Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2015

Detta kostymdrama i regi av Amma Asante inspirerades av en målning från 1779 föreställande den mörkhyade Dido Elizabeth Belle tillsammans med sin sin kusin Lady Elizabeth Murray. Det anmärkningvärda med tavlan är att de två unga kvinnorna framställs som jämställda, trots sina hudfärger.  Detta väckte Asantes nyfikenhet och och undersökte vem denna Dido var. Väldigt lite är känt om henne från historiska källor och filmen kan därmed sägas vara väldigt löst baserad på faktiska händelser.

Dido Elizabeth Belle var dotter till en brittisk officer och en svart slavkvinna. Då modern dog sökte hennes far upp sin dotter. Fadern bad sin farbror att ta hand om flickan och skickade henne att bo på dennes gods utanför London. Faderns farbror, som i princip blir Didos adoptivfar, var Lord Mansfield – Storbritanniens högste domare.

I filmen får vi se hur denne tar hand om den unga flickan som växer upp på godset tillsammans med den jämnårig kusinen Elizabeth. Trots att Dido är älskad av sin familj, kan hon på grund av sin hudfärg aldrig nå upp till samma status som sina familjemedlemmar. Hon är ock för blir ett slags paria. När Dido är i 20-års åldern får hennes beskyddare Lord Mansfield hand om ett mål där en sjökapten kastat flera slavar överbord för att vattnet på båten inte räckt till. Slavhandlarna söker nu ersättning för slavarna hos försäkringsbolaget som vägrar betala. Pappans dom kan komma att bli avgörande för hela Storbritanniens slavhandel. Samtidigt som detta sker börjar Dido ifrågasätta sin position och dessutom blir hon kär i en ung prästson som propagerar för att Didos far ska fördöma kaptenens handlande och döma till försäkringsbolagets fördel.

Belle är ett påkostat kostymdrama och miljöerna och kostymerna är, som så ofta i brittiska produktioner av denna sort, av högsta kvalité. Storbritannien har en lång historia av att göra filmer som dessa och de behärskar helt klart genren. Det som är nyskapande i denna film är dess sätt att beröra rasism. Att genom en Jane Austen-liknande historia som handlar om den brittiska eliten på 1700-talet berätta en historia om slaveri och rasism – med en svart huvudkaraktär – känns minst sagt originellt. Därför är det lite synd att resultatet blir såpass ordinärt. Trots att berättelsen egentligen är ganska spektakulär, så blir filmen ändå extremt traditionell. De aspekter som kretsar kring Belles kärleksliv skiljer sig inte markant från det gamla vanliga; vem ska hon välja? Svinet eller den snygge idealisten? Kärlekshistorien känns väldigt konventionell och engagerar tyvärr inte det minsta. Visst, en del av de rasistiska fördomar som karaktärerna uttrycker resulterar i väldigt smärtsamma scener. Man förstår varför Dido är olycklig. Men hade man bytt ut rasismen mot exempelvis kvinnoförtryck så hade detta i princip varit en Austen-historia. Även rättegången kring slavhandeln har man också sett tidigare, som i filmer som Amistad. Att kombinera en Austen-romantik med ett tema kring rasism gör att filmen känns något fräschare, men i slutändan bli det ändå någonting man tycker sig sett förut.

belle3

Trots flera problem är detta en bra film. Det som engagerar mest är Didos kamp för att bli accepterad som en fullständig och värdefullt människa. Regin är effektiv, vilket gör att man inte fäster någon större vikt vid filmens mindre bra aspekter. Jag tycker också att samtliga skådespelare är lysande. Framför allt Tom Wilkinson som Lord Mansfield.

Betyg 3 av 5

betyg-3

Read Full Post »

xrev1

Ända sedan The X-Files lades ned 2002 så har en fortsättning i någon form efterfrågats av såväl fansen som seriens skapare Chris Carter. 2008 kom långfilmen I Want to Believe, som var något av en besvikelse. 2013 började serietidningen The X-Files: Season 10 att publiceras, som en semikanonisk fortsättning. Chris Carter, David Duchovny och Gillian Anderson har ända sedan senaste filmen pratat om att göra ytterligare en. 20th Century Fox har alltid framställts som stoppklossen som inte velat finansiera en tredje film. Carter har länge menat att en tredje film skulle ge publiken ett bokslut på seriens mytologi – konspirationen kring en utomjordisk kolonisering av jorden.

Jag har alltid varit mycket tveksam inför en sådan tredje film. För det första så fungerar The X-Files bäst på TV-skärmen och inte som en filmserie. Och jag har svårt att se hur en slutgiltig upplösning på seriens mytologi inte skulle bli en film i stil med Independence Day. Problemet med seriens mytologi var att den mot slutet blev alltmer otrolig och komplicerad och en film som verkligen visar oss en utomjordisk invasion skulle skilja sig såpass mycket i ton från seriens tidigare år att det inte alls skulle fungera. Jag har aldrig trott på en tredje film. Varför skulle Fox lägga ner en massa pengar på ett varumärke som sett sina bästa dagar komma och gå?

xrev3

Men under de senaste dagarna har det dykt upp nyheter på nätet om att The X-Files kanske kommer komma tillbaka. Inte i en tredje film, utan som någon form av miniserie. Storyn går ut på att Fox, efter succén med den återupplivade 24-serien 24: Live Another Day, har pratat med Chris Carter om att göra något liknande med The X-Files. Det pratas om en reboot, men detta är en term som i dessa sammanhang verkar ha missbrukats. Enligt alla tecken handlar det alltså inte om en nyversion, utan om en hederlig uppföljare. Dana Walden från Fox TV Group ska ha sagt att man letar efter en tidpunkt då såväl Carter som Duchovny och Anderson ska vara tillgängliga. Gary Newman, också från Fox, ska ha sagt att han är ”hoppfull” inför ett kommande projekt. Man har också sagt att utan Carter så blir det ingen fortsättning. Jag har dock svårt att tro att Carter skulle tacka nej.

xrev2

Efter fortsättningen på 24 och med tanke på att den kommer komma en fortsättning på en annan 90-talsklassiker, Twin Peaks, så känns det inte så långsökt att tänka sig en uppföljare på The X-Files. Serien är populärare nu än för några år sedan, mycket tack vare Netflix. Tidningen Season 10 och Kumail Nanjianis podcast är också tecken på dess popularitet. Värt att notera är också att Gillian Anderson på senare år fått något av en renässans med sina TV-roller i succéer som Hannibal och The Fall. Anledningen till att Duchovny/Anderson helst velat göra en film istället för ytterligare en säsong är att en säsong tar så lång tid att spela in. Om man, som det verkar i detta fall, dock bara gör ca tio avsnitt istället för 20 så är läget ett annat.

Vad kan vi då förvänta oss? Allt tyder på att man inspirerats av nyversionen av 24 och därmed ser jag det som troligt att man (om projektet alls blir av, det är än så länge långt ifrån säkert) gör ca 10 avsnitt på ca 50 minuter vardera. Jag hoppas verkligen att man från Foxs sida tittar på HBO och hur de arbetar med sina serier. Att man lägger fokus inte bara på nostalgi-värdet utan att man också använder skickliga kreatörer och skriver bra manus och gör riktigt bra TV. Det vore fantastiskt om exempelvis True DetectiveCary Fukunaga anlitades som regissör. Man kan också hoppas på att Carter inte får allt för stort inflytande över manus och regi. Han är seriens skapare, men fungerar kanske bäst i egenskap av producent och allmän konstnärlig ledare. Andra X-files-veteraner som jag gärna ser återvänder är dock Vince Gilligan, Frank Spotnitz, David Nutter och Rob Bowman.

xrev4

Vad man kommer fokusera på är en öppen fråga – mytologin eller ”monster of the week”? Jag tror båda avsnittsformerna kan komma att förekomma. Men fokus kommer förmodligen ligga på mytologin. Vi kommer inte få några ”slutgiltiga svar” (som Carter pratat om i anslutning till en tredje film), utan jag skulle inte bli förvånad om upplägget påminner om Season 10. Alltså inte så många svar, utan istället fler frågor och mysterier och ett fokus på att försöka efterlikna seriens guldålder under säsong 2-5. Med det sagt måste man förhålla sig till det faktum att det har gått väldigt lång tid sedan vi senast såg Mulder och Scully (senast 2008) och sedan serien lades ned (2002). Båda två måste ha åldrats som karaktärer på ett värdigt sätt. Detta var lite ett problem i senaste filmen, där de två verkar ha satt livet på paus sedan vi såg dem senast. En tänkbar start som skulle hjälpa en ny serie tror jag är att Mulder och Scully inte lever ihop, som i filmen. Att de har gått skilda vägar och tvingas återförenas. Då skulle de inte ha ett kärleksförhållande (vilket skadade seriens senare), men någon form av sexuell spänning skulle finnas mellan dem. Jag har också svårt att se att de skulle kunna återinsättas som FBI-agenter (som i Season 10). Hellre att de kontaktas av någon ny agent som jobbar på The X-Files och behöver deras hjälp.

Allt detta är dock önsketänk och spekulationer. Det vi vet nu är att Carter och Fox pratar om en eventuell ”revival” av serien. Inte mer än så. Om denna alls blir av är mycket oklart. Såväl Duchovny som Anderson är för tillfället uppbokade med andra serier. Det skulle säkerligen behövas en hel del förhandlingar innan de skulle ha möjlighet att hoppa på en ny omgång X-Files. Och hur bra kvalitén är om den blir av – ja, det vet gudarna. Men jag hoppas verkligen att detta leder till att vi får återse Mulder och Scully igen. Det finns inget egentligt hinder för en bra fortsättning om allt hanteras väl av det kreativa teamet bakom. The X-Files kan vara lika relevant idag som för 20 år sedan, så länge man anpassar serien på ett bra sätt. Med det sagt så känns det lite för tidigt för att börja förvänta sig något. Det ska bli intressant att se hur dessa nyheter utvecklas. Jag är positiv, men hoppas inte allt för mycket ändå. Jag vill gärna tro att det blir något av detta, men är skeptiskt fram tills att vi hör något mer officiellt. Men som sagt – I want to believe.

Källor: X-Files News, EW, IGN, Deadline, Empire

Read Full Post »

penny1

Under 1800-talet hade den engelskspråkiga skräcklitteraturen något av en guldålder. Århundradet inleddes med Mary Shelleys klassiker Frankenstein och under 1830- och 40-talet hade Edgar Allan Poe och hans gotiska noveller sin storhetstid. Mot slutet av seklet skrevs under en period av drygt tio år sådana klassiker som The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde (1886), The Picture of Dorian Gray (1890) and Dracula (1897). Det är därmed naturligt att det sena 1800-talet, det viktorianska eran, fortfarande fascinerar. Lägg därtill den politiska och sociala situationen. Storbritannien var ett industrialiserat land. Det brittiska imperiet styrde stora delar av världen och Englands befolkning växte. Klassklyftorna i London var enorma; fattigdomen och misären stor. Den strikta, viktorianska moralen levde parallellt med en dold dekadens. Mot denna bakgrund och ungefär samtidigt som Jack The Ripper härjade i imperiets huvudstad uppstod några av de mest ikoniska och klassiska skräckberättelserna.

Iden om att låta klassiska skräckkaraktärer mötas är långt ifrån ny. Det skedde redan i 1940-talets Universal-filmer. Och det har skett otaliga gånger på vita duken och i litteraturen. Serietidningen The Leauge of Extraordinary Gentlemen är ett exempel, liksom Kim Newmans Anno Dracula-böcker och skunkrullen Van Helsing. Det finns dock ett inbyggt problem i att låta klassiska litterära karaktärer interagera med varandra på detta sätt. Det som gjorde de enskilda verken så skräckinjagande var att det övernaturliga och fasliga angrep intet ont anande vanliga människor i en realistisk miljö. När Dracula kommer till London och börjar attackera sina offer så söker bokens protagonister först efter en naturlig förklaring. Dracula anföll inte en värld som redan genomsyrades av övernaturliga fenomen. Det uppstår problem när Dracula bara är en i mängden av monster. Om dramats hjältar redan stött på Mr Hyde, Mumien, Frankensteins monster och hans brud, då riskerar det hela att få något av Ghostbusters över sig.

Episode 101

Men detta är dock inte ett problem i Showtimes serie Penny Dreadful. Jag har skrivit om serien tidigare på bloggen och recenserade det första avsnittet förra våren. Då skrev jag såhär:

Det som först slår mig då jag ser det första avsnittet Night Work är att detta känns som en nedbantad och mer mogen variant av Kim Newmans Anno Dracula (recenserad här). Till skillnad från Newmans roman så finns här inget överflöd av kända litterära/historiska karaktärer och inget ”spot the reference”-syndrom. Över lag är tonen här mer realistisk. Manuset verkar vara skrivet av en person (Logan) som till skillnad från Newman kanske uppskattar främst de litterära klassikerna före Hammer-filmerna.

Efter att ha sett hela första säsongen håller jag som tur är fortfarande med mig själv. Förvisso får vi under dessa åtta avsnitt stifta bekantskap med flera kända litterära gestalter såsom Frankensteins monster, Dorian Gray och Professor van Helsing, men det går aldrig till överdrift. Man får aldrig känslan av att dessa karaktärer har någon form av cameo-funktion, utan istället driver de handlingen framåt. Om någon av de litterära karaktärerna inte behövs så används de inte. Och de som faktiskt används brukas på ett tämligen originellt sätt, såsom Dr Frankenstein (Harry Treadaway) som fungerar som en slags blandning av sig själv, van Helsing och romanen Draculas Dr Seward. Faktum är ju att samtliga huvudkaraktärer är påhittade av seriens skapare John Logan, med undantag för Dr Frankenstein. Sir Malcolm Murray (Timothy Dalton), Vanessa Ives (Eva Green) och Ethan Chandler (Josh Hartnett) återfinns inte i någon av de litterära källorna. På sätt och vis kanske de till och med ersätter vissa av de klassiska karaktärerna. Chandler känns lite som en ny version av Draculas Quincey Morris, exempelvis.

Det John Logan har lyckats med är att konstruera en story där dessa karaktärer kan samexistera och interagera med varandra på ett sätt som inte känns krystat. Logan har tagit vara på den tidsperiod som gestaltas och tar denna till hjälp för att på ett övertygande sätt förankra dessa karaktärer i en gemensam värld. Han låter sina karaktärer befinna sig i en miljö som präglas av den tidstypiska spiritismen, som överklassen ägnade sig åt runt förra sekelskiftet. Det som för många på denna tid var en form av ockult hobby låter Logan fylla med mycket mer. Spiritismen är här en dörr mot det övernaturliga och den andra sidan. En dörr som kan släppa in demoner. Detta gör serien, i alla fall för mig, riktigt läskig stundvis – något som jag inte riktigt förväntat mig. Säga vad man vill om tidigare monster mashups, men läskiga har de nog aldrig varit. Logan binder dock samman den levande död där vampyrerna existerar med det dödens rike som finns på andra sidan den där dörren. Den ganska urvattnade vampyrismen knyts därmed samman med ockultism och demoner på ett obehagligt sätt. Med ens så befinner man sig inte längre i en klassisk monsterfilm, utan i The Exorcist och övergången märks inte. De övernaturliga fenomenen vävs samman med hjälp av en slags mytologi som inspirerats av tidstypisk egyptologi och av klassisk skräckfilmskatolicism.

penny5

Anledningen till att det fungerar tror jag främst är Logans uppenbara kärlek till de litterära källorna. Detta är en mycket litterär TV-serie med många vackra dialoger och monologer. Men den gör också de litterära verken rättvisa. Konceptet i sig borde rimligtvis innebära att man gör våld på originalhistorierna, men jag har exempelvis aldrig sett en mer Shelley-trogen gestaltning av Frankensteins monster. I Rory Kinnears skepnad är han den i sanning tragiske skapelse som varken Boris Karloff, Christopher Lee eller Robert De Niro till fullo lyckades gestalta. Kinnear är faktiskt fantastisk här. I en kombination av sorg och ursinne övertygar han totalt som skapelsen Caliban.

Det visuella är också anmärkningsvärt. Att scenografin och kostymerna känns autentiska skrev jag redan i min recension av första avsnittet. Faktum är att de känns såväl realistiska som stilistiska. Eva Green är alltid klädd i svarta, goth-aktiga dräkter men de känns ändå inte allt för ”kostymiga”. De känns som de slags kläder en udda och morbid välbärgad ung dam skulle haft på denna tid. Fotot är också mycket bra och färgskalan varierar mellan färglös grådaskighet, till varma röda blodfärger och murriga brittiska mahogny-rum. Musiken av Abel Korzeniowski är mycket stämningsfull och påminner mig om Woyzeck Kilars klassiska soundtracks.

Majoriteten av skådespelarna är jag också mycket nöjd med. Eva Green är en naturkraft som Vanessa Ives och får här chansen att visa upp så extremt många olika sidor. Hon är karismatisk, morbid, likblek, besatt, sexuell och bottenlöst olycklig. Josh Hartnett fungerar ypperligt bra som Ethan, en skeptiker som får mig att tänka tillbaka på Agent Doggett i The X-Files. Och 007 nr 4 Timothy Dalton gör mycket bra ifrån sig som den hänsynslöse, men samtidigt sympatiske, Sir Malcolm. Bäst av alla är dock Rory Kinnear.

penny3

Tyvärr fungerar inte Reeve Carney som Dorian Gray. Oscar Wilde skrev honom som en från början vacker, ung och naiv yngling, men som senare blev en karismatisk, sensuell och samtidigt manipulativ man. Carney har tyvärr ingen karisma alls och ser ut som en slemmig mus. Man förstår inte varför någon skulle falla för honom. Det måste verkligen vara någon övernaturligt över honom om Eva Green finner honom attraktiv.

Den sista twisten i det sista avsnittet vet jag inte vad jag tycker om. Utan att avslöja vad som händer så finns det en risk för att serien lämnar sina litterära rötter lite för mycket under en andra säsong och kanske faller in i samma fälla som tidigare mashups. Jag vill inte att detta blir en ”True Blood Anno 1890″! Jag hoppas dock att så inte blir fallet. En andra säsong ska komma under detta år och jag ser mycket fram emot den.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »