Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2016

files2

And just like that – we’re back!

Det andra avsnittet av den tionde säsongen av The X-Files är något paradoxalt, men samtidigt en stor förbättring jämfört med det inledande kapitlet. Efter en vinglig start där Mulder och Scullys återkomst till FBI kändes krystad och jäktad så förväntade man sig att se lite mer av hur de två återfinner sina roller i den polisstyrka som gång på gång svek, hotade och förrådde dem under originalseriens senare säsonger.

Det hängivna X-files-fanet minns hur Mulder gång efter annan fick reprimander från sina överordnade, hur han svek order, blev tillrättavisad, omplacerad, sparkad och tillslut åtalad och dömd till döden. Vi minns också (tyvärr) hur FBI infiltrerades av utomjordiska replikanter (s.k. Super Soldiers) under sen sista säsongen. FBI verkar vara den minst säkra plats för både Mulder och Scully. Men nu är de tillbaka, utan vidare ståhej. Alla spår av onda krafter inom J. Edgar Hoover Building verkar som bortblåsta. Om säsongen inte bjuder oss en förklaring längre fram så är detta ett stort gapande hål i kontinuiteten.

En annan sak jag saknar är några scener som porträtterar deras första nya dagar på jobbet. De har inte varit FBI-agenter på flera år och det känns orealistiskt att de bara kan hoppa tillbaka in i sina gamla yrkesroller. Det finns ingen byråkrati, inga utvärderingar, inga hälsotest som måste göras. Jams Bond var borta från MI6 i tre månader i filmen Skyfall och vi fick verkligen se honom kämpa för att hans forna chefer skulle ta honom tillbaka igen. Byråkrati och utvärderingar kanske inte känns så kul att titta på, men Sam Mendes lyckades göra det underhållande! Jag vet att varje avsnitt bara är 45 minuter och att det kanske inte finns tid för det och med bara sex avsnitt kanske man inte vill ödsla tid på sådana saker, men som jag skrev i min recension från igår – det hade varit bättre om de två första avsnitten var ett dubbelavsnitt. Då hade storyn fått tid att andas.

Men, detta är trots allt kanske bara detaljer. Vi får se vad resten av säsongens avsnitt gör för kontinuiteten. Låts oss fokusera på det avsnitt vi fått.

Som sagt: We’re back!

The X-Files har återvänt till status quo och det är i allt väsentligt en positiv grej. Founder’s Mutation skrevs och regisserades av James Wong, som tillsammans med Glen Morgan under säsong 1-4 skrev klassiska avsnitt som Squeeze/Tooms, Ice, Beyond the Sea och Home. Wong och Morgan var med och formade mycket av det som skulle komma att förknippas med The X-Files och deras inflytande kan inte underskattas. Deras fokus låg oftast på fristående avsnitt och inte den övergripande s.k. mytologin och avsnitten hade ofta hög äckelfaktor men också intressant karaktärsutveckling. Wong levererar här ett avsnitt av denna klassiska skola.

files4

Det inleds med en klassisk öppningsscen där vi får se något udda hända och efter förtexterna är Mulder och Scully på plats på brottsplatsen. Hur många som helst av de klassiska avsnitten inleddes på detta sätt och det är skönt att se saker och ting på plats igen ( för att inte tala om att åter få se Mulder och Scully ha ett möte med en vresig Skinner på dennes kontor!). Det hela känns, som jag skrev inledningsvis, lite plötsligt men samtidigt är det också skönt att slippa en massa exposition för att motivera agenternas återkomst. Och den klassiska X-files-stämningen infinner sig direkt, inte minst tack vare Mark Snows musik.
Tempot är högre än på 90-talet och estetiken lite mer polerad, men när Mulder och Scully undersöker ett dunkelt hus med ficklampor och vapen dragna så är den mörka stämningen från fornstora dagar åter här.

Avsnittet behandlar inte något direkt övernaturligt, utan kretsar mer kring science fiction där vetenskap, genetic, experiment och mutationer ligger bakom de svårförklarliga fenomen våra hjältar undersöker. Jag påminns om avsnitt som Soft Light eller Eve, där det också var s.k. fringe-vetenskap som ställde till det och fick förödande konsekvenser.

David Duchovny och Gillian Anderson har här också återfunnit sina roller helt. Mulder har inte förändrats ett dugg sedan 1997 (förutom lite gubbvalkar här och var) och Scully är också sitt gamla vanliga jag (om man bortser från den lite för bleka och platta peruken och hennes underligt skrovliga röst. Kan det vara åldern?!).

files3

Fallet de undersöker kretsar kring hemliga militära experiment på barn med missbildningar. Barnaspekten får både Scully och Mulder att tänka på deras bortadopterade son William som också möjligtvis var resultatet av hemliga statliga experiment. Vi får ta del av två ”visioner” där Scully respektive Mulder fantiserar om hur det liv de hade haft om de behållit William. Dessa visioner inleds idylliskt och sentimentalt, men vänds snart till skräckscenarion. Jag påminns om Mulders visioner från säsong 7:s The Sixth Extinction II och tycker faktiskt att det är bra att Wong, Carter o Co berör denna dåliga storyline från säsongerna 8 och 9. Det är ett nödvändigt ont och kompenserar något för att man ignorerat andra delar av kontinuiteten.

I övrigt rymmer avsnittet ett gäng groteska missbildningar och rätt mycket blod. Värst är nog scenen då en kvinna efter en våldsam bilolycka gör kejsarsnitt på sig själv med en kökskniv och vi får se barnets hand sträcka sig ut genom såret!

Storyn över lag är väl inte särskilt spektakulär. Detta hade inte varit mer än ett dussinavsnitt om det varit del av originalserien. Men ett dussinavsnitt av The X-Files är ändå mycket bättre än det mesta som visas på TV, så visst har det kvalité. Detta är ett fristående avsnitt som behandlar många teman som är typiska för serien och samtidigt har trådar som knyter an till den övergripande mytologin.

files1

När titlarna och ordningen på avsnitten dök upp för ett par månader sedan så var Founder’s Mutation nummer 5 i ordningen. Jag misstänker att man flyttat fram det eftersom det är ett såpass typiskt X-files-avsnitt. Detta kan ha bidragit till känslan av plötslighet och bristen på en naturlig övergång som jag klagade på inledningsvis i denna text. Kanske är det så att Home Again (som från början var avsett som säsongens andra avsnitt, men som numera är nummer fyra) innehåller lite reflektioner från huvudkaraktärerna kring deras återkomst?Man kan hoppas det och att omorganisationen i tablån inte saboterar kontinuiteten ännu mer.

När allt kommer omkring var det dock en känsla av lättnad som infann sig då jag såg detta avsnitt. Visst, det är inte så bra som det kanske skulle kunna vara. Jag hade exempelvis gärna sett mer dunkel belysning, dimma och haft mer kuslig stämning. Men Mulder och Scully är tillbaka på riktigt och jag hittar nog av de klassiska ingredienserna för att vara nöjd. Och en smula exalterad… Lite smått sådär.

Betyg 3 av 5

betyg-3

 

Read Full Post »

xf4

Det första avsnittet av den återupplivade serien The X-Files har haft premiär. Det här har jag sett fram emot. Jag är ett stort fan av originalserien och har skrivit utförligt om den på bloggen tidigare. För att mitt perspektiv då jag ser de nya avsnittet ska bli tydligt så kan jag ju bara berätta att jag naturligtvis äger hela serien och de två filmerna på DVD (Blu-Ray versioner ska inskaffas snart). Dessutom prenumererar jag på serietidningen The X-Files Season 10/11 som är en (numera alternativ eller apokryfisk) fortsättning på TV-serien. Jag har också samtliga romaner som skrevs av bl.a. Kevin J Andersson med grund i TV-serien på 90-talet (de är av varierande kvalité). Jag tapetserar inte mina väggar med affischer av Mulder och Scully och jag klipper inte mitt röda hår i en s.k. Scully-cut, men däremot skrev jag min C-uppsats i religionskunskap om serien (om  representationer av kristendomar i den). Efter James Bond så är The X-Files nog på det populärkulturella fenomen jag tycker bäst om. Så ja, jag är nog vad man kan kalla något av en nörd.

Med andra ord har jag höga förväntningar på de nya avsnitten. Jag såg nog mer fram emot dessa än den nya James Bond-filmen, eftersom det var senast 2008 vi såg Mulder och Scully senast. Men jag var också beredd på en besvikelse. TV-serien tappade gnistan redan under säsong 7, och fick förvisso ett kvalitativt lyft då Mulder försvann i säsong åtta, men såväl den sista säsongen som långfilmen I Want To Believe var stora besvikelser. Och enligt kritikerna i USA så ska den nya säsongen starta lite skakigt för att någonstans i avsnitt tre få rejält fotfäste.

x4

Det första nya avsnittet har titeln My Struggle (titeln är faktiskt inspirerad av Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp enligt Chris Carter). En konservativ och konspirationsbesatt TV-programledare kontaktar Mulder för att visa honom bevis för en konspiration som är större och mer komplex än något Mulder någonsin stött på tidigare. Programledaren Tad O’Malley (Joel McHale) tar med Mulder och Scully till den unga kvinnan Sveta, som påstår sig blivit bortförd av UFO:n och injicerad med utomjordiskt DNA. Det hela leder till att Mulder blir övertygad om att det han trott sig veta om utomjordingar och en konspiration att kolonisera jorden bara är en lögn för att dölja en annan sorts konspiration. En konspiration av mäktiga män med utomjordisk teknologi, men utan några egentliga utomjordingar.

Avsnittet har flera problem. Framför allt är tempot väldigt ojämnt. 14 år efter det senaste s.k. mytologi-avsnittet (avsnitt som rör den övergripande storyn kring aliens och konspirationen) så är det självklart att man måste ägna sig åt en hel del exposition – förklaringar av vad som sker. Publiken måste bli informerad om vad Mulder och Scully haft för sig sedan vi såg dem senast, hur deras relation ser ut, hur deras relation med FBI ser ut, vad som skett kring den onda konspirationen under det senaste decenniet (apokalypsen som skulle ske 2012 verkar inte blivit av) och inte minst så behöver avsnittet ge oss ett scenario som gör Mulder och Scullys återvändande till FBI naturligt och nödvändigt och som på ett acceptabelt sätt kan få serien att komma tillbaka till dess status quo.

xf1

För det är det vi vill ha. Chris Carter pratade i flera år om en tredje film som skulle ge oss ett definitivt slut med svar på alla frågor och där den utomjordiska invasionen skulle ske. Det skulle vara totalt fel håll att gå. The X-Files handlade inte om att få svar, utan om att få nya frågor. Ett mysterium är bara intressant så länge vi inte har svaren på gåtorna. När svaren kommer blir mysteriet bara banalt. Ett lysande exempel på detta är originalets sista avsnitt The Truth. Nej, det som gjorde serien populär var Mulder och Scully och deras jakt på läskiga monster och en mystisk konspiration. Det är detta vi vill ha tillbaka.

Och förhoppningsvis får vi det. Men inte i det första avsnittet. Här känns det bara som att Carter ställer ut schackpjäserna och vi får förmodligen vänta tills nästa avsnitt innan han gör sitt första drag.

x3

Men lite synd är det. Jag hade inte förväntat mig ett episkt mytologi-avsnitt i stil med Anasazi/The Blessing Way/Paper Clip eller Two Father/One Son, men det hade varit bra om kanske de två första avsnitten kretsade kring mytologin. Då hade nog detta avsnitt funkat bättre. Här får vi nämligen en massa setup, men ingen riktigt payoff. Resten av avsnitten fram tills det sista (My Struggle II) ska vara fristående Monster of The Week-avsnitt. Men det känns som att om det är den gamla konspirationen som drar tillbaka våra hjältar till FBI och sina gamla liv, då borde det vara något mer betydelsefullt som händer.

Det finns andra problem och det mesta ligger i manuset. Både David Duchovny och Gillian Anderson känns bitvis lite trevande i sina roller, men det kan bero på Chris Carters lite klumpiga dialog.

x1

Mulder blir övertygad om att allt han trott om alien-konspirationen varit en lögn. Detta är exakt samma scenario som serien tog i säsong 5. För någon som följt serien så är det också orealistiskt med tanke på att Mulder (och Scully) har sett för mycket konkreta bevis för utomjordingars existens och en konspiration för att börja tvivla på den nu. Det kanske funkar för den delen av publiken som kanske inte sett X-files sedan den sändes eller kanske t.o.m. slutade titta runt säsong 6-7. Men för oss med koll så blir det bara en dålig twist. Och vi vet också att Carter aldrig skulle påstå att allt som hände under seriens första nio säsonger var en lögn, så vi vet från början att Mulders nya teori bara är ett villospår för att få honom tillbaka till FBI. Med det sagt kan jag ändå acceptera detta. Vad ska man förvänta sig av en serie som varit död sedan 2002? Att den ska återuppstå helt fri från krämpor?  Om detta är vad som krävs för att få tillbaka Mulder och Scully till FBI så visst… Men det hade kunnat göras på ett snyggare sätt. Faktum är att serietidningen Season 10 gjorde det bättre.

Men det finns naturligtvis positiva aspekter av första avsnittet och jag tycker vi avslutar denna allt för långa text med något positivt.
Det är coolt att man visar återblickar till Roswell-kraschen år 1947. Denna mytiska händelse är ursprunget till den UFO-mytologi som X-Files föddes ur.
De gamla förtexterna är kvar. Jag hade inte haft något emot om man uppdaterade sekvensen, men det är ändå välkommet att man på så sätt visar att denna serie i princip är en tionde säsong av originalet.

x5

Det görs väldigt många försök att förankra storyn i samtida händelser. Man vill nästan desperat visa att The X-Files är relevant igen. Man får se klipp av Barack Obama, bilder på Edward Snowden och Julian Assange. Man har smartphones och nämner appar som Uber. Tad O’Malleys talkshow sänds på nätet. Det funkar till största del, men en del av det känns som för mycket på näsan.

Ett tillfälle då jag blev lite exalterad var då Scully gör en medicinsk undersökning av Sveta. Sveta menar att hon han läsa tankar och börjar läsa Scullys. Scully ber henne sluta. ”Du vet inte hur det känns att bli bortförd mot sin vilja!” säger Sveta. Det är då Scully stirrar henne intensivt i ögonen och i princip uppmanar henne att läsa hennes tankar och Sveta inser att hon haft fel. Detta syftar tillbaka på säsong 2:s avsnitt Duane Barry/Ascension/One Breath där Scully fördes bort av ett UFO. Jag vet inte varför, men jag gillade detta ögonblick.

x2

För övrigt tyckte jag det var ett oerhört bra beslut att låta det vara över för Mulder och Scully på förhållandeplanet. Detta var det enda sättet att få någonting som påminner om den platoniska och samtidigt sensuella kemin de hade på 90-talet. Jag var aldrig ett fan av att man fick se dem som ett romantiskt par i seriens senare säsonger eller den senaste filmen. Att de fick ett barn tillsammans var seriens slutgiltiga dödsdom.

Oj, det blev en mycket längre text än jag tänkt mig. Men sammanfattningsvis kan man konstatera att My Struggle är något av en besvikelse. Jag har dock inte tappat hoppet om denna revival och har för avsikt att recensera samtliga nya avsnitt. Enligt kritiker som sett de tre första avsnitten så ska serien bli bättre. Den har också alla förutsättningar att bli det. Det första avsnittet hade kanske inte kunnat bli mer än just setup där Carter placerar ut sina spelpjäser. Förhoppningsvis får vi också en payoff på denna.

Betyg 2 av 5

Ni måste kolla in det jag tidigare skrivit om The X-Files på bloggen:

Read Full Post »

sherlock1

Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är en TV-serie som trots sitt originella upplägg och otroliga popularitet numera totalt har tappat stinget.

När den första säsongen hade premiär för mer än fem år sedan tyckte i stort sett alla att det var storartad TV-underhållning. En modern uppdatering av Arthur Conan Doyles klassiska deckare. Den första säsongen och delar av den andra fungerade verkligen. I den tredje säsongen blev det dock snart uppenbart att seriens skapare Steve Moffat och Mark Gatiss blivit något höga på sin egen framgång. Det som i de första säsongerna framstod som lekfulla och smarta intriger tenderade alltmer att bli självgoda, publikfriande orgier där upphovsmännen uppenbart tappat all form av kontakt med vad som gjorde den första säsongen så bra. Årets julspecial cementerar detta som ett faktum. Twist läggs på twist, avsnittet är fullt med självgoda blinkningar till ”die hard-fansen” och det hela degenererar i omedveten självparodi. Det är inte roligt att titta på när någon tycker att den är både hemskt intelligent och hemskt rolig när man själv vet att personen i fråga varken har hög IQ eller humor. Ungefär så känns det att titta på avsnittet. Det genomsyras av upphovsmakarnas dryghet och självbelåtenhet.

Moffat och Gatiss har missuppfattat vad som gör en s.k. ”easter egg” bra. En easter egg är något av ett internskämt för de mest hängivna fansen eller en gömd blinkning till publiken från upphovsmakarnas sida. Avsikten är att få en del av publiken att känna sig ”invigda” genom att man uppfattar den dolda blinkningen. Detta är som mest förekommande i film- och TV-serier som har en stor hängiven publik, såsom Marvel-filmerna eller Star Wars-filmerna. Exempel på en bra sådan blinkning är i SPECTRE då Bond besöker ett safehouse tillhörande MI6; på dörren står texten ”Hildebrand – Books and Rarities”. Detta är en blinkning till den relativt okända Ian Fleming-historien The Hildebrand Rarity och de enda som skulle uppfatta detta är de mest inbitna Bond-fansen. Att ha små blinkningar som denna i sina filmer är ett sätt för filmmakarna att visa att man är medveten om de riktigt trofasta fansen. Det är nästan som ett internskämt mellan filmmakarna och dessa fans. Hemligheten bakom att easter eggs som dessa ska funka är att de inte distraherar från den övergripande filmen. För den ”oinvigda” publiken ska de gå obemärkta förbi. När det inte fungerar bli det som i Die Another Day – hela filmen består i princip av självgoda blinkningar till de bättre filmerna i serien. Eller som i Star Wars: Revenge of the Sith där man har klämt in en helt onödig cameo från Chewbacca där denne träffar Yoda och hjälper honom fly. The Abominable Bride är Sherlocks svar på Die Another Day – sprängfylld med självgoda referenser till bättre tider. Det hela resulterar i att man undrar varför man sitter och kollar på den här smörjan och inte på något av de första (bra) avsnitten.

sherlock2

Seriens skapare har också glömt vad som gör Sherlock Holmes till en såpass tidlös och ständigt fascinerande karaktär. Istället för att vi får följa en briljant och något emotionellt avtrubbad detektiv lösa vad som verkar vara omöjliga fall, så får vi följa en ”funktionell sociopat” (Holmes borde dessutom veta att det inte finns något sådant som en sociopat – det är en populär, men omodern, Hollywood-term). Denne ägnar sig icke heller åt att lösa brott utan främst till att diskutera sina emotionella problem, antisociala natur och varför han är den han är med sin bäste vän Dr Watson. Det är köksbordspsykologi av den värsta skolan och dessutom förmedlad via avskyvärt dålig dialog.

Jag hade faktiskt sett fram emot detta avsnitt som utspelar sig under den viktorianska tiden. Det skulle bli intressant att se hur serien – vars ”gimmick”  var den nutida miljön – fungerade i Holmes ursprungsepok. Visst fanns det illavarslande tendenser i den tredje säsongen, men jag hoppades ändå på en klassisk Holmes-historia. Jag trodde att avsnittet skulle vara helt fristående från resten av serien – som ju utspelar sig i samtiden – men tyvärr valde upphovsmakarna att binda ihop dessa två tidsperioder på ett ”smart” sätt. Det hela är ganska outhärdligt självgott från första början, med faller oundvikligen samman mot slutet där twist läggs på twist i en löjlig historia som inte har någon som helst inneboende logik. Moriarty kommer tillbaka ännu en gång och hemsöker Holmes arma plågade sinne. Jag bryr mig inte, utan irriterar mig bara på att Moriarty i Andrew Scotts version bara är en blek imitation av Heath Ledgers Jokern. Det finns ingen undertext eller subtilitet överhuvudtaget. Allt görs med stora gester och ska verka skrämmande och psykologisk obehagligt antar jag, men en mimare hade varit mer skrämmande. Tänk er den absolut sämsta tänkbara imitationen av Anthony Hopkins i The Silence of The Lambs (och då syftar jag inte på Hopkins imitation av sig själv i filmen Hannibal) och ni får kanske en uppfattning av gestaltningen. Men Scott är inte den ende som bär skulden. Kanske främst ligger den på manusförfattarna och regissören.

Ingen skugga ska falla över Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. De gör vad de kan av det avskyvärda manuset. Men för deras del hoppas jag att det inte blir mer Sherlock. De har båda två gått vidare till mycket bättre typer av produktioner och det vore synd om deras karriärer tyngdes ned av denna relik från 2010. Förvisso är säsong fyra på gång, men jag kommer förmodligen att undvika den.

Jag hoppas detta är slutet för denna serie som mycket väl passerat sin bäst-för-datum. Numera är serien endast, för att använda nåt som kan misstolkas för brittiska: overrated, self-indulgent tosh.

Betyg 1 av 5

Läs min recension av säsong 1-3 av Sherlock här.

Read Full Post »