Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Tecknade serier’ Category

x101

För ett drygt år sedan skrev jag en liten recension över de åtta första numren av The X-Files: Season 10. Nu tio nummer senare tänkte jag att det var dags att återigen skriva om tidningen. Läsarna av denna blogg bör inse att som kritiker av tecknade serier är jag förmodligen inte mycket att hänga i granen. Men som X-Files-nörd har jag vissa kvalifikationer. Min passion för denna TV-serie har resulterat i såväl den utförliga bloggserien Tema: The X-Files,  samt en C-uppsats i religionsvetenskap. Det är alltså främst som ett fan av TV-serien som jag närmar mig dessa nummer. Kort sammanfattat var mina intryck av nr 1-8 dessa: Att tidningens målgrupp är de fans som aldrig riktigt kom över att TV-serien lades ned. Därför lever den på s.k. ”fan service”, d.v.s. att ge de trogen följeslagarna exakt det de vill ha. Därför försöker man desperat att uppnå det status quo som rådde då TV-serien var som bäst under de tidigare åren. Detta resulterar i flera problem. Det främsta bland dessa är att man återupplivar karaktärer som dog under seriens senare år, såsom Cigarette Smoking Man och The Lone Gunmen.

x102

Tidning nr nio, Chitter, bjuder på ett klassiskt fristående avsnitt som denna gång har fokus på Scully. Hon och Mulder utreder ett fall där en mördare tycks stå under inflytande av ett övernaturligt väsen. Detta väsen kallas för The Chitter God och tycks kunna styra kackerlackor på ett obehagligt sätt. Avsnittet är kort men lyckas delvis återskapa den klassiska stämning som präglade de bästa Monster of the Week-avsnitten från TV-serien. Det är obehagligt, mystiskt och relationen mellan de två huvudkaraktärerna är som den ska. Bilderna står Greg Scott för och färgen av Art Lyon är perfekt. Detta nummer har de bästa illustrationerna hittills.

More Musings of a Cigarette Smoking Man (#10) är ett slags uppföljare på det klassiska avsnittet Musings of a Cigarette Smoking Man från säsong fyra. Vi får se episoder ut titelkaraktärens liv, men precis som i TV-avsnittet är läsaren osäker på vad som är faktiska händelser och inte. Numret knyter, på ett mycket bra sätt, an till såväl TV-seriens mytologi och den nya mytologi som Joe Harris skapat i tidningen. Illustrationerna görs av menton3 och Tony Moy och är helt klart de bästa hittills. Varje liten episod har sin egna distinkta stil och bilderna blir ibland rent expressionistiska. Detta är ett av de bästa numren.

x103

Nummer 11 t.o.m. 15 består av en story med titeln Pilgrims. Harris knyter an till gamla element i X-Files-mytologin, såsom black oil, och väver samman dessa med nya element som framkommit i tidningen, såsom replikanterna av döda personer. Storyn känns episk och påminner mycket om de klassiska mytologi-avsnitten ur serien. Mysterium läggs på mysterium och det är svårt att hänga med i alla svängar och obesvarade frågor. Men detta gör bara att man läser om numren flera gånger för att hitta nya ledtrådar. Jag uppskattar också att man återintroducerar de utomjordiska rebellerna. Dessa har vi inte hört från sedan säsong sex. De kan vara till stor hjälp för att förklara varför ingen invasion ägde rum 2012. Lyckades de stoppa eller iallafall förhala den invasion som varit planerad i tusentals år? Pilgrims tar aldrig upp detta, men rebellernas blotta närvaro får fantasin att skena iväg för ett fan som jag. Spännande! Teckningar och färg görs av Matthew Dow Smith och Jordie Bellaire. Stilen påminner om Michael Walsh (nr 1-5, 8), men är lite mer stilren och detaljerad.

x104

Numren 16 – 17 består av en fristående historia med titeln Immaculate. Handlingen kretsar kring en ung flicka som bombar en abortklinik. Religion och tro spelar en stor roll i handlingen, vilket för mina tankar till avsnitt ur TV-serien såsom Revelations och All Souls. Att låta ett fristående avsnitt sträcka sig över två nummer är att föredra eftersom man då har mer utrymme för storyn och karaktärsutveckling. Immaculate har en mörk stämning och emulerar TV-seriens dystra estetik på ett mycket bra sätt. Dessutom återser vi i nr 17 Frank Black från TV-serien Millenium (som IDW också ska ge en egen tidning).

Det senaste numret har titeln Monica & John och kretsar kring agenterna Reyes och Doggett som försvann spårlöst i de inledande numren av tidningen. När vi nu möter dem har de hållits fångade på en öde gård i 18 månader. Det händer inte så mycket i detta nummer, utan fokus ligger på att bygga upp en mystisk känsla. Jag gillade verkligen Doggett i TV-seriens två sista säsonger och det är trevligt att han även får vara med i Season 10.

Det främsta problemet för mig med IDW:s serietidning är det som jag berörde i min recension av de första åtta numren. Fokus ligger lite för mycket på nostalgi och tendensen att återuppväcka döda karaktärer distraherar mer än det tillför. Att ha en en storyline där fejkade alien-kopior av våra favoritkaraktärer dyker upp känns främst som en nödlösning. Joe Harris o Co. tycks gräma sig över att karaktärer som Alex Krycek och The Smoking Man dödades i seriens sista säsonger och hittar här på ett sätt för Mulder och Scully att återigen interagera med dem. Det hade varit modigare att inte använt sig av dessa karaktärer, trots att de är fansens favoriter. Harris har faktiskt introducerat nya intressanta karaktärer, såsom den mystiske Glasses Wearing Man. Han hade kunnat ersätta den återupplivade Smoking Man helt och hållet. Och dessutom finns det faktiskt flera karaktärer som lyckades överleva hela TV-serien och som skulle kunna användas igen. Inte minst för att skapa en nödvändig kontinuitet mellan TV-serien och serietidningen. De återupplivade karaktärerna har faktiskt motsatt effekt. Att återuppliva döda karaktärer känns för otroligt, även för The X-Files, och bidrar faktiskt med att distansera tidningen från TV-serien ännu mer. Karaktärer som jag gärna ser att man använder är bl.a.: Conrad Strughold, The Syndicates ledare som överlevde sällskapets undergång i säsong sex. Marita Covarrubias, FN-tjänstekvinnan och Mulders mullvad i The Syndicate. Gibson Praise, pojken från serien skulle vara nära 30 år gammal idag. Är det kanske t.o.m. han som är den nye mystiske Glasses Wearing Man (jag hoppas och tror det)? FBI-direktören Alvin Kersh. Toothpick Man, en utomjordisk super soldier och ledaren för den nya konspirationen i sista säsongen. Super soldier-konceptet var en av de aspekter som förstörde de två sista säsongerna, men att bara ignorera det känns konstigt. Deras planer verkar nu ha misslyckats i och med att ingen invasion ägde rum 2012. Eller? Finns det andra planer?

x105

Utöver dessa finns det ju även andra karaktärer som man gärna återser, såsom Jeffrey Spender, Alien Bounty Hunter, Dr. Charles (Chuck) Burks och Senator Richard Matheson. Med andra behöver man inte uppväcka de döda. Visst, de bästa karaktärerna förutom Mulder/Scully/Skinner är döda, men det finns en hel del andra levande att använda sig av. Serien har redan visat oss Scullys son William, Monica Reyes och John Doggett – vilket var en positiv överraskning. Jag ser gärna mer av dem! Då skulle The X-Files: Season 10 kännas mer som en fortsättning på TV-serien, istället för någon sorts fan fiction. Joe Harris har också sagt att han undviker att göra vissa historier eftersom Chris Carter har ”paxat” dessa för användning i en tredje X-Files-film. Bl.a. ska sonen Williams öde tydligen spela en stor roll i en eventuell kommande film, vilket resulterar i att Harris undviker att använda den karaktären i denna serietidning. Det är fullkomligt idiotiskt. För det första kommer en tredje film med största sannolikhet aldrig spelas in. Och för det andra så är det som så att om X-Files 3 faktiskt görs så kommer Carter o Co. försöka göra en film som så många som möjligt kan se och förstå: Filmskaparna kommer därmed totalt ignorera allt som sker i denna lilla serietidning. IDW hävdar att Season 10 är den ”officiella” fortsättningen på TV-serien eftersom Carter gett sitt godkännande, men denna kanonstatus skulle försvinna så fort en ny film tillkännagavs. Så därmed finns det ingen anledning att inte ge läsarna storys om William och Super Soldiers. Visst, dessa story-element var inte de bästa ur TV-serien, men att bara ignorera dem ger serien en bristande inre logik. Bättre vore att knyta samman dessa lösa trådar, besvara de frågorna och sedan gå vidare.

Varför ska man då göra sig besvär med The X-Files: Season 10? Därför att trots tidningen har vissa uppenbara problem så är den fortfarande mycket underhållande och erbjuder en genuin X-Files-upplevelse. Det går naturligtvis inte att jämföra en serietidning med en TV-serie,men jag tycker att tidningen trots allt faktiskt lyckas fånga mycket av känslan från originalet.

Annonser

Read Full Post »

I alla serietidningsrelaterade inlägg på denna blogg brukar jag alltid poängtera att jag ”inte är någon serietidningskille”. Det är inte riktigt sant. Som ung James Bond-nörd var det omöjligt att undvika den svenska serietidningen om min favorithjälte – James Bond Agent 007. Tidningen lades förvisso ned 1996, men tack vare ideliga besök till Serieboden i Gamla Stan varje gång jag besökte Stockholm så var snart min samling komplett. Denna tidning är ganska unik faktiskt. Det var den enda serietidningen i världen som fick tillstånd av Ian Flemings dödsbo att producera nya fristående äventyr om Bond. Detta skedde dock först 1982. Innan dess publicerade tidningen de seriestrippar baserade på Ian Flemings verk som tidigare publicerats i den brittiska dagstidningen Dialy Express.

The Daily Express publicerade sitt första James Bond-äventyr 1957, baserat på den första boken Casino Royale. Tecknare var John McLusky. Denne illustrerade 13 adaptioner av Flemings böcker fram tills Yaroslav Horak tog över i och med The Man With The Golden Gun. Horak fortsatte då Fleming-materialet tagit slut att tillsammans med manusförfattaren Jim Lawrence komponera nya äventyr om 007 som fortsatte att köras i The Daily Express. På 1970-talet återvände McLusky sporadiskt som tecknare, men seriestrippen slutade att publiceras 1977. Tidningen Daily Star tog över serien men upphörde med den 1983.

Den svenska serietidningen hade startats 1965 under den största Bond-hysterin och det första äventyret att publiceras var McLuskys/Henry Gammidges Goldfinger. Eftersom det var dåligt med material så utkom tidningen tämligen sporadiskt. I början av 1980-talet fick man dock tillstånd att producera nya äventyr och det var då artister som Escolano, Sarompas och Manuel Carmona kom att illustrera berättelserna.

Tyvärr har jag i nuläget bara kvar 26 tidningar och sex album. De jag har kvar är främst äventyren baserade på Flemings böcker, samt några andra. Albumen är baserade på de fem filmer som kom ut på 1980-talet, plus det album utgivet av Alvglans Förlag som bestod av sex Fleming-storys illustrerade av McLusky. Är man intresserad av Bond i serieform är det främst detta album man bör ha. Det är av hög kvalité, ganska lätt att få tag på via second hand och dessutom innehåller det förmodligen några av de bästa äventyren.

Historierna tecknade av John McLusky är förmodligen de som över lag är av bäst kvalité. Majoriteten av dem är baserade på Flemings romaner och noveller och håller sig ofta väldigt nära dessa. Henry Gammidge författade merparten av McLuskys manus och gjorde ett mycket bra jobb med att översätta Flemings romaner till seriestrippar. I vissa av de tidigaste historierna är det Bond själv som berättar för läsaren vad som sker. Detta känns lite udda, men som tur var slutade det greppet efter en tid. McLuskys stil är väldigt stilren och klassisk och helt klart en produkt av 1950-talet. Det är rena linjer, detaljerade scener och actionscenerna känns väldigt stiliserade.

Detta förändrades dock över tid. I hans sista äventyr har stilen förändrats. Nu var det ”slarvigare” och mer råbarkat på något sätt. Rutorna är fortfarande detaljerade och vältecknade, men det finns något mer skissartad över dem. Och Bonds utseende har allt mer kommit att likna Sean Connery.

bond1_0006

I och med The Mn With The Golden Gun togs skisspennan över av Yarsolav Horak och manusen började författas av Jim Lawrence. Denne var tydligt influerad av filmernas överdrivna storys och avvek ofta från Flemings material. Ibland var detta nödvändigt, inte minst eftersom det främst var Flemings korta noveller som fanns kvar att arbeta med. Hans version av The Spy Who Loved Me håller sig nära romanen, men introducerar Bond tidigare vilket verkar till seriestrippens fördel. The Hildebrand Rarity fick i den svenska tidningen titeln Ubåt Saknad. Här är originalnovellens story bara ett element av en mycket mer storslagen berättelse om topphemliga fjärrstyrda ubåtar som skurken Milton Krest försöker lägga beslag på. De originalstorys som Lawrence kom på kunde ibland påminna om Flemings mer jordnära äventyr, såsom The Touch-Time Affair (En enkel, Acapulco). Men ibland blev det mer Moonraker-aktigt, som i Sea Dragon (Operation Big Mama), där en kvinnlig superskurk har en ubåt i form av en drake.

bond1_0005

Horaks version av James Bond var också mycket ”Flemingsk”, trots att den skilde sig mycket från McLuskys. Horaks Bond känns mycket stiligare än sin föregångare och mycket av detta kommer säkert från Horaks detaljerade sätt att rita hans kostymer. Titta bara på vecken i skjortan på bilden ovan. Detsamma gäller glansen i håret. Överlag arbetade Horak mycket med ljus och skugga och hans serierutor känns ofta som hämtade ur någon film noir. Han var dessutom väldigt duktig på att illustrera rafflande actionscener. Dessa kändes mycket mer filmiska än McLuskys. Nedan ser ni prov på en väldigt Bondig actionscen ritad av Horak:

bond1_0008

Sättet han använder ljus och skugga är fantastiskt. Liksom de vinklar han använder. Som då eluttaget, sladden och handen är i förgrunden i rutan högst upp till höger. Eller Bonds Walther PPK i förgrunden i nästa ruta. Eller det effektfulla sönderskjutandet av lampan i ruta fyra, följt av en point-of-view (nästa TV-spelsliknande) vinkel då Bond dödar skurken.

Men Horaks stil blev, liksom McLuskys, allt slarvigare med tiden. Tillsammans med detta blev manusen allt sämre och serien lades till slut ned. Men innan dess hade tecknaren Harry North gjort ett försök till Bond-äventyr, med manus av Lawrence – betitlat Doomcrack. Roger Moores filmer var helt klart inspirationen för den löjliga intrigen. Norths stil var den mest fotorealistiska hittills, men samtidigt kändes den också något parodisk. Alla karaktärer hade ganska stora näsor och stilen påminner om Jan Lööf. M såg ut som skådespelaren Bernard Lee. Och Bond själv såg ut som en blandning mellan Moore och Connery:

bond1_0003

Samtliga av McLuskys och Horaks äventyr publicerades i den svenska tidningen James Bond agent 007. Men efter att ha kört dem i repris gång efter annan ansökte Semic Press om rättigheterna att framställa egna berättelser. Detta fick de göra och 1982 presenterades det första nyskrivna äventyret Den Gyllene Triangeln (nr 5, ’82). Manus var författat av Johann Vlaanderen och teckning var av Escolano. Stilen känns mycket mer modern (för att vara 1980-tal) och tecknaren är helt klart inspirerad av Horaks version av Bonds utseende. Men i övrigt saknar illustrationerna liv. Teckningarna är ganska rena och saknar Horaks skissade känsla. De har inte Horaks stil eller intensitet, utan känns mycket mer mainstream.

bond1_0007

bond1_0004Denna trend skulle fortsätta i samtliga av de äventyr som framställdes på beställning av Semic. James Bond förlorade den unika edge som såväl McLusky och Horak gett karaktären. Tidningen blev till vilken generisk 80-talsdeckartidning som helst. Som tur var hade James Bond Agent 007 börjat publicera Helgonet-serier i tidningen också. Och trots att dessa inte alltid var av högsta kvalité så såg Simon Templar åtminstone ut som Simon Templar (dvs. som Roger Moore). Manusen till de nya Bond-äventyren kunde vara allt från ganska lågmälda historier, såsom Bill Harringtons Med Döden i Sikte (nr 4, 1988), till rent ut löjliga sci-fi-pasticher som Jack Sutters Dödlig Dubbelgångare (nr 4, 1996). Manuel Carmonas illustrationer (Med Döden i Sikte) var de tråkigaste hittills (ovan till höger). Sarompas (Dödlig Dubbelgångare, nedan) hade åtminstone ett bra utseende på Bond och fina detaljer. Men borta är de effektiva skuggor som lyfte Horaks serier och borta är den effektiva stilistika action som McLusky bemästrade.

bond1_0002

bond1En annan artist som tecknade ett antal Bond-äventyr för Semics räkning var Josep Gual (åt höger). Hans stil passade inte heller Bond. Förvisso fanns här lite mer arbete med skuggor och ljus, men hans karaktärer kändes parodiska på samma sätt som Harry Norths. Många av hans karaktärer, främst kvinnliga sådana, såg ut som möss av någon anledning. Och manusen var av sedvanlig ointressant/parodisk art.

Den svenska serietidningen överlevde trots allt fram till 1996. Den klarade sig med andra ord genom det sex år långa uppehållet mellan filmerna Licence to Kill (1989) och GoldenEye (1995). Det var en period då Bond ansågs stendöd och ersatt av andra actionhjältar som Bruce Willis och Mel Gibson. Man måste ändå tycka att det är beundransvärt att just denna svenska tidning, unik i världen, överlevde såpass länge. Det unika låg just de egenproducerade äventyren som endast publicerades i Sverige och som gör dessa nummer av tidningen till eftersökta rariteter för utländska Bond-fans.

Om man är intresserad av att läsa Bond i serietidningsform rekommenderar jag som sagt Alvglans album från 1988 som innehåller Fleming-äventyren Moonraker, Diamonds Are Forever, From Russia with Love, Dr No, Goldfinger och You Only Live Twice. Samtliga tecknade av John McLusky.

Read Full Post »

x10 0

Få underhållningsfenomen lämnar sådana tomrum efter sig som en TV-serie. Speciellt om man tänker tillbaka några år, då DVD-boxar och nedladdning/streaming inte hörde till gemene mans vardag. På den tiden då TV-serien var en del av veckorutinen, och där säsonguppehåll var jobbiga nog. För många var The X-Files en del av vardagen, inte minst för de mest trogna fansen. Det sändes en gång i veckan, och precis som med andra populära serier, samlades man framför TV-apparaterna för att följa Mulder och Scullys äventyr, och den allt mer invecklade alienkonspirationen. Trots att serien tappade i popularitet under de senare åren, så var det ändå en stor händelse när den lades ned och det sista avsnittet skulle sändas. De som levt med serien under de nio år den sänts, fick nu hitta något annat att fylla den där luckan med.

Men alla var inte lika villiga att gå vidare. Fan fiction, som länge producerats av s.k. X-Philes, fortsatte att göra spekulationer om ”vad som hände sen”. Seriens skapare Chris Carter planerade länge ännu en film, och 2008 kom den i form av The X-Files: I want to believe. Resultatet var en besvikelse, men det hindrade inte de mest nostalgiska fansen från att hoppas på ännu en film. ”En som ger svar på alla frågor”, var det man önskade, utan att förstå att serien inte handlade om svar, utan bara om frågor. Dessutom hade egentligen alla frågor besvarats i den nioende och sista säsongen. Att svaren var en besvikelse berodde inte på att de var särskilt dåliga, utan att serien levde på och hade sin styrka i mysterium – att frågorna förblev obesvarade. Att besvara frågorna ledde på bara till att förstöra seriens mystik och banalisera den.

När sajter som Netflix börjat producera fortsättningar på serier som Arrested Development, så höjdes snart röster om att göra det samma med The X-Files. Varför inte en fortsättning bestående av en handfull, möjligtvis lite längre, avsnitt?

Och så kom den då. Den tionde säsongen som fansen längtat efter så länge. Med inspiration från fortsättningsserien som  TV-serien Buffy – The Vampire Slayer hade fått, startade förlaget IDW under sommaren 2013 serietidningen The X-Files: Season 10. Förlaget hade konsulterat Chris Carter, som hade gett sin välsignelse till projektet och de manus de hittade på. Detta gav serien någon av en kvasi-officiell stämpel, och Carter ackrediteras som”executive producer” i varje tidning. Hans praktiska roll verkar dock minimal, och hans namn inkluderas nog mest av marknadsföringsskäl. Tidningens målgrupp är de fans som aldrig riktigt kom över att TV-serien lades ned. Jag vet inte om jag kan räknas dit, men jag har ändå köpt alla nummer hittills. Jag som ofta beskrivit mig själv som ”ingen serietidningskille”.

Eftersom serien lever på s.k. ”fan service”, d.v.s. att ge de trogan följeslagarna exakt det de vill ha, så har manusförfattarna böjt sig baklänges för att försöka fånga TV-seriens anda från när den var som populärast – dvs. de tidiga åren. Men eftersom handlingen blev så komplicerad under de senare åren, har man fått göra en hel del logiska kullerbyttor och drastiska åtgärder för att kunna återvända till det status quo som rådde under dessa år. Man har återuppväckt de populära karaktärer som i desperata försök att chocka tittarna, dödades i de senare säsongerna. Man ignorera också de element av storyn som gjorde att Mulder och Scully aldrig igen kunde vara verksamma vid FBI. Att FBI tagits över av utomjordiska s.k. super soldiers ignorerades också i den senaste filmen. Man fokuserar istället på det som gjorde serien så bra då den var som bäst. Man hänvisar också till klassiska händelser och personer, som ska bidra till att fansen känner igen sig.

x10 3

Jag har länge funderat på att skriva något om denna tidningen på bloggen, inte minst som ett slags fortsättning på förra årets Tema: The X-Files. Jag har dock varit lite tveksam inför vad jag tycker om tidningen, men efter det senaste numret – som kanske var det bästa hittills – känner jag ändå att en liten reflektion är på sin plats.

De fem första numren är alla del av den story som getts namnet ”Believers”, och där Chris Carter haft en hand med i arbetet med manuset. Det är en fortsättning på den konspirationsstory om en utomjordisk invasion som formade seriens s.k. mythology. I Believers så får vi reda på att alla som jobbat på X-files-divisionen är under hot. Agenterna Doggett och Reyes kidnappas, och Skinner attackeras efter att ha besökt Mulder och Scully, som lever under skyddade identiteter. Snart kidnappas även Scully, och Mulder måste hitta henne. Under sin jakt efter henne stöter han på såväl The Lone Gunmen (som tydligen fejkade sin död i den nionde säsongen), som den ständige skurken The Smoking Man (som dock verkar ha eftervärkningar efter att han sprängts i bitar i TV-seriens final). Utöver dessa krystade återupplivingar så är storyn okej, och det främsta syftet den tjänar är att få Mulder och Scully tillbaka till FBI.

Tidning nummer 6 och 7 är en fortsättning på det klassiska avsnittet  ”The Host” från säsong 2, och har fått namnet ”Hosts”. Här får vi reda på vad som hände med den muterade binnikemasksmänniskan Flukeman efter att han kommit undan i slutet av avsnittet. Under de 20 år som gått har han lyckats föröka sig, och denna story är också helt okej.

x10 4

Det senaste numret, nr 8 med titeln ”Being For the Benefit of Mr. X”, är dock bättre. Återigen har vi att göra med en mythology-historia. Men detta är en story som bara ryms i ett enskilt nummer, och det är kort och koncist. Mycket av storyn utgörs av tillbakablickar till 1987, och dessa prequel-delar utgör nummrets starkaste sidor. Här får vi följa den populära karaktären Mr. X, som var Mulders hemliga källa i säsong 2 och 3. Här är han dock fortfarande en del av konspirationen, och det är en fröjd att få lite mer insyn i hans relation till The Smoking Man och Mulders första hemliga källa, kallad Deep Throat. ”Avsnittet” är ganska mörkt, men lättas upp av de scener som utspelar sig i nutid. Här får Mulder mystiska meddelanden på sin mobil, och hans och Scullys pladder känns igen från TV.

x10 1

Över lag är manusen, samtliga skrivna av Joe Harris, helt klart godkända. Teckningarna av Michael Walsh (nr 1-5, 8) är ganska grovt gjorda. De är inte särskilt detaljreade, utan stilen känns ”effektivt slarvig”. Färgerna förstärker detta. Dock tycker jag att artworken fångar seriens mörka ton mycket väl. Hosts (nr 6-7) är tecknad av Elena Casagrande och Silvia Califano, och deras stil är lite mer i min smak. Det är mer detaljerat och naturtroget. Men sammanfattningsvis är serietidningen främst kul som kuriosa, och dess förtjänst är att ge fans som jag själv lite tillfredsställande scenarion kring vad som kunde ha skett efter  TV-seriens sista säsong. The X-Files föddes som en TV-serie och gör sig bäst som sådan. Andra format, såsom filmer, böcker eller serietidningar, kan inte mäta sig med originalet. Dessutom måste man inse att TV-serien var en produkt av sin samtid, och utan sin 1990-talskontext så fungerar den inte heller lika bra. Världen har förändrats sedan dess och det var bl.a. därför serien lades ned, eftersom den inte kändes lika relevant efter den där dagen som förändrade världen år 2001. Vissa hävdar att seriens teman, som misstänksamheten mot den amerikanska staten, återigen blivit relevanta efter skandalerna kring Wikileaks, NSA och Edward Snowden. Förvisso kan det ligga någonting i detta. Men sådana teman kanske idag hör bättre hämma hos något annat populärkulturellt fenomen, som känns lite mer relevant än en TV-serie som lades ned för tio år sedan. Med det sagt så är The X-Files Season 10 något av en ”guilty pleasure”, som jag kommer fortsätta att ägna mig åt en gång i månaden.

Read Full Post »