Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hårdrock’ Category

bs ozzy iommi live

I slutet av förra veckan kungjordes det att Black Sabbath – bestående av Ozzy Osbourne, Tony Iommi, Geezer Butler och en vikarierande trummis – nästa år ska dra ut på sin siste turné. Någonsin. Såväl promo-bilden (nedan) och den fåniga YouTube-filmen hamrar in budskapet att efter denna turné så är det definitivt slut. Punkt. Slut.

sabbathend1

Men det finns anledningar till att vara skeptisk. Det är inte första gången bandet eller sångare Ozzy Osbourne tillkännagivit sina pensionsplaner. 1992 åkte Ozzy ut på sin No More Tours-turné, men hans pensionsperiod blev inte lång.

1999 så var Black Sabbaths The Last Supper-turné deras sista, men redan 2001 var de tillbaka på scenen. 2006 efter att bandet valts in i både den amerikanska och brittiska Rock n Roll Hall of Fame så ryktades det också om att bandet skulle lägga ned. Faktum var att ryktet visade sig stämma till viss del. Efter ett ganska inaktivt decennium (dvs. många turnéer, men inget nytt material) tillsammans med Ozzy så återförenades Iommi och Butler med Ronnie James Dio och Vinnie Appice ägnade sig åt Heaven & Hell-projektet i några år (medan Ozzy släppte solo-material).

Bandet i samband med presskonferensen 11-11-11

2009 blev Tony Iommi stämd av Ozzy, som ville ha 50% av bandets rättigheter. Här såg ett fortsatt samarbete mellan de två ganska mörkt ut. Efter Ronnie James Dios död ryktades det om en återförening av originalbandet. Absolut inte, kom det från flera av medlemmarna. Var detta slutet? Nej, naturligtvis inte det heller. Trots återkommande rykten och officiella bekräftelser på att Black Sabbath är slut och finito så har bandet aldrig lyckats hålla vad de lovat.

Men med det sagt så kan detta mycket väl innebära slutet. Skillnaden nu jämfört med tidigare är åldern på bandets medlemmar. De börjar alla närma sig 70. Och Tony Iommi förklarade enligt Rolling Stone nyligen att han, efter att ha kämpat mot cancer de senaste åren, inte klarar av att turnera mer. Och om Iommi inte orkar turnera mer så kommer det inte bli fler turnéer. Jag sörjer dock inte detta så himla mycket, så länge vi får nytt låtmaterial. Det tror jag Iommi aldrig kommer sluta med – att skriva låtar. De snart tjugo åren som gått sedan original-Sabbath återförenades 1997 har varit väldigt knapert vad gäller nytt material. Två låtar släpptes ’97, en demo spelades på några gig 2001 (Scary Dreams) och ett album kom först 2013.

Tony Iommi

Jag tror att de kommer genomföra denna turné och sedan ligga lågt ett tag. Ozzy kommer släppa ett nytt soloalbum. Och sedan kommer något att ske. Något i stil med ett exklusivt framträdande, kanske släpps ett album eller en EP. Eller kanske en liten mini-turné? Vem vet? Men att det definitivt skulle vara slutet tror jag inte riktigt på.
Jag har svårt att tänka mig att någon av medlemmarna verkligen vill gå i pension. Visst, de kanske inte orkar turnera. Men att jag har svårt att tänka mig någon såpass kreativ som Iommi sitta och inte skapa musik.

Men med det sagt -kommer de till Sverige kommer jag vilja se dem. Jag såg dem i Globen 2005 (med Bill Ward på trummor), Heaven&Hell 2009, Ozzy solo på SRF 2011, Ozzy & Friends på Stadion 2012 och Sabbaths 13-turné på SRF 2014. Alla dessa konstellationer har bjudit på minnesvärda konserter och visst vore det trevligt att se bandet igen en sista gång.

Annonser

Read Full Post »

Efter fyra dagars hårdrocksfestival nere i Sveriges sydligare delar så är det skönt att komma hem och ta en välbehövlig dusch. Det är då man upptäcker att solbrännan man fått egentligen är ett fint lager med blekingsk smuts som fastnat på ens solkrämsmarinerade armar och ben.

Efter en tämligen ospektakulär festivalupplevelse 2012 åkte jag inte förra året. Det skulle krävas något riktigt bra band som dragplåster för att få mig att åka igen. Det var som om Sweden Rocks bokare läst mina tankar. Ni som läst min blogg tidigare vet att Black Sabbath och Alice Cooper är två av mina absoluta favoritartister inom hårdrocksgenren. När dessutom band som W.A.S.P., Uriah Heep, Rob Zombie och Queenryche bokades till festivalen var det en omöjlighet för mig att inte åka. Nedan följer några tankar om de band på årets Sweden Rock som var viktigast för mig.

Queenryche

Onsdagens stora band, vid sidan av Blaze Bayley/Paul DiAnno (som jag inte såg så mycket av). Queensryche finns just nu i två varianter, efter att sångaren Geoff  Tate hoppat av bandet och bildat ett eget med samma namn. Det Queenryche som uppträdde på SRF i år var dock det med samtliga ordinarie medlemmar, plus en ny sångare. Spelningen var bra. Bandet var tight och levererade en fin setlist. Den nye sångaren Todd LaTorre lät som en Tate-klon. Detta kan tyckas vara fantasilöst – att ersätta en sångare med en annan som låter likadant. Men jag som uppskattar det klassiska Queenryche hade inget problem med detta. Starkast tycker jag Breaking the Silence var. Tyvärr blev mittpartiet lite segt, med midtempolåtar eller ballader som Silent Lucidity. Spelningen började vid midnatt och jag var inte riktigt pigg nog för att uppskatta det långsammare tempot. Detta resulterade  också i att jag gick och la mig för att sova innan bandet avslutat.

Rob Zombie

Någon som varken hemsöktes av segt tempo eller trött publik var Rob Zombie, som här uppträdde för andra gången på SRF. Jag såg honom senaste gången han var här. Han var bra då, men i år var han fantastiskt. Med en grym rytmsektion och en häftig energi levererade han hit efter hit. Rösten, energin och humorn var på topp. Zombie var förmodligen den mest dansanta artisten på årets festival och det var förmodligen inte många i publiken som inte rycktes med av denne morbide entertainer. Det enda klagomålet jag eventuellt skulle ha är att den på skiva så utmärkta Lords of Salem varken nu eller 2012 gjorde sig särskilt bra som avslutande nummer live.

Alice Cooper

Alice Cooper har besökt festivalen flera gånger tidigare, men vad  jag vet inte som headliner. En del tyckte att det var udda att han i år uppgraderats till denna ställning. Jag har alltid undrat varför han inte haft den förut. Hur kan ett band som Whitesnake vara headliner 2006, medan Alice spelar tidigare på dagen? Absurt. Här är han i sitt rätta element och han dominerar på scenen. Scenshowen är kanske inget utöver det vanliga. Det vill säga, det man kommit att förvänta sig av skräckmästaren. Men å andra sidan är det så professionellt. Det görs med en sådan energi och glädje att det är svårt att inte sluka allt med hull och hår. Dessutom bjuder Alice på lite extra allt med udda spår som House of Fire, en tung version av He’s Back och ett gäng covers på Jimi Hendrix, John Lennon, The Doors och The Who. Och bandet som backar upp honom har nog inte varit såhär tight sedan 1970-talet. Tre helgjutna gitarrister där den coola Orianthi är den klarast lysande stjärnan. Fullpot!

Electric Banana Band

EBB bjöd på en härlig, lugn liten paus mellan de tyngre grabbarna på SRF. Att dessa mysgubbar bokats på årets festival kan ses som antingen humor eller bara löjligt. Men faktum är det är ett gäng kompetente musiker som står bakom klassiker som Min Piraja Maja o dyl. Jag uppskattade dem i alla fall.

Black Sabbath

Vad finns det egentligen att säga? Ronny Svensson sammanfattade det bra när han presenterade dem: ”världens bästa hårdrocksband”. Utan tvekan, säger jag. Man är alltid lite osäker inför ett gig med Ozzy. Den stora frågan är alltid – kommer rösten att hålla? För den som är intresserad av att höra en till synes helt tondöv sångare slakta några av historiens bästa hårdrocksklassiker, så finns det flertalet exempel på detta på YouTube. På den pågående turnén har rösten också svajat. Men här tyckte jag den höll. Visst läte det som att han kämpade lite med tonarten i War Pigs och i Snowblind nådde han inte upp till alla toner. Men över lag var hans röst perfekt. Och Tony Iommi. Inte syntes det på honom att han genomgått behandlingar för cancer. Han mullrade på som aldrig förr. Har Sabbath någonsin låtit så här mäktigt? Till och med sömnpillret God is Dead? funkade live. Höjdpunkten? Into The Void och Age of Reason var härliga. Sämst tycker jag nog låten Black Sabbath var. Den är ofrånkomligt seg. I övrigt var det en fantastik show. Geezer Butler var sitt stabila jag. Trummisen Tommy Clufetos gjorde ett godkänt jobb. Men han är ingen Bill Ward. Hade hellre sett att de turnerat med Brad Wilk som gjorde ett så fint jobb på senaste skivan.

I övrigt var detta en festival som bjöd på lite smått och gott. Billy Idol var där och sjöng härligt mesig poprock (fast var det inte lite falskt?). Volbeat headlinade av någon underlig anledning. Ted Nugent var inte lika acceptabel som förra gången. Det lilla bandet Avatarium överraskade med sin singer-songwriter/power metal/Sabbath-blanding. Flotsam and Jetsam trashade på till belåtenhet.

På det hela taget en trevlig tillställning. Men det blir svårt att toppa denna lineup. I alla fall för mig. Det skulle väl i så fall vara om SRF-crewet kunde återuppliva Ronnie James Dio.

 

Read Full Post »

Här kommer den då. Recensionen av årets, ja årtiondets mest emotsedda skiva. Den 11-11-11 tillkännagavs det att originalsättningen av Black Sabbath skulle spela in ett nytt album. Den första med alla originalmedlemmar sedan 1978. Black Sabbath har sedan splittringen i slutet av 70-talet funnits i många olika konstellationer. Men den ständige medlemmen har alltid varit gitarristen Tony Iommi. Han har genom alla årtionden jobbat vidare och producerat en hel del bra skivor, men aldrig har magin från de första åren återuppnåtts.

En skiva med det klassiska Sabbath-har varit på tal ända sedan den fullskaliga återföreningen i slutet av 90-talet. 2001 gick man in i studion med producenten Rick Rubin för att arbeta på låtar, men av detta blev det aldrig någonting.

Läget såg inte alltför bra ut den här gången heller. Kort efter tillkännagivandet av att man skulle börja arbeta på ett nytt album, visade det sig att Tony Iommi hade cancer. Och sen hoppade trummisen Bill Ward av. Och sångaren Ozzy Osbourne återföll i sitt alkohol- och drogmissbruk. Det verkar som om bara basisten/textförfattaren Geezer Butler klarade sig helskinnad ur upplevelsen. Och producenten Rick Rubin.

För Rubin har gjort ett bra jobb. Han bad medlemmarna att lyssna på debutalbumet från 1970 för att få en känsla av vad det var de strävade mot. Han tog också in Rage Against the Machine-trummisen Brad Wilk för att ersätta Ward. Resultatet är storartat. Nedan kommer en genomgång låt-för-låt, följt av en mitt sammanfattande intryck av albumet över lag.

End of The Beginning
Öppningsspåret börjar med ett tungt riff i stil med något från Vol. 4. Låten påminner till en början väldigt mycket om låten Black Sabbath, med sin treton-skala och sitt långsamma tempo. Därefter går låten in i ett snabbare parti, också i stil med gruppens titellåt. Detta känns egentligen som låtens egentliga huvuddel, och den långsamma inledningen mer som ett intro. Låten utvecklas senare till något i stil med Under the Sun eller Dirty Women, med en tre minuter lång “avslutning” där Tony Iommi repeterar en ackordsekvens in i oändligheten. Ozzys melodislinga är fanatisk. Den går från ödesmättad till melodiös och till sist övergår den i en dur-avslutning. Ett episkt, åtta minuter långt spår i sann Sabbath-stil. Geezer Butlers penna väver också en magisk poesi-väv som skulle kunna vara hämtad från 1974.

God is Dead?
Skivans första singel är en låt som påminner om föregående spår i sin uppbyggnad. Liksom föregående spår påminner God is Dead? om gruppens titellåt från 1970. Men detta försök att återskapa känslan från 1970 är dock inte lika framgångsrikt som på det inledande spåret, utan blir lite mer kliché-artat. Inledningen är helt OK, där Brad Wilk och Geezer Butler arbetar runt Iommis riff på ett klassiskt Sabbath-aktigt sätt. Men Ozzy sjunger lågt och långsamt, och låten sölar på i oändlighet innan tempot höjs och Iommis gitarr ryter till igen. Butlers text är ganksa ointressant. Enligt denna video kom Ozzy på titeln, och texten handlar om en religiös fanatiker som vill bevisa Guds existens… Nja, jag blir inte särskilt fångad av den historien. Sex minuter in byter låten tempo och blir snabbare, och detta gör den mer intressant. Iommis bluesiga riff påminner då om något från skivorna Sabotage eller Technical Ecstasy.

Loner
Black Sabbath är inte bara doom and gloom, utan har gjort sig kända för en hel del upptempo-låtar, varav Paranoid är det främsta exemplet. Och liksom den odödliga klassikern är detta en något kortare historia. För första gången på 13 känns också som att Iommi levererar ett helgjutet riff som sätter sig på hjärnan direkt. Detta är en mer svängig – nästan popig – låt, ganska enkelt uppbyggd. Ozzy Osbournes sångslinga är fantastiskt melodiös och för mina tankar till de bortglömda och utskällda låtarna Air Dance och Johnny Blade. Detta känns modernt och retro på samma gång. Samtidigt är det skönt att gruppen inte enbart faller in i klichén om vad Black Sabbath ska vara – mörkt, långsamt och sataniskt. Gruppens musik är mycket mer varierad än så, vilket Loner visar på.

Zeitgeist
Varierat var det ja. Sannerligen. Denna långsamma, psykadeliska ballad är väl också ett tecken på denna variation, antar jag. Med akustiska gitarrer, bongotrummor och ett drömmande, stenat tempo skapar Black Sabbath här den tydligaste blinkningen till sina tidigaste år. Klassikern Planet Caravan får här en uppföljare. Geezers David Bowie-aktiga text beskriver en ensam färd genom rymden, men kan mycket väl snarare handla om mänsklighetens ensamhet. Ozzys stämma svävar fram, som vatten i tyngdlöshet. Mot slutet sjunker melodin ner i en snygg  brytning då Ozzys passionerat sjunger:

And very soon
The bomber’s moon
Will show us light
And as we crash
We’ll pray and kiss
And say goodnight.
Goodnight.

Age of Reason
Tunga trummor banar väg för ett power metal-riff, som viker sig för typisk Tony Iommi-åska. En intensiv Ozzy tar vid och ger oss sin hittills mest aggressiva sånginsats på skivan. Detta låter väldigt modernt, och påminner om vad Ozzy gav oss på sin senaste soloskiva Scream. Att detta känns mer som Ozzy-solo än Sabbath kan bero på ovan nämnda power metal-riff, som återkommer, uppbackat av en diskret keyboard-slinga. Detta är dock inget negativt, utan snarare bara att förvänta sig. Så länge Ozzy-soundet inte tar över. Att det fortfarande handlar om Black Sabbath råder det dock ingen tvekan om, speciellt då låten vid fyraminutersstrecket går in i ett N.I.B.-liknande stick. Härefter bygger låten på med ovan nämnda ”power meral”-riff, vilket resulterar i en typiskt episk Sabbath-final som för tankarna till de mer ”episka” Sabbath-åren, med Ronnie James Dio eller Tony Martin vid mikrofonen.

Live Forever
Detta kanske är det mest anonyma av spåren. En snabb rock-låt, med ett väldigt ofokuserat gitarrarbete från Tony Iommi. Geezers text är helt OK, liksom Ozzys melodi. Men detta låter väldigt mycket som ett filler-spår. Det låter inte så mycket som det klassiska Sabbath, och inte heller som solo-Ozzy. Anonymt och ointressant.

Damaged Soul
Här blir det hela mycket mer spännande helt plötsligt! Efter två spår med moderna sound, så är detta klassiskt bluesiga Sabbath. Det är retro och coolt. Något vi inte hört sedan 1972. Detta är Wicked World eller Behind The Wall of Sleep, fast med en modern produktion och mognare musiker. Tony Iommis riff är tungt, utan att vara doomigt. Det känns rått, rostigt, elakt. I bakgrunden mullrar Geezer Butlers bas på, och ger låten ett omfång och en rymd. Hans text är också helt fantastisk, och är det bästa en Sabbath-sångare framfört sedan 1975.

I don’t mind dying cause I’m already read.
Pray not for the living I’ll live in your head
Dying is easy it’s living that’s hard
I’m losing the battle between Satan and God

Ozzys melodi skär genom instrumentens bluesiga vandring, och det hela känns både gripande, sorgligt och tufft. Är det Ozzy som kör munspelet? Det råder det delade meningar om, men helt klart är det att Tony Iommi satte det där fantastiska solot på en tagning. Det hörs. Det är rått, har små fel i sig, men är underbart. Är detta det bästa spåret på skivan? Mycket möjligt.

Dear Father
Ett Sabbath Bloody Sabbath-tungt riff mullrar på medan Ozzy sjunger med elakt hånfull röst om katolska prästers sexuella övergrepp. Verserna är hårda, där sångslingan och gitarren följer samma melodi. Brad Wilks trummor liksom poängterar orden som Ozzy spottar ur sig. Refrängen är mer melodiös och har en ödesdiger stigande och fallande skala. Efter fyra minuter byter låten tempo, och återigen låter detta som den snabba delen av titellåten Black Sabbath, eller senare delen av War Pigs, för att sedan åter mala på med det inledande tunga riffet. Geezer Butler spar inte på skrutet i sin aggressiva text:

Preacher of theocracy hiding your hypocrisy/ Under a false sanctity, holy phoney empathy/ You have taken my life, now it’s your turn to die

Låten avslutas med åska, regn och en kyrkklocka som klämptar i fjärran. Exakt samma ljud som inledde debutskivan för 43 år sedan. Cirkeln är sluten.

Sammanfattning
Vad ska man säga? För det första – mina förväntningar var både små och skyhöga på samma gång. Risken fanns alltid att de skulle klanta till det. Alla inblandade har musikaliska klavertramp i sin karriär. Vissa flertalet. Och de tre-fyra låtar som Sabbath-gänget gett oss sedan återföreningen 1997 har lämnat mycket mer att önska (Psycho Man, Selling My Soul, Scary Dreams, Who’s fooling Who?). Dessutom var jag inte så överförtjust i första singeln.

Men det är med en känsla av lättnad som jag nu kan konstatera – de lyckades. 13 är en helgjuten återföreingsplatta och en värdig arvtagare till de klassiska skivorna från 70-talet. Det är ingen tidlös klassiker i stil med Paranoid, Master of Reality eller Sabbath Bloody Sabbath. Men det är en helgjuten, stabil skiva med en hel del överraskningar. Främst är jag glad över att de vågade experimentera. Att Tony Iommi inte bara hänger sig åt tunga doom-riff. Detta var något som påverkade Dio-sättningens sista återföreningskisva The Devil You Know (2009). Där var alla låtar tunga domedags-hymner. Här vågar Iommi o Co. experimentera med såväl blues och rock ’n’ roll, och de gamla herrarna verkar skita i att de tydligen ska vara The Godfathers of Heavy Metal. Detta gör 13 till ett riktigt bra album och det bästa som gjorts under namnet Black Sabbath sedan 1981 års Mob Rules.

Alla medlemmar har gjort storartat ifrån sig. Tony Iommi hänger sig inte åt riffonani i stil med the Devil You Know, utan arbetar mer i harmoni med resten av medlemmarna. Riffen är fortfarande grunden för låtskrivandet, men de tar mindre plats. Detta är välkommet. Trots detta hade jag gärna haft ytterligare ett sådant där klassiskt Iommi-riff som slår en i magen med sin tyngd och finess, något stil med Iron Man, Sabbath Bloody Sabbath eller Heaven and Hell.

Geezer Butlers bas ligger ganska högt uppe i mixen vilket gör den lättare att urskilja. Detta uppskattar jag eftersom hans bas ger melodierna en mer jazzig feeling och gung, samtidigt som han kan bredda Iommis mörka gitarrsound. Butlers texter lever också upp till standarden från 70-talet, trots att alla rader inte är mitt i prick.
Brad Wilk gör en godkänd insats. Han är ingen Bill Ward, men förmodligen låter Wilk mer som den klassiske Ward än denne själv gör nuförtiden. Wilk har en teknik som liknar Wards. Det viktigaste är inte tyngden, utan soundet. Wilk arbetar mycket i harmoni med både Butler och Iommi. Han trummar liksom runt riff, istället för rakt igenom dem. Han kan både vara en kraftfull metaltrummis (som i Age of Reason) eller en mer jazzig eller bluesig musiker (End of the Beginning, Damaged Soul).

Och Ozzy Osbourne gör här sin bästa sånginsats sedan 1991 års soloskiva No More Tears. Hans röst är ganska naken och rå, men samtidigt varm och vital. Den dränks inte av en massa effekter, pro tools eller autotune eller likande grejer. Det låter som Ozzy. Det klart hans röst har åldrats, och sjunkit några tonarter – men känslan är densamma.

Låtarna på albumet är solida, vissa är rena mästerverk – såsom inledningsspåret eller Damaged Soul. Detta är bättre än vad jag kanske vågade hoppas på. Två ganska ointressanta låtar är den värsta synd dessa gamla herrar begår. Men det kan man förlåta (speciellt med tanke på att det finns tre schyssta bonusspår att ladda ner på iTunes).

Rick Rubins produktion är som sagt väldigt bra. Idéer som att lyssna igenom debutalbumet för att komma i rätt stämning, eller att be medlemmarna jamma tillsammans ett par timmar varje dag, för att återfå skaparglädjen från de tidiga åren, var genidrag. Värvet av Brad Wilk var också en bra idé. Rubins vilja att fånga så mycket som möjligt live i studion, med så få omtagningar som möjligt, är också hedervärd. Resultatet är, som sagt, storartat. Det är avskalat, äkta och genuint Black Sabbath.

Betyg 4 av 5

________________________________________________________________

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg

Read Full Post »

I fredags släppte Black Sabbath den första singeln från sitt nya album 13. Singeln har titeln God is Dead?. Konvolutet pryds av en stiliserad bild av Friedrich Nietzsche. Det var denne nihilist som skrev orden ”Gud är död! Gud förblir död! Och vi har dödat honom.”. Black Sabbath verkar inte lika säkra på sin sak som den gode Nietzsche, utan lägger till ett frågetecken.

When will this nightmare be over, tell me?
When can I empty my head?
Will someone tell me the answer
Is God really dead?

Över lag är denna episka låt väldigt tung och påminner om de tidigaste albumen med bandet. Det är doom and gloom och ett klassiskt Sabbath-sound. Efter dryga sex minuter byter låten tempo och blir lite mer bluesig, i stil med klassikern Evil Woman. Det är underbart att höra Ozzy Osbournes råa stämma tillsammans med Tony Iommis tunga gitarr och Geezer Butlers svängiga bas igen. Trummisen Brad Wilk gör ett bra, om än någon anonymt, jobb. Rick Rubins produktion är avskalad. Låten kommer säker att växa efter flera genomlyssningar. Just nu känns detta väldigt safe. Men det är ändå bra.

För övrigt har både konvolutet och tracklistan till det kommande albumet släppts:

  1. End of The Beginning (8:07)
  2. God is Dead? (8:54)
  3. Loner (5:06)
  4. Zeitgeist (4:28)
  5. Age of Reason (7:02)
  6. Live Forever (4:49)
  7. Damaged Soul (7:43)
  8. Dear Father (7:06)

_______________________________

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg:

Nytt om Black Sabbaths kommande skiva!
Tio bästa låtarna: Black Sabbath
Black Sabbath ställer in sin turné!
Officiellt: Black Sabbath återförenas | Första studioalbumet på 33 år!
Black Sabbath (utan Ozzy)

Read Full Post »

Jag har inte varit så aktiv på bloggen de senaste månaderna, då jag haft en hel del för mig. Men tanken är att jag nu under våren ska komma igång igen. Här kommer årets första inlägg.

Titeln på Black Sabbaths nya album är alltså 13. Rätt och slätt. Har svårt att bestämma mig om det är tråkigt eller stilrent. Förmodligen för tidigt att bedöma. Och förmodligen ganska irrelevant. Det som är viktigt är naturligtvis musiken. Bassiten Geezer Butler hade detta att säga om titeln:

Well, it was sort of a temporary name, that we had something to refer to the album as, and I think it kind of stuck. But I don’t know if that’s gonna be the final title or not. [It was named partly because it’s coming out in the year 2013] and originally, we were gonna put 13 tracks on the album. We ended up doing 16 tracks, so I’m not sure what’s gonna on the album and what isn’t.

Och vad gäller själva musiken är inte mycket mer känt, annat än att Bill Wards ersättare på trummor blir Brad Wilk, från Rage Against The Machine. Ännu en sak jag inte kan bedöma, eftersom jag inte lyssnat nåt på det bandet. Men från vad jag läst om Wilks så har han gott rykte.

Butlers kommentarer om Wilk:

That was [producer] Rick Rubin‘s idea, ‘cause he wanted to have… He didn’t want a typical heavy metal drummer on the album, ‘cause it’s not really a heavy metal album; it’s more of a rock… heavy rock. And Rick Rubin suggested having Brad, ‘cause he’s more in the vein of [original BLACK SABBATH drummer] Bill Ward. So we jammed with him and he sounded great with the stuff, so we went with that … It’s sort of back to the way we used to be in the ’70s; that’s his feel — sort of a jazzy, bluesy feel to him, and that’s the way the music is now. It was great working with him.

Albumet släpps i juni och jag har höga förväntningar.

 

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg:

Nytt om Black Sabbaths kommande skiva!
Tio bästa låtarna: Black Sabbath
Black Sabbath ställer in sin turné!
Officiellt: Black Sabbath återförenas | Första studioalbumet på 33 år!
Black Sabbath (utan Ozzy)

Read Full Post »

Det var ett bra tag sedan man hörde något om det kommande Black Sabbath-albumet. Senast jag skrev om det var i maj. Men denna artikel har lite ny info. Jag sammanfattar dem punktvis.

  • 15 nya sånger har skrivits, vara 12 kommer finnas med på albumet
  • En av låtarna ska ha titeln ”God is Dead”
  • Tony Iommi har spelat in sina delar
  • Just nu håller Ozzy Osbourne (sång) och Geezer Butler (bas) på med sina delar
  • Butler skriver alla texter
  • Tony Iommi håller tydligen på att återhämta sig från cancern

Den sista punkten är naturligtvis den som man är mest tacksam för. Vad gäller själva skivan så är jag glad att Geezer Butler skriver texterna (som på den gamla goda tiden). Ozzy har aldrig varit någon vidare textförfattare. Vidare låter titeln ”God is Dead” ganska fantasilös – om det inte handlar om något helt annat än att Gud skulle vara död. Med Geezer vid pennan så verkar det dock lovande. Inget nytt om vem som spelar trummor… Vi får se om det blir Tommy Clufetos som på livegigen det senaste året. Eller kanske Vinnie Appice? Vågar man ens hoppas på Bill Ward? Jaja, kul med en liten statusuppdatering i alla fall. Det verkar lovande tycker jag.

Read Full Post »

Rainbow bildades då förre Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore anslöt sig till det amerikanska rockbandet ELF 1975. Sångaren var Ronnie James Dio.’75 kom debutalbumet och året därpå klassikern Rising. Vid tidpunkten för Long Live Rock ’n’ Roll var Blackmore och Dio faktiskt de enda originalmedlemmarna kvar i bandet. Basist var Bob Daisley, på trummor fanns Cozy Powell och keyboarden sköttes av David Stone.

Long Live Rock ’n’ Roll var bandets sista skiva med Dio på sång. Då denne hoppade av och anslöt sig till Black Sabbath 1980, så förändrades Rainbows sound ganska radikalt och blev mer maintsream och poppigt. Men på denna skiva har de fortfarande kvar det klassiska soundet. Det var i Rainbow som Dio började hänge sig åt sin storslagna fantasylyrik och sitt episka sound. Hans sångstil och texter fungerade väldigt bra tillsammans med Ritchie Blackmore – en av de bästa gitarristerna genom tiderna. Blackmores neoklassiska stil är tydligt influerad av såväl blues som klassisk musik, och har en ibland orientalisk feeling.

Detta märks främst på det episka spåret Gates of Babylon, som innehåller några av Dios bästa prestationer både vad gäller text och sång. Albumet är fullt av starka spår. Det inledande titelspåret är ett klassiskt rock anthem i dur. Jag har alltid tyckt att refrängen är lite repetitiv och fantasilös, men melodierna i verserna är fantastiska. Dessutom rullar texten som ett vatten från Dios tunga (det är menat att låta positivt). Vi bjuds också på härliga rullande, riffbaserade låtar som L.A. Connection med dess härligt rytmiska melodislinga, och den mystiska fantasysagan Lady of The Lake. Riffet från den sistnämnda snoddes av ingen mindre än Tony Iommi för låten Master of Insanity, också med Dio på sång. Kill the King hade spelats live av bandet sedan mitten av 1976 och förekom redan på livealbumet On Stage. Denna låt har kallats den första power metal-låten, med det snabba tempot och operalika sångslingan. Nja, jag skulle nog inte kalla det power metal… och tur är det. Det är en godkänd låt, men en aning fantasilös. Det samma gäller för The Shed (Subtle), som har en vad man kan kalla rytmisk melodislinga i verserna på samma sätt som L.A. Connection, men vars refräng är väldigt ointressant (I’m street walkin’, street walkin’/No talkin’, street walking/Night stalking, street walking/ No talkin’, I’m street walkin’, yeah/Street walkin’, street walkin’/Night stalking, street walking). Det sämsta spåret på skivan är dock Sensetive to Light, som är ett uppenbart försök att vara mainstream. Texten är oinspirerad, och det låter som någon form av partyrock. Förmodligen var det Blackmore, och inte Dio, som pushade på för låtar som dessa.

Det sista spåret på skivan är en smärtsamt vacker ballad – Rainbow Eyes. Den låter nästan som en folkvisa och påminner mer om den medeltidsrock Blackmore skulle ägna sig åt i sitt senare band Blackmore’s Night. Melodin är underbar, texten vacker och Dios röst har nog aldrig varit så härlig att lyssna på. Dio var en underbar ballad-skrivare. Genom sin karriär skrev han ganska få, men väldigt vackra ballader (Catch the Rainbow, Over and Over, This is your life och As long as it’s not about love).

Sammantaget så finns det en del ”filler-spår” på skivan, men i övrigt är den fylld med rockklassiker. Soundet är rent och snyggt, tack vare producenten Martin Birch. Men det blir aldrig för polerat, utan låtarna behåller ständigt sin råhet. Det är svårt att bedöma om det är Long Live Rock ’n’ Roll eller Rising som är Rainbows bästa skiva. Det kan jag egentligen inte bestämma mig för. Men helt klart rekommenderas detta album enormt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »