Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2015

Efter Ian Flemings död 1964 dröjde det inte länge innan Glidrose Publications, som ägde rättigheterna till den litteräre James Bond, gav andra författare i uppdrag att skriva ytterligare böcker om den populäre agenten. Dessa böcker kallas på engelska för continuation novels, vilket jag översatt som fortsättningsromaner. Jag har tidigare på bloggen recenserat några av dessa (dessa kan ni läsa här och här).

colsun1Den förste att ge ut en Bond-roman efter Flemings död var Kingsley Amis. Detta gjorde han under pseudonymen Robert Markham och boken Colonel Sun publicerades 1968. Det sägs att Glidrose hade tänkt att låta flera kända författare skriva 007-äventyr under denna pseudonym, men att idén rann ut i sanden. Detta tycker jag dock låter väldigt underligt ur en kommersiell synvinkel. Av någon anledning skrev Amis aldrig några fler Bondböcker än den utmärkta Colonel Sun.

Under 1970-talet gavs ett gäng udda böcker ut. Först var det John Pearsons halvparodiska och metafiktionella biografi över Bond – James Bond: The Authorized Biography of 007. Detta var en mycket underhållande och på sina håll välskriven bok, men kan knappast beskrivas som kanonisk. Några år senare gavs två böcker baserade på filmmanus ut. Christopher Wood skrev manusen till filmerna The Spy Who Loved Me och Moonraker och gjorde sedan om dessa manus till böcker som gavs ut i samband med respektive films premiär. Dessa var de första av Bond-filmernas s.k. novelizations (böcker baserad på filmmanus).

I slutet av 1970-talet fick den brittiske författaren John Gardner i uppdrag att skriva nya böcker om James Bond och 1981 kom den första – Licence Renewed. Gardner lät böckerna utspela sig i sin samtid, men Bonds ålder var den samma som då Fleming skrev om honom. Gardner beskrev det såhär:

I described to the Glidrose Board how I wanted to put Bond to sleep where Fleming had left him in the sixties, waking him up now in the 80s having made sure he had not aged, but had accumulated modern thinking on the question of Intelligence and Security matters. Most of all I wanted him to have operational know-how: the reality of correct tradecraft and modern gee-whiz technology.

På samma sätt som Bond-filmerna, så mötte läsaren här en evigt ung Bond (som dock hade lite grått hår vid tinningarna). Ett annat sätt att förklara Bonds ålder är att Flemings böcker ur Gardner-Bonds perspektiv utspelade sig på 60- och 70-talen (istället för på 50- och 60-talen). Detta skulle dock åndå innebära att Bond närmade sig 60 i Gardners senare böcker.

gardnerus1

Gardner skrev totalt 14 böcker om James Bond, samt två novelizations. Hans stil skiljde sig en hel del från Flemings. Böckerna blev allt mer amerikaniserade och innehöll flertalet oväntade vändingar, plot twists. Modern (för sin samtid) teknik spelade ofta en stor roll och mycket förändringar drabbade Bond och MI6. Bond körde inte längre sin Bentley, utan en SAAB 900 Turbo. Han använde inte längre en Walther PPK, utan en ASP 9 mm. Och han befordrades från kommendörkapten till kapten.  Gardner försökte helt klart göra Bond till sin egen karaktär, vilket man bör förvänta sig. Men i hans senare böcker blev det allt mer uppenbart att han tröttnade på 007 och kvalitén varierade rejält.

1997 tog amerikanen Raymond Benson över jobbet som författare av James Bond-serien. Uppenbart var att Benson var ett Ian Fleming-fan. Faktum var att han aldrig tidigare skrivit en skönlitterär bok och att hans expertis kring James Bond-fenomenet gav honom jobbet. Glidrose (som snart bytte namn till Ian Fleming Publications – IFP) hade vissa krav på honom som främst gick ut på att böckerna skulle påminna mer om de populära Pirece Brosnan-filmerna. Bonds chef M skulle vara en kvinna (gestaltad av Judi Dench i filmerna), en större betoning skulle läggas på action, humor och prylar. Bensons uppgift gick i stor utsträckning ut på att balansera dessa krav och samtidigt vara något sånär trogen Fleming.

Jag har tidigare skrivit om problemet med Bonds ålder i fortsättningsromanerna. Om Bensons Bond är samma Bond som i Flemings böcker skulle han vara ca 80 år i Bensons böcker. Men om man ser Bensons böcker ”ofilmade Brosnan-manus” känns det mer logiskt än som en fortsättning på Flemings serie. Benson hänvisar mycket till saker och ting från Flemings böcker, men han är aldrig specifik med när dessa saker skedde. Jag tänker mig att Bensons Bond är ett slags reboot, förmodligen ungefär lika gammal som Pierce Brosnan (född 1953) och att denna nya kronologi innebär att Bond mötte Drax, Goldfinger och Dr No o.s.v. någon gång under 1980-talet istället för på 50-talet (eller 70-talet, som Gardners Bond). Har man detta synsätt slipper man fundera på problemet med Bonds ålder eller acceptera en orealistisk evigt ung Bond (samma förhållningssätt kan förresten också appliceras på de senare filmerna). Att relationen till kronologin från de tidigare 007-böckerna är något lös blir tydligt då Benson till stor del ignorerade det som hände i Gardners böcker. För mig är Bonds ålder och den lösa kronologin dock ett problem. I Flemings böcker så utvecklades Bond som karaktär, något som inte hittills varit möjligt i fortsättningsromanerna. Han finns istället i ett ständigt status quo och blir en mindre intressant karaktär.

benson_3

Raymon Bensons första bok hette  Zero Minus Ten och han skrev han sex böcker fram till 2002, samt tre novelizations. Hans produktion var mycket ojämn och han lyckades aldrig riktig hitta en balans mellan en det Flemingska och en mer actionfilmsliknande stil. Språket kanske till en början påminde mer om Flemings än vad Gardners hade gjort, men kvalitétsmässigt gick det snabbt utför.

Efter att filmserien med 2006 års Casino Royale försökt återgå mer till Ian Flemings ursprungsvision av James Bond, så gjorde Ian Fleming Publications detsamma. 2008 skulle Fleming fyllt 100 år och i samband med detta gav man den prisbelönte författaren Sebastian Faulks i uppdrag att skriva en roman om agent 007. På omslaget till boken Devil May Care stod det ”Sebastian Faulks writing as Ian Fleming”. Med detta menade man att Faulks skrev i samma stil som Fleming och hans bok var en direkt fortsättning på Flemings serie. Den utspelade sig på 1960-talet och var därmed inte lika frånkopplad från Flemings böcker som Gardners och Bensons bidrag hade varit. IFP fortsatte på idén om att ge mer välkända författare i uppdrag att skriva enskilda Bond-böcker. 2011 utkom Jeffrey Deavers Carte Blanche som dock, i stil med Gardner och Benson, uppdaterade Bond och lät honom befinna sig i nutid. Boken var en spännande bladvändare, men utan någon egentlig Bond-känsla. William Boyd lät liksom Faulks sin bok  Solo utspela sig i slutet av 1960-talet och hans bidrag var den bästa 007-romanen sedan Colonel Sun.

Till hösten kommer Anthony Horowitzs bidrag med (den något tveksamma) titeln Trigger Mortis. Författaren har fått tillgång till ett oanvänt manus från Fleming, som kommer ligga till grund för bokens första kapitel. Horowits bok kommer vara den första som faktiskt utspelar sig samtidigt som Flemings böcker. Den kommer utspela sig 1957, två veckor efter händelserna i Goldfinger. För första gången någonsin kommer vi också få återse en klassisk Bond-brud, då Goldfingers Pussy Galore kommer vara en del av äventyret. Det ser jag fram emot.

Jag kommer under de kommande veckorna att läsa och recensera flera av fortsättningsromanerna om James Bond. Eftersom det finns över 40 stycken sådana (inklusive spin off-serierna Young Bond och Moneypenny Diaries) så har jag varit tvungen att göra ett urval. Jag kommer åtminstone läsa/recensera samtliga böcker av Gardner (förutom de som redan finns recenserade här på bloggen) och Benson. Möjligtvis även deras novelizations. Vi får se om det blir några fler utöver dessa. Det beror på om jag orkar antar jag. Recensionerna kommer över lag inte heller vara såpass detaljerade som de jag gjorde under mitt Tema: Ian Fleming.

Först ut är Kingsley Amis klassiker Colonel Sun

Read Full Post »