COLD av John Gardner

Cold  (1996)

Efter sexton år, 13 James Bond-romaner och två novelizations publicerades John Gardners sista bok om Ian Flemings hemlige agent år 1996. COLD är förmodligen den sämsta, mest intetsägande titeln någonsin på en James Bond-bok. Den för tankarna till en rödnäst Bond som möter sin värsta fiende hittills – en förkylning! Den amerikanska titeln Cold Fall var iallafall något bättre och hade någon form av estetik över sig. Men är boken i sig bättre än sin titel? Avslutas Gardner-eran med en storslagen final? Tyvärr. Den föregående romanen SeaFire lovade gott med en äldre, mer sentimental Bond som inte riktigt kom överens med den föränderliga världen runtomkring honom. Han var på väg att stadga sig och det antyddes till och med att han skulle lämna spionyrket och kanske bli den nye M!  Denne mognare, mänskligare och något tröttare Bond återfinns dock inte i COLD. Huvudkaraktären är, liksom resten av bokens karaktärer, en endimensionell tråkig papp-personlighet.

COLD är unik bland 007-äventyren då den är uppdelad i två delar; den första utspelar sig före Gardners två senaste böcker Never Send Flowers och SeaFire. Den andra delen utspelar sig efter dessa, det vill säga några år senare. Det är återigen välkommet att Gardner prövar något nytt. Tyvärr känns det inte som att han använder sig av de möjligheter som detta koncept hade kunnat ge honom. Det verkar inte som om bokens handling hade behövt delas upp i två separata delar.

Boken är över lag väldigt seg och tråkig. Detta beror inte på brist av action, utan snarare på att man som läsare varken bryr sig om karaktärerna, handlingen eller miljöerna. Det finns ett lite mer intressant avsnitt då Bond besöker Villa Tempesta i Italien. Här är miljöerna något mer levande och vissa karaktärer har inledningsvis potential. Man anar någon form av klassisk Bond-stämning. Men allt detta blir väldigt kortvarigt eftersom Bond tyvärr inte befinner sig där särskilt länge.

Han flyr via vattenskoter i en rörig och ointressant scen. M kidnappas (igen; se Colonel Sun) och Bond åker till USA (igen) och vi bjuds på lite helikopteraction. Actionsekvenser pågår i vad som känns som en evighet, men saknar all form av finess. Gardners prosa är plågsamt seg. Han misslyckas fatalt med att göra scenerna spännande. Det hela framställs utan någon som helst form av fart eller fläkt. Istället känns helikopterfighten, och därefter Bonds kamp för att inte drunkna i en sjö, bara krystat och ointressant. Det är svårt att sätta ord på vad det är som gör texten så seg. Men Gardner lyckas inte gestalta på något effektivt sätt. Varken miljöer, karaktärers känslor eller motiv. Karaktärerna i hans böcker har sällan varit så här endimensionella.

Att författaren i detta sitt sista alster ger oss lite kontinuitet är välkommet. Två tidigare Bond-brudar återvänder oväntat och används på ett effektivt sätt. Beatrice från Win, Lose or Die återvänder, liksom Sukie Tempesta från Nobody Lives For Ever. Och Flicka von Grüsse från de två föregående böckerna är också med på ett hörn. Hon är tyvärr svårt skadad sedan slutet av SeaFire och ligger i koma. Bond spenderar mycket tid vid hennes sida i mitten av boken och detta är den enda gången under detta äventyr som man som läsare känner något över huvud taget för huvudkaraktären. Men eftersom resten av boken är så tråkig och seg så bryr man sig faktiskt inte heller här så mycket om Bonds smärta. Det hela känns som ett bortslösat tillfälle, inte minst med tanke på att Gardner lyckades så bra med just känslorna i förra boken. Det känns som om Gardner försöker skriva en något djupare bok, men att han inte egentligen orkar bry sig. Det finns halvhjärtade försök att ge Bond lite inre konflikter, men det är inget som håller. Han sörjer sin döende Flicka, men detta hindrar honom inte från att ha sex med sin gamla flamma Beatrice.

Boken är lika plågsamt seg och ointressant som Role of Honour och tillsammans med den det sämsta 007-relaterade som Gardner skrivit. Det är synd att författarens sista bidrag skulle vara bland hans sämsta. Det verkar som att Bond-skådisarnas förbannelse nu smittat av sig på åtminstone denna Bond-författare också. Såväl Sean Connerys, som Roger Moores och Pierce Brosnans sista filmer som Bond var också deras sämsta. Men med tanke på att Gardner skrev totalt 16 Bond-böcker så är tragedin kanske inte total. För att citera Connery i Thunderball: ”You can’t win them all.”

John Gardner: En sammanfattning

Nu har jag alltså läst samtliga av John Gardners 14 egna Bond-romaner. Inom den närmaste tiden kommer jag också läsa hans två novelizations, men dessa kommer att recenseras i ett senare inlägg som även behandlar Raymond Bensons novelizations.

John Gardner var en extremt ojämn författare. Han lyckades skriva några romaner som var på ungefär samma nivå som Ian Flemings sämre (vilket är ett gott betyg), men många av dem kan inte klassificeras bättre än som dussinthrillers. Ett fåtal var riktigt dåliga. Det kanske största problemet med hans böcker var idén att låta dem utspela sig under 80- och 90-talen. Den atmosfär, mystik och klass som omgärdade Flemings 50- och 60-tal gick därmed förlorad. 80-talet har gått till historien som 1900-talets mest stillösa decennium vilket tyvärr färgade av sig även på dessa böcker. Bond-filmerna från samma tid lyckades med konststycket att till största del behålla en viss klass, men det berodde främst på den alltid like stilige Roger Moore. Tyvärr har Gardner inget i stil med Moore som räddar honom, utan det man ser framför sig som läsare för snarare tankarna till Grace Jones eller Timothy Daltons kläder i Licence to Kill.

Tidsförflyttningen innebar också problem för kronologin och Bonds ålder, men det har jag redan avhandlat flera gånger under denna Tema-serie.

Gardner hade dock också många starka sidor. Han hade en otrolig förmåga att kunna konstruera spänning och rafflande actionsekvenser. Vissa av hans böcker hade ett rasande tempo, men inte på bekostnad av story och karaktärer. ”Klappjaktsformatet” från exempelvis Nobody Lives For Ever återfinns i nästan samtliga av hans bättre böcker. Gardner kunde också frammana en realistisk spionkänsla där det kalla krigets spänningar var högst närvarande. Att han använde sig av det samtida politiska läget i flera av böckerna bidrog alltid till att höja kvalitén.

Med det sagt så finns det också återkommande problem. Miljöbeskrivingar, som för mig var en så viktig del av Flemings böcker, är oftast undermåliga. Jag kan också tycka att böckerna har för lite ”klass”. Detta kan som sagt bero på att de skrevs under ett årtionde som saknade klass, men Gardner hade kunnat åtgärda detta genom att låta Bond röra sig i lite mer lyxiga miljöer såsom kasinon. Andra saker jag stört mig lite på är hans förkärlek för (numera föråldrad, men fortfarande orealistisk) high-tech, samt twister och orealistiska scenarion.

Hans bästa böcker är Nobody Lives For Ever, Icebreaker, Licence Renewed, No Deals Mr Bond och Death is Forever. De sämsta är Role of Honour och COLD.

Gardners ”Bond-brudar” lämnade ofta något mer att önska, men hans Easy st John, Flicka von Grusse och Paula Vacker var alla minnesvärda. Skurkarna kunde också förbättras ganska ofta, men med det sagt tycker jag att Anton Murik, Conrad von Glöda, Tamil Rahani, General Konstantin Nikolaevich Chernov och Wolfgang Weisen var mycket underhållande karaktärer.

Eftersom filmserien är det som driver Bond-fenomenet framåt och den egentliga anledningen till att det ens finns några s.k. continuation novels, så kan det vara intressant att fundera kring vilka av Gardners böcker som potentiellt skulle kunna fungera som filmer. Filmbolaget EON har rätt att filmatisera Gardners böcker, men valt att inte göra det – något jag har full förståelse för. Men jag tror ändå att Icebreaker skulle fungera bra, inte minst med Daniel Craig. Death is Forever skulle kunna bli en klassisk eurospythriller med Hitchock-känsla. SeaFire hade inte känts fel med Pierce Brosnan. Och Licence Renewed hade funkat med vilken av Bond-skådisarna som helst.

John Gardner är ingen Ian Fleming och de två författarnas stil skiljer sig åt väldigt mycket. Men han gjorde ett bra jobb och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har njutit av de flesta av hans böcker. Han var väldigt ojämn och det är nästan att man kan säga att varannan bok var bra, varannan dålig. Och åtminstone en handfull av dem är riktigt bra spionthrillers.