Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

donaldson

Under hösten läste jag Religion C som del av min lärarutbildning och skrev en uppsats på temat The X-Files och kristendom. Serien har gått till historien för att ha fångat 90-talets tidsanda och dess postmoderna misstro mot myndigheter och intresse för nyandlighet. I ett flertal avsnitt kommer huvudpersonerna i kontakt med den kristna religionen. Min uppsats undersökte hur olika former av kristendom gestaltades i serien, utifrån de bikaraktärer som dyker upp i enskilda avsnitt och som kan beskrivas som representationer av olika former av kristendom.

I arbetet med uppsatsen hade jag mycket utbyte av Amy Donaldsons bok We Want to Believe: Faith and Gospel in The X-Files. Detta var en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar alla som gillar serien eller är det minsta intresserade av hur populärkultur speglar sin samtid vad gäller frågor om tro och religion.

ScullyFaith

Donaldson ägnar mycket tid åt att analysera huvudkaraktären Mulder (David Duchovny) som en Kristus-gestalt. Redan tidigt i serien omgavs karaktären av messianska symboler. Han uppfostrades av en man som inte var hans biologiska pappa. Han ”dog och uppstod” flera gånger under seriens gång (The Blessing Way, Redux). Under säsong 7 och 8 blir denna symbolik allt tydligare. I början av den sjunde säsongen kidnappas Mulder av skurken The Smoking Man (William B. Davis) som låter honom genomgå en hjärnoperation. Mulder ligger på ett operationsbord med armarna utsträckta och med en ”törnekrona” kring pannan. Avsnitten The Sixth Extinction I och II är tydligt inspirerade av Nikos Kazantzakis bok The Last Temptation av Christ där Jesus under korsfästelsen får alternativet att ge upp sin kallelse och leva ett lyckligt familjeliv tillsammans med Maria Magdalena. I The X-Files är Mulder under operationen fångad i en dröm där han givit upp sin kamp mot de onda makterna och lever ett lyckligt liv tillsammans med karaktären Diana Fowley samtidigt som mänskligheten omkring honom går under. I Kazantzakis bok förebrår Judas Jesus för att han övergivit sin uppdrag. I Mulders dröm är det Scully som har denna roll.

last supper

Mot säsongens slut återkommer de kristna symbolerna. Efter den sista måltiden (bilden ovan) bli Mulder bortförd av utomjordingar och torterad på en korsliknande ställning ombord på ett rymdskepp. Detta är hans korsfästelse. När Mulder återvänder död i mitten av säsong 8 begravs han. Efter tre månader återuppstår han, helt helad från sina skador. Han är kvar en tid, för att sedan försvinna igen (Jesus fanns på jorden i fyrtio dagar innan upptogs till himlen). Kvar finns dock Mulders ”lärjungar” Scully, Skinner, Doggett och Reyes som vägrar ge upp den kamp Mulder började. Alla väntar de dock på hans återkomst, liksom de kristna väntar på Jesu återkomst. Denna kommer i seriens sista avsnitt. Jesu återkomst innebär slutet för mänsklighetens jordiska existens liksom Mulders återkomst innebär slutet för TV-serien. Det är dock först här som Mulder ställs inför rätta i en skenrättegång där han presenteras med falska anklagelser. Jesu rättegång kommer innan hans korsfästelse, men det faktum att Mulder sitter tyst större delen av förhandlingarna är en tydlig indikator på att även detta är en Kristus-metafor.

Mulder_Without

Ett problem med seriens senare år är att fokus flyttas från de mysterierna som Mulder och Scully undersöker till att kretsa kring Mulder och Scully själva. Dessa karaktärer som tidigare knappt varit mer än iakttagare blir nu centrum för TV-seriens mytologi. Kristus-symboliken har funnits med sedan seriens början, men då Kristus-gestalten varit en karaktär som vi mött i ett enskilt avsnitt (Miracle Man, Revelations). I seriens senare år blir Mulder en tydlig Kristus-gestalt och det som tidigare handlat om metaforer blir här realitet. Andra kristna motiv som också behandlas på detta sätt är Scully och hennes son William. Scully (Gillian Anderson), som blivit steril efter sitt bortförande i säsong två, blir mirakulöst gravid och föder ett barn som jagas av de onda makterna. En profetia talar om att barnet i framtiden kommer leda jorden befolkning mot de utomjordiska inkräktarna. Att Scully är Maria och hennes son William är Jesus blir övertydligt, bl.a. i scenen då barnet föds. Förlossningen äger rum i en övergiven kyrka och Mulder följer ett ljus i skyn för att komma till platsen.

Donaldson analyserar inte bara kristna metaforer och symbolik, utan kartlägger även de två huvudpersonernas egna andliga resor. Den mest intressanta är kanske Scully. Redan i det första avsnittet etablerades hennes karaktär som en strikt skeptiker. I avsnittet Beyond The Sea får vi för första gången se hennes naturalistiska världsbild bli utmanad, då hennes far dör och den till synes synske mördaren Luther Lee Boggs säger sig ha kontakt med den avlidne. Publiken får också snart veta att Scully haft en katolsk uppfostran som hon glidit ifrån då hon gjort karriär som vetenskapsman. Hon är ju trots allt skeptikern som är motvikten till den troende Mulder. De är yin och yang. Men under seriens lopp återfår hon sin katolska tro. Hon tampas med tron i avsnitt som Revelations och All Souls, men kanske främst under säsong fyra då hon diagnostiseras med cancer. Här spelar karaktären Father McCue en stor roll. Tack vare honom återvänder hon till tron och det lämnas öppet huruvida hennes tillfrisknande kan bero på Guds mirakel eller det datorchip Mulder hittat och som hon låter operera in i sin kropp. I och med den femte säsongen kan Scully återigen beskrivas som troende katolik och efter säsong sju så tror hon också på utomjordingar. Hon tar därmed över Mulders roll som den troende, nu gentemot Doggetts skeptiker, eftersom Mulder är borta och serien bygger på huvudkaraktärernas motsatta åsikter om det paranormala.

scully baby

Mulders tro är också intressant. Han tycks kunna tro på vilka övernaturliga fenomen som helst och är på så sätt ett slags new agare. Om det inte vore för att han visar förakt för Scullys syster Melissas new age-tro. På så sätt behöver han, i likhet med Scully, bevis för sin tro. Skillnaden ligger dock i sättet Mulder väljer att se på den bevisning han kommer över. Han har på så sätt ett mer öppet sinne eftersom han inte avfärdar övernaturliga förklaringar. Hans relation till kristendomen är också intressant. I de avsnitt som kretsar kring kristendomen så är det Scully som är den troende och Mulder som är skeptikern. Hans misstänksamhet mot organiserad religion kan ha att göra med hans misstro mot alla slags mäktiga institutioner. Men Donaldson menar ändå att det verkar finnas små spår av en svag monoteistisk tro hos Mulder. Att han i den första säsongen verkar sitta och be i en kyrka stärker detta, liksom hans monolog i det sista avsnittet där han uttrycker en tro på en högre makt, ett liv efter döden och ett hopp.

xfiles-miracleman9

I övrigt är det intressant att se på hur kristna karaktärer framställs i serien. Det var detta min C-uppsats i religionsvetenskap handlade om. Donaldsons bok tar också upp detta. Generellt sett kan man inte säga att framställningen av kristna är uteslutande positiv eller negativ. Den är mångfacetterad. En vanligt förekommande stereotyp är protestantiska fundamentalister, som kan visa sig vara goda karaktärer (O’Connor i Signs and Wonders, bilden nedan) eller charlataner (Hartley i Miracle Man, bilden ovan). Den katolska kyrkan framställs som en liberal kyrka vars främsta roll är terapeutisk och katolicismen framställs som den normativa, sansade och vanliga formen av kristendomen. Trots att fundamentalister har en framträdande roll så framställs den ofta i slutändan i en relativt positiv dager. Serien lyfter fram positiva och negativa aspekter hos såväl fundamentalism som mer liberal kristendom.

Signs and Wonders

Donaldsons bok är i allt väsentligt en seriös akademiska analys av TV-serien. Den är välskriven och mycket intressant. Om det finns några svagheter i den skulle det vara att författaren ibland drar lite för långtgående slutsatser utifrån sina analyser och att dessa slutsatser görs utifrån en uttalat kristen världsbild. Donaldsons egna tro kommer här till uttryck. Detta är dock inget som fäller någon egentlig skugga över bokens vetenskaplighet eller slutsatser. Den lyfter fram nya intressanta aspekter av en TV-serie som formades av, men också var med att forma sin samtid. The X-Files fångade 1990-talets postmoderna anda på ett sätt som få andra populärkulturella fenomen gjorde. Inte minst vad gällde synen på andlighet, tro och religion. Donaldsons bok är, tillsammans med Dean A. Kowalskis The Philosphy of The X-Files, det mest uttömmande verket på det ämnet.

En av TV-seriens mest kända fraser är ”I want to believe” och många har sett Mulders sökande efter utomjordingar som ett sökande efter Gud. Utomjordingarna ges i serien ofta gudomliga egenskaper. ”There is no God. What we call God is only alien. An intelligence much greater than us.” säger skurken The Smoking Man vid ett tillfälle. Och mot seriens senare säsonger verkar det som att det är utomjordingarna som ligger bakom mänskligt liv på jorden. Ett annat mantra som återfinns i nästan varje avsnitt är ”The truth is out there”, vilket kan tyckas paradoxalt i en såpass postmodern serie där sanningen är så relativ och kan förändras från vecka till vecka. Men i slutändan är det kanske inte främst aliens som Mulder är på jakt efter – utan sanningen. Oavsett om den är hoppfull eller mörk. Och när det uppdagas att sanningen är skoningslöst nihilistisk – den kommande domedagen är oundviklig – så ger Mulder och Scully inte vika för pessimism. Mulders replik, som får avsluta hela serien är ”Maybe there is hope”. Och i filmen The X-Files: I Want to Believe från 2008 är repliken ”Don’t give up” mycket betydelsefull. Och i en värld där undergången är oundviklig verkar det enda hoppet vara ett liv bortom döden. Och det är just detta hopp som liksom avslutar serien. Och det är religiöst till sin natur.

Annonser

Read Full Post »

banner sherlock holmes

holmes1

Arthur Conan Doyles litterära skapelse – detektiven Sherlock Holmes – blev snabbt ett kultfenomen. I över 120 år har Conan Doyles berättelser, liksom omtolkningar av och parodier på dessa, trollbundit en stor publik. Holmes är den karaktär som tolkats av flest (över 70) skådespelare i mer än 200 filmer eller TV-program. Fansen var redan från början mycket hängivna och bildade sällskap som The Baker Street Irregulars där man förde kvasiakademiska diskurser kring Holmes och hans värld. En av dessa fans är Mattias Boström som författat den populärvetenskapliga Från Holmes till Sherlock . Här går han igenom karaktärens historia från Conan Doyles inspirationskälla Dr Jospeh Bell till den senaste versionen av superdetektiven i form av Benedict Cumberbatch. Den är fascinerande läsning och en riktig blandvändare för ett Holmes-fan som jag. Med det sagt är boken inte helt oproblematisk.

holmes5

Boken lyfter upp en hel del intressanta element ur det populärkulturella fenomenets historia. Den ger en intressant insyn i författar-, tidnings- och utgivningsvärlden kring förra sekelskiftet. Boström redogör för flera av de faktorer som bidrog till Sherlock Holmes initiala succé, såsom novellformatet, Sidney Pagets illustrationer samt historiernas simpla uppbyggnad och utformning. Boken redogör också för hur många av de saker vi förknippar med bilden av Holmes växte fram. Hur deerstalker-mössan, pipan, förstoringsglaset, överrocken och höknäsan kom att associeras med detektiven.

holmes2

Författaren har gjort ett gediget researcharbete och väver in en hel del intressant kuriosa. Inte minst är det kul att ta del av Conan Doyles bekantskapskrets, bestående av bl.a. Oscar Wilde, J.M. Barrie och George Bernard Shaw. Hans lärare vid läkarutbildningen i Edinburgh , Dr Bell, var också bekant med Robert Louis Stevenson och Florence Nightingale. Problemet är dock att dessa personer oftast presenteras av rent sensationalistiska skäl. Det handlar om namedroppping av den värsta sorten. Ofta presenteras dåtidens kändisar i förbigående för att frambringa en dramatisk ”visste-du-att-effekt”. Detta blir i längden lite löjligt och känns mest som när en besserwisser vill klämma in lite trivia i ett samtal. Den enda anledningen är för att framhäva sin egen allmänbildning.

Boken är utformad och skriven som en roman där författaren är den allvetande berättaren som beskriver sina karaktärers inre liv, deras tankar, humör, minspel mm. Detta är saker som historiker inte har någon tillgång till och där Boström tagit sig poetiska friheter. Boken förlorar därmed i trovärdighet även om den förvisso kanske vinner i underhållningsvärde. Men främst är det ett grepp som ligger boken i fatet. Personporträtten är mycket vinklade. En historiker ska aldrig döma de objekt han undersöker, utan bara presentera fakta. Som läget nu är vet man inte som läsare vilka faktapåståenden man ska tro på. Som en blivande lärare i historia och som en person som dessutom främst är van vid att läsa akademisk litteratur blir detta beklämmande för mig. Det blir svårt att vara källkritisk mot Boströms bok. Bara för att den är populärvetenskaplig betyder det inte att den måste vara såpass ”publikfriande” att den är utformad som en roman. Känslan jag får då jag läst ut den är att jag lärt mig en massa saker men samtidigt ingenting alls.

En annan brist är Boströms desperata försök att ge boken en svensk prägel, och knyta an figurens historia till Sverige. Sveriges betydelse för fenomenet Sherlock Holmes är ytterst liten och försöken att göra den större känns enbart krystade.

holmes4

Bokens första del är den mest intressanta, där Boström berättar om Conan Doyles liv och hur han kämpade med sin skapelse. Doyle var en oerhört produktiv författare och något av en workoholic. Men han var också en övertygad imperialist och senare i livet spiritist. Att han blev trött på Holmes är välkänt. Sedan blev han till freds med att överskuggas av sin skapelse. Efter hans död får vi följa hans efterlevande familjs kamp för att säkra alla rättigheter till figuren. Boström framställer Conan Doyles söner som giriga klåpare. Det är en tragisk historia om hur faderns litterära arv tycks innebära guld och gröna skogar men i realiteten resulterar i det motsatta. Tyvärr saknar jag någon vidare analys av alla de populärkulturella omtolkningarna av figuren Holmes. De olika filmatiseringarna berörs ganska kortfattat och fokus ligger på hur filmerna kom till och tog emot av publiken. Ingen analys görs av vad de specifika gestaltningarna av Holmes säger om sin samtid.

holmes3

Men med alla dessa brister i åtanke så sträckläste jag ändå boken. Den är, trots sina svaga punkter, oerhört intressant och faktiskt välskriven trots att den populärvetenskapliga tonen är lite för påtaglig. Det arbete som Boström lagt ner på efterforskningar verkar mycket imponerande. Som någon som är intresserad av Holmes är detta väldigt underhållande och intressant läsning. Men, som sagt, inte helt oproblematisk.

Read Full Post »

banner sherlock holmes

Denna blogg har alltid främst funnits till för mitt eget höga nöjes skull och skrivandet av den är min hobby. Men dessa tema-serier, som jag börjat göra allt oftare, har motiverat mig att gå lite djupare i specifika populärkulturella fenomen och franchises. Två av de ämnen jag gjort teman om här på bloggen – James Bond och The X-Files – har jag faktiskt sedermera använt som grund för B- och C-uppsatser på universitet. Också Sherlock Holmes har (i mindre utsträckning) varit föremål för mina akademiska studier. När jag läste historia i Lund skrev jag som uppgift en kortare historisk analys av filmen Sherlock Holmes and The Voice of Terror (1942). Jag tycker den passar på bloggen under Tema: Sherlock Holmes. Det är också kul att publicera något mer djupgående om denna filmserie med Basil Rathbone som jag tycker så mycket om. Så här får ni en något redigerad version av min uppsats där jag bl.a. tagit bort och liknande.

Analys av Sherlock Holmes and The Voice of Terror (1942)

Inledning

Mellan åren 1939-1946 producerades 14 filmer om Sherlock Holmes med skådespelaren Basil Rathbone i huvudrollen, och med Nigel Bruce i rollen som hans kamrat Dr Watson. De två första filmerna, The Hound of The Baskervilles (Baskervilles hund, 1939) och The Adventures of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, 1939), producerades av filmbolaget 20th Century Fox. Dessa filmer utspelade sig under den viktorianska eran, i samklang med Arthur Conan Doyles litterära förlagor, och kan förmodligen räknas till ”Victorian Empire”-genren. De var Hollywood-filmer som ”manade till solidaritet med och uppslutning på Storbritanniens sida” (Zander, 2006, s. 124).

Fox producerade aldrig några fler filmer om Holmes. Enligt Richard Valley berodde det på att filmer om en 1800-talsdetektiv verkade irrelevanta då världen närmade sig krig. 1942 innehade dock bolaget Universal rättigheterna till Conan Doyles historier och producerade 12 filmer fram till och med 1946. Rathbone och Bruce återkom till sina roller. Till skillnad från de två Fox-filmerna utspelade sig Universals filmer i sin samtid. Att ha en Sherlock Holmes som var verksam mitt under brinnande krig visade sig vara ett ypperligt tillfälle för antinazistisk propaganda.

Efter USA:s inträde i kriget gjordes stora satsningar på propaganda. En viktig del av den utgjordes av distinkta och tydliga identifikationsobjekt. Med hjälp av stereotyper definierades ”vi” och ”dom”, något som är tydligt i den första filmen i Universals serie; Sherlock Holmes and The Voice of Terror (Sherlock Holmes och terrorrösten, 1942). I min analys ska jag titta på hur Tyskland respektive England framställs i filmen och vilka stereotyper som används.

Filmens handling

Sherlock Holmes kallas till den brittiska underrättelsetjänstens högsta ledning – ”The Inner Council” och får i uppdrag att undersöka och stoppa en rad sabotage mot den brittiska militären och infrastrukturen. Sabotagen föregås av tyska radiosändningar, där “The Voice of Terror” upplyser det brittiska folket om de kommande katastroferna. Gavin, en man i Holmes tjänst, faller död in genom Holmes dörr hemma på Baker Street. Han yttrar ordet ”Christopher” innan han dör. Holmes och Dr Watson beger sig till distriktet Limehouse för att söka upp Gavins hustru Kitty på en skum bar full av skumma typer och kriminella. Kitty går med på att hjälpa Holmes och då hon förklarar för de andra människorna på baren att det är nazisterna som mördat hennes man erbjuder sig ett stort antal män att hjälpa henne.

Holmes har listat ut att radiosändningarna förvisso sänds från Tyskland, men är inspelade i England. Samt att inspelningarna måste hämtas från England via ett tyskt flygplan.

Det framkommer snart att den mördade Gavins sista ord refererar till hamnkvarteret ”The Old Christopher Docks”. Holmes, Watson och Sir Anthony från ”The Inner Council” beger sig till platsen. Där omringas de av tyska spioner, men får hjälp av den grupp av män som Kitty rekryterade tidigare. Nazistspionernas ledare, Meade, undkommer dock.

Kitty får i uppdrag att kontakta Meade, och Holmes får snart reda på att de två begett sig mot den brittiska sydkusten. Holmes begär att ”The Inner Council” skall följa honom dit. Med hjälp av militären tillfångatags Meade och hans spionkolleger som planerat en tysk invasion av England. Därefter avslöjar Holmes att Sir Evan Barham, medlem av ”The Inner Council”, är The Voice of Terror. Den riktige Sir Evan dog i första världskriget, och den man som kom tillbaka var en tysk spion vars egentliga namn var Heinrich Von Bork.

Analys

Att identiteter presenteras i form av stereotyper är vanligt förekommande på film. Stereotyperna i denna film är väldigt uppenbara och grovt målade. England får stå för det goda, tappra och rena. Tyskarna utmålas som onda, galna och perverterade. Detta är ett tydligt grepp som etableras så fort filmen börjar. Genom hela filmen står England och Tyskland i bjärt kontrast mot varandra. Tanken är naturligtvis att publiken ska identifiera sig med England och dess befolkning.

Filmens inleds med ett montage där vi får se bilder från den brittiska vardagen. Bl.a. kvinnor som arbetar sjukhusmateriell och journalfilmer från fabriker o dyl. Detta är bilden av de brittiska folkets insats på hemmaplan. Budskapet är tydligt. Detta är ett tappert folk som trots att de inte tjänstgör vid fronten ändå bidrar till krigsinsatsen. Ett kämpande folk som ständigt lever i skräck för en tysk invasion och som plågas av tyska sabotage. Som kontrast till detta får vi snart se de ondskefulla tyskarnas handlingar. Bilderna av engelsmännens arbete och vardag varvas med allmänt kaos (i form av såväl journalfilmer som iscensättningar) – brinnande byggnader och fabriker, tåg som spårar ur, dammar som brister. En röst talar över bildmontaget. Det är den tyska terrorrösten som via radion når alla brittiska hem. Hans sändning inleds med följande ord:

People of Britain, greetings from the Third Reich. This is the voice you have learned to fear. This is the Voice of Terror. Again, we bring you disaster, crushing humiliating disaster. It is folly to stand against the mighty wraith of the Fuhrer. Do you need more testimony of his invincible might to bring you to your knees? […].

Führern Adolf Hitler beskrivs av radiorösten som oslagbar och överlägsen. England ligger vid tyskarnas fötter. Det är en skrämmande bild. Vidare hänvisar rösten till ”Operative 41” och ”Operative 23” – tyskarna har spioner överallt. Rösten hånar också engelsmännen för deras ”dammiga, små klubbar” och underrättelsetjänstens ledning (”Intelligence Inner Council”) sägs förvisso vara högst kompetent, men ändå oförmögen att göra något åt The Voice of Terror. Radiorösten får i filmen symbolisera hela det tyska hotet. Bilden som förmedlas är av en grym, hänsynslös och stolt fiende.

Tyskland

Bilden av tyskar och nazister är genomgående onyanserad och negativ. Ingen större distinktion görs mellan tyskar och nazister. Alla de tyskar vi möter i filmen är nazistiska idealister. De är maktgalna och övertygade om den tyska nationens överlägsenhet. Filmens mest framträdande nazist är karaktären Meade, spelad av den latinamerikanske skådespelaren Thomas Gomez. Meade är kort, tjock, har mörkt hår och buskiga ögonbryn. Gomez fick ofta spela skurk på vita duken. Hans utseende är inte typiskt ”ariskt”, vilket kan tyckas paradoxalt för en nazistisk skurk. Men han har däremot vad man skulle kunna kalla ett stereotypt ”skurkaktig” utseende. Då Meade möter britten Holmes blir det snart uppenbart att han är en fullt ideologiskt övertygad nazist:

Meade: Were it not the time is so pressing we might first put you on trial.
Holmes: On trial for what?
Meade: Crimes against the Third Reich, misguided efforts to wreck our inevitable victory. Mr. Lloyd, your super British patriotism, your blundering, but sometimes effective intelligence efforts are well-known. We have quite a score against you which will be settled. Dr. Watson, a fair physician no doubt but of no consequence.
Holmes: To our stupid British minds, every life is of consequence.
Meade: A quaint notion of an even quainter nation. We are not like that. We know that only the powerful are worthy of respect. Let our records speak for us.
Holmes: Your records speaks, its brilliant.
Meade: Thank you.
Holmes: A brilliant record of rapacity, cruelty, torture, deceit and murder.

Meade hånar britterna, men hyllar dem samtidigt; Han kallar Llyod och hans kollegor för ”sometimes effective”. Att fienden visar beundran för den brittiska underrättelsetjänsten är ett tydligt sätt från filmmakarnas sida att försäkra publiken om dess faktiska effektivitet. Meades nazistiska människosyn står i stark kontrast mot Holmes brittiska där varje liv, inte bara de mäktigas, är viktigt. Holmes är här en företrädare för en god brittisk moral, till skillnad från Meade. Mer insyn i Meades ideologi och storhetsvansinne får vi senare i filmen i det lilla tal han håller inför karaktären Kitty.

Meade: When I was a boy I dreamed a dream. I was dressed in armor, shining blue gray armor. I rode on a horse through the streets where the people cheered hailing me. I rode over the bodies of underlings prostrated before me. Their blood ran out along the gutters like a river. What if this was no dream? What if it was prophecy? What if all this comes to pass?

Meade ser sig själv nästan som gudomligt utvald. Hans storhetsvansinne representerar naturligtvis nazismen i stort. Liksom alla tyskar i filmen blir han en symbol för och karikatyr av Adolf Hitler. Britten Kitty säger att han låter som en fyllbult. Ett omdöme om nazismen i stort. Återigen står en moralisk brittisk karaktär i kontrast mot nazismen. I flera fall i filmen verkar det nästan som om de överdrivet galna nazistiska uttalandena inte vore nog i sig, utan som extra förstärkning får de kommenteras av en brittisk karaktär. Tidigare talade Holmes om nazisternas ”brilliant record of rapacity, cruelty, torture, deceit and murder.” Här är det Kitty, som menar att Meade beter sig som om han vore berusad. Och berusad är han också, vekar filmmakarna mena. Berusad av tanken på makt. Precis som Hitler.

Fram mot filmens final får vi se Meade och hans kumpaner i en kyrka på Englands sydkust. Spionerna har nu bytt om till svarta nazistuniformer med svastika på armen. De väntar på den tyska invasionen. De är med andra ord högmodiga och har tagit ut segern i förskott. En ung nazistofficer talar upphetsat om hur han har varit tvungen att slava i brittiska fabriker, men att den tiden nu skulle vara över. Samma makthunger som vi sett hos Meade ser vi därmed hos de andra nazisterna. Att de håller till i en sönderbombad kyrka har naturligtvis en tydlig symbolik. Det är tyska bomber som vanhelgat den brittiska kyrkan, liksom de tyska spionerna vanhelgat England. När de brittiska soldaterna, under ledning av Holmes, anländer till kyrkan ger dock konspiratörerna upp på direkten utan motstånd. Trots sina stora ord så vågar de inte bjuda på något motstånd. Inte nog med att tyskarna är maktgalna, grymma och har storhetsvansinne. De är fega också.

Med The Inner Council närvarande avslöjar Holmes att Sir Evan är en förrädare och att det är han som är The Voice of Terror. De övriga medlemmarna i rådet tror honom inte. Tanken på att en högt uppsatt engelsk adelsman skulle vara nazist är otänkbar. Här kan man jämföra med filmen Confessions of a Nazi Spy (1939). Precis som i den filmen bedriver tyskarna spionverksamhet i Väst och till en början är de framgångsrika. I denna film är det av naturliga skäl inte en statlig myndighet (likt FBI) som avslöjar spionen, men väl den statligt sanktionerade Holmes. Spionskräcken var vid denna tidpunkt vidsträckt, och återkom på flera håll i massmedia. Och precis som i filmen The Thirty-Nine Steps (De 39 stegen, 1935) så är det en högt uppsatt man, en auktoritet, som är spion. En skillnad här är dock att spionen som Holmes avslöjar egentligen är tysk och inte alls ”etnisk” engelsman. Detta är ett sätt att visa att ingen riktigt engelsman skulle kunna förråda sitt land. En sådan människa måste vara utlänning! Detta var ett grepp som Ian Fleming senare kom att använda i sin böcker om James Bond, där till synes engelska skurkar i slutänden visade sig vara utlänningar (som tysken Drax i Moonraker).

Holmes förklarar att Sir Evan inte alls är engelsman. Egentligen är han en tysk vid namn Von Bork som under Första Världskriget bytte plats med den riktige Sir Evan. Holmes förklarar:”You see gentlemen, the Germans plan well in advance.”

Kommentaren är viktig. Skillnaden mellan nazisterna och tyskar i gemen försvinner här totalt. På den tiden Von Bork tog över Sir Evans identitet, så var det inte nazisterna som styrde Tyskland. Men detta verkar inte relevant för filmmakarna. Fienden är Tyskland, rätt och slätt. Dessa är och har alltid varit onda. Nazismen är bara den senaste formen av denna ondska. Som sagt, det finns ingen utrymme för nyansering i bilden av Tyskland och dess folk.

Von Bork är dock självsäker. Han är stolt och tror sig fortfarande vinna. När Holmes visar honom att de annalkande flygplanen inte är tyska Messerschmittar utan engelska Spitfires inser han dock sitt nederlag. Det överlägsna brittiska flygvapnet har tillintetgjort den tyska invasionsstyrkan.

England

Ett återkommande tema vad gäller Englands roll i filmen är enhet. Filmens budskap till sin publik skulle kunna formuleras ”Splittring leder till nederlag, enhet till triumf”. I Ulf Zanders bok Clio på bio finns ett avsnitt betitlat ”Enade vi stå, söndrade vi falla” där författaren skriver om tendenserna till splittring mellan de allierade västmakterna. Temat knyter väl an till filmens budskap. Det engelska folket måste, liksom de allierade nationerna, stå enade mot fienden. Bilden av England och engelsmännen är naturligtvis mer nyanserad än den av Tyskland och tyskarna. Filmen präglas av en brittisk patriotism och en kamp där alla måste stå enade gentemot den gemensamma fienden. Faran med inre splittring återkommer gång på gång.

Strax efter filmens inledning möter vi den brittiska underrättelsetjänstens inre råd – The Inner Council. Detta råd består av fem äldre herrar som möts i en sal med högt i tak, vita väggar och där två brittiska flaggor hänger över en stor eldstad. Dessa män får i filmen symbolisera den brittiska staten och/eller krigsledningen. Här finner man en förbindelse mellan maskulinitet och nation som är typisk i amerikansk film. Det är de som har ansvaret för rikets säkerhet. De framstår som ett grupp edvardianska äldre herrar, som uppenbarligen är framgångsrika men ändå hänger sig åt en hel del ineffektivt babbel. I filmens slutskede får vi reda på att en av medlemmarna, Sir Evan, är en spion.

Bilden av den engelska ledningen är med andra ord ganska negativ. Samtidigt som det flera gånger konstateras att underrättelsetjänsten är framgångsrik (”sometimes effective”, som Meade uttrycker det), så motsägs detta av den bild som målas upp av ledningen som splittrad. Deras främsta brist ligger dock i att de är ovilliga att lita på Sherlock Holmes. Vid ett möte mellan Sherlock Holmes och The Inner Council framkommer det att Holmes har talat med premiärministern. Detta säger han i förbigående som om det vore helt naturligt för honom. Detta säger en del om Holmes klasstillhörighet men kanske främst säger kommentaren något om landets ledning. Man får anta att det är självaste Winston Churchill som Holmes pratat med. Kanske är Holmes till och med vän med den konservative ledaren? Rådet beordras från högre ort att lita på Holmes. Med andra ord litar Churchill på Holmes. Trots att The Inner Council inte lyckas stoppa sabotagen, pladdrar bort tiden, inte litar på Holmes och låter sig vilseledas av en spion, så faller ingen skugga över Storbritanniens egentlige ledare. Underrättelsetjänsten kanske brister, men inte premiärminister Churchill! Här ser vi en bild av Churchill som ofelbar. Churchill och filmens hjälte Holmes är allierade, och trots att man inte kan lita på alla nationens tjänstemän (som spionen Sir Evan/Von Bork), så kan man lita på dess premiärminister. Att Sherlock Holmes egentligen inte är en del av någon brittisk myndighet, utan snarare är autonom, innebär att han inte hindras av den byråkrati och de diskussioner som hämmar The Inner Council. Han agerar snabbt och effektivt på eget bevåg.

Snart får vi också se Holmes hem på 221B Baker Street. Holmes hem är tidlöst och kulisserna skiljer sig inte nämnvärt från de som användes i de två tidigare viktorianska filmerna från 1939. Om det inte vore för radion som Holmes lyssnar på så hade dessa scener lika gärna kunna utspelat sig på 1890-talet. I Holmes lägenhet får vi se ännu en symbol från den viktorianska tiden – Holmes klassiska hat; deerstalkern. Holmes kommentar om åldern på The Old Christopher Docks – ”from before Victoria” – kan också vara en blinkning till karaktärens ursprungliga tidsera. Till och med den frisyr som han har i denna film, ett Oscar Wilde-liknande burr, kan vara en hänvisning till denna era.

Holmes är en viktoriansk gestalt, trots att han här befinner sig på 1940-talet. Han påminner publiken om ett storslaget och romantiskt förflutet. Han är med andra ord en nationalromantisk och konservativ hjälte. Filmen ger här bilden av att det är en konservativ, medelålders man från övre medelklassen som räddar England. Han deltar inte i striderna vid fronten, men hans insats är minst lika viktig. Om inte viktigare.

Bilden vi får av London knyter an till det inledande montaget av britter som bidrar till krigsinsatsen. Sandpåsar ligger staplade som skydd för byggnader. Soldater patrullerar gatorna. Holmes och Watson tilldelas en kvinnlig chaufför, vilket kan ses som ett typiskt exempel på att kvinnorna fick ta över männens sysslor under kriget. Detta är en bild av London som speglade det faktum att tyska flygvapnet börjat bomba staden i september 1940.

Framställningen av klasser blir tydliga i det parti av filmen där Holmes och Watson besöker området Limehouse. Detta är ett uppenbart skumt område. Kulisserna är mörka och musiken mystisk. Det är här under- och arbetarklasserna håller till. Och de kriminella. En skum och otrevlig främling förklarar för gentlemannen Holmes att denne inte är välkommen dit, men Holmes svarar att ”This is still a free country”, vilket knyter an till det tyska hotet. Om Holmes och Watson hindras i sin uppgift så kanske England inte längre kommer vara ett fritt land.

De två anländer till en skum bar, full av diverse busar, suputer och kriminella. Det är dessa som får symbolisera de undre klasserna i London. Här träffar de karaktären Kitty, den mördade Gavins hustru. Holmes försöker övertala Kitty att hjälpa honom. Men hon är rädd. Först då Holmes förklarar att det är nazisterna som ligger bakom Gavins död och att Englands säkerhet står på spel går hon med på att hjälpa honom.

Holmes: I’m not asking this for myself. Our country, England is at stake. Gavin was killed not by his own enemies, not even mine, but the enemies of England. […] Yes, Kitty, the Nazis killed him. Help me to find out what “Christopher” means and I promise the man who murdered Gavin shall pay for it. Think Kitty, the cutthroats of the world menace us all. You can help stop this savagery. Yes, you Kitty. It would take the police weeks, months perhaps, to find out a certain piece of information we must have. That’s not so with you and your friends. You know every nook and corner of London. Get them to help us. We need their help. Your friends will become an army. You understand? Secret, invisible, and mighty, and you will be at their head, Kitty. You will be their leader.

Liksom Holmes tal till Kitty, blir Kittys tal till ”busarna” på puben framgångsrikt först då hon förklarar att det inte bara är enskilda individer utan hela England som hotas. Först är folket på puben ovilliga att hjälpa henne, men när de förstår att de gör nazisterna en tjänst genom att vara passiva, då skrider de till handling. Budskapet är tydligt. Alla bör engagera sig i kampen mot tyskarna, vare sig man är vid fronten eller inte. Här finns en form av klasslöshet i kampen mot nazisterna.

Kitty: Someone killed Gavin, I don’t know who, but you got to help me find out. All right, don’t help me then. Cut your own throats, that’s what you’re doing. Help me or help the Nazis. Sure, the Nazis killed Gavin. They might be your friends protecting ‘em the way you are. Don’t you know that all the crimes they commit are being blamed on you? Well, they are, and I hope you hang for them. You can have ‘em. For me I’m British and I’m proud of it.

Man på puben: Nobody is gonna call me a Nazi and get away with it.

Kitty: Well, help me then. Tell me what ”Christopher” means. Well, don’t anybody know? Its got to mean something. Speak up if you know what it is. Let’s have it.

Annan man på puben: Don’t mean a thing to me.

Kitty: You gonna creep in the corner all your life? Are you gonna sneak away at the very sight of a man like this and show him what cowards you are? What are you afraid of? I’m not asking this for myself. England is at stake. Your England as much as anyone else’s. About time to think about whose side we’re on. There’s only one side, England, no matter how high or how low we are. You, you, you, and you, we’re all on the same team. We’ve all got the same call, victory. Spread out all over London but find out what ”Christopher” means.

Röst ur folkmassan: We’ll find out, no fear about that.

Båda talen, Holmes såväl som Kittys, är riktade mot biopubliken. Budskapet om att stå enade och samarbeta är klart riktat mot folket på hemmafronten. Att vara passiv och inte engagera sig i kampen mot tyskarna är enligt filmen lika med att stödja nazisterna. Limehouse-gänget kommer senare i filmen till Holmes räddning och de visar därmed sitt värde. De förenas alla i kampen mot nazisterna. Behovet av att britterna är enade framkommer tydligt. Till och med de kriminella kan samarbeta med Holmes mot den gemensamma fienden. Splittring leder till nederlag, enhet till triumf.

Detta tema knyter an till den trend inom amerikanska krigsfilmer på 1940-talet, där etiska och klassmässiga skillnader ställs åt sidan i kampen mot den gemensamma fienden. Ulf Zander formulerar det såhär: ”i andra världskrigets amerikanska krigsfilmer försvinner de inledande interna motsättningarna i takt med att kampen mot fienden hårdnar”  (Zander, 2006, s. 100). Liksom i exempelvis Mrs. Miniver (1942) suddas klassgränserna ut i britternas kamp.

I filmens final får Meade tag på en pistol och skjuter Kitty. Kitty blir här ett offerlamm. Hon blir en symbol för det pris britterna får betala i sin kamp för att behålla sin frihet. Hon blir en martyr för den brittiska saken. Än mer så eftersom hon är en oskyldig kvinna. Holmes konstaterar att England är skyldig henne sitt djupaste tack.”We will remember her,” lovar en av de närvarande. Hon är med andra ord en av de tappra som stupat i strid, något många britter och amerikaner som förlorat närstående i kriget kunde identifiera sig med.

I filmens slutscen tackar en rådsmedlem Holmes för det han gjort, men denne avfärdar tacksamheten. Det är uppenbart att Holmes ser det som sin plikt att försvara England – en tydlig uppmaning till publiken. Filmen avslutas med att Holmes håller ett kort, patriotiskt tal som är hämtat ur Conan Doyles original. I novellen His Last Bow (1917) applicerades Holmes ord på det stundande Första Världskriget, men får i denna film appliceras på den rådande situationen. Orden fångar krigets tragedi, men har också en framtidstro. Uppmuntrande ord för biopubliken.

Holmes: Good ‘ol Watson. The one fixed point in the changing age. There’s an east wind coming all the same. Such a wind has never blew on England yet. It will be cold and bitter, Watson. And a good many of us may wither before its blast. But its God’s own wind nonetheless and a greener, better, stronger, land that will lie in the sunshine when the storm was cleared.

Avslutning

Efter attacken på Pearl Harbor 1941 sattes propagandamaskinen i Hollywood igång på allvar. Och här tog man ofta fiktiva hjältar till sin hjälp. Ett exempel är Tarzans kamp mot nazister i Tarzan Triumphs (Tarzan och djungelfolket, 1942). Filmer som dessa ansågs både av filmindustrin och inom politiken som ovärderliga. Liksom Tarzan så var Sherlock Holmes idealisk i rollen som propagandainstrument. Holmes var sin tids James Bond – den ultimata engelska gentlemannahjälten. Amerikansk film var vid denna tid mycket internationellt präglad. Och ett tydligt tecken på detta var att det mellan 1930-45 gjordes 150 Hollywoodfilmer på brittiskt tema. Bland dessa fanns amerikanska Universals serie om den brittiske detektiven Sherlock Holmes.

Ulf Zander skriver att lojaliteten gentemot Storbritannien var ett tacksamt ämne på vita duken efter attacken på Pearl Harbor. Att produktionen av Sherlock Holmes-filmer återupptogs strax efter attacken är nog inget sammanträffande. Filmerna om den brittiska Holmes kan ses som ett tecken på att den isolationism som präglat USA sjönk kraftigt vid denna tid. I USA insåg man vikten av enhet över nationsgränserna gentemot nazismen, särskilt i landets relation till England.

Universals Holmes-filmer bryter mot en trend. Bolaget gjorde i vanliga fall främst renodlade krigsfilmer, medan större bolag som MGM gjorde filmer om hemmafronten. Men Universals Holmes-serie bryter mot denna trend, och lägger ner mycket tid på att förklara för hemmapubliken varför kriget måste utkämpas.

Enlight Richard Valley så var filmen en ekonomisk framgång, men fick blandad kritik av pressen. Filmkritikern Bosley Crowther skrev om filmen i The New York Times. Filmen bjuder inte på något nytt, menar han. Ett rutinartat kriminalmysterium utan några större överraskningar. Dessutom är han väldigt kritisk mot att Universal utnyttjar kriget i sin film. Den negativa bilden av Englands ledning ses inte heller med blida ögon och han skriver:

It is surprising that Universal should take such cheap advantage of the present crisis to exploit an old, respected fiction character, and that it should do so in a manner which throws suspicion on Britain’s administrators.

Han reagerar dock inte på den stereotypa bilden av tyskar i filmen. Det verkar som om dessa stereotyper inte tedde sig som särskilt anmärkningsvärda för den samtida publiken, utan förmodligen bara var ännu några i mängden. Man kan jämföra Crowthers kritik med New York Times omdöme av de två tidigare filmerna i serien, som utspelade sig under den viktorianska eran. 1939 års 20th Century Fox-produktioner Baskervilles hund och Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, fick båda positiva omdömen. De tydliga referenserna till Andra Världskriget fick fortsatt kritik i The New York Times recensioner, och efter tre tydliga propagandafilmer så ändrade Universal-serien inriktning. I de nästkommande nio filmerna hade kriget en marginell roll och omnämndes bara i förbigående. Seriens brott var inte längre nazisternas verk utan mer i samklang med Arthur Conan Doyles original.

Sherlock Holmes och terrorrösten speglar i mångt och mycket sin samtid. Den är ett typiskt exempel på hur Hollywood användes som ett propagandainstrument under kriget. Filmen säger också en del om hur livet tedde sig för biopubliken. Bilden av britterna vid hemmafronten är förmodligen något publiken kunde identifiera sig med. Filmen spelar, liksom många andra filmer, på rädslan för tyska spioner och sabotage. Bilden av tyskarna som hjärntvättade nazister måste också ha varit en bild som tacksamt togs emot av publiken. Budskapet om att stå enade likaså. De avslutande orden talar om kriget som en kall och bitter östanvind, men de avslutande orden är uppmuntrande. Budskapet är klart; ”Hotet är riktigt, det kommer bli svårt. Men om vi står enade kommer vi triumfera.”

 

Referenser

Zander, Ulf, Clio på bio. Om amerikansk film, historia och identitet. 2006. Lund. Historiska media.

DVD:

Valley, Richard. ”Production Notes by Richard Valley”, extramaterial på DVD:n Sherlock Holmes and The Voice of Terror, Optimum Classic 2009

Internet:

http://www.startribune.com/entertainment/movies/116941358.html?refer=y (2012-11-05)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9F04E0DE1F3CE33BBC4152DFBF668389659EDE (2012-11-06)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9F07EED9133CE73ABC4D51DFB5668382629EDE (2012-11-06)

http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9D02E6DC1330E53ABC4A53DFBF668382629EDE (2012-11-06)

 

Read Full Post »

I höstas läste jag Historia B vid Lunds Universitet. Av naturliga skäl bestod majoriteten av min lektyr vid tidpunkten därmed av kursböcker. Det är sällan man riktigt fastnar för en kursbok. Akademisk litteratur kännetecknas knappast av någon form av lättillgänglighet. Men när vi läste en kulturhistorisk delkurs om Romarriket, så var Robert Knapps bok på listan över kurslitteratur. Knapp är historiker, professor emeritus vid Berkley University, Kalifornien  och specialist på romersk historia.

Invisible Romans vill teckna ett porträtt av de medborgare i det romerska riket som inte så ofta berörs. Eftersom de källor vi har från den tiden skrevs av den romerska eliten, är det ju främst denna grupps världsbild som vi har tillgång till. När man talar om antikens Rom talar man oftast om den romerska elitens Rom – inte om den vanliga människans. Det vill Knapp råda bot på. Han vill upptäcka och förstå hur livet tedde sig för den stora massan av människor som levde i Rom och dess imperium. Boken består av nio kapitel som i tur och ordning avverkar en specifik kategori människor; ”vanliga” män och kvinnor, de fattiga, slavar, soldater, prostituerade, gladiatorerna osv. Han vill teckna en generell bild av hur de hade det och hur deras mentalitet såg ut. Knapps genomgående tema i hela boken är att titta på vad han kallar sina studieobjekts ”mind world”  – deras mentalitet, sätt att tänka.

Problemen med källor är ett genomgående tema i hans bok. Knapp konstaterar att det är svårt att hitta material som specifikt hänvisar till exempelvis de fattigas, slavars eller prostituerades mentalitet. Han använder sig i stor utsträckning av antika fabler och ordspråk, samt även religiösa och filosofiska texter där man kan finna små guldkorn. Bl.a. menar han att Nya Testamentet speglar dessa exempelvis de fattigas perspektiv.

Hans sätt att arbeta med källorna är kanske det mest intressanta med boken. Han tar som sagt upp problemet med antika texter som är skrivna av den romerska eliten (”elitkällor”). Dessa texter speglar direkt elitens mentalitet eller ”mind world”. Utmaningen, skriver Knapp, är att avgöra hur mycket i texten som är författarens konstruktion. För han använder trots allt främst dessa ”elitkällor”. Mycket av hans källor består av vad man skulle kunna klassificeras som skönlitteratur. Med stöd från andra historiker menar Knapp att skönlitteratur, som exempelvis komedier, måste vara rotade i något som antikens folk förstod (t.ex. stereotyper och eller igenkännbara motiv från det egna samhället). Samma princip kan appliceras på ”magiska texter”, som trollformler eller drömtydningar vars målgrupp var vanliga människor. Scenarion, problem, fördomar och liknande som man finner i dessa texter, speglar därmed de faktiska bekymren som vanligt folk hade.

Det är fascinerande läsning som ger ett nytt perspektiv på ett gammalt, uttjatat ämne. Man får i Knapps bok följa den historiska metoden och ta del av forskningens problem och begränsningar. Knapps sätt att använda källor på är intressant och hans resonemang kring källorna är minst lika fängslande som de slutsatser han kommer fram till. Med de fakta han får fram tecknar Knapp ett levande porträtt av den vanlige, fattige romaren. Staden och imperiet kommer till liv. Boken kan med fördel läsas av alla som är det minsta intresserade av antikens Rom. Det är däri dess främsta styrka ligger. Det känns inte som en kursbok eller akademisk text, utan är minst lika fängslande som en populärvetenskaplig text. Utan att ge avkall på vetenskapligheten.

Read Full Post »

Under hösten har jag läst två böcker som sätter in fenomenet James Bond i ett historiskt sammanhang. Detta eftersom jag håller på att skriva en B-uppsats i historia om bilden av Sovjetunionen i James Bond-filmerna.

James Bond fyller som jag skrivit tidigare 50 år på bioduken, varför jag tyckte att ett historiskt perspektiv på karaktären verkar extra passande just nu. Idag har också den senaste filmen, Skyfall, världspremiär. Mer om den vid ett senare tillfälle.

I James Chapmans bok Licence to Thrill – A Cultural History of the James Bond Films så är det, som titeln antyder, främst filmerna som står i fokus. Boken gavs ut 1999 och därmed är det naturligtvis filmerna upp tills dess som avhandlas. Boken är en kulturhistorisk analys av filmernas ”narrativa ideologi” – deras visuella stil, deras framställning av könsroller, nationell identitet mm. Han fokuserar också på kritikers och publikens reaktion på filmerna, och hur filmerna anpassat sig till förändringar i filmindustrin och samhället i stort. Detta är en väldigt bra bok som gav mig en hel del nya perspektiv på filmerna. Han analyserar filmernas skurkar och deras hot mot det vita, kristna,  manliga brittiska imperiet. Ett intressant fenomen som Chapman tar upp är den förändrade roll Sovjetunionen får då böckerna filmatiseras. I majoriteten av Ian Flemings böcker är Sovjet skurkarna. Deras spionorganisation SMERSH är skurk i samtliga böcker som Fleming skrev på 1950-talet. När dessa böcker skulle filmas, med start 1962, var Sovjets roll som skurk markant nedtonad. De ersatts i filmerna med den ideologiskt oberoende terroristorganisationen SPECTRE. Fleming själv hade börjat denna process i sina 60-taletsböcker:

I could not see any point in going on digging at [the Russians], especially when the co-existence thing seemed to be bearing some fruit. So I closed down SMERSH and though up SPECTRE instead.

Denna trend av att ersätta Flemings sovjetiska skurkar med självständiga brottslingar fortsatte under 1970-talet. Men när serien kom in i 1980-talet förändrades denna relativt positiva bild av Sovjetunionen. I fyra av de fem filmer som producerades mellan 1980-1989 så var skurkarna ryska.  Både Chapman och Black relaterar porträtteringen av skukarna i filmerna till Kalla Krigets olika vändingar. När relationen mellan USA och Sovjet var bra så var ryssarna inte skurkar. Då ersattes de med SPECTRE (och i vissa fall, som i Goldfinger, med Kina). När det Kalla Kriget blev kallare, så fick ryssarna åter spela skurkrollen.

Historikern Jeremy Black utforskar i The Politics of James Bond hur iscensättningen och dynamiken i Bondäventyren förändrats i respons till förändringar i den riktiga världen. Här är ämnen som sex, ras, klass och våld viktiga faktorer. Han skriver bl.a. om det brittiska imperiets roll i Flemings skapelse och hur den fortlevande filmserien förhöll sig till det allt mer krympande imperiet. Detta speglas i filmerna, bl.a. genom att de i allt större grad frigör sig från Flemings originalhistorier. Detta började med filmerna i slutet på sextiotalet och början av 70-talet. You Only Live Twice (1967), Diamonds Are Forever (1971) eller The Man With The Golden Gun (1974) bar en väldigt liten likhet med de litterära förlagorna. När skurken Blofeld säger till Bond i Diamonds Are Forever: ”Surely you haven’t come to negotiate, Mr Bond? Your pitiful little island hasn’t even been threatened.” visar detta på Storbritanniens betydelselöshet. Blofeld behöver inte hota Storbritannien för att visa sin styrka – istället hotar han USA, Kina och Sovjet. Black jämför detta med intrigen i boken From Russia With Love, där ryssarna vill visa sin överlägsenhet genom att avrätta den brittiska underrättelsetjänstens främste man – agent 007. En sådan intrig skulle inte vara trovärdig under 1970-talet.

Black tar också upp sexualiteten i filmerna i kapitlet Sexual Politics in the Movies: Heterosexuality and Bond. Detta korta kapitel är fascinerande läsning. På sju sidor berör Black allt från den tidstypiska homofobin i Flemings original till kvinnoporträtt i Hollywood-filmer generellt. Skurkarna har ofta en ”avvikande” sexualitet i kontrast till Bonds. De kan vara homosexuella, sadister, asexuella eller till och med pedofiler (Kristatos intresse för Bibi i filmen For Your Eyes Only). Men Bonds sexualitet bryter av mot tidigare trender hos fiktiva hjältar. Tidigare fiktiva hjältar, menar Black, var asexuella i det att de kunde motstå fiendens ”fresterskor”. Bond, å andra sidan, avstår inte från sexuell kontakt med dessa femme fatales, utan använder ofta sin sexualitet för att omvända dem. Lyckas han inte med detta, utan kvinnan fortfarande försöker döda Bond, så kan man nästan garantera att hon själv snart kommer dö. Förmodligen avrättas av sin egen organisation, som Fiona i Thunderball, Helga i You Only Live Twice, Rosie i Live and Let Die eller MayDay i A View to a Kill.  Jeremy Black skriver också om medborgarrättsrörelse i USA, och hur Fleming kopplade samman denna med Sovjetunionen – främst i boken Live and Let Die.

Både James Chapman och Jeremy Black kopplar samman Bond-filmernas utveckling med en rad samtida händelser. De tar upp Koreakriget, kärnvapenhotet, Kuba-krisen, mordet på Kennedy, kulturrevolutionen i Kina, medborgarrättsrörelsen, protesterna mot Vietnamkriget, rymdkapplöpningen, détente, Sovjets invasion av Afghanistan, Tatcher/Reagan-perioden, Berlinmurens fall osv osv.

Båda böckerna rekommenderas varmt för den som är intresserad av James Bond, 1900-talshistoria, populärkulturell historia eller bara film rent allmänt.

Läs gärna min Tema-serie om James Bond:

Läs också gärna historikern Ulf Zanders utförliga artikel på samma tema på Svenska dagbladet.

_____________

Båda dessa böcker publicerades runt 1999 varför de senaste fem James Bond-filmerna inte berörs. Det finns dock uppdaterade utgåvor av böckerna, som jag dock inte läst.

Read Full Post »