Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2015

Scorpius (1988)

gardner scorpiusJohn Gardner fortsätter att experimentera med det format han blivit given. Och jag tycker om när Bond ställs inför nya typer av situationer och karaktärer. Det nya i Scorpius är att Bond här möter en religiös sekt och dess ledare Vladimir Scorpius. Religiösa sekter i litteratur och film kan vara ganska riskfyllda ingredienser. Iallafall ur mitt perspektiv. Som religionslärare är det lätt att se brister i hur sekter framställs, såväl vad gäller de sociologiska som teologiska aspekterna. Gardner hanterar sekterismen på en klart godkänt, om än ytligt, sätt. Han var ju trots allt utbildad anglikansk präst och hade därmed förmodligen ganska god koll på hur religion kan fungera.

Att Bond möter religiösa fanatiker är något helt nytt. Det känns väldigt o-Flemingskt och ljusår från filmserien. Religiös fanatism är, åtminstone för mig, något mycket fjärran från Bond. Trots att Bond-äventyren kan vara mörka och våldsamma så känns ändå sekteristisk religion som lite för deprimerande. Det är svårt att göra en religiös fanatiker lika färgstark och rolig som en Goldfinger eller Blofeld. Tyvärr leder detta till att läsupplevelsen denna gång inte blir särskilt lustfylld.

Det finns också ett problem i hur Gardner väljer att porträttera Vladimir Scorpius. Det dröjer innan vi får träffa titelkaraktären och fram tills dess är han en mystisk, mörk närvaro i boken. Det är faktiskt effektivt gjort. Men när Bond och läsaren väl möter honom går luften lite ur. Scorpius tror inte själv på den religion han är ledare för, utan är bara ute efter att manipulera sina undersåtar och att tjäna pengar. Det största problemet är att Gardner hela tiden talar om för läsaren hur ond och obehaglig han är – men han gestaltar det aldrig. Bond jämför honom med allt från Attila till Stalin och beskriver honom nästan som Satan själv. Men läsaren får aldrig se detta gestaltat i skurkens sätt eller handlingar. Det tappar därmed sin udd. Man förstår att Scorpius är ond, men man känner det inte.

Inledningsvis utspelar sig boken mycket i London med omnejd och M får ett större utrymme än tidigare. Och detta uppskattar jag. Boken inleds också, liksom föregångaren No Deals, Mr Bond, med ett dödsfall och mysterium som Bond måste lösa. Han får återigen göra lite detektivarbete, vilket är välkommet. Jag uppskattar alltid när man får se Bond använda sitt intellekt och sin slutledningsförmåga. Han är ingen Sherlock Holmes, men inte heller bara en action man. Han ska vara en spion som både kan lösa gåtor och slåss mot skurkar. Tyvärr finns det ingen riktig jämvikt mellan detektivarbete och action i denna roman. Ett stort antal sidor läggs ned på olika möten med M och långa diskussioner kring skurkens motiv och planer. Och när väl en actionscen kommer, så är den inte särskilt intressant. Boken är segare än sina föregångare, men tack vare att den grundläggande intrigen ändå känns ganska originell så hålls ändå intresset uppe. Men stilen påminner mer om en halvdan John le Carré-bok än om Ian Fleming.

Det är dock ganska intressant att handlingen känns såpass aktuell än idag. Kanske till och med mer aktuell nu än då boken publicerades. Religiösa självmordsbombare och terrorattentat sker ständigt runtom i världen och har under de senaste decenniet även blivit inte allt för sällsynta i europeiska städer. Bokens The Meek Ones hade lika gärna kunna ha varit al-Qaida eller IS. Som tur är rör det sig dock inte om arabiska terrorister här, utan om en sekt av mer ”västerländsk karaktär”. Homeland, 24 och liknande filmer och TV-serier har gjort mig lite mätt på klichén ”den arabiske terroristen”. Då är en inhemsk fanatiker med en ny ideologi lite mer intressant och framför allt mindre realistisk. Bond ska inte vara allt för realistiskt och deprimerande, utan ha ett stråk av eskapism över sig. Gardner lyckas åtminstone inledningsvis att kombinera en ganska realistisk och mörk berättelse med en känsla av eskapism. Tyvärr tappar boken i kvalité mot slutet.

Scorpius lyckas inte bli mer än en ganska medelmåttig Gardner-bok. Den har inte samma lekfullhet som Nobody Lives For Ever eller No Deals, Mr Bond och inte heller samma tighta spänning som Icebreaker. Historien är ganska dyster och lyckas inte gripa tag i mig som läsare. Bondböckerna får gärna vara dystra. Ett lysande exempel på det är You Only Live Twice, men där blev man engagerad och brydde sig om karaktärerna i större utsträckning än här. Scorpius är inledningsvis någorlunda spännande och tämligen originell, men tyvärr är det inte så jätteroligt att läsa boken. Gardner har skrivit mycket sämre, men han kan också skriva mycket bättre.

Win, Lose or Die (1989) – Gardners åttonde Bond-roman – finns sedan tidigare recenserad här.

Brokenclaw (1990)

BrokenclawNovelDet måste vara svårt för en författare att ta över någon annans karaktärer. Frågan om hur man gör en karaktär till sin egen måste vara ständigt aktuell. John Gardners Bond-böcker, hur bra de än är, kommer alltid stå i skuggan av Ian Flemings och inte ses som lika bra. De har inte heller samma kanoniska status och kommer alltid anses som ”överkurs” för alla utom de mest hängivna Bond-fansen. Men hur ställer man sig som ”fortsättningsförfattare” inför frågan om hur mycket man får ändra på karaktären James Bond? Gardner fick kritik för att han ändrade för mycket på 007 – speciellt i se senare romanerna. Men samtidigt tycker jag att måste man ge honom rätten att göra det. Annars skulle förmodligen ingen författare vilja anta uppdraget att skriva Bond-böcker.

Det finns dock en gräns. Jag har inget emot att Bond utvecklas (ett inneboende problem i karaktären är faktiskt att han utvecklas för lite), men det blir problematiskt när förändringarna blir direkta motsägelser mot den karaktär som Fleming hittade på. Bond blir då inte längre Bond, utan någon  annan. Detta sker på sina håll i de flesta av Gardners romaner. Små detaljer här och där gör att Bond ibland känns ”out of character”. Men i Brokenclaw blir detta ett större problem än tidigare. Små detaljer gör att karaktären inte riktigt känns igen. Flemings Bond avskydde te, men ändå väljer Gardner att inleda denna bok med att han njuter av en kopp. En boks inledning är väldigt viktig och bör ge läsaren en stark bild av huvudkaraktären, stämningen eller något annat bärande i boken. Boken Goldfinger inleddes med en Bond som funderade över livet och döden över en whisky. I Casino Royales inledande kapitel beskrevs atmosfären på ett kasino klockan två på natten. Det är klassiska inledningar som säger något om mannen Bond och hans farliga liv. Här dricker Bond te, som han i Goldfinger beskrev såhär: ”I don’t drink tea. I hate it. It’s mud. Moreover, it’s one of the main reasons for the downfall of the British Empire.” Hårda ord, inte minst för en man vars jobb är att mörda för det brittiska imperiet. Bonds tehat är närmast ideologiskt. Att inleda en Bond-bok med att huvudkaraktären dricker te tyder antingen på okunskap, en vilja att provocera eller på att man inte riktigt bryr sig längre. Jag tror det senare gäller denna ganska trötta roman.

Förutom tedrickandet gör Gardner våld på karaktären Bond på flera olika sätt. Flemings Bond var en strikt rationalist, men här får vi veta att han är lite vidskeplig. Och Flemings M kallade sin agent antingen för ”007” eller ”James”, aldrig för ”Bond”. Sådana detaljer stör en nörd som jag själv.

I övrigt känns Brokenclaw som en av de mer anonyma Gardner-böckerna. Den var den tionde av hans 007-romaner. Den är inte hans sämsta, men Gardner var själv missnöjd med den. Bond besöker återigen USA, vilket han gjort flertalet gånger tidigare. Det känns numera trist. Återigen spelar marinen en stor roll i boken, precis som i Win, Lose or Die. Även det känns lite idéfattigt. Been there, done that.

Titelkaraktären, skurken Brokenclaw Lee, känns som en blek imitation av Mr Big från Live and Let Die. Lee är en gangster i San Fransiscos Chinatown, istället för New Yorks Harlem. Han skrämmer sina undersåtar med indiansk religion istället för voodoo. Och han är spion åt Kina istället för Ryssland. Gardner har försökt skapa en klassisk Fleming-skurk, men det känns bara som en blek kopia. Till och med den omoderna fixeringen vid ras som präglade Fleming försöker Gardner här efterapa. Skurken är av blandras – hälften kines, hälften indian. Till och med skurkens namn känns som en parodi på Blofelds alias från You Only Live Twice – Shatterhand.

Detta är överlag en väldigt medelmåttig bok. Det är uppenbart att Gardner har fått slut på idéer och blivit allt mer uttråkad med karaktären Bond. Brokenclaw känns inte som en Bond-bok. M är inte Flemings M. Han är bara en kliché av en vresig chef. Det är en medelmåttig agent-roman vars huvudkaraktär råkar heta James Bond. Den har ytterst lite gemensamt med Flemings böcker. Boken är, liksom Gardners böcker över lag, mycket amerikaniserad. Den utspelar sig helt och hållet i Amerika. T.o.m. M befinner sig där. England nämns bara flyktigt. Detta gör också att detta känns mindre som en Bond-roman.

Miljöerna namnges endast, de gestaltas inte. Bokens största problem är att den är så fruktansvärt seg. Tempot är dåligt och intrigen ointressant. Den känns framkrystad av en författare vars skrivande främst är ett jobb. Gardner drivs inte av någon berättarglädje, utan av krav från bokförlaget. Författaren känns trött och uttråkad. Med det sagt är den bättre än Role of Honour. Små ljuspunkter finns. Slutstriden mellan Bond och Brokenclaw är en av Gardners bättre finaler. Skurkens vargar känns som en självklar men ändå originell idé. De är passande för en indiansk Bond-skurk. Och att Bond dricker svenskt kaffe måste väl bidra med pluspoäng, eller?

Read Full Post »

Role of Honour (1984)

gardnerus2Kvalitén hos John Gardners böcker om James Bond är mycket ojämn. Över lag är det kanske orättvist att jämföra hans böcker med Ian Flemings eftersom de två författarna hade såpass olika stil. Man får helt enkelt acceptera att Gardner inte är Fleming och att hans Bond skiljer sig från den ursprungliga versionen. Men detta är kanske lättare sagt än gjort. För det måste ju ha funnits en anledning till varför Gardner fick uppdraget att skriva nya äventyr om Flemings spion och den som älskade originalet måste få incitament till att läsa fortsättningsromanerna. Andra författare har lyckats med att fånga Flemings känsla, såsom Kingsley Amis och William Boyd. Därmed kan man fråga sig varför Gardner inte strävade mer efter att vara trogen Fleming. Hans böcker hade tjänat på det. Trots att Gardners förra bok, Icebreaker, på sätt och vis bröt mot mycket av det som man kanske förknippar med en traditionell 007-historia så var den ändå den av hans böcker som påminde mest om Flemings stil. Det var en relativt tidlös berättelse, väl förankrad i det kalla kriget och där miljöbeskrivningarna var en stor del av läsupplevelsen. Tyvärr fortsatte Gardner inte på detta spår med sin nästa bok, Role of Honour. Kanske mer än någonsin tidigare är det tydligt att Gardner vill skriva en (för sin tid) modern hi-tech-thriller. Detta känns inte som en Bond-roman, men den gamle gode agenten krystas ändå in. Som nyutbildad datorhackare. Det fungerar inte.

Ett återkommande problem hos Gardner är hans fascination för den samtida tekniken. Och till viss del kan jag förstå honom. Det var under 1980-talet som stora framsteg gjordes inom IT. Det var årtiondet som Bill Gates och Steve Jobs byggde upp sina imperier. Att Gardners Bond använder sig av vad som då ansågs nya häftiga datorer är inte konstigare än att Daniel Craig har en smartphone i Skyfall. Men tyvärr låter Gardner inte tekniken stå i periferin. I Role Of Honour kretsar hela storyn kring datorer. PC:ar kallas för ”micros” och framställs som kraftfulla maskiner som kan hjälpa till i planerandet av och simulera avancerade terroristdåd. Betoningen ligger kanske mer än någonsin på dåtidens high techprylar och det gör att boken känns väldigt föråldrad. Bokens främsta problem är inte att tekniken eller storyn känns för överdriven eller orealistisk (som For Special Services eller flera av Raymond Bensons böcker). Nej, problemet är bara att historien känns väldigt tidsbunden och att boken över lag är ganska ointressant. Här finns inga karismatiska karaktärer. Storyn är ganska seg. Inte ens actionsekvenserna är särskilt välskrivna.

Handlingen över lag väldigt ofokuserad. Idén om att Bond låtsas sluta på MI6 för att låta sig rekryteras till en terroristorganisation skulle kunna ha potential. Men här är utförandet så outhärdligt tråkigt. Bond spenderar mycket tid framför datorer och lär sig hur de fungerar. Och det är ingen spännande läsning. Han tillbringar också mycket tid tillsammans med ett gäng ointressanta karaktärer med fåniga namn på ett gods i en liten engelsk by. Här finns ingen spänning över huvud taget. Att SPECTRE skulle rekrytera Bond – deras ärkefiende sedan decennier- känns helt orealistiskt med tanke på Bonds historia med organisationen. Gardners SPECTRE verkar inte ha så mycket gemensamt med Flemings. Organisationens nye ledare har dock ett ganska bra skurknamn – Tamil Rahani. Han känns som en OK skurk, men är naturligtvis långt ifrån någon Ernst Stavro Blofeld.

Faktum är att jag direkt efter att ha läst ut boken har svårt att formulera exakt vad den handlade om. Lika svårt är det att försöka återge några minnesvärda scener. Det är få av Gardners som helt saknar minnesvärda scener. Även de böcker som inte varit några höjdare har åtminstone en scen som fastnar i minnet. Racingscenen i FSS eller finalen i Brokenclaw är exempel på effektivt skrivna avsnitt i böcker som överlag inte är så starka. Men i Role of Honour finns ingen riktigt minnesvärd scen alls. De tre första fjärdedelarna av boken är en seg och ointressant röra. Bond lär sig om datorer, får anställning av skurkarna som någon slags dataexpert, låtsas hoppa av MI6, pratar datorer med skurkarna, blir drogad och vaknar upp någonstans, blir drogad igen, mer datorer, simulerade brott, någon attack som kräver en hemlig kod, osv… Det hela är väldigt ordinärt och väldigt fjärran från Flemings skapelse. Bokens inledning där Bond är på casinot i Monte Carlo känns som bokens starkaste del. Miljöbeskrivningar och stämningen känns åtminstone ganska välskrivna. Finalen ombord på ett luftskepp är också helt OK. Och visst är det spännande att skurken överlevde för att återkomma i nästa bok. Men med tanke på att nästa bok är den väldigt lyckade Nobody Lives For Ever så är det lite syd att Tamil Rahani introducerades i denna riktigt dåliga bok.

Nobody Lives For Ever (1986) – Gardners bästa (?) 007-roman – finns recenserad här.

No Deals, Mr Bond (1987)

I John Gardners sjätte James Bond-roman får agent 007 ett icke-officiell uppdrag av M. Cream Cake var en gammal operation där MI6 gav fyra unga kvinnor och en ung man i uppdrag att inleda kärleksrelationer med högt uppsatta Sovjetofficerare i Östtyskland, i syfte att utvinna hemlig information. Efter att operationen avslutats lät MI6 hämta de fem unga personerna och gav dem nya liv i Väst. Nu, fem år senare, har flera av dessa avhoppare blivit mördade och KGB ligger troligtvis bakom. MI6 kan officiellt inte göra något, men M ber Bond att ändå beskydda de resterande avhopparna. Det är en hederssak. Efter att ha lovat dessa unga människor ett nytt liv i Väst vore det avskyvärt att svika dem, verkar M resonera. Bond håller med. Detta innebär dock att Bond arbetar utan några officiella sanktioner. Skulle han åka fast eller bli avslöjad så skulle MI6 inte kunna hjälpa honom. Det skulle inte kunna ske några uppgörelser – inga deals.

Titeln är förmodligen den sämsta någonsin. Gardner ville ge boken namnet ”Tomorrow Always Comes”, medan bokförlaget hade förslag som ”Oh No, Mr Bond” eller ”Bond fights back”. Man beslutade sig till sist för No deals, Mr Bond – trots att den repliken aldrig yttras i boken. Det närmsta man kommer är M som säger pratar om ”no deals”, men M skulle aldrig kalla sin agent för ”Mr. Bond”.

Utöver titeln så är detta faktiskt en av de bättre Gardner-böckerna. Handlingen rör sig väloljat framåt och hela boken har en känsla av fart och fläkt som inte är beroende av framtvingade actionsekvenser. Som i de bästa Bond-böcker så spelar det kalla kriget en stor roll och detta känns som en klassisk spionhistoria i stil med Ken FolletNålens Öga. Liksom i föregångaren Nobody Lives For Ever kretsar handlingen kring en spännande klappjakt. Vem kommer hitta de avhoppade agenterna först? Bond eller KGB? Boken har ett högt tempo, utan att för den skull kännas genomstressad. Gardner skriver med en medryckande lätthet. Storyn känns seriös och bitvis väldigt mörk. De avhoppade östtyska kvinnorna mördas brutalt och deras tungor skärs av. Det är tämligen markstarkt. Dessutom är läsaren osäker på vem Bond kan lita på. Det finns en dubbelagent, men vem är det? Trots relativt mörka inslag så rör sig storyn med en lätthet och Gardner skriver på ett sätt som gör att man aldrig glömmer att det faktiskt rör sig om ett 007-äventyr.

Det finns flera faktorer som gör No Deals till en stark fortsättningsroman. Att Bond agerar på egen hand ökar naturligtvis spänningen. Han kan inte förlita sig på backup från sina kollegor. Detta är ett grepp som filmserien under de senaste decennierna börjat använda sig av ganska frekvent och som bekant var det också en grundläggande premiss i William Boyds briljanta Solo. Jag tycker också om att M här ber Bond om tjänsten att beskydda Cream Cake-agenterna. Detta visar på den förtroendefulla och speciella relation M och Bond har. Agerandet säger ganska mycket om M som karaktär och påminner om liknande scenarion i Ian Flemings Moonraker och For your eyes only. M litar på Bond i vått och torrt.

Boken utspelar sig främst på Irland och i Hong Kong. Trots att miljöerna tar mindre plats än hos Fleming så får man ändå en känsla för dem. Mycket tack vare de irländska och kinesiska karaktärer Bond interagerar med. Boken är som bäst då de är på Irland och KGB tillfångatar Bond och fängslar honom i en gammal borg. Flykten från denna borg är spektakulär och visar på Gardners talang för att skriva actionsekvenser.

Skurken är naturligtvis inte i nivå med Flemings skurkar, men jag tycker ändå att han är en av Gardners starkare. Innan läsaren möter honom så byggs mystiken kring honom upp bit för bit. Folk pratar om honom med vördnad och skräck. En liknande teknik användes för Silva i senaste filmen Skyfall. När vi till slut möter honom lever han också upp till hypen. Kolya Chekov är högsta hönset inom forna SMERSH. Han är grym och intelligent och en värdig motståndare. Kanske inte lika färgstark som Anton Murik eller Konrad von Glöda, men kanske mer realistisk. I bokens final anordnar han ett sadistiskt slut för Bond, som påminner om filmen The Most Dangerous Game. Bond blir på en ö ett villebråd jagat av fyra blodtörstiga ryssar.

Trots att handlingen skiljer sig från den förgående boken ganska rejält så tycker jag ändå att No Deals främst påminner om just Nobody Lives For Ever. Det är just lättheten i berättandet, som är flera mil ifrån Role of Honours tröga prosa och ointressanta intrig. Detta visar att när Gardner vill så kan han verkligen skriva en spännande thriller.

Read Full Post »