Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2015

steve-mcqueen

Poster - Magnificent Seven, The_02

Jag har aldrig varit ett särskilt stort fan av westerngenren. Med det sagt så anser jag att Sergio Leones Dollar-trilogi är mästerverk och hans Once Upon a Time in the West är en av historiens bästa filmer. John Sturgess The Magnificent Seven är dock ingen spagetti-western, men däremot intressant av andra skäl. Faktum är att den är en nyinspelning av Akira Kurosawas De Sju Samurajerna, med handlingen förflyttad till Mexico och det sena 1800-talet.

Filmen känns som den felande länken mellan den klassiska amerikanska western (av den typ John Wayne brukade spela i) och Leones mer existentiella filmer. Filmens bildspråk, musik och grundläggande historia känns väldigt gammaldags, medan actionsekvenserna, de mörka karaktärerna och den cyniska tonen känns mer modern.

Filmens starkaste sida är helt klart karaktärerna och de karismatiska skådespelarna. Yul Brynner var filmens största stjärna och leder ensemblen med fast hand. Han har en otrolig magnetism och pondus och är helt trovärdig som den luttrade revolvermannen som söker någon form av botgöring genom att hjälpa en utsatta mexikansk by från ett banditgäng.

Steve McQueen får inte så mycket att göra, men gör det bästa av det han får. McQueen var missnöjd med det lilla utrymme han fick i filmen och beslöt sig därför att alltid göra något extra med de scener han var med i. Även om han bara satt tyst i bakgrunden så hade han små ticks och manér för sig för att publikens uppmärksamhet skulle dras till honom. Detta irriterade stjärnan Brynner. Kanske för att det faktiskt funkar. McQueen är redan i denna tidiga roll extremt cool.

magnificent-seven-steve-mcqueen

Charles Bronson är muskelberget med ett hjärta. Han utstrålar inte samma tysta intelligens som McQueen, men har en starkare värme. Därför är det väldigt passande att det är Bronsons karaktär som blir vän med de tre små pojkarna. Filmen osar av testosteron och därför behövs karaktärer som dessa. Man bryr sig om Bronson och hans relation med barnen. Hans slutgiltiga öde får därmed också en känslomässig tyngd man kanske inte förväntat sig i en film som denna.

the-magnificent-seven-bronson-kids

Robert Vaughn är kanske den minst ”coola” av de sju revolvermännen, men kanske därför också den mest mänskliga karaktären. Han klär sig stiligt och har en något överlägsen attityd. Men han döljer en osäkerhet, rädsla och han plågas av mardrömmar. När det blir skarpt läge gömmer han sig först, men överkommer snart sina osäkerheter. Vaughn ger oss här ett porträtt som är långt ifrån hans självsäkre Napoleon Solo i The Man from U.N.C.L.E.

Tyvärr fokuserar filmen allt för mycket på den unge, hetlevrade Chico, spelad av tyske Horst Buchholz. Han är den yngste i gänget, egentligen en mexikansk bondpojke. Han ser upp till de luttrade revolvermännen, men inser inte vilka tomma liv de lever. Han är den karaktär som mot slutet av filmen tar chansen att leva ett bättre liv. För de andra är det för sent. Chico är viktig för att få fram filmens budskap, men han är också manusets svagaste punkt och den sämsta skådespelaren i ensemblen. Hans ”motivationstal” då de sju ankommer till den mexikanska byn för första gången är plågsamt dåligt agerat och skrivet. Och kärlekshistorien mellan honom och en lokal bondflicka är väldigt undermålig, klichéartad och ointressant.

The-Magnificent-Seven-6097_3

Ett annat problem är porträtteringen av mexikanerna. De tre ”huvudmexikanerna” är väl ganska trevliga antar jag, men i övrigt är de mexikanska karaktärerna en anonym massa. De känns klichéartade och lite dumma. Att de måste ta hjälp av amerikaner för att bli kvitt sina plågoandar känns också smått rasistiskt. Med det sagt måste Eli Wallachs prestation framhållas. Han är utmärkt som huvudskurken, även om man ser för lite av honom.

Den avslutande actionscenen är intensiv och häftig. Men precis innan den kommer igång så har filmen tappat rejält i tempo. Den hade kunnat trimmas ned för att hålla spänningen uppe. Hade man flyttas fokus från Buchholz till McQueen hade filmen också klarat sig bättre. Med det sagt är detta fortfarande en bra film, inte minst tack vare mängden hårdkokta repliker och den fantastiska rollistan, som utöver de redan nämnda även innehåller James Coburn och Brad Dexter. Filmen var en succé då den kom. Den fick tre uppföljare och en TV-serie gjordes också. En nyinspelning är på gång. Jag kan förstå filmens klassikerstatus, inte minst p.g.a. att rollistan innehöll såpass många blivande Hollywood-legendarer. Men jag har sett flera filmer i samma genre som är bättre.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

xf1

Den observante har kanske sett att Mulder och Scully prytt mitt sidhuvud sedan en tid tillbaka. Detta p.g.a. den kommande återkomsten av en av tidernas bästa TV-serie. Läsare av denna blogg bör vara bekant med mitt intresse för serien. Om icke så beger er snarast till mitt Tema: The X-Files som jag körde för ett par år sedan.

I våras skrev jag om att det ryktades om att Fox planerade en ny omgång av serien som legat i graven sedan 2002. Mycket har hänt sedan dess. I mars kungjordes det att sex nya avsnitt skulle spelas in. Dessa filmades under sommaren. Jag är oerhört förväntansfull, trots att jag vet att det kan bli en katastrof. Senaste filmen hade potential, men flera problem. Och seriens skapare Chris Carter har egentligen inte gjort något annat sedan serien lades ned. Och trots att han alltid varit seriens kreativa överhuvud så har inte alltid hans manus eller regi varit särskilt  starka. Så trots att jag hoppas och tror på en succé så kan det bli pannkaka.

xf2

Vad vet vi då om den kommande serien?

xf3Vad gäller skådespelarna så återvänder naturligtvis David Duchovny och Gillian Anderson. Men också Mitch Pileggi som deras vresige chef Skinner. Och förvånande nog även William B. Davis som The Cigarette Smoking Man. Även Bruce HarwoodTom Braidwood och Dean Haglund återvänder som The Lone Gunmen. Smoking Man och The Lone Gunmen dog samtliga i den sista säsongen av TV-serien, men återvänder ändå. Jag hoppas man löser detta på ett snyggt sätt. I den numera icke-kanoniska serietidningen The X-Files Season 10/11 återvände dessa karaktärer också från de döda. The Smoking Man kom tillbaka i form av någon utomjordisk klon-grej och det visade sig att the Gunmen fejkat sin död. Jag undrar hur Carter o Co. ska lösa det. Lite trevligt är det också att Sheila Larken återigen gästar som Scullys mamma Margaret och att Annabeth Gish kommer dyka upp som Agent Reyes. Jag hade dock föredragit ett gästspel från Robert Patricks agent Doggett.

Bland de nya ansiktena finner vi Joel McHale (från Community), Lauren Ambrose (från Six Feet Under), Rhys Darby (som är briljant i What We Do in the Shadows!) och X-Files-Files-poddaren Kumail Nanjiani som fått en liten roll i ett avsnitt.

Man har fått tillbaka några riktigt stora namn bakom kameran också och för regi och manus står idel X-Files alumni. Det man gjort annorlunda denna gång är att den som skrivit avsnittets manus också får stå för dess regi. Nedan följer avsnittens titlar, samt vem som står för manus och regi:

  1. My Struggle: Chris Carter 
  2. Home Again: Glen Morgan 
  3. Mulder and Scully Meet the Were-Monster: Darin Morgan
  4. Babylon: Chris Carter
  5. Founder’s Mutation: James Wong
  6. My Struggle II: Chris Carter (Story av: Chris Carter, Margaret Fearon, Anne Simon)

Jag är mest exalterad över att Darin Morgan återvänder med avsnitt tre. Han är något av ett geni faktiskt och har skrivit manus till tre av de mest klassiska avsnitten; Humbug, Clyde Bruckman’s Final Repose och Jose Chung’s From Outer Space. Han hade en förmåga att vända och vrida på X-Files-formatet, injicera absurd humor och en hel del filosofiska frågor. Jag ser fram emot hans avsnitt väldigt mycket. Enligt Duchovny ska avsnittets monster vara en ”were-lizard”… vad det nu än är…

Dessutom återvänder kompositören Mark Snow!

xf4

Vad kan man tänka sig att dessa avsnitt kommer handla om då? Glen Morgan återvänder med vad som det ryktas ska vara en uppföljare till det klassiska avsnittet Home som han skrev tillsammans med James Wong. Jag funderar på om detta dock stämmer och om inte internet har blandat ihop det faktum att serietidningen The X-Files Season 11 har exakt en sådan uppföljare med samma titel – Home Again.  Annars är det ju ett väldigt sammanträffande. Avsnitt ett och sex ska tydligen vara s.k. mythology-avsnitt som kretsar kring utomjordingars planer att kolonisera jorden med hjälp av ljusskygga mänskliga krafter och myndighetsorganisationer. Darin Morgans avsnitt kommer förmodligen lägga betoningen på humor, att döma av den Abbott & Costello-liknande titeln och hans tidigare bidrag till serien.

Det har talats om att Mulder och Scully inte kommer ha en kärleksrelation längre. Förvisso har Duchovny sagt att de två ska vara ett par, men ha separaterat (eller nått… se tredje YouTube-klippet längst ned). Är det möjligt att de hittar tillbaka till varandra under seriens gång? Ett problem jag hade med senaste filmen I Want To Believe var att Mulder och Scully var ett vanligt par som tydligen bodde ihop. Under seriens gång så var deras relation ömsom platonisk ömsom flörtig på ett unikt sätt och detta gick förlorat i senare säsonger och i filmen då de två blev ett kärlekspar. Jag skulle helst se att de inte kommer vara ett par. Då kan vi få en intressant återförening mellan dem.

xf5

Joel McHale ska spela en konservativ webb-TV-personlighet som kontaktar Mulder. De delar förmodligen ett intresse för konspirationsteorier. I de bilder som släppts verkar Mulder till en början se ut som en slashas, men verkar skärpa till sig när han och Scully får tillbaka sina jobb på FBI. I trailers och teasers som släpps skymtar vi också vad som verkar vara flashbacks till 40-50-talen – kan det vara Roswell? I övrigt verkar den nya serien bjuda på klassiska X-files-ingredienser; aliens, UFON, monster, Scully i scrubs, ficklampor genom dammiga lokaler, konspirationer, action och framför allt stora mysterier. Allt (utom Scullys något platta frisyr) ser lovande ut!

Trailer:

Teaser:

Intervjuer från NY Comic Con:

Läs gärna mina inlägg på Tema: The X-Files:

Dessutom: X-Files Season 10 nr 1 – 8, samt nr 9 – 18

Read Full Post »

buddha1

The Buddha in the Attic (på svenska: Vi kom över havet) är den amerikanska författaren Julie Otsukas andra roman. Den handlar om, vad man nog kan definiera som, japanska postorderfruar under mellankrigstiden. Dessa åkte från Japan till USA för att gifta sig med japanska män bosatta där. Boken har blivit kritikerrosad över hela världen och jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskörerna med min späda stämma.

För mig är detta ett slags roman som jag aldrig stött på tidigare. Boken är skriven ”vi-form” och den följer de japanska kvinnorna som grupp. Det finns ingen enskild huvudkaraktär. Det är ett anonymt ”vi” och varje kapitel handlar om hur detta ”vi” mötte sina liv i Amerika på olika sätt. Otsuka använder sig av ett mycket poetiskt språk. Ibland för det tankarna till gamla episka dikter. Kapitel kan i stort sett bestå av flertalet meningar som alla inleds på samma sätt. Detta blir som mest tydligt i kapitlet ”Babies”:

We gave birth under oak trees, in summer, in 113-degree heat. We gave birth beside woodstoves in one-room shacks on the coldest nights of the year. We gave birth on windy islands in the Delta, six months after we arrived, and the babies were tiny, translucent, and after three days they died. We gave birth nine months after we arrived to perfect babies with full heads of black hair. We gave birth in dusty vineyeards in Elk Grove and Florin.

Och så fortsätter det. Otsuka upprepar fraser gång på gång i ett stegrande som leder till ett slags klimax i varje kapitel, för att sedan ebba av som ett eko som sakta dör.

buddha2

Berättelsen är oerhört tragisk och stundtals svår att läsa, speciellt kapitlen om våldtäkterna och barnafödandet. Det är en roman med många bottnar. Dels handlar den om den tragiska berättelsen om dessa japanska kvinnor. Postorderfruar, arrangerade äktenskap och barnäktenskap är fenomen som fortfarande i allra högsta grad existerar. Men romanen handlar också om kvinnoförtryck och om rasism. Angående det senare finns det uppenbara paralleller till vår samtid. Den japanofobi som drog över USA efter Pearl Harbour påminner om islamofobin i samma land efter 9/11.

buddha3

Trots det tunga ämnet och den sorgliga berättelsen blir det aldrig för mycket, eftersom språket är såpass sparsmakat och poetisk. Det tragiska blir därmed på ett paradoxalt sätt något oerhört vackert.

Read Full Post »

Recensionen innehåller ett gäng spoilers.

spectre-banner-3

Och så hade då den 24:e James Bond-filmen premiär. Eller den fjärde, beroende på hur man ser det. Som vanligt är detta något mycket speciellt för mig. Jag är inte en sådan som köar för biljetter till premiären eller som klär upp mig inför visningen. Men jag har ju ändå sett fram emot filmen. Jag har tagit del av hypen. Jag är en James Bond-nörd sedan mellanstadiet och trots att jag kanske numera föredrar den litterära versionen så är ändå en ny film det största som kan hända i Bond-världen.

you-only-live-twice-connery-pleasance

Och vilken film det var att vänta på! Efter nästan 50 år av rättsliga tvister så fick produktionsbolaget EON till slut tillbaka rättigheterna till Ian Flemings fiktiva brottssyndikat SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Detta var den ständige motståndaren i Sean Connerys Bond-filmer. På den tiden fanns det faktiskt en känsla av kontinuitet mellan filmerna och sakta men säkert byggde man upp konfrontationen mellan Bond och Blofeld. SPECTRE nämndes i Dr No. I From Russia with Love fick vi för första gången se Blofeld med den vita perserkatten i knäet. Hans ansikte förblev dock dolt, liksom i Thunderball. I You Only Live Twice möttes till slut de två ärkefienderna. Det var här Donald Pleasence ärrprydde superskurk för evigt cementerade bilden av Blofeld. I nästa film, den magnifika On Her Majesty’s Secret Service, dödade Blofeld Bonds hustru. Och i havsverket Diamonds Are Forever så gick luften ur serien, Blofelds öde lämnades ouppklarat och vi fick aldrig riktigt se honom igen…

BlofeldTrilogyDet finns de som menar att Bond-filmerna aldrig gjorde Blofeld rättvisa. Och det håller jag till viss del med om. Skurken förekom i tre av Flemings böcker: Thunderball, On Her Majesty’s Secret Service och You Only Live Twice. Dessa utgör de mörkaste och mest psykologiskt intressanta Bond-böckerna (läs mina recensioner av dem här: TB, OHMSS, YOLT). Blofeld var i dem en riktigt otäck karaktär och Bonds svurne fiende. I filmerna lyckades man aldrig riktigt leva upp till detta. Och därför lovade denna nya film, med titeln SPECTRE, så gott! Nu skulle vi till slut få se den Blofeld vi väntat på så länge. Om det är någon Bond som kan leverera mörker och psykologiskt djup så är det Daniel Craig. Och med Christoph Waltz i rollen som filmens skurk så kan det inte bli fel! Eller?

SPECTRE har fått blandad kritik. I England har recensionerna över lag varit godartade, även om nästan samtliga vidhåller att SPECTRE inte når Skyfalls nivåer. Jämförelsen med Skyfall är naturlig då Sam Mendes är tillbaka i regissörsstolen. Skyfall fick också väldigt god kritik då den kom, men har sedan dess omvärderats av många. Framför allt har skurkens långsökta plan och Bonds ologiska agerande kritiserats, men för mig är dessa element bara små detaljer – Skyfall är fortfarande en av de bästa Bond-filmerna. Vad gäller SPECTRE så har kritiken i svensk media också varit blandad. DN gav filmen högsta betyg, Aftonbladet gav filmen godkänt och Fredrik Sahlin klagade på dess klichéer. Och just klichéerna har också varit den svaga punkten som framhållits bland många Bond-fans som kritiserat filmen. Filmen håller sig allt för nära det traditionella Bond-receptet, vilket känns fantasilöst. Läs bl.a. The Incredible Suits recension.

sp4

Jag tycker dock att det är på tiden att Bond-filmerna återvänder till grundreceptet. Daniel Craig-erans kännetecken har varit att återuppliva, omtolka och återupptäcka karaktären James Bond och filmernas format. Vi har under de tre första filmerna fått se hans resa steg för steg mot att bli den Bond vi känner igen sedan tidigare. Filmerna har hela tiden blickat framåt mot vad som komma skall (samtidigt som man gjort blinkningar mot det förflutna). Det är därmed på tiden att vi får en lite mer traditionell Bond-rulle. Många fans har klagat på att Craig-eran är för allvarlig och att man bara vill se Bond ute på ett vanligt uppdrag. Här får man lite mer av den traditionelle Bond… och så tycker man att det är tråkigt och fantasilöst. Nej, det är det inte. Det är faktiskt ganska modigt att våga omfamna de gamla klichéerna igen efter att man gjort såpass respekterade filmer som Casino Royale och Oscarvinnaren Skyfall. Jag uppfattar det som att kritiken mot Bond-filmerna är oftast hårdare än mot andra actionrullar av den simpla anledningen att man ställer större krav på Bond.

sp6

De negativa recensionerna gjorde mig lite oroad innan jag satte mig för att se filmen. Den senaste gången vi hade en ”traditionell” James Bond-film var Die Another Day och jag har ännu ej kommit över det barndomstraumat. Men snart kände jag ett lugn infinna sig. Visst, man kanske har återvänt till vissa klichéer, men den övergripande känslan hos mig såhär efteråt är att det känns som om glädjen har återvänt till Bond. Humor har alltid funnits även i Craigs allvarligare filmer, men här känns Bond väldigt bekymmerslös. Han verkar faktiskt trivas med sig själv och ha kul. Jag påminns faktiskt om Roger Moores attityd. Denne tog nästan aldrig någonting på allvar. Såpass extrem är inte Craig, men det känns som om Bond vuxit upp och blivit mer självsäker. Han verkar också kunna se det absurda i de situationer han hamnar i.

Denna självsäkerhet och humor är något vi inte sett tidigare. I varje film har Craig lyckats göra något nytt med karaktären; i CR var han tjurskallig och grön. I Quantum of Solace var han förblindad av tanken på hämnd. I SF var han på dekis och var tvungen att bevisa att han fortfarande var relevant. I SPECTRE är han Bond med stort B: professionell, självsäker, charmig och effektiv på ett sätt som aldrig förr. Craig är utmärkt i rollen och måste göra minst en film till.

Filmen strävar medvetet tillbaka till de mer fantastiska filmerna från 60-talet, inte minst vad häller filmens estetik. Vi har action på en Piz Gloria-liknande alptopp, ett tågslagsmål a la From Russia with Love och en hemlig skurkbas som för tankarna till You Only Live Twice. Sam Mendes lyckas ge filmen en tidlöshet som gör att den känns retro och modern på samma gång. Scenerna i Marocko hade lika gärna kunnat utspela sig på 1960-talet.

sp1

Actionscenerna är i sedvanlig ordning fantastiska, trots att jag ändå kan tycka att ingen av dem når klassiker-nivå (dvs. scener såsom parkourjakten i CR eller fallskärmshoppet i The Spy Who Loved Me). Inledningsscenen är storslagen och snyggt gjord, men saknar den energi och den stegvisa upptrappning som Skyfalls inledning hade. Biljakten i Rom är också snygg och oerhört Bond-ig. Jakten i i Österrike är häftig och överdriven, men om Bond motiv är att rädda den kidnappade Madeleine Swann – och inte döda henne – så är hans agerande högst tvivelaktigt. Mot slutet av filmen lyfter actionsekvenserna ännu ett snäpp. Bonds slagsmål på tåget i Marocko mot Dave Bautistas massiva Mr Hinx är intensiv och påminner om liknande scener i FRWL och TSWLM. Finalen i London är faktiskt mycket spännande, inte minst tack vare att alla favoritkaraktärer deltar på en snyggt sätt. Naturligtvis har vi Bond, bruden och skurken på plats, men även M, Tanner, Q och Moneypenny.

Christoph Waltz är mycket bra som Oberhauser Blofeld, om än inte lika minnesvärd som Javier Bardems Silva i förra filmen. Blofeld har ett ärr över ena ögat, en vit perserkatt, Nerhu-kostym och bor inte i en ihålig vulkan, men i en kometkrater. På så sätt är han härligt over-the-top, men förvånande nog så väljer Waltz att inte spela över.

sp5

Bakgrundshistorien mellan Bond och Blofeld, där de kan ses som ett slags styvsyskon, trodde jag skulle spela en mycket större roll i filmen. Blofeld dödade sin egen far, tillika Bonds mentor, och man tänker att detta skulle väcka någon form av hämndbegär hos Bond. Men icke. Deras gemensamma bakgrund nämns flyktigt, men manuset gör aldrig någonting egentligt av detta. Och lika bra är det, eftersom det är en av manusförfattarnas sämre idéer.

Filmen kopplar samman samtliga av Craigs tidigare äventyr och jag tycker över lag att detta var en bra idé. Jag älskar tanken på att det var SPECTRE som låg bakom hans älskade Vesper Lynds död. Detta gör Vesper till Craig-erans Tracy – Bonds hustru som mördades av Blofeld i Flemings OHMSS. Att Blofeld ligger bakom mordet på kvinnan Bond älskade är en nödvändig del av deras relation. Men jag hade gärna sett att man ägnade lite mer tid åt att förklara SPECTREs iblandning i Bonds tidigare uppdrag. Dessutom har jag svårt att se att Silva från Skyfall var en SPECTRE-agent. I filmen så framställdes han som en autonom skurk med enbart personliga motiv och det antydes inget om att han hade en organisation bakom sig, till skillnad från skurkarna i CR och QOS. Det luktar lite av ret con (retroaktiv kontinuitet).

sp2

Filmen innehåller flera referenser till den litteräre Bond: När Blofeld torterar Bond citerar han ordagrant repliker ur Kingsley Amis första fortsättningsroman Colonel Sun. Och en liten blinkning görs också till Flemings novell The Hildebrand Rarity.

Vad gäller skådespelarna så fortsätter de moderna Bond-filmerna att bjuda på starka prestationer. Lea Seydoux är fantastisk som Madeleine Swann. Vissa menar att hon är en svag karaktär. Visst, hon kommer inte upp till Vesper Lynds nivå, men tack vare Seydoux är hon en tredimensionell karaktär och hennes kemi med Bond är lysande. Tyvärr känns det inte riktigt äkta när hon säger ”I love you” till Bond. Man hade gärna fått lämna detta till slutet, då hade det känts mer naturligt.

sp3

Jag uppskattar också väldigt mycket att vi får återse den skumme Mr White från CR och QOS. Och han har blivit en riktig karaktär. Jesper Christensen är mycket bra i rollen och verkar verkligen njuta av att få göra lite mer med honom.

M (Ralph Fiennes), Moneypenny (Naomi Harris), Tanner (Rory Kinnear) och Q (Ben Whishaw) känns också samtliga som mer av riktiga karaktärer än de arketyper de varit tidigare i serien. De motiveras personligen, har känslor, värderingar och privatliv. Filmen har en bilhandling där dessa karaktärer och främst M står i centrum. MI6 hotas av nedläggning från Andrew Scotts Max Denbigh (kallad ”C”), som har tagit initiativet till en internationell övervakningsorganisation. Detta är första gången i Bond-serien då en film faktiskt kan beskrivas som samhällskritisk. Den skurkaktige Denbigh är helt klart en kommentar på de senaste årens övervakningsdebatt och NSA-skandalerna. Ibland känns detta nästan som en politisk thriller – något jag uppskattar.

sp8

Det övergripande temat handlar dock om att gå vidare. Att lämna det förflutna och dess spöken bakom sig. Filmen inleds med texten ”The dead are alive” innan vi förflyttas till De Dödas Dag i Mexico City. Och filmen slutar med att Bond smyger omkring i källarlokalerna i den gamla, ödelagda MI6-byggnaden där Blofeld hängt upp fotografiet på alla älskade och alla fiender vars död Bond ligger bakom. Detta bokstavligt talat en ”walk down memory lane”, men också en resa genom Bonds undermedvetna. Bond måste en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Och han väljer att göra detta genom att faktiskt skona Blofeld och inte döda honom. Redan tidigare han vi sett tecken på att Bond gått vidare. Han väljer exempelvis att inte nära sitt hat och ta hämnd på Mr White eller att titta på det inspelade förhör med Vesper som han hittar i dennes rum. Tack vare detta får vi också för första gången ett slut som inte är bitterljuvt. Bond får sin Madeleine Swann – ett namn som är en blinkning till Marcel Proust. Bond har i Craigs två tidigare filmer på sätt och vis varit ”på jakt efter den tid som flytt” och genom att göra upp med det förflutna – eller snarare kanske acceptera det – så har han faktiskt nått sitt mål.

Det antyds att Bond säger upp sig från MI6 i slutet av filmen. Men eftersom Blofeld överlever kan man tänka sig att nästa film kommer handla om hur Blofeld rymmer och Bond måste återvända till tjänsten för att stoppa honom. Om så är fallet så måste Craig återvända en sista gång. Han är en fantastisk Bond.

Betyg 4 av 5

Besök gärna James Bond-sektionen av bloggen: där finns en genomgång av filmserien, recensioner av samtliga böcker och lite annat smått och gott.

Read Full Post »