Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Konst’ Category

Olly Moss

Olly Moss är konstnär som bl.a. ägnar sig åt att göra alternativa filmaffischer. Jag diggar hans stil rejält. Kolla in hans site eller hans blogg för mer. Nedan kommer några av mina personliga favoriter.

Annonser

Read Full Post »

Ingen särskild ordning, inga särskilda preferenser. Tycker bara att de är coola. Tryck på miniatyren för att se en större version.

Read Full Post »

från The Fall

Jag hörde först talas om Eiko Ishioka då jag för flera år sedan såg Francis Ford Coppolas film Bram Stoker’s Dracula. De expressionistiska kostymerna tillförde känsla av obehaglig surrealism som passade filmens stämning perfekt. Coppola hade från början uttryck en önskan om att kostymerna nästan helt skulle fungera som substitut för scenografin i filmen. ”The costumes are the set” löd hans vision. Därför anlitade han Eiko Ishiok, som fram tills dess främst var känd som grafisk designer i Japan.. Hon kombinerade sitt japanska arv, med surrealism och en erotisk ton, samtidigt som hon inspirerades av konstnärer som bl.a. Gustav Klimt.

Eiko Ishioka

Jag är inte det minsta intresserad av mode. Men detta är inte mode. Det är kostymer som gränsar på ett konstnärskap i stil med Salvador Dalí. I filmerna The Cell (2000), The Fall (2006) och de kommande Immortals (2011) och Snow White (2012) har hon arbetat tillsammans med den indiske regissören Tarsem Singh. Dessa två verkar komplettera varandra ganska bra. Detta säger jag utan att ha sett en enda av dessa filmer. Tarsems filmer verkar ha en extrem grafisk form som, i trailers och i stillbilder, verkar väldigt spännande. Nedan postar jag ett gäng bilder ur några av Tarsems filmer (samt ur Coppolas Dracula), och vissa av dessa foton ser verkligen ut som surrealistiska konstverk. Jag är väldigt sugen på att se The Fall, som verkar häftig.

från The Fall

från The Fall

från The Fall

från Dracula

från Dracula

från Dracula

från The Cell

från Snow White

från Snow White

Read Full Post »

En av bloggarna jag rekommenderar under rubriken till höger är den kanadensiske konstnären Marc Johns Serious Drawings. På hans blogg hittar man en uppsjö av hans väldigt enkla teckningar, oftast föreställande någonting absurt med en liten text under. Humorn är stillsamt absurd och kräver att man inte är på fel humör då man tar del av den, för då fungerar den inte. Tur att man sällan är på fel humör då. Några favoriter:

Besök gärna Marc Johns blogg.

Read Full Post »

Min kärlek till expressionisten Edvard Munch och till den sexistiska våldsunderhållaren James Bond förenades då jag fann denna bild på nätet:

Munch, Edvard Munch.

Bilden är från en webbsida med diverse andra Munch-pariodier. De flesta tämligen dåliga och alla tämligen smaklösa. Denna undantaget såklart. Bilden är ihopredigerad av dessa verk.

En förklarande text löd (fritt översatt):

Affisch till Ingmar Bergmans snö- och bastuthriller som floppade 1963. Efter att den ångestdrabbade Bønd systematiskt sköt ihjäl alla kvinnliga karaktärer och därefter sig själv så var en uppföljare utesluten.

Tämligen underhållande, måste jag säga.

Read Full Post »

”How sad it is! I shall grow old, and horrible, and dreadful. But this picture will remain always young. It will never be older than this particular day of June… If it were only the other way! If it were I who was to be always young, and the picture that was to grow old! For that-for that-I would give everything! Yes, there is nothing in the whole world I would not give! I would give my soul for that!”
– Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray Ch. 2

En klassiker i modern tappning

Här kommer vad man skulle kunna kalla en filmrecension. Filmen för dagen är Oliver Parkers filmatisering av Oscar Wildes klassiker Dorian Grays Porträtt, med den förkortade titeln Dorian Gray (2009). Boken är en av mina absoluta favoriter och därför kanske jag är lite extra kritisk vad gäller en filmatisering.

För er som inte är bekanta med denna bok, så kan jag bara kort redogöra för storyn:

Dorian Gray är en ung, oerhört vacker ung man som introduceras till societetsfolket i London. Alla, både män och kvinnor blir hänförda av hans skönhet. Konstnären Basil Hallward beslutar sig för att han måste måla Dorians porträtt. Citatet nedan illustrerar Basils känslor för sitt motiv:

”I knew that I had come face to face with someone whose mere personality was so fascinating that, if I allowed it to do so, it would absorb my whole nature, my whole soul, my very art itself.”
– Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray Ch. 1

Tavlan blir konstnärens mästerverk. Med i handlingen finns också lord Henry Wotton, Basils oerhört cyniske vän. Wotton gör det till sin uppgift att vara ett slags mentor för den oskyldige och naive Dorian. Nedan finner vi ett exempel på Wottons livsfilosofi:

”The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself, with desire for what its monstrous laws have made monstrous and unlawful.”
– Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray Ch. 2

Då Dorian får se sitt portätt ber han om att han själv alltid skall få förbli lika vacker som på konstverket, och att istället tavlan skall åldras. Under Wottons inflytande blir Dorian steg för steg alltmer korrupt och elak. Och trots att människorna omkring honom åldras och märks av åren, förblir Dorian Gray lika ung och vacker.

Geniet Oscar Wilde

Tyvärr finns det många problem med denna version av Dorian Gray. Bara en sådan sak som ljussättningen! Genom hela filmen är ljuset väldigt sterilt och det liknar en miniserie av BBC. Mer expressionism och gotik hade jag önskat. Romanen utspelar sig i det viktorianska England och har många element av gotisk skräck – precis som Sherlock Holmes. Men när det gäller att fånga miljöerna så är faktiskt den senaste Holmes-filmen bättre än denna. Det märks att filmen inte har en alltför stor budget. Detta visar sig främst i scenerna då man med hjälp av CGI försökt återskapa 1800-talets London. Till detta har man också  för mycket konventionell thrillermusik. Jag har aldrig sett historien som en thriller. Det finns naturligtvis skräckelement, och boken räknas som en gotisk skräckroman. Men jag ser det mer som ett drama – en tragedi – som ställer viktiga filosofiska frågor om skönhet, ytlighet och konst men framför allt om moral.

Ben Barnes som Dorian

Filmens manus sätter för mycket fokus just på Dorian. Han är titelkaraktären, men inte nödvändigtvis huvudkaraktären. Jag tycker också att konstnären Basil glöms bort för mycket. Och varför har man lagt till en mängd jobbiga flashbacks från Dorians barndom? Detta nämns bara som hastigast i boken. Jag förstår att man när man filmatiserar en bok måste ta bort mycket – men inte brodera ut på det som inte är viktigt för historien!

Och var är den den sublima homoerotiken som på ett omärkligt sätt genomsyrade hela originalet? Ett tag känns det som att det finns mer homoerotik i den senaste Sherlock Holmes-filmatiseringen än i Dorian Gray. Och när det väl dyker upp är det klumpigt gjort. Borta är subtiliteten och den hotande mystiken hos Wilde. Istället blir det oprovocerat pang på.

Och varför ser man delar av handlingen ur tavlans synvinkel? Kan tavlan se? Dessutom kan tavlan röra på sig och låta. En skräckregel är att det som endast antyds, men som man egentligen inte ser, är det verkligt läskiga. Denna ambiguitet är en av styrkorna i Wildes original. I filmen är detta som bortblåst. En regel som man som novell- eller romanförfattare brukar hålla sig till är ”Show, don’t tell”. Att man ska beskriva, inte berätta. Men faktum är att när det gäller bra skräck bör man snarare tänka ”Don’t show, don’t tell”.

Jag ställer ytterligare frågor. Varför har de flyttat fram filmens andra del till 1910-talet? Mystiken från 1800-talet som för tankarna till Dr Jekyll and Mr Hyde och Jack The Ripper, är bortblåst då Dorian kör runt i en bil.

Rebecca Hall som Emily Wotton

Och varför låter Henry Wotton, på sin ålders höst, sin dotter träffa Dorian? Ingen far, hur kall han än vara må, skulle vilja att hans dotter umgicks med Gray! Wotton säger också ifrån när de två blir kära i varandra, men man tycker ju att han borde reagerat tidigare.

Slutet, som i Wildes original är vackert, tragiskt, symbolladdat och oerhört enkelt skrivet, förstör filmmakarna med action, dramatik och specialeffekter.

Jag funderar också på vad som är filmens största problem. Manuset, eller Ben Barnes i rollen som Dorian. Barnes saknar karisman som är nödvändig för Dorian. När jag läste boken första gången tänkte jag att Jude Law skulle passat i rollen. Han hade nog varit perfekt då han var yngre. Laws roll i The Talented Mr Ripley är ett bra exempel på då han kan vara en gentleman på ytan, men elak när han visar sitt rätta jag.

Jude Law hade varit en bra Dorian för några år sedan

Colin Firth som Wotton är dock mycket bra. Firth är, till skillnad från Barnes, mycket karismatisk. Han har också länge varit en skådespelare som jag gillat. Känns som en äkta Shakespeare-aktör, och han är klippt och skuren för Oscar Wildes dialog. Det är också kul att se honom i en osympatisk roll, när man sett honom i så många romantiska komedier. Enda problemet är att Wotton enligt boken är en tämligen ung man – jag tänkte mig någon i trettioårsåldern. Firth är en aning för gammal.

Colin Firth briljerar i rollen som den cyniske lord Henry Wotton

Rebecca Hall (som jag senast såg i Woody Allans underbara Vicki Christina Barcelona) som spelar Wottons dotter är också duktig och karismatisk. Karaktären är inte med i Wildes original, men tack vare Hall så förlåter man tillskottet (trots att rollen är en lite för modern kvinna för att vara trovärdig). Ett problem är att karaktären Sibyl Vane (bra gestaltad av Rachel Hurd-Wood), som i boken är en sådan viktig karaktär, i filmversionen hamnar i skymundan. I en väldigt tragisk del av historien driver Dorian henne till att ta livet av sig, men i filmen känns självmordet malplacerat och oprovocerat. Beskrivningen av henne nedan blir extra tragisk när man vet vilket öde som väntar henne:

”If this girl can give a soul to those who have lived without one, if she can create the sense of beauty in people whose lives have been sordid and ugly, if she can strip them of their selfishness and lend them tears for sorrows that are not their own, she is worthy of all your adoration, worthy of the adoration of the world. This marriage is quite right. I did not think so at first, but I admit it now. The gods made Sibyl Vane for you. Without her you are incomplete.”
– Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray Ch. 7

Modern utgåva av Wildes bok. Rekomenderad läsning!

Men allt är faktiskt inte dåligt med filmen. Den är spännande och underhållande. Men som ett fan av boken är det svårt att svälja alla onödiga och till synes oprovocerade förändringar av storyn. ”Don’t fix it, if it ain’t broken” – som amerikanarna säger.

”For there would be a real pleasure in watching it. He would be able to follow his mind into its secret places. This portrait would be to him the most magical of mirrors. As it had revealed to him his own body, so it would reveal to him his own soul.”
– Oscar Wilde, The Picture of Dorian Gray Ch. 8

Dorian Gray (2009), regi: Oliver Parker. Betyg: 2 av 5

Read Full Post »

Tyske Caspar David Friedrich (1774 – 1840) är förmodligen den mest kände konstnären från romantiken. Hans kanske främsta verk är Der Wanderer über dem Nebelmeer. Han avbildade ofta ensamma människor mot bakgrund av storslagna naturlandskap. De visar på hur liten människan är i världen. Naturen är ofta mystisk, nästan besjälad. Ibland gränsar den mot hotfull, men ett bättre ord skulle kanske vara ”mäktig”. Friedrich är en av mina absoluta favoritkonstnärer. Han influerade många andra fina målare inom vitt skilda ismer, såsom bl.a. Munch och Böcklin.

(Klicka för större versioner)

Winterlandschaft mit Kirche

Mann und Frau in Betrachtung des Mondes

Blick auf Arkona mit aufgehendem Mond und Netzen

Här finner ni ännu fler av hans verk.

Read Full Post »

Older Posts »