Skivrecension: Black Sabbath – Cross Purposes (1994)

BLACK SABBATH Cross Purposes reviews

Efter tre album med Tony Martin på sång, där de två senaste var riktigt starka, så fick sångaren sparken från Black Sabbath. Anledningen var att Tony Iommi hade chans till en återförening med Ronnie James Dio på sång. Under arbetet med skivan Dehumanizer blev Iommi och Dio osams och Iommi bad därför Martin att komma tillbaka till bandet och slutföra arbetet med skivan. Martin återvände, men när Dio och Iommi blev sams fick Martin sparken. Igen. Dehumanizer släpptes 1992 med Dio på sång, orginalmedlemmen Geezer Butler på bas och Vinny Appace (som också spelat på Mob Rules) på trummor. Skivan var en succé såväl kreativt som kommersiellt. Men efter den efterföljande turnén hoppade Dio och Appace av. Geezer Butler stannade kvar vid Tony Iommis sida. Gitarristen bad återigen Tony Martin komma tillbaka till bandet för att arbeta med nästa skiva, Cross Purposes.

Intrycket man får av den här historien är att Iommi snarare såg Martin som en anställd än som en kreativ partner. Att kicka honom från bandet till förmån för Dio är förståeligt ur ekonomisk synpunkt, men helt enkelt inte schysst. Speciellt att göra det två gånger! Att Martin ändå valde att komma tillbaka tyder på att han förmodligen inte hade något bättre alternativ. Han hade släppt ett soloalbum under tiden från Sabbath, men det sålde inte.

Dehumanizer hade varit den tyngsta skivan sedan Born Again. Den kändes som en återgång till ett mer klassiskt Sabbath-sound med tunga riff i centrum. Detta sound fortsätter på Cross Purposes och detta är förmodligen den skiva som mest påminner om Ozzy-eran.

Iommis riff står som sagt åter i fokus men känns här mer bluesiga än på föregående skivan och därmed som mer klassiska Sabbath än på föregående skiva. En annan sak som bidrar till Sabbath-soundet är att Tony Martin på flera låtar sjunger över Iommis riff så som Ozzy gjorde, istället för att sjunga över ackord (vilket var mer av Dios stil). Att ha en en melodi och ett bluesigt Iommi-riff som maler på i bakgrunden är en typisk del av det klassiska Sabbath-soundet, liksom Geezer Butlers maffiga och lite experimentella bas. Basen ligger rätt högt i mixen här och Geezer får utrymme att komma med egna små soloinsatser. Skivan skiljer sig med andra ord mycket från både TYR och Headless Cross, som kanske hade mer gemensamt med europeisk power metal än det tidiga Sabbath. Detta blir som tydligast på exempelvis det avslutande spåret Evil Eye, som nästan skulle kunna ha platsat på Master of Reality. Spåret Back to Eden har också ett tungt, gungande riff (men kanske en något lite för glad melodi). Det är en välkommen återgång till ett sound man saknat.

Men återigen är det Tony Martin som är anledningen till att den där riktigt, riktigt klassiska nivån aldrig nås. Här är han fortfarande en hemskt kompetent sångare, men han saknar personligheten som såväl Ozzy som Dio hade. Ozzy kunde låta besatt, ondskefull och passionerad. Och Dio var en teatralisk historieberättare. Martin är blek i jämförelse. Tekniskt duktig, men kan inte förmedla samma passion som sina föregångare. Med det sagt ska ha ha cred för sina melodislingor här, samt texterna som för tankarna till Geezers poesi under bandets storhetstid:

Reach out and take for me,
fruit of the poison tree,
Give me your body and your soul.
My youth is fading fast,
years melt into the past,
This mortal life will take it’s toll.

Detta citat är från låten Virtual Death som är härligt doomig i stil med låten Black Sabbath. (Side note: Sabbath har faktiskt lyckats skapa några riktigt bra doom metal-låtar efter Ozzys tid, såsom denna, Eternal Idol och After All (The Dead) med Dio på sång).
Texterna på Cross Purposes handlar mer om samhällskritik än om döden, domedagen och det ockulta. Och det känns fräscht att höra Martin sjunga om samhällsproblem som krig, konflikter, korruption och religion. Det är iallafall för mig mer intressant än de fåniga texterna om Satan på Headless Cross.

Skivan har en bra uppställning av starka låtar. Inledningsvis dundrar den spännande I Witness igång och bjuder på flera snygga riff, coola tempoändringar och en medryckande melodi. Semiballaden Cross of Thorns är det närmaste man kommer en mer episk Dio-låt, men här känns det mycket mer sparsmakat och inte lika teatraliskt. Tydligen är det konflikterna på Nordirland som avhandlas här. Cardinal Sin, som handlar om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan, har ett Karshmir-liknande huvudriff och ett härligt mörkt gung. Här har Tony Martin ett riktigt driv bakom micken. Dying for Love, som tydligen handlar om konflikten i Bosnien, är en stark ballad som liknar klassikern No Stranger for Love med sitt inledande Iommi-solo. Det finns såklart några filler-spår som inte är dåliga, men inte heller särskilt intressanta. Jag brukar hoppa över exempelvis Psychophobia och Immaculate Deception.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att om man gillar Ozzy-eran av Black Sabbath är detta bland det närmaste man kommer den äkta varan. Flera av låtarna hade passat Ozzy. Men Martin gör helt klart en värdig insats även här. Framför allt är det dock härligt att höra Iommi tillsammans med Butler på bas. De mullrar på tillsammans som ett åskväder. För första gången låter Martin-eran som ”äkta” Sabbath och om de slutat här så hade de slutat med flaggan i topp. Men tyvärr blev det inte riktigt så…

3,5 av 5

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s