Anthony Horowitz är den senaste i raden av kända författare som fått uppdraget att skriva en fristående James Bond-roman. Konceptet, som frångår deras gamla idé om att låta en författare skriva en flera böcker, har Ian Fleming Publications kört på sedan 2008. Hittills har det lett till två utmärkta bidrag; Sebastian Faulks Devil May Care (2008) och William Boyds Solo (2013) var de bästa fortsättningsromanerna sedan Kingsley Amis Colonel Sun (1968). Jeffrey Deavers bidrag från 2011 var en intressant experiment, men tyvärr en mycket svag bok.
Anthony Horowitz har tidigare skrivit de bästsäljande Alex Rider-böckerna för tonåringar, som var ett slags James Bond Jr-historier. Och han har tidigare erfarenhet av att ta över en död författares karaktärer, då han skrivit två fortsättningsromaner om Sherlock Holmes. Han har också skapat de två überbrittiska TV-serierna Midsomer Murders och Foyle’s War. Mot bakgrund av detta verkade han på förhand som klippt och skuren för att skriva en roman om agent 007. Att han dessutom fått använda opublicerat Ian Fleming-material, valt att placera boken mellan Goldfinger och For Your Eyes Only och skulle återintroducera Flemings Pussy Galore var också någonting som särskilde honom från övriga fortsättningsförfattare. Men hur blev då resultatet?
Trigger Mortis har naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Jag måste säga att jag var tveksamt inställd mot tanken på att återse Pussy Galore. Filmversionen av karaktären är fantastiskt gestaltad av Honor Blackman, men Flemings original är tyvärr en av hans sämre och mest problematiska karaktärer. Som tur är spelar hon ingen större roll för handlingen i Trigger Mortis. Hon är med i inledningen, men Bond och Pussy gör efter några kapitel slut och hon återvänder till gangsterlivet i USA. Och faktum är att Horowitz faktiskt lyckas åtgärda vissa aspekter av originalets svagheter. I bokens inledning tränas Bond i racerkörning av en kvinnlig racerförare – Logan. Det är en underhållande liten episod. Bond försöker flörta med Logan, men utan större framgång. Pussy Galore dyker då plötsligt upp vid hotellet, blir kidnappad och räddas av Bond och Logan. Men efter det så överger de två kvinnorna Bond och drar iväg tillsammans. Horowitz kompenserar därmed för Flemings pinsamma hantering av Pussys sexualitet. Bond har med andra ord inte omvänt henne från hennes lesbianism. Hon är tydligen bisexuell och återvänder till att leva med en kvinna efter Bond. Kanske var Bond inte mer än lite sexuell experimentering från hennes sida? Att förödmjuka honom på detta sätt tycker jag är ganska underhållande.
Horowitz fortsätter att åtgärda Flemings tidstypiska homofobi i ett senare kapitel. Dock är jag osäker på om det är lika framgångsrikt. Bond har här en vän och kollega som är homosexuell, något Bond verkar acceptera. Jag förstår författarens tanke med detta, men för mig blir det anakronistiskt. Flemings Bond var allt annat än liberal. Han var, som sin skapare, en man av sin tid. Det vill säga något av en sexist, smårasist och homofob. Han hatade inte homosexuella, men bilden man får av dem i Flemings böcker är att de var opålitliga och avvikande. Bond var en man av sin tid, med andra ord. I You Only Live Twice associerade Fleming homosexualitet med förräderi. I From Russia with Love är Bond involverad i en diskussion om huruvida ”intellektuella” borde anställas av underrättelsetjänsten. Hans meningsmotståndare menar att de flesta intellektuella är opålitliga eftersom de är homosexuella. Bond invänder inte mot detta, utan konstaterar istället ”Not all intellectuals are homosexual”. I Goldfinger menar Bond att många homosexuella förmodligen bara var förvirrade: ”Pansies of both sexes were everywhere, not yet completely homosexual, but confused, not knowing what they were… He was sorry for them, but he had no time for them.” Man kan tycka vad man vill om dessa passager. De är hemskt homofobiska, men jag tycker att man måste se dem som barn av sin tid. Men en Bond som år 1957 (då denna bok utspelar sig) accepterar och anser en homosexuell som sin vän blir, med tanke på ovanstående citat, orealistiskt och gör våld på karaktären. En modern Bond, t.ex. i Daniel Craigs version, skulle självklart kunna ha homosexuella vänner. I filmen Skyfall hintas det t.o.m. om att Bond kanske deltagit i homoerotiska situationer! Och det tycker jag inte gör våld på den Bond Craig gestaltar. Men det beror på att även denne Bond är en man av sin tid – 2000-talet – och därmed delar samtidens värderingar. Om man tycker att 50-talets Bond är omodern på vissa fronter (vilket han uppenbarligen är) och att han ibland har alltför omoderna värderingar är det kanske bättre att undvika dessa och istället låta den moderna (film-) varianten vara den mer progressiva av de två. Men Horowitzs ser det uppenbarligen som en utmaning att handskas med karaktärens mer obekväma sidor och all heder åt honom att han försöker. Resultatet är dock inte helt lyckat.
Trots små försök att modernisera Bond så är detta dock i stort en genuin Bond-bok i Flemings anda. Språket och stilen påminner om Fleming. Det är effektivt, hårdkokt och stilrent. Jag hade kanske önskat lite mer miljöbeskrivningar och atmosfär och känslan för miljöerna är kanske inte så väldigt närvarande. Men med det sagt är det en underhållande, spännande och välskriven bok. Den tog mig två dagar att läsa igenom, vilket kan jämföras med Carte Blanches tre veckor. Samtidigt står den kanske inte heller ut från mängden på samma sätt som sin direkta föregångare – Boyds Solo. Historien är högst standardartad och ingen ny mark bryts. Faktum är att storyn är i princip en karbonkopia av Goldfinger, som i sig var en kopia av Moonraker. En tredje bok med i stort sett exakt samma upplägg är tyvärr lite trist oavsett hur kompetent skriven den är. I Solo befann sig en något äldre Bond mitt i ett brinnande inbördeskrig i Afrika, ute på ett uppdrag han hade moraliska dubier kring, han blev skjuten i bröstet och gav sig ut på en personlig vendetta. Boyd försökte åtminstone göra något litet med honom som karaktär. Men eftersom Horowitz låter denna bok utspela sig mitt i Flemings kronologi så kan han egentligen inte låta Bond utvecklas alls. Lägg därtill att perioden han valt förmodligen är den minst intressanta perioden av Flemings produktion – efter starten då Bond fortfarande definierades som karaktär, men innan de mörka åren som avslutade Flemings oeuvre. Och kanske är det här läge att nämna Horowitzs kommentarer om att Bond inte ska ha några brister etc (”I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.”). Tyvärr avspeglas detta i den bok han har valt att skriva. Och det gör att boken inte når upp till Solos nivåer. Men den är fortfarande bättre än Faulks Devil May Care eller Flemings egna Dr No.
Horowitz använder sig som sagt av ett Fleming-material. Det handlar om ett oanvänt manus till en potentiell TV-serie om Bond som aldrig blev av. Fleming skrev flera manus, varav vissa låg till grund för novellerna i For Your Eyes Only. Det manus Horowitz använt hade titeln Murder on Wheels och handlar om hur James Bond måste delta i racingloppet vid Nürburgring där en SMERSH-styrd rysk förare ska mörda en brittisk racermästare. Vid första anblick gifter sig de två författarnas texter sömlöst. Det går inte att se vad som är skrivet av Fleming och vad som är skrivet av Horowitz. Men vid närmare eftertanke så känns racingavsnittet ändå något malplacerat och in krystat. Horowitz jämför i bokens efterord racerloppet med Moonrakers bridgematch eller Goldfingers golfmatch, men jämförelsen haltar. I de matcherna mötte Bond skurken för första gången och blev misstänksam eftersom dessa rika män fuskade i spel. Racingloppet i Trigger Mortis är del av en ond plan från SMERSHs sida. Det blir aldrig riktigt klart vad racingen har att göra med skurken Jason Sins onda plan om raketsabotage. De är två trådar som inte riktigt vävs ihop på ett tillfredsställande sätt. Kopplingen mellan dem känns lite långsökt. Bond får syn på Sin av en slump och fattar misstanke eftersom han verkar ha samröre med SMERSH. Och visst, flera av Flemings historier byggde på en hel del slump. Men det gjordes utan att man som läsare tänkte på det. Här blir de logiska luckorna lite för stora.
En annan del av historien som känns totalt bortslösad är det som händer Pussy Galore i början av boken. Bond är ute på landsbygden och tränar racing inför sitt uppdrag i Tyskland. Han får hjälp av racingföraren Logan. Pussy dyker upp vid Bond hotell, men blir kidnappad av två män som kör iväg med henne i en bil. Bond och Logan bevittnar detta och kör efter skurkarna. Dessa har begett sig till en skog, där de sliter kläderna av Pussy, binder upp henne och börjar måla henne i guldfärg. Dessa är helt klart några av Goldfingers undersåtar som kommit för att hämnas. Bond dödar dem och räddar Pussy. Det är en bra episod i sig, men tyvärr följs den inte upp över huvud taget. Vi får aldrig reda på vilka dessa män var. Avsnittet har ingen som helst bäring på historien i övrigt. Det är en i princip fristående del som inte för historien framåt alls, utan bara känns som en malplacerad hyllning till Horowitzs favoritbok. Hade författaren knutit an till denna händelse i slutet av boken så hade saken varit en helt annan. Båda skurkarna Jason Sin och Auric Goldfinger jobbade för SMERSH. Sin är korean, liksom Goldfingers hantlangare Oddjobb. Tanken att de två haft någon form av kontakt med varandra är inte långsökt. Varför inte låta Oddjobb vara en länk mellan dem? Men vi får aldrig någon sådan återkoppling. Avsnittet hade lika gärna kunnat ha strukits ur boken.
Bokens skurk Jai Seung ”Jason” Sin är förövrigt helt ok. Tyvärr byggs han aldrig upp som ett riktigt hot. Visst, han är grym och samvetslös och har en bakgrundshistoria som kan mäta sig med de bästa av Flemings skurkar. Men hans ego resulterar i att han vill flera tillfällen omedvetet ger Bond ledtrådar som ger Bond ett övertag, vilket får Sin han framstå som… inte så himla smart. Han blir inte det intellektuella hot mot Bond som Flemings skurkar oftast var. Han är ganska standardartad och inte särskilt minnesvärd. Men kanske är han ändå en av de bättre skurkarna sedan John Gardners tid. Sins död är dessutom identisk till hur en av Gardners skurkar tas av daga.
Trigger Mortis är en mer konsekvent och jämn bok än exempelvis Devil May Care eller för den delen Goldfinger. Tonen är genomgående stabil och det blir aldrig allt för orealistiskt. Den är bättre än såväl Jeffrey Deavers som Sebastian Faulks bidrag till serien. Den når inte upp till Goldfingers nivåer (trots den bokens brister), men jag skulle nog ranka den högre än Dr No. Trots alla mina invändningar så är detta en mycket bra bok. Jag har under det senaste året läst samtliga James Bond-böcker av Fleming, Amis, Pearson, Gardner, Benson, Faulks, Deaver och Boyd. Detta är med andra ord den fyrtiofemte och sista Bond-romanen i detta mitt lilla läsprojekt, som på bloggen gått under banderollen Tema: Ian Fleming och Tema: Arvet efter Fleming. Man kan ju tro att jag efter detta dryga år skulle vara trött på Bond. Och ja, efter att ha läst Carte Blanche kändes det mörkt. Men att läsa Anthony Horowitzs bok var inget annat än lustfyllt. Detta är en kvalitetsbok och det kändes stundtals verkligen som att återse Flemings James Bond. Och ett bättre betyg än så kan man knappast få som fortsättningsförfattare.
Kommentera