte heller någon röd tråd eller tydlig tematik. Det hela blir ett slags antiklimax.

Detta var mitt sista inlägg i serien Tema: Ian Fleming. Detta har varit mitt mest ambitiösa tema hittills. Dels på grund av att det är det första tema som enbart bestått av bokrecensioner. Att läsa en bok tar ju mer tid och energi än att se en film. Men antalet inlägg har också varit fler än vad mina andra tema-serier bestått av. Tema-serierna på denna blogg reflekterar lite hur jag är som person. Jag hakar periodvis upp mig på ett särskilt område som jag då ägnar mycket uppmärksamhet åt. Jag har X-Files-perioder där intresset för den serien är större än annars. Jag har skräckfilmsperioder, Sherlock Holmes-perioder, Ozzy Osbourne-perioder etc. Just nu är jag inne i en ”litterär James Bond-period”. Och den håller i sig, trots att jag nu läst alla Flemings böcker. Så vad göra? Jo, jag fortsätter att läsa de 007-romaner som skrivits av andra författare efter Fleming. Mer om detta i kommande inlägg…

Read Full Post »

Den sista av Ian Flemings romaner om James Bond publicerades efter författarens död. Fleming hade avslutat ett första utkast och börjat redigera det, men hann aldrig avsluta arbetet. Han dog i augusti 1964 av en hjärtattack. Efter att bokförlaget låtit författaren Kingsley Amis se över manuskriptet gavs boken ut i april 1965. Fleming brukade fylla ut sina romaner med en hel del detaljer, såsom beskrivningar av miljöer, kläder, mat, personer och liknande. Detta hann han dock inte göra med sin sista roman och boken är därför en av hans kortare. De samtida kritikerna var inte särskilt imponerade och många framhöll att boken kändes halvfärdig. Jag skulle inte hålla med om det, men visst känns boken lite udda. Jag tycker att den främst tjänare som ett slags epilog till den storslagna Blofeld-trilogin. Och som sådan känns den lite abrupt.

Trots att boken till viss del saknar de levande miljöbeskrivningar och cyniska observationer som var Flemings signum, så finns det en hel del andra positiva och intressanta aspekter hos dem. You Only Live Twice slutade med en förvirrad Agent 007 med minnesförlust. I tron att han var en japansk fiskare vid namn Taro beslutade han sig för att ge sig av till den ryska staden Vladivostok i jakt på sitt förflutna. Samtidigt trodde hans överordnade att han dött i kampen mot sin dödsfiende Ernst Stavro Blofeld.

tmwtgg1

I början av The Man with The Golden Gun är James Bond tillbaka i London. Han kontaktar MI6 och begär att få tala med M. På hans gamla arbetsplats är man förvånade över att se honom vid liv ett år efter hans försvinnande. Secret Service anar oråd, men M går ändå med på att träffa honom. Vid mötet förklarar Bond att ryssarna hjälpt honom inse att han blivit utnyttjad som ett vapen och att Öst och Väst måste samarbeta för världsfred. Sedan försöker han mörda sin gamle chef med en cyanidpistol. M lyckas ta skydd och Bond faller ihop medvetslös. M inser att Bond blivit hjärntvättad av ryssarna. Han låter skicka Bond till ett behandlingshem för att han ska bli sitt gamla goda jag. Därefter måste 007 bevisa för MI6 att han fortfarande är att räkna med. M skickar honom på ett farligt uppdrag till Jamaica för att avrätta lönnmördaren och gangstern Fransisco Scaramanga, ”mannen med den gyllene pistolen”. På Jamaica lyckas Bond snart träffa Scaramanga. Denne anställer honom som säkerhetschef på sitt hotell och Bond har nu chansen att likvidera sin måltavla.

Bokens intressantaste del är inledningen, med en hjärntvättad Bond som försöker mörda självaste M. Idén är spektakulär och riktigt mörk. Bond beskrivs som robotisk, med tom blick. Tyvärr känns det som om denna inledande episod mest blir som en liten parentes då incidenten är överspelad. Efter att Bond blivit återställd och utskickad på sitt uppdrag nämns bokens mörka inledning knappt igen. Jag tror att detta dock sett annorlunda ut om Fleming haft chansen att ytterligare putsa på manuskriptet. Han hade mycket enkelt kunnat ha lagt in små reflektioner från Bonds sida över det inträffade. Eller varför inte små ångestattacker eller mardrömmar? En sak som kan ses som en kvarvarande psykologisk konsekvens efter mordförsöket på M är Bonds oförmåga att döda kallblodigt. Vid flera tillfällen har han tillfälle att döda Scaramanga, men väljer att inte göra det eftersom han inte vill göra sig skyldig till ett kallblodigt mord. Det är KGB-metoder, resonerar han. Detta står ju i bjärt kontrast till hur den KGB-programmerade Bond uppträdde. Den återställde Bond måste istället uppträda mer gentlemannamässigt, mer brittiskt. En annan effekt av hjärntvätten är att Bond är mycket mer allvarlig här. Hans sinne för humor är som bortblåst. Men det är också mycket möjligt att Fleming tänkt lägga in lite mer humor, men aldrig fick chansen.

tmwtgg

Något som också stör mig är att Bond verkar totalt ha glömt bort de senaste mycket mörka år med bl.a. hans hustru Tracys död. Förvisso fick han sin hämnd i förra boken. Och han fick framtidstro tack vare mötet med den japanska kulturen och sina nya vänner. Men ändå. Efter att Bond blivit återprogrammerad verkar allting vara som vanligt igen för vår hjälte. Status quo är återställt. Detta finner jag föga trovärdigt, men framför allt är det ett stort antiklimax till den kedja av händelser som började för fem böcker sedan i Thunderball. Bond mötte en ny hänsynslös fiende i SPECTRE, han blev förälskad, gifte sig, hustrun blev mördad, Bond blev deprimerad, drack för mycket, tappade livslusten, åkte till Japan och ströp sin hustrus mördare, skadades svårt, fick minnesförlust, trodde sig vara en japansk fiskare, åkte till Sovjet, blev hjärntvättat och försökte mörda sin egen chef M!

Och efter allt detta så är det enda Bond behöver några veckor på ett behandlingshem för att bli sitt gamla jag igen! Jag hoppas verkligen att om Fleming haft chansen, så skulle han ha broderat ut boken med fler referenser till ovanstående händelser. Jag tycker bokens grundläggande premisser är bra – att Bond måste bevisa vad han går för efter allt som hänt. Men boken hade tjänat på att gå mer in på djupet av Bonds inre. Som boken nu är känns det som att inledningen är en separat, fristående del och att storyn kring Scaramanga är en annan fristående del.

Med det sagt så är detta ändå en bra bok. Den är långt ifrån nån av de sämre böckerna i serien. Det som lyfter den är de mörka, mer psykologiska aspekterna, trots att dessa glöms bort längre in i historien. Romanen tjänar också på sitt korta format. Storyn är ganska simpel. James Bond ska döda Scaramanga. En sådan story går inte att göra hur lång som helst. Fleming håller tempot uppe genom hela boken och det blir aldrig några långa transportsträckor. Scaramanga är också en mycket karismatisk skurk, lika minnesvärd som Hugo Drax, Goldfinger eller Blofeld. Det antyds också att han är sexuellt attraherad av Bond. Finalen mellan honom och Bond är också klassisk. Efter en skottlossning på ett tåg genom Jamaicas träskmarker fortsätter kampen mellan de två skadade motståndarna ute i träsket. Bond har feber och hallucinerar. När han hittar Scaramanga sitter denne och äter en rå orm för att få energi.

tmwtgg2

Ian Flemings sista James Bond-roman är en klassisk bok, trots sina brister. Den har en mycket stark inledning, en bra story, en intressant skurk och välskrivna actionsekvenser. Över lag är det en bra Bond-historia, men som final på den större ”Berättelsen om James Bond” (som startade 1953 med Casino Royale) så är boken något av en antiklimax.

Read Full Post »