Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2015

Den sista filmen i Francis Ford Coppolas trilogi om familjen Corleone kom 16 år efter Part II. Anledningen bakom dröjsmålet var ganska simpel – det fanns inget behov av ett tredje kapitel. I alla fall inte ur konstnärlig synvinkel. När vi senast såg Michael så var det slutet av hans tragiska berättelse. Det fanns egentligen ingen annanstans man kunde ta karaktären. Men ur ekonomisk synvinkel så fanns det naturligtvis ett behov hos Paramount Pictures. Så stort var behovet att man tidvis övervägde en mängd olika historier och huvudkaraktärer. Ett tag var det till och med tal om att låta Sylvester Stallone spela huvudrollen som Michaels son Anthony. Med andra ord var man desperat. I slutet av 80-talet var Coppola också tämligen desperat. Ett stort antal floppar hade lämnat honom i ekonomiskt trångmål och han behövde en hit. The Godfather Part III stressades igång. Den gjordes därmed inte för att historien krävde det, utan på grund av att Coppola och studion främst hade ekonomiska motiv. Och det är inget större fel i det, men tyvärr blev filmen lidande.

Part III förekommer ofta på listor över de sämsta tredje delarna av filmtrilogier. Och det tycker jag är lite orättvist. Det går inte att bunta ihop den med urvattnade filmer som Jaws 3D, Robocop 3 eller Alien 3. Anledningen till att publiken känner så starka negativa känslor gentemot filmen beror naturligtvis på att ribban satts så hög att fallet därmed blir mer smärtsamt. The Godfather och dess uppföljare var närmast perfekta filmer och kändes som en enda storslagen historia. Part III är dock en helt OK film som jag känner har fått ta lite oförtjänt mycket skit.

godfather34

Det främsta problemet är att filmen inte har en lika stark grundhistoria som sina föregångare. Första filmen handlade om hur Michael förvandlades från en ung idealist till en kall och beräknande gangster och hur han tog över Corleone-familjen och blev den mäktigaste maffiabossen i landet. Film nr två handlade om två generationer – en far och en son, som valde två olika vägar i livet. Medan fadern lyckades realisera the american dream, lyckades sonen endast med att alienera sig själv från alla som någonsin brytt sig om honom. Berättelsen om Michael och den skugga hans far kastade över hans liv var därmed över. Vad skulle en tredje film då kunna handla om? Jag hade nog faktiskt velat att man återigen fokuserade på den yngre Vito Corleone. Mellan tillbakablickarna i andra filmen och händelserna i originalet finns det ungefär 20 år av spännande kriminell aktivitet som man skulle kunna undersöka. I första filmen nämns det att det var ungefär tio år sedan det senaste maffiakriget. Vem skulle inte vilja se en lite mer aktiv Don Vito i Robert de Niros gestalt utkämpa detta gangsterkrig i 1930-talets New York? Man skulle också kunna fokusera på hur en tonårig Michael upplever detta. I början av första filmen tog han, till skillnad från sin bröder, avstånd från sin familjs kriminella verksamhet. Vad fick honom att ta den ståndpunkten? En sådan film hade fortsatt att utforska relationen mellan Vito och Michael, vilket var grunden för de två första filmerna.

Men istället för detta så väljer Coppola att satsa på ett säkrare och mer förutsägbart kort. Istället för att experimentera med formatet, vilket han gjorde så framgångsrikt i Part II, så gör han en uppföljare enligt modell 1A. Och liksom många avslutande delar i andra trilogier så är detta också en mer positiv och inte lika mörk historia som andra delen. Filmen handlar om hur Michael söker botgöring för sina synder. Hur han försöker gottgöra dem han svikit och hur han försöker förändras. Han vill bli en god människa och driva en laglig verksamhet. Och visst, det är inte långsökt att tänka sig att en man som Michael på ålderns höst försöker rätta till de fel han begått. Jag tycker inte att det stämmer överens med hans karaktär, men okej – det skulle kunna fungera. Tyvärr är historien inte alls lika intressant som i de två första filmerna.

godfather35

Den person som kanske fått utså mest kritik för filmens brister är något förvånansvärt regissörens dotter Sofia Coppola. Från början var det tänkt att Winona Ryder skulle spela Michaels dotter Mary, men hon var tvungen att dra sig ur i sista minuten och ersattes med Sofia. Denne har fått mycket kritik för sin insats. Men jag tycker hon fungerar helt ok. Hon ger ett lite tafatt och osäkert intryck, som om hon spelar mer självsäker än vad hon är. Men jag tycker att hon därmed är trovärdig. Hon är en typisk tonårstjej. Huruvida avsikten från Sofias sida var att framställa henne som sådan vet jag inte. Men oavsett avsikt så funkar det.

Övriga skådespelare gör också bra ifrån sig. Mest imponerad blir jag kanske av Andy Garcia, som spelar Michaels oäkta brorson Vincent. Garcia är mycket karismatisk i en av sina tidigaste roller. Har är cool och hetlevrad på samma gång. Hans beskyddare är Michaels syster Connie, som för tredje gången spelas av Talia Shire. Denne har fått mycket mer utrymme denna gång och hon är strålande som ett slags manipulativ Norma Desmond.

Tyvärr är Al Pacino är inte lika bra som tidigare. Detta är Pacino post-Scarface. Med andra ord så är han mycket mer extrovert i sitt agerande än på 70-talet. Förr hade han förmågan att vara underbart minimalistisk och samtidigt energisk. Dock inte längre. Nu gäller stora rörelser, dramatiska ansiktsuttryck och högt tonläge. Han spelar över på samma sätt som han gjort i princip alla filmer (med få undantag) sedan början av 1980-talet. Ett problem är att Michael inte riktigt känns som samma person vi sett tidigare. Här är han en snäll äldre man fylld av ånger. Inget av kylan, bitterheten eller ilskan finns kvar från tidigare. Visst, det klart att åldern förändrar en person. Men jag har svårt att se att Michael från Part II skulle komma att bli en så trevlig, karismatisk och snäll äldre herre. Det är en karaktärsutveckling som inte känns äkta.

godfather33

Något som inte hjälper honom är manuset. Bortsett från en historia som inte engagerar så är också dialogerna inte alls lika skarpa som tidigare. Tidvis är en rätt ut sagt klumpiga och stapplar fram. Tyvärr blir detta tydligt redan tidigt i filmen då Michael och Kay träffas för första gången på åtta år. Detta är en viktig scen som borde vara full med olika sorters känslor. Gammal bitterhet, gamla sårade känslor, men också gammal kärlek och önskningar om försoning. Men dialogen är för mycket på näsan. Det är som om George Lucas hade skrivit den:

Michael: I spent my life protecting my son. I spent my life protecting my family!
Kay: Let’s be reasonable here, Michael. I mean, that’s your big thing, isn’t it? Reason. Backed up by murder.
Michael: Oh, God, you hate me. You hate me.
Kay: No, I don’t hate you, Michael. I dread you.
Michael: I did what I could, Kay, to protect all of you from the horrors of this world.
Kay: But you became my horror.

Al Pacino verkar trivas bra med det överdramatiska tonläget, men stackars Diane Keaton verkar plåga sig fram. Det känns som att hon redan här är väl medveten om att filmen hon spelar i inte på långa vägar kommer leva upp till de tidigare. En annan scen som fint illustrerar bristerna i dialogen är den då Mary säger till sin far att hon vill ha en närmre relation med honom. Det är en helt vardaglig scen. De omfamnas och då plötsligt väser Pacino: ”I would burn in hell to keep you safe.” Vem säger så? Han låter helt psykotisk. Dessutom har hennes säkerhet inte varit ett issue ännu. Hon har inte varit utsatt för någon fara och de har inte diskuterat något sådant. Repliken är helt opåkallad och allt för melodramatisk.

godfather36

Det hela resulterar i att filmen känns onödigt pretentiös. Allt är väldigt teatraliskt och dramatiskt. Coppola slår an en mycket allvarlig ton och publiken ska uppenbarligen vara högst engagerad i denna bistra historia. Men med tanke på att man inte bryr sig särskilt mycket så blir det hela lite löjligt. Film ett och två var också dramatiska, men där var hantverket mycket bättre och karaktärerna kändes som om de var av kött och blod. Man älskade Vito, tyckte synd om Fredo, led med den plågade Michael osv. De var alla tredimensionell karaktärer, välskrivna och kompetent gestaltade. Här känns det mer som om att man återser ett gäng med gamla vänner som man växt ifrån. De var mycket roligare när de var yngre och behovet av att umgås med dem finns inte riktigt kvar. Dessutom har de där kompisarna som var så viktiga för gruppdynamiken inte kommit till återföreningen och det hela resulterar i en lite obekväm stämning. Tom Hagen (Robert Duvall) fattas. Michael har tagit med sig en ersättare (George Hamiltons advokat Harrison) och han verkar trevlig och så, men vi har liksom ingen relation med varandra. Den där nye killen förstår ju inte våra internskämt och kommer känna sig utanför när vi pratar gamla minnen.

Filmen utspelar sig under 1980-talet. De tidigare filmerna utspelade sig på 40-50-talen (samt 20-talet i flashbacks). Detta var en tid med mycket bättre smak och design. Miljön känns därmed inte så klassisk här. Mycket av mystiken kring gangstervärlden är så tätt förknippad med en äldre tid. Filmen ser och känns annorlunda ut. Lite tråkigare, lite vardagligare.

godfather37

Det finns dock starka sidor. Scenerna på Sicilien känns mer tidlösa och påminner mer om vad man förknippar med klassisk Gudfadern. Scenen då Michael biktar sig för en biskop är stark. Den är fint agerad, har fint inramat foto och faktiskt välskriven dialog. Här känns det också som om Pacino hade kunnat spela över å det grövsta, men han håller sig i skinnet. Några snabba snyftningar är allt. Men de är mycket effektiva.

En annan stark scen är försoningen mellan Kay och Michael, också på Sicilien. Vissa kanske tycker att den är lite såpopa-aktig, men jag tycker den funkar och berör. Den är milsvida bättre än deras tidigare scen som jag nämnde ovan. Kemin mellan de båda är stark.

Och den tragiska slutscenen är också mycket bra. Enligt mig är den lika ikonisk som något ur de två första filmerna. I övrigt är filmen kompetent regisserad, även om den har lite dåligt tempo till och från. Fotot är fortfarande fint, liksom Nino Rotas bombastiska musik. Francis Ford Coppola såg filmen som en epilog till Part I och Part II. Och som sådan fungerar den ändå hyggligt. Den är intressant, men överflödig och hade kunnat kokats ned till några textrader i slutet av andra filmen.

Betyg 3 av 5

Annonser

Read Full Post »

godfather21

The Godfather Part II hamnar ofta i skuggan av din klassiska första delen i trilogin. Kanske är det på grund av att en uppföljare per definition inte kan vara lika originell som sin föregångare. Kanske beror det på att det är lättare att i en diskussion om bra film nämna Gudfadern, utan att specificera del 2. Kanske handlar det om att den mest ikoniska gestalten från filmserien – Marlon Brandos Don Corleone – inte finns med här. Eller så beror det på att den första filmen möjligen har fler ikoniska scener. Jag vill dock bestämt hävda att Part II är den bättre filmen. Om jag skulle göra en lista med vad jag anser är historiens tio bästa filmer skulle Part II, men inte den första filmen, helt klart vara med. Kanske har The Godfather med sitt episodiska berättande fler scener som fastnat i det allmänna medvetandet. Men Francis Ford Coppolas uppföljare från 1974 är den som berättar den bättre historien. Och framför allt var det modigt av regissören att inte bara göra en kopia av första filmen. Istället ändrade han formatet och gjorde en uppföljare och en prequel i ett.

Handlingen fortsätter några år efter den första filmens slut. Vi får se hur Michael Corleone förvaltar det maffiaimperium han ärvt av sin far. I ett parallellt narrativ får vi också följa hur hans far Vito kom till Amerika ca 50 år tidigare och hur han jobbade sig upp i den undre världen. Genom hela filmen följer vi växelvis faderns och sonens liv då de är i ungefär samma ålder. Avsikten är att visa på skillnaderna i de val de gör. Det blir till en fascinerande berättelse om fadern Vitos uppgång och sonen Michaels fall. Att berätta de två historierna parallellt med varandra gör den emotionella kraften så mycket starkare då den enas lycka förstärker den andres tragik och vise versa.  I mångt och mycket är det historien om hur Vito får sin familj, samtidigt som vi följer hur Michael förlorar sin.

godfather22Vitos tidsperiod (1920-talet) kännetecknas av ett nostalgiskt skimmer, värme och humor. Vi följer hans mycket enkla liv i Little Italy, vi får se hans söner födas och hur han bygger upp ett nätverk av trogna vänner och undersåtar. Michaels tidsperiod (1950-talet) ser vi genom en kall lins. Han bor i lyx, men det är en mörk allvarlig plats, utan glädje eller liv. En efter en förlorar han de som betyder mest för honom.

Robert de Niro är helt fantastisk som en ung Vito. Han lyckas med konststycket att emulera Brandos karaktär från första filmen och samtidigt göra rollen sin egen. Han kopierar Brandos manér (så som att peka mycket med pekfingret, ha en tillbakalutad och lite stel hållning etc.) men får det att se självklart och naturligt ut. Som publik kommer man att respektera honom eftersom man känner sympati för det föräldralösa barnet som flyr ensamt till USA och som lyckas arbeta sig upp från grunden. Att han slår in på brottets bana förminskar inte det man känner för honom. Han är ingen skurk, utan kanske bör beskrivas som en antihjälte. Med det sagt får man aldrig se honom göra något direkt omoraliskt. Han begår brott och mördar, men det är alltid av goda skäl. De Niro är minst lika älskvärd som Brando var som den äldre varianten av karaktären. Frågan är om inte detta är den bästa rollprestationen i hela trilogin? De Niros Oscar var lika välförtjänt som Brandos.

godfather27

Någon som också borde fått en Oscar för sin rollprestation var Al Pacino. Det är svårt att välja vilka som är hans bästa roll bland hans prestationer i denna film, Dog Day Afternoon och Serpico. Samtliga rollporträtt ger prov på vad som gjorde honom unik på 1970-talet. Kombinationen av ett naturtroget agerande, blandat med en oberäknelighet och intensitet som liksom bubblade under ytan. Detta återfinns hos såväl Michael Corleone, Sonny Wortzik som Frank Serpico, fast i olika grad naturligtvis. Coppola fokuserar gärna på Pacinos ansikte och trots att det bara är två år sedan vi såg honom i första delen, så är detta en annan man. Visst har sminket ett finger med i spelet. Man har gett honom mörka ringar under ögonen gett honom lite mer rynkor. Men Pacino går genom hela filmen mycket sammanbiten och man får hela tiden känslan av att detta är en man som balanserar på en knivsegg för att inte tappa kontrollen totalt.

Part II är på många sätt en mycket mer episk film. Främst märks detta kanske i mer storslagna scener som de på Kuba, där Michael tillsammans med resten av landets elit plötsligt måste fly undan revolutionärerna. En annan sekvens som känns stor är då den unge Vito förföljer den lokale mafioson Don Fanucci över hustaken i Little Italy mitt under en pågående helgonfestival. Denna scen förstärks också av Nino Rotas maffiga musik.

Rotas musik är generellt mycket bättre denna gång. Den var klassisk nog som det var i originalet och The Godfather Waltz är ett av de mest igenkännbara styckena filmmusik. Faktum är att jag dock föredrar de två teman som inleder respektive avslutar samtliga filmer i serien. Part II är den film som har den mest varierade musiken. I förra filmen dominerade Rotas klassiska vals hela soundtracket, men här är musiken mer dynamisk. Rota använder mer lättsam musik i scenerna som skildrar Vitos 20-tal och mer ödesmättade melodier ackompanjerar Michaels långsamma färd nedåt.

godfather26

I princip alla aspekter av den första filmen förbättrades i denna uppföljare. En av dessa är att Diane Keaton fick lite mer att göra. Jag hade gärna sett att hon fick ännu mer utrymme, men jag är ändå glad för det jag får. Tack och lov har hon filmens förmodligen bästa scen tillsammans med Pacino. Det är då hon berättar för honom att hon ämnar lämna honom och att det han trodde var ett missfall egentligen var en abort.

Kay: Oh, Michael. Michael, you are blind. It wasn’t a miscarriage. It was an abortion. An abortion, Michael. Just like our marriage is an abortion. Something that’s unholy and evil. I didn’t want your son, Michael! I wouldn’t bring another one of you sons into this world! It was an abortion, Michael! It was a son, Michael! A son! And I had it killed because this must all end!
I know now that it’s over. I knew it then. There would be no way, Michael… no way you could ever forgive me. Not with this Sicilian thing that’s been going on for 2,000 years.

Varpå det till slut slår slint för Michael och han slår henne. Det är en väldigt stark, välskriven och välagerad scen. Jag får gåshud bara jag läser citatet ovan.

godfather23

Detta är en väldigt stark film och som jag skrev inledningsvis så komplimenterar de två berättelserna varandra. Tragiken i Michaels historia får Vitos berättelse att kännas så mycket mer fin och optimistisk och Vitos glada familjeliv får Michaels att framstå som så mycket mer misslyckat. Mest av allt framhävs tragiken i Michaels desperata försök att vara som sin far. Liksom förra filmen så inleds denna med en stor fest, där den sittande Gudfadern tar emot affärspartners på sitt kontor. Det är intressant att jämföra de två scenerna. De som fick audiens hos Brando darrade av respekt för denne närmast mytiske gangster. Detta i motsats till hur senator Geary bemöter Michael i uppföljaren. Han visar ingen som helst respekt, utan förolämpar honom och hans familj. Faktum är att nästan ingen av hans besökare verkar kunna visa honom den respekt han tycker sig förtjäna. Inte ens hans syster Connie. Michael försöker vara stoisk, men det bubblar under ytan. Där Brando utstrålade lugn, kallsinnighet och intelligens – där utstrålar Pacino undertryckt ilska och en förtvivlan över att inte kunna vara som sin far.

Vito fick respekt eftersom folk älskade honom. Han var en patriark omgiven av en stor familj som älskade honom. Michael försöker, men är inte en patriark. Han är inte älskad eller respekterad på samma sätt som sin far. Han blir förråd och sviken av såväl sina kollegor i den undre världen som av medlemmar av den egna familjen. Detta driver honom ytterligare ned i en negativ spiral av blod och död och han blir allt mer alienerad. Man tycker synd om honom samtidigt som han förtjänar att vara olycklig, hatad av Kay och inte ha tillgång till sina barn.

godfather24
Vad var det då som hans far gjorde som inte Michael lyckas med? Vito började med inget. Ensam och föräldralös kom han till Amerika. Han inledde sin kriminella karriär som en simpel tjuv. Genom att mörda den lokale mafioson Don Fanucci befriar han dock många i det fattiga Little Italy från dennes förtryck. Detta var hans första riktiga kliv mot att bli den Gudfader så många kom till för att söka hjälp. Han fortsätter i den stilen och hjälper de som är i nöd. Detta fortsätter han med även när vi möter honom som en äldre man i originalfilmen. Ovan nämna inledningsscen visar just detta. Hur Don Vito hjälper dem som ber om det. Han opererat naturligtvis enligt principen tjänster-gentjänster. Men en deal med Don Vito Corleone är inte en pakt med djävulen. Michael å sin sida föddes med silversked i munnen. I motsvarande inledande scen i Part II är det inte desperata vanliga människor som söker hans hjälp. Istället är det han som försöker avsluta ännu en skum affär. Vi får aldrig se honom hjälpa någon i nöd, däremot får vi se honom utnyttja, utpressa och mörda. Vito förlät i första filmen mannen som mördade hans äldste son Sonny. Detta eftersom han förstår att ”öga för öga gör hela världen blind” (för att citera Gandhi). Michael å sin sida låter avrätta sin egen bror Fredo. Man skulle kunna tolka det som karma. I slutet av filmen är Don Vito omgiven av en kärleksfull familj. Don Michael sitter ensam och stirrat bittert ut över höstlöven.

Tillsammans utgör The Godfather I och II den ultimata maffiafilmen. Men det är också en film om så mycket mer. Det är en allegori över USA som land och den är en tragedi av klassiskt snitt. Del två är kanske inte världshistoriens bästa film, men väldigt nära. Och då har jag inte ens nämnt det magnifika fotot där fotografen Gordon Willis minimala ljussättning ger bilderna djupa skuggor och frammanar en atmosfär som påminner om barockmålare som Caravaggio och deras klärobskyr-teknik. Andra element av filmen som bara måste framhållas är John Cazale, Robert Duvall, scenografin, miljöerna, kostymerna och så mycket mer. Enligt mig är Part II bättre än originalet. Ett mästerverk på alla sätt och vis.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

godfather11

Francis Ford Coppolas The Godfather måste onekligen räknas till en av de ultimata filmupplevelserna. Den står vid sidan av filmer som Citizen Kane, Casablanca, Gone with The Wind och Vertigo som definitionen av vad en klassiker är och anses generellt sett tillsammans med dessa vara bland filmhistoriens bästa filmer.

Jag var egentligen för liten då jag såg den första gången. Jag var vid detta tillfälle kanske 11 år och uppskattade de mer ”ytliga” aspekterna av filmen – våldet och gangstrarna i sina snygga kostymer – men i övrigt tyckte jag filmen var ganska tråkig. När jag såg om filmen vid ungefär 16 års ålder fastnade jag dock för den på riktigt. Och när jag såg uppföljaren, The Godfather Part II, var det en av de mest intensiva filmupplevelser jag varit med om. En period tyckte jag att Part III var den bästa i serien, men jag har under de senaste 10 åren menat att film nummer två är filmhistoriens bästa film. Nu har det gått ca fem år sedan jag senast såg trilogin och det blir därför intressant att återse dem. Håller de fortfarande?

Ska jag vara helt ärlig så mindes jag inte riktigt vad den första filmen egentligen handlade om innan jag nu såg om den. Jag mindes att den handlar om Vito Corelone och hans maffiafamilj och hur sonen Michael tar över rollen som familjeöverhuvud efter honom. Men det första som slår mig nu är dess episodiska upplägg. Den övergripande handlingen (om de fem familjernas krig som sätts igång av ”The Turk” Salazzo) hamnar i skymundan, bland alla småhistorier. Det gör egentligen inget eftersom dessa episoder är såpass spännande och underhållande. Alla minns hästhuvudet i sängen, Michaels mord av Solozzo och polisbefälet, hans exil på Sicilien, osv. Det finns en röd tråd genom hela filmen, men fokus ligger inte på den utan istället på de enskilda delarna.

godfather13

Detta episodiska upplägg kan dock ha resulterat i vad jag nu tycker är en av filmens något svagare element. Michaels förvandling från en moralisk ung man till en mafioso känns väldig plötslig. Förvisso går det flera år, men redan på Sicilien beter han sig på ett nytt sätt. Han har då visserligen genomgått initiationsriten – mordet på Salazzo – men vi får aldrig riktigt se honom pendla mellan gott och ont. Vi får aldrig se transformationen i sig, bara före- och efterstadiet.

Besläktat med detta problem är att filmen är något otydlig med när det har gått lång tid eller ej. Vi vet att Michael måste vara på Sicilien i ett år, så när vi ser honom i USA igen så han antar vi att det gått just ett år. Men snart blir vi informerade om att det gått två. Han friar till Kay och helt plötsligt har de en treårig unge. Det behöver inte stå ”Three Years Later” på skärmen, men någon form av markör hade varit bra för filmens tempo.

Något man inte kan undvika när man recenserar en film som denna är att nämna den imponerande skådespelarensemblen. Marlon Brando är inte bara cool i sin paradroll som Don Vito Corleone. Hans gestaltning är också hjärtskärande och gripande. Han lyckas gestalta en oerhört karismatisk och älskvärd man som samtidigt kan vara totalt samvetslös. När vi ser hur han besöker sin döde son Sonnys blodiga kvarlevor och yttrar den klassiska repliken ”Look how they massacred my boy” är det svårt att inte bli tårögd. Hans dödsscen är också bland de mest minnesvärda och vackraste i filmhistorien. Men även de små ögonblicken gör stort intryck på mig. Som då han ligger svårt skadad på sjukhuset och Michael kommer för att besöka honom. Hans agerande är minimalistiskt, men fantastiskt. Detsamma gäller scenen då han får reda på att Michael mördat Solozzo. För att inte tala om scenen då Tom Hagen berättar om vad som hänt Sonny. Ja, i princip alla Brandos scener är fulländade.

godfather12

Al Pacino är också mycket bra. Han är inte lika intensiv som i Serpico eller Dog Day Afternoon, där han var den stora stjärnan. Här försvinner han faktiskt lite i mängden bland stjärnor som James Caan, Robert Duvall och Brando. I uppföljaren ligger fokus mer på Pacino och där kommer han till sin fulla rätt.

Jag tycker också att Diane Keaton som Kay får lite för lite att göra. Hon har en mycket mindre roll än vad jag mindes. Hon gör det hon kan och tack vare hennes karisma fungerar exempelvis slutscenen mycket bra. Men det är inte tack vare manuset. Utan Keaton hade man förmodligen inte brytt sig om Kay särskilt mycket. Keatons roll blev tack och lov något större i uppföljarna.

godfather14

Om jag ska klaga på något mer, vilket kanske är förmätet, så är det scenen då James Caan som Sonny misshandlar sin svåger. Denne har slagit sin hustru och Sonnys syster Connie (Talia Shire) och som publik så tycker man att detta svin förtjänar ett rejält kok stryk. Men tyvärr syns det mycket tydligt att Caan aldrig slår på riktigt. Det är ett teaterslagsmål där fel vinklar gör det tydligt att Caans nävar aldrig rör skådespelaren Gianni Ruzzo. Det blir till en antiklimax. Publiken vill verkligen se Sonny bankade skiten ur hustrumisshandlaren, men det hela blir pantomim.

Filmens kanske starkaste aspekt är parallellerna mellan Vito och Michael och hur de är som ledare för familjen. Michael har helt klart sin fars ledarstil som förebild. Men i mötet med Las Vegas-bossen Moe Green blir det klart att han inte åtnjuter samma respekt som sin far. Green skriker åt och förolämpar Michael. Ingen skulle vågat bemöta Vito på samma sätt. Parallellerna mellan far och son, där faderns resa går uppåt och sonens utåt, skulle komma att bli grunden för Part II.

Över lag är detta en extremt bra film, ingen tvekan om den saken. Den är inte lika perfekt som jag minns den, men med det sagt finns det få filmer som är. Tillsammans med sin direkta uppföljare så är den onekligen den ultimata gangsterfilmen. Trots att det gjort många tappra försök att toppa Coppolas original – allt från Martin Scorceses Goodfellas till TV-serien The Sopranos – så har ingen kommit i närheten. De två första filmerna i hans trilogi har något närmast mytiskt över sig. De är en grekisk (eller snarare italiensk – siciliansk) tragedi. Ett operalikt drama. Det är inte bara en historia om gangsters. Det är en berättelse om Amerika. Ett familjedrama. En moralhistoria om hur barnen får betala för sin faders synder. Och mycket, mycket mer.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

follow1
Following är Chrisopher Nolans första film och gjordes 1998 av den då 28-årige regissören på en minimal budget. Precis som hans andra film, Memento, så är detta en film som har en mycket friare berättarstruktur och som ger ett skitigare och mer personligt intryck än regissörens senare mastodont-filmer.

Nolan har aldrig skyggat från att vara tydlig med sina influenser, men till skillnad från exempelvis Quentin Tarantino har han förmågan att göra sina verk till legitima genrefilmer istället för postmoderna pastischer. Exempel på influenser finner man i hans Interstellar, som var en klar efterföljare till Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey och Dark Knight-filmerna lånade från såväl James Bond som film noir. Och Following är framför allt en modern film noir, med en touch av Alfred Hitchcock. Mina tankar går kanske främst till Hitchcocks Strangers on a Train som också handlar om hur två främlingar möts, den ene föreslår att de samarbetar kring något brottsligt och det hela utvecklas till en thriller full av svek, lögner och mord.

I typisk noir/Hitchcock-tradition så är huvudkaraktären Bill den klassiska ”wrong man”, som blir indragen i komprometterade omständigheter. Han är en ”averange Joe” som möter de för genren så typiska arketyperna den opålitlige vännen och femme fatalen. Denna typiska femme fatale för också tankarna till ”the Hitchcock blonde”.

follow4

Filmen är inspelad i svart-vitt och i bildformatet 4:3 (det kvadratiska bildformatet var standarden under film noirens guldålder, innan intåget av widescreen).Vi får historien återberättad för oss av huvudpersonen Bill och ser den därmed i tillbakablickar. Redan här möter publiken Nolans uppenbara fascination för tid och minnen. Detta illustreras av det ickekronologiska berättandet som också återkommer i senare filmer. Vi får inledningsvis se en del snabba klipp av scener vi ännu inte anlänt vid. Det blir snart tydligt att vi ser två olika tidsperioder; en där Bill är långhårig, ensam och bär skinnjacka. Och en senare när han är kortklippt, har en likadan kostym som sin nye mystiske vän Cobb och har bättre självförtroende.

Filmen handlar om Bill, en ensam, arbetslös författare som för att fördriva tiden följer efter folk på stan. En av de han följer visar sig vara en inbrottstjuv vid namn Cobb. Denne erbjuder Bill att delta vid inbrott. Det visar sig snart att Cobb inte begår dessa brott för pengarnas skull. För honom är det en njutning. Han förklarar att han njuter av att bryta sig in i andra människors hem och att invadera deras mest privata. Det ger honom makt. Brottsoffren tvingas att ifrågasätta vad de värdesätter och på så sätt menar Cobb att han faktiskt hjälper dem.

follow3

Cobb är ett namn som återkommer i Nolans film Inception. Där är det namnet på en drömtjuv (spelad av Leonardo DiCaprio) som också penetrerar sina offers mest privata – deras drömmar. Skillnaden mellan dessa två tjuvar är de roller de har i dramat. DiCaprios Cobb är protagonisten, medans Cobb i Following är historiens antagonist. Ett annat återkommande motiv i Nolans filmer är också att protagonisten och antagonisten är ett slags spegelbilder av varandra – ett slags dobbelgänger. Detta är fallet i Inception där vi får veta hur antagonisten Mal en gång i tiden byggde drömlandskap tillsammans med sin man Cobb, men hur hon nu som ett slags siren försöker locka honom ned i djupet. Kanske som tydligast är dobbelgänger-temat i The Prestige där Christian Bale och Hugh Jackman spelar konkurrerande trollkarlar i slutet av 1800-talet. De är varandras spegelbilder, men i historien förekommer också faktiska dubbelgångare. I Following är Bill och Cobb också ett slags spegelbilder. Detta blir som tydligast då Bill plötsligt klär sig och beter sig som Cobb. De ligger till och med med samma kvinna.

4:3-formatet ger en klaustrofobisk känsla och förstärker huvudpersonens isolation. Vi rör oss främst i interiörer – barer, kaféer, hem. Trots att vi befinner oss i storstaden London så ser vi inte mycket av det London vi vanligtvis ser på film – dess exteriörer, kända byggnader, pulsen på stadens gator. Nolans huvudkaraktärer är ofta emotionellt udda parior som plågas av ensamhet eller skuld. Så även här.

follow2

Regissörens kanske mest påtagliga tema är tid. Minnen, tiden och människornas uppfattning av dessa är centrala teman i Memento, Inception, Batman-filmerna och inte minst Interstellar. Även i detta hans första verk spelar tiden och minnet en stor roll. Genom att narrativet pendlar fram och tillbaka i tiden kan Nolan dölja information från publiken – hur trovärdig är berättaren Bill egentligen? – och han kan visa oss små ledtrådar vilket bygger upp mystiken och får spänningen att stiga. Sakta men säkert vävs en historia och händelseförloppet klarnar. Och just när man tror att man vet hur set ligger till tar storyn en ny vändning. Få saker är så tillfredsställande som en väl orkestrerad twist. Filmen upplöses i ett slags dubbeltydig Kafka-liknande nihilism. Det är briljant.

4 av 5

Read Full Post »

venus4

I de flesta av Roman Polanskis filmer så speglas något av regissörens egna personlighet. Som om arbetet med filmerna är någon form av terapi för honom där han kan brottas med sina demoner. Ibland är parallellerna uppenbara, såsom i The Pianist där den polsk-judiske förintelseöverlevaren Polanski berättar om en annan polsk-judisk förintelseöverlevare – pianisten Władysław Szpilman. I The Tenant, den första filmen Polanski gjorde efter att ha flytt från våldtäktsåtal i USA, berättas det om en timid, osäker ung man som förföljs och trakasseras av sin omgivning. Här spelar Polanski själv huvudrollen och det är ganska lätt att se den alltmer paranoide och hemsökte Trelkovsky som regissörens alter-ego – driven till vansinne av en blodtörstig omvärld.

I The Tenant förhärskar också en klaustrofobisk känsla, som återkommer gång på gång hos regissören. I RepulsionRosemary’s Baby, Death and The Maiden och Carnage handlar det om personer som på ett eller annat sätt är fast i små utrymmen – såväl faktiska som känslomässiga.

venus1

Och det temat fortsätter i Polanskis filmatisering av David Ives pjäs Venus in Fur. Handlingen kretsar kring teaterregissören Thomas och skådespelerskan Vanda. Thomas ska sätta upp en pjäs baserad på Leopold von Sacher-Masochs berömda erotiska roman Venus i päls. Han har haft auditions för den kvinnliga huvudrollen och är väldigt trött och irriterad då vi möter honom i färd med att packa ihop för dagen och ge sig av hem. Då kommer Vanda in på teatern och vill provspela. Thomas är inte intresserad, men Vanda övertalar honom. De läser delar av pjäsen tillsammans och Thomas märker att Vanda är mycket bra. Hon  kan hela pjäsen utantill. Snart tar Vanda över och styr och ställer över hur pjäsen ska vara utformad. Under Thomas och Vandas arbeta med pjäsen så försvinner sakta men säkert gränsen mellan verklighet och fiktion. Snart blir det svårt att urskilja om det de säger är del av manuset eller inte. Efter en stund blir det tydligt att Thomas inte alls har någon som helst kontroll över situationen. Vanda är något mer än bara en vanlig skådespelerska.

Under filmens inledande minuter sveper kameran från den regniga gatan utanför teatern, in genom dess dörrar och in i teatersalongen. Kameran visar uppenbarligen Vandas perspektiv, men man ser inte hennes händer då öpnnar dörrarna och hon går in på teatern. Kameran har hennes point of view, men dörrarna öppnas som av osynliga krafter. Detta känns nästan som en liten dos av magisk realism. Finns hon ens på riktigt?

Detta är förmodligen en av Polanskis minsta filmer. Det finns bara två skådespelare och den utspelar sig bara på en plats. På flera sätt påminner den om Carnage och det känns som om dessa mindre produktioner passar den allt äldre regissören. Men jämfört med Carnage så känns La Vénus à la fourrure inte alls lika teater-aktig – trots att den utspelar sig på just en teater. Skådespelet känns mer naturalistiskt och förmodligen ligger det också i manuset. Detta är inte en svart komedi på samma sätt som Polanskis förra film, utan snarfare en story som återbesöker motiv som är typiska för regissören, såsom sexualitet, undertryckt passion och mannens oförmåga att kunna kontrollera sina begär.

venus3
Mathieu Amalric spelar teaterregissören som känns som en version av Polanski själv. Amalric är utmärkt. Frustrerad, men snart tagen av Emmanuelle Seigners karaktär. Han är briljant och tämligen minimalistisk i sin spelstil – i konstrast till Seigner.

Seigner är också bra som den bohemiska och utmanande Vanda. Polanski har dock alltid översexualiserat sin fru, som inte framstår som lika erotisk framför kameran som han tydligen tycker att hon är. I pjäsen som filmen är baserad på är karaktären i 20-års åldern. Seigner är närmare 50. Jag är inte åldersrasist och tycker verkligen äldre skådespelerskor skulle få fler stora och intressanta rollen som denna, men här krävs det att rollen som Vanda är erotisk och förförisk. Seigner är inte lika trovärdig som förförerska som hon är i Bitter Moon för 25 år sedan. Med det sagt så gör hennes ålder att hon får en form av erfarenhetens attraktivitet. Hon kommer in och dominerar Thomas. Hon tar över regin och han rättar sig efter henne. Precis som i pjäsen de repeterar, som handlar om masochism där mannen älskar att bli dominerad av kvinnan, så bli också denne regissör dominerad av sin aktris. Hon blir en dominatrix. Och här bidrar faktiskt Seigners ålder till porträtteringen. Jag har lättare att tro på att Amalric låter sig domineras av en jämnårig kvinna än av en som är hälften så gammal som han själv.

Filmens starkaste aspekt är den tunna linje som finns mellan verklighet och fiktion. De repliker Vanda och Thomas repeterar blir till det de faktiskt menar. Fiktionen de gestaltar blir till deras verklighet. Det finns naturligtvis ett metaperspektiv över detta också. Med tanke på att Seigner är Polanksis fru och att Amalric fysiskt sett påminner om en ung Polanski så är det inte så långsökt att se självbiografiska drag i berättelsen – regissören som plågas av sina sexuella begär. Likheterna med Polanskis egen person är slående.

Detta är ett kammarspel med bara två karaktärer, men blir till en intensiv upplevelse. Polanski är som bäst när han arbetar med en liten ensemble, vilket han gör i majoriteten av sina filmer. Det lämnar utrymme för intressanta och djupa rollporträtt där karaktärernas psykologi ges utrymme att undersökas.

venus2

Det är en väldigt stämningsfull film, där teatermiljön bidrar med en klassisk romantisk känsla. Musiken av Alexandre Desplat är fantastisk sparsmakad och lyfter på ett subtilt sätt scenerna mellan de två skådespelarna. Ljudeffekter används också för att förstärka illusionen som de gestaltar. När Thomas låtsas hälla upp kaffe i en kopp hör vi hur kaffet rinner, hur koppen klirrar – trots att varken kaffekanna, kaffe eller kopp egentligen existrerar. Detta visar på hur verklig pjäsen blivit för de två skådespelarna.

Det är ett väldigt intressant psykologiskt spel mellan dem som till slut övergår i total surrealism. Slutet är briljant och där blir Amalric en gång för alla Polanski i The Tenant. Detta är nog det intressantaste Polanski gjort sedan dess.

4 av 5

 

 

Read Full Post »