Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Noveller’ Category

Blast From The Past (1997)

blast from the pastUtöver de sex egna romaner och tre novelizations som Raymond Benson skrev, så författade han också tre stycken noveller om James Bond. Dessa var de första novellerna om karaktären som skrivits sedan Ian Flemings dagar. Plast from The Past var den första och publicerades faktiskt före Bensons debutroman Zero Minus Ten. Den gick att läsa i Playboy 1997. Tidningen har haft en lång historik med Bond och faktum är att det första Fleming publicerade i USA var i just denna tidning. Dessutom var Benson och Hugh Hefner bekanta.

Novellen kan ses som en uppföljare, eller snarare epilog, till Flemings roman You Only Live Twice. Och redan här kan man ana vad som skulle komma att bli Bensons signum som Bond-författare – dels försöken att gräva djupare i Bonds känsloliv, men också ett behov av att efterlikna de samtida Bond-filmerna. Grundpremisserna är intressanta och tar upp ett element ur Flemings original som jag länge har tyck borde behandlas i bok- eller filmform – James Bonds son.

Jag har själv bollat med idén om hur Bonds son skulle kunna figurera i en historia och skrev till och med en gång något av en outline för en story. Min story kretsade kring en närmare 60-årig Bond som i början av 80-talet (hans ålder stämmer därmed med Flemings ursprungliga timline) återvänder till Japan där Irma Bunt hittats. Bond möter och hämnas på den gamle KGB-agent som hjärntvättade honom för länge sedan (mellan YOLT och The Man with the Golden Gun). Han möter också sin son, vilket de båda dock är ovetandes om. Bond känner inte till sin son och vise versa och sonen har rekryterats som hitman av ryssarna. I slutet av storyn är KGB-agenten och Bunt döda, Bond återvänder hem och far och son möts aldrig igen.

blast from the past2

Bensons story är lite annorlunda. Först och främst utspelar den sig 1996 och Bond (och alla runtomkring honom) är sedvanligt ålderslösa. Hans son James Suzuki har dock växt upp och de har haft sporadisk kontakt under åren. Bond får en morgon ett meddelande från sin son att han måste komma till New York (där den unge James bor). Bond gör det, hittar sin son död och inser att han lurats till staden och är någons måltavla. Denna någon är Irma Bunt, som vill hämnas.

Jag tycker (helt opartiskt) att min idé var bättre. Det finns vissa problem med historien. Flemings bästa noveller tog vara på formatet. Det fanns inte utrymme att berätta en sedvanligt actionspäckad historia, utan istället skildrades en kortare episod med ett starkt tema. Ofta var Flemings noveller moralhistorier eller små betraktelser över den mörka värld i vilken Bond befann sig. Detta är framträdande i noveller som The Living Daylights, For Your Eyes Only eller The Hildebrand Rarity. Ofta använde Fleming också dessa småhistorier för att experimentera lite med formatet, som i Octopussy där Bond egentligen bara är en bikaraktär i ramberättelsen. Bensons novell känns mer som en vanlig Bond-historia. Vi har biljakter, en tortyrscen, skottlossningar, två Bond-brudar och en klassisk skurk med några hejdukar. Hade Benson velat så hade han kunnat fylla ut historien till ett Bond-filmmanus. Verket känns därmed ganska överflödig och irrelevant, eftersom författaren inte gör något med formatet. Det hade lika gärna kunna vara fan fiction. Och som sådan är den helt okej. Bensons språk är bra. Han kan ju skriva action. Och det är trevligt att återse Bonds son och Bunt. Men tyvärr tappar det hela sin känslomässiga punch eftersom historien utspelar sig i nutid och inte (som min historia hade gjort) i samma kronologi som Flemings böcker. Bonds son är ca 20 år, vilket innebär att You Only Live Twice i Bensons ”parallella universum” utspelade sig i slutet av 70-talet. Men eftersom jag aldrig så att säga läst den versionen av historien, så blir Bensons uppföljare högst märklig.

Jag kanske borde damma av den där gamla story-kladden och göra nåt av den…

Midsummer Night’s Doom (1999)

james-bond-choice-of-weapons-three-007-novelsÄven denna historia publicerades i Playboy, specialbeställd av Hugh Hefner för tidningens 45-årsjubileum. Tonen är inte lika allvarlig som i förra novellen. Här får vi följa Bond då han ska avslöja en MI6-mullvad under ett pyjamasparty på Playboy Mansion. Bond möter Hefner, som får agera allierad. Benson tar bättre vara på novellformatet här. Historien utspelar sig egentligen under en enda kväll och det hinns bara med en kort actionsekvens. Majoriteten av historien går ut på att beskriva Playboy Manson och den årliga fest på temat ”En Midsommarnattsdröm” som Bond får uppleva.

Det finns vissa delar av historien som inte funkar. Jag har svårt att se en pyjamasklädd Bond på ett dansgolv med dunka-dunka-musik. Och att ha en Bond som möter Hollywoodeliten känns inte riktigt bra. Hollywood har liksom för lite klass på något sätt. Jag har svårt att se Flemings Bond på en tillställning som denna, även om Fleming själv säkert hade trivts. Hefner beskrivs som en karismatisk karaktär och han känns faktiskt inte helt malplacerad i Bonds värld. Att jämföra honom med klassiska Bond-allierade som Ali Kerim Bey eller Marc-Ange Draco vore inte riktigt rätt, men jag tror de tre karaktärerna skulle ha mycket trevligt tillsammans.  Denna novell är faktiskt det enda av Raymond Benson som publicerats på svenska. Novellen publicerades i svenska Playboy och fick titeln Mord på Playboy Mansion. Benson har sagt:

That story is more of a celebration of Playboy than it is a Bond story and I hope fans look at it that way. It was a fun piece to write and it’s not to be taken seriously.

 

Betraktar man den ur det perspektivet så är den ändå helt OK.

Live at Five (1999)

live at fiveLive at Five publicerades i amerikanska TV Guide som hade en Bond-special i samband med releasen av filmen The World Is Not Enough 1999. Den skrevs med glimten i ögat som något av en kort liten parodi och som sådan fungerar den faktiskt ganska väl. Novellen är kort – bara sex sidor lång – men tar bättre tillvara på novellformatet än Blast from the Past och Midsummer Night’s Doom. Här har vi en kort historia, egentligen bara en beskrivning av en ganska odramatisk situation där Bond hjälper en rysk konståkerska att hoppa av till väst. Det hela berättas i en tillbakablick och ramhandlingen avslutas med en trevlig liten twist. Benson beskrev bakgrunden till novellen såhär:

TV Guide came to Glidrose, in September 1999 (just as I was finishing DoubleShot) and said that they were doing a special James Bond issue to coincide with the release of The World is Not Enough (the issue dated November 13, 1999). Pierce is on the cover and is interviewed inside, there’s an article on the Bond women today, and some other stuff. They wanted an exclusive Bond short story that had something to do with television. It also had to be very, very short–I had a strict word count limit–and it had to be done, if I remember correctly, in a couple of weeks. It wasn’t easy. I decided to set it in Chicago because I live in the area and had access to a friend that is a television anchor, talk-show host, and local celebrity–Janet Davies, who appears as herself in the story. It was funny because she had to get permission from her bosses at the station in order for me to portray her as having a romantic dalliance with James Bond, even though it was fiction.

Det är en underhållande liten bagatell i stil med Fleming’s 007 in New York. Men varken denna eller Bensons andra noveller kommer egentligen i närheten av Flemings egna. De var ofta karaktärsstudier som fördjupade Bond och hans värld. Bensons är snarare halvparodiska struntsaker.

Raymond Benson: sammanfattning

arvet4Efter att nu ha läst igenom Raymond Bensons sex egna James Bond-romaner och tre noveller så kan jag konstatera att han var en mycket ojämn författare. Hans debut var mycket stark, men följdes upp av den rent sagt usla The Facts of Death. Hans The Union-trilogi var ett intressant försök att uppfinna en ny SPECTRE-liknande organisation och var mycket framgångsrik, trots att den sista delen var en besvikelse. Bensons Bond kan kanske beskrivas som en blandning mellan Ian Flemings original och den Bond som Pierce Brosnan spelade på vita duken. Vissa typiska Fleming-element, såsom beskrivningen av Bonds vardag i hemmet eller på MI6, blandades med typiska filmiska ingredienser såsom utdragna och överdrivna actionscener eller fantastiska high-tech-prylar. Ett problem hos honom är dock hans storys, som ofta kändes till och med sämre än de i Brosnan-filmerna. Tyvärr tror jag att Bensons böcker förlorade i kvalité på grund av kravet att likna filmerna. Man kan skönja flera riktiga försök att utveckla Bond-konceptet. Fienden i en bok är Bond gamla skolkamrat, i en annan är Bonds psykiska hälsa i fara, i en annan måste ha slåss mot sin egen svärfar och i novellen Blast from The Past mördas hans son! Varken Kingsley Amis eller John Gardner hade givit Bond såpass radikala utmaningar. Men dessa intressanta idéer hamnar tyvärr i skymundan. Hade Benson fått friare tyglar och kanske fått skriva om Bond i 60-talsmiljö (såsom Sebastian Faulks och William Boyd) så tror jag han hade kunnat ge oss mycket bättre böcker. Den samtida miljön var någonting som också skadade Gardners böcker.

Bensons starkaste sidor är helt klart hans vilja att försätta Bond i nya situationer. Han betonade karaktärens psykologi och inre demoner i högre utsträckning än kanske någon Bond-författare tidigare, inklusive Fleming. Han återinförde också mycket av den lyx och klass som saknats i Gardners böcker. Han lyckades också ibland emulera Flemings språk och stil ganska bra. Och det faktum att han gärna återanvände Fleming-karaktärer (utöver Bond, M och Moneypenny) var också mycket uppskattat.

Men betoningen av action och hight-tech och kravet att likna Brosnans filmer drog ned kvalitén över lag i hans böcker. Efter att ha läst igenom hans produktion så är det egentligen bara två böcker som jag tycker kan beskrivas som riktig bra – Zero Minus Ten och High Time to Kill. Resten behöver man inte bemöda sig med att läsa om man inte är en riktig James Bond-nörd. Tyvärr innebär detta att han enligt mig är den näst sämste av Bondförfattarna (bara Jeffrey Deaver var värre -läs mer om detta i min kommande recension av hans bok). Böcker som The Facts of Death och The Man with the Red Tattoo demonstrerar varför det är på det viset. Lägg därtill att även hans bästa böcker innehåller nästan parodiskt sexistiskt framställda kvinnor. När jag tänker tillbaka och försöker minnas en bra skriven kvinnlig karaktär är det svårt. Hope Kendall från HTTK? Det är det närmaste man kommer och det är inte nära. Dock lyckades han skriva ett par bra skurkar, såsom Guy Thackeray från ZMT och Roland Marquis från HTTK. De bästa böckerna är också de jag tror skulle passa bäst som filmer, trots att det politiska läget som skildras i Zero Minus Ten inte skulle fungera idag. High Time To Kill skulle jag dock kunna tänka mig med Daniel Craig i huvudrollen. Byt ut The Union mot SPECTRE och så har ni Bond 25!

Härnäst ska jag läsa igenom Bensons och John Gardners novalizations. Det ska bli intressant att se hur dessa böcker står sig i jämförelse med författarnas egna berättelser.

Fotnot 1: Författarcitat hämtade från commanderbond.net

Fotnot 2: Bensons noveller och hans sex böcker finns samlade i två samlingsvolymer: The Union Trilogy (utgiven 2008) och Choice of Weapons (utgiven 2011).

Annonser

Read Full Post »

20120809-110103.jpg

Det enda jag tidigare läst av John Steinbeck är hans klassiska kortroman Möss Och Människor. Denna var obligatorisk läsning i skolan, men Steinbecks känslofyllda och samtidigt smakfulla porträtt av Lennie och George gjorde ändå stort intryck på mig.
Inför en veckas semester på Fårö finkammade jag mina föräldrars bokhyllor efter någonting att läsa på stranden. Valet föll på Steinbeck och en bok med titeln De Himmelska Ängderna.

Steinbeck skrev boken tämligen tidigt i sin karriär. 1932 publicerades den i USA. Handlingen kretsar kring befolkningen i en dal nära Monterey i Kalifornien. 12 ganska fristående kapitel gör att det kanske snarare handlar om en novellsamling än om en roman. Men trots att berättelserna är i princip fristående så fungerar de inte utan varandra. Att exempelvis bara läsa en av novellerna skulle inte fungera. De är intrikat förbundna med varandra på ett genialt sätt.
20120809-110205.bjpg

Dalen fick namnet Las Pasturas del Cielo av en spansk korpral som under en jakt på indianer hittade den. I boken får vi följa de originella karaktärerna och familjerna som bor i dalen.
Boken speglar Steinbecks intresse för jordbruk och naturen är nästan besjälad på ett romantiskt sätt.
Berättelsern behandlat ämnen som kärlek, död, framgång, fattigdom. Här finns enstöringar och outsiders, och stora familjer. Några genomgående teman är bl.a. Kärlek som blir till fixa idéer, exempelvis föräldrar som blir överbeskyddande om sina barn. Jag påminns mycket om Selma Lagerlöfs författarskap, bl.a. på grund av det nästan mytiska, skrönliknande sättet historierna är uppbyggda på. Här finns flera figurer med ett mystiskt ursprung, och människornas vidskeplighet är ofta så stark att man blir osäker på om vissa element är övernaturliga eller inte. Det blir till någon form av magisk realism. Steinbecks karaktärer är fulla med liv och man blir snabbt fäst vid dem. Många av berättelserna slutar sorgligt, och det finns ett sentimentalt – nästan vemodigt – skimmer över dem. Som att de utspelade sig i ett mytiskt landskap, sedan länge glömt och övergivet. Som läsare längtar man efter De Himelska Ängderna, och man sörjer att de inte finns på riktigt.

20120809-110137.jpg

Read Full Post »

Sherlock Holmes (Basil Rathbone) med deerstalkerhatten, pipan och förstoringsglaset.

Sherlock Holmes har alltid varit en intressant figur, tycker jag. Det finns någonting oerhört fantasieggande över den briljante detektiven och miljön han vistas i – det viktorianska England. Jag har dock aldrig varit någon ”Sherlockian” eller något större fan. Men Arthur Conan Doyles historier är alltid god underhållning.

På senare tid måste jag dock säga att intresset ökat en aning. Detta främst tack vare att jag lade beslag på en DVD-box innehållande alla 14 Sherlock Holmes-filmer med Basil Rathbone i huvudrollen. Det är sedan tidigare känt att jag när en stor kärlek för skräckfilmer från 30- och 40-talen, och dessa Holmes-filmer stammar från samma era och till största del från samma filmbolag – Universal. Sherlock Holmes-filmerna blev aldrig renodlade skräckfilmer, men har mycket gemensamt med sina samtida alster inom den mer morbida genren. Filmer som The Hound of the Baskervilles, The Scarlett Claw eller Sherlock Holmes Faces Death lade stor betoning på gotiska miljöer och i mångt och mycket ett expressionistiskt filmspråk med starka konstrater mellan svart och vitt. Jag har läst ett antal av Arthur Conan Doyles berättelse, och trots att Rathbone-filmerna skiljer sig en hel del från dessa så är det ändå klassik Sherlock Holmes.

Rathbone som Holmes och Nigel Bruce som Dr Watson

Häromdagen såg jag också den nya Hollywoodproduktionen ”Sherlock Holmes” (2009), i regi av Guy Ritchie, med Robert Downey Jr som Holmes och Jude Law som Dr Watson. Några tankar väcktes under filmen.

När jag sitter och tittar på upplösningen av ”Sherlock Holmes” så slår det mig. Snarare än att vara Arthur Conan Doyle, så är detta Basil – The Great Mouse Detective. Det är inte endast likheten mellan skurkarna – Lord Blackwood och Ratigan – som är slående. Det är lekfullheten. Lekfullheten har alltid funnits hos Holmes, men denna film känns snarare som en actionkomedi än som en deckare.

Dessutom påminner Holmes och Watsons relation snarare om buddy-relationen mellan Mel Gibsons och Danny Glovers karaktärer i Lethal Weapon-serien, än om den hjärtliga, varma och något torra relation som jag skönjer i Doyles original. Slappstick känns unket, inte minst för Holmes.

Vad gäller Jude Laws Doktor Watson är jag dock positiv. Bortsett från slapsticken och de ständiga dispyterna med Holmes, så är karaktären nära Doyles original. Dessutom är den välskriven och välspelad. Ljusår bort från Nigel Bruces klumpige, tjocke gamle Watson från Basil Rathbone-filmerna.

Jude Law som Dr Watson och Robert Downey Jr som Holmes

Och på tal om Rathbone. Ingen slår honom som Holmes. Hans version av detektiven är det närmaste man kan komma Doyle, och det är också den mest underhållande varianten jag sett på film. Vad gäller Robert Downey Jrs tolkning så är denna mycket annorlunda, jämför med Rathbones. Downey är underhållande, sårbar och påminner i vissa fall om Johnny Depps Jack Sparrow i Pirates of the Carribean. Efter att ha funderat ett tag kommer jag fram till att jag tycker att Downey är bra. Han sätter sin egen stämpel och charm på karaktären. Men trots att han tillför mycket nytt positivt till karaktären, så är Rathbone naturligtvis fortfarande ohotad på tronen.

När jag ändå jämför olika Holmes-aktörer gör jag klokt i att inte glömma Jeremy Brett. Denne spelade Holmes i en extremt välgjord och Doyle-trogen brittisk TV-serie mellan 1984 och 1994. Denna serie är förmodligen den version av Holmes som är trognast Doyles litterära förlagor. Samtidigt som Brett har det något fisförnäma hos Rathbone, så har han också det mer bohemiska som vi finner hos Downey. Brett är mångas favorit i rollen, men jag känner att trots att han för det mesta är mycket bra så spelar han ibland över något. Rathbone, däremot, var alltid tämligen finstämd i sitt porträtt. Han är dessutom mycket mer karismatisk än Brett.

Jeremy Brett som Holmes och Edward Hardwicke som Dr Watson

Jeremy Brett som Holmes och Edward Hardwicke som Dr Watson

Positivt med den nya Holmes-filmen tyckte jag också var att man slapp deerstalker-hatten (som ju är en hatt som bara skall användas på landsbygden, och inte i centrala London). Hade man dessutom klippt bort två actionscener som kändes helt malplacerade (fartygsscenen och slutscenerna på Tower Bridge), så hade filmen känts mer som en genuin Sherlock Holmes. Nu är det, som sagt, mer Basil Mus. Inget fel i det. Basil Mus är extremt underhållande.

Basil Mus

Sherlock Holmes (2009), regi Guy Ritchie. Betyg 2 av 5

 

Read Full Post »

Tjechov med kollegan Leo Tolstoj (skägget) i Jalta. Första delen av "Damen med hunden" utspelar sig där.

Jag läser just nu en novellsamling av Anton Tjechov. Den innehåller bl.a. ett av hans främsta verk ”Damen med hunden” (1899). Den korta kärlekshistorien är mycket vacker. Jag har läst den tidigare, och det är den sortens läsupplevelse som stannar kvar lång tid. Jag ger er nedan ett smakprov på Tjechovs utsökta språk:

Tåget rullade hastigt bort, dess ljus var snart försvunna och efter någon minut hördes inte ens bullret, alldeles som om allt enkom hade samverkat för att utplåna denna ljuva dröm, denna dårskap. Och kvarlämnad ensam på perrongen stirrade Gurov långt in i mörkret därborta och lyssnade till syrsornas spel och de sjungande telegraftrådarna med en känsla av att han först nu hade vaknat. Och han tänkte på att nu hade det åter i hans liv varit en upplevelse eller ett äventyr, och att nu var också det förbi och kvar fanns bara ett minne… Han var upprörd, nedstämd och erfor en känsla av lätt ruelse; ty denna unga kvinna som han aldrig mer skulle träffa hade inte varit lycklig med honom. Han hade varit vänlig mot henne och hjärtlig, men det hade ändå i hans sätt mot henne, i hans ton och smekningarna funnits en skymt av lätt gäckeri, av det klumpiga övermodet hos en lycklig man som därtill var i det närmaste dubbelt så gammal som hon. Hela tiden hade hon kallat honom god, ovanlig, högsint; tydligen hade han inte synts henne sådan som han i själva verket var, alltså hade han ofrivilligt bedragit henne…

(översättning av Asta Wickman)

De visste hur man skrev, de där gamla ryssarna! För någon som inte orkar tillgodogöra sig tegelstenar av Tolstoj eller Dostojevskij (någon som jag) kan mycket väl pröva på lite Tjechov. Hans noveller är ofta mycket korta, men kärnfulla.  Tjechovs språk är mycket avskalat, vilket jag uppskattar. Orden är fyllda av mening, och inte meningarna med ord. Vidare är hans historier egentligen tämligen banala. Ofta alldagliga. Vemodiga, på sätt och vis pessimistiska, men där finns ändå en lidelse. Någonting vackert.

Read Full Post »

Läste om Victoria Benedictsons novell ”Ur mörkret” idag. Det finns en viss charm med novellformatet, måste jag medge. Att kunna tillgodogöra sig ett gott litterärt verk på en tämligen kort tid. Och en bra novell har ofta en helt annan betoning på språket, än vad den vanliga romanen har. ”Ur mörkret” är kanske inget stort verk direkt. Man jag tycker om den. Språket är avskalat, men uttrycksfullt.

Victoria Benedictsson (1850-1888)

Victoria Benedictsson (1850-1888)

Handlingen är enkel, men har många djup. Den utgörs av att en gammal kvinna berättar för en gammal man om sitt liv. Novellen kan ses som ett tidigt feministiskt verk.

För mig är det ganska tydligt att mannen som kvinnan berättar sin livshistoria för är Gud. Han sitter tyst och lyssnar, som en terapeut. Han kommer inte med några svar, utan låter henne lägga fram sina tankar – lätta sitt hjärta.

Novellen handlar kanske främst om problematiken med mäns överlägsenhet och kvinnornas underkuvade ställning. I stor utsträckning berör den kvinnosläktets egen skuld till sin underlägsenhet. Naturligtvis är berättelsen en kommentar av sin samtid, sent 1800-tal. Men vissa saker är helt klart tidlösa.

Berättaren kallas Nina. Hennes far föraktade kvinnor. Han försökte t.o.m. få sin dotter att ”bli pojke”, åtminstone fram tills det att hon började bli könsmogen.

Eftersom Nina var en flicka som uppfostrades till pojke av sin far, så delade hon länge sin fars syn på kvinnan. Detta är centralt för historien och är ett intressant grepp från Benedictsons sida, då hon ska beskriva kvinnorna som förekommer i Ninas berättelse. Huvudpersonens bild av sitt eget kön är tydligt färgad av sin fars attityd. Nina föraktar andra kvinnor, men också sig själv.

Men det väcks också en känsla av solidaritet och gemenskap med hela det kvinnliga släktet. Men det är ett tveeggat svärd:

”Jag hade lärt mig att se med min fars ögon, jag såg från en mans ståndpunkt vad det vill säga att vara kvinna – vidrigt, vidrigt, en enda olycka alltifrån födelsen!”

”Det fega, det falska, det småsinta… alla små lumpna egenskaper fann jag hos kvinnorna i så mycket högre grad än hos männen.”

Berättaren sammanfattar sin poäng med orden om kvinnans skam:

”Och om du en annan gång i livet träffar på en kvinna, som också går och bär på en ödmjukhet som min […] så skall du kunna fatta, att den kommer av skam – skammen att vara kvinna.”

Dock verkar hon inte tycka att skulden till denna skam och detta förtryck endast är männens, utan också kvinnornas. Dessa som aldrig vågat ställa sig upp och tillsammans protestera. Den enskilda kvinnans berättelse om ett liv i förtryck, där olika män på olika sätt förminskat hennes värde, får stå som symbol för hela historiens förminskning av kvinnan.

Hela livsberättelsen är, som sagt, ett samtal med en tystlåten, ödmjuk man. Han nämns aldrig vid namn. Men berättelsen är fylld av ord och beskrivningar som alluderar till Bibeln. Detta är naturligtvis ett resultat av att den skrevs på en tid då mycket av språket var färgat av kristendomen. Men det är kanske också så att dessa ord valts av Benedictsson för att påvisa vem mannen är. Nina säger till honom:

”För dig har jag varken varit man eller kvinna, bara en levande varelse; och därför kunde du bli min vän. Hade jag i dina ögon varit en kvinna, skulle också du ha föraktat mig.”

Orden påminner om Paulus ord i Galaterbrevet 3:14. Mannen känner medlidande med Nina och kysser henne upprepade gånger på handen. I slutet av berättelsen syns han inte längre, och är som försvunnen.

Samtalet blir som en bön. Men mannen har inget svar. Besvarade Nina därmed själv sin egen bön? Vad var då svaret?

Jag överanalyserar kanske. Men helt klart är att mycket av Benedictssons egen inställning till kvinnans roll speglas i novellen. En tid innan sitt självmord gav hon uttryck för en oerhörd frustration över att inte tas på allvar som kvinnlig intellektuell.

Read Full Post »