Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Singer-songwriter’ Category

Och så kom då dagen som man bävat så inför. Den gamle poeten och sångaren; min absoluta favorit; mannen ”born with the gift of a golden voice”; Leonard Cohen… Död.

I min mening var han den bästa låtskrivaren och poeten någonsin. När Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur tyckte många att det var en form av gubbig populism. Jag tänkte själv att om någon musiker skulle fått priset så borde denne ha varit Cohen. Jag tycker att Cohens lyrik inte är lika brokig som Dylans mycket mer raka politiska texter. Där Dylan hade en känsla av stream of consciousness så var varje ord som Cohen använde noga övervägt och hans texter bearbetas ofta i flera år innan de såg dagens ljus.

Trots att de ofta kännetecknades av melankoli så var hans sånger också fyllda av hopp. Varje gång jag har haft perioder av mörker i mitt liv, så har Cohen kunnat sätta ord mina känslor och givit mig hopp. Liksom orden från en gammal vis man (”a sage, a man of vision” om man så vill). För mig blev han närmast ett slags Gandalf eller Obi-Wan Kenobi (om ni ursäktar den banala jämförelsen). Han lade tonvikten på vad som var verkligt viktigt. Till skillnad från Dylans mycket politiska och moralistiska texter så hävdade Cohen att mänsklighetens småaktiga bekymmer var meningslös i det långa loppet. Politik hade en högst marginell roll i hans poesi. I stället var det kärleken, förlåtelsen och hoppet som kännetecknade hans musik. Hans teman var av mer spirituell art och han talade om de eviga och metafysiska sanningarna om vad det innebär att vara människa. Eller för att använda hans formulering i The Future: ”I’ve seen the nations rise and fall. Heard their stories, heard them all. But love’s the only engine of survival.”
När kärleksrelationer tagits slut har jag funnit tröst i rader som ”Looks like freedom, but it feels like death. It’s something in between I guess.” När jag lämnade en ganska strikt frikyrklighet fanns det hopp i ord som ”And the dealer wants you thinking that it’s either black or white. Thank God it’s not that simple.”

Och också nu när man känner sig deprimerad över världsläget efter att en narcissistisk psykopat valts till USA:s president så finns det alltid låtar som Democracy. Även när det är som mörkast finns hoppet kvar: ”I’m junk but I’m still holding up this little white bouquet..”

En av hans mest kända textrader illustrerar hur det är våra brister och de små felen runtomkring oss som gör oss till det vi är. Det finns ett accepterande av att mänskligheten inte är perfekt och att vi inte ska blunda inför detta. ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Jag upptäckte Cohen tack vare mina föräldrar. När jag var tonåring lånade jag min pappas skivor I’m Your Man och The Future. Eftet ett tag insåg jag också att mamma hade hans tidigare album Songs from a Room och Songs of Love and Hate på LP. Jag har numera hela hans diskografi. Hela hans produktion är väldigt stark och även hans sämsta skivor, såsom Dear Heather eller Death of a Lady’s Man, har fantastiska texter och melodier. Där är det bara produktionen som sviker honom något.

Leonard Cohens texter var genomgående väldigt personliga. Ofta refererade han till sig själv och nämnde sitt eget namn i texterna. Men de faller aldrig ner i navelskådning. Till skillnad från många andra artister där texterna ibland kan vara närmast dagbokslika så ger Cohens personlighet oss snarare en unik vinkel på teman som är eviga. Alla har vi brottats med frågor om döden, livet, kärleken, sex och religion. Jag skrev i min recension av skivan Old Ideas:

Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. […] Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

När min pappa fick reda på att Cohen gått bort skrev han till mig:

He could reach into every corner of our personal universe. He embodied the cosmos of the human condition. He performed at Globen theatre in Stockholm where we saw and heard. A sea of grey-haired souls inside their memories inside their minds. But then I saw beside them, their daughters and their sons, late teens and early adults, transfixed by Leonard’s songs. And they wept, they cried. I saw them.

Jag såg Leonard Cohen live en gång i Göteborg. Det var en fantastisk upplevelse. Trots att han var närmare 80 år så var han full av glädje och energi. Han var ödmjuk och humoristisk. Och han var närvarande.

Och även om det är en stor förlust att han inte är kvar för att ge oss nya sånger och dikter kommer det alltid finnas nya lärdomar att få och nya guldkorn av upplysning att finna i den skatt av visdom som är hans livsverk.

Nedan följer ett litet axplock av hans fantatsiska formuleringar:

One of Us Cannot Be Wrong

I showed my heart to the doctor: he said I just have to quit.
Then he wrote himself a prescription,
and your name was mentioned in it!
Then he locked himself in a library shelf
with the details of our honeymoon,
and I hear from the nurse that he’s gotten much worse
and his practice is all in a ruin.

Avalanche

I have begun to long for you,
I who have no greed;
I have begun to ask for you,
I who have no need.
You say you’ve gone away from me,
but I can feel you when you breathe.

Famous Blue Raincoat

If you ever come by here, for Jane or for me
Your enemy is sleeping, and his woman is free.
Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

A singer must die

Now the courtroom is quiet, but who will confess.
Is it true you betrayed us? The answer is Yes.
Then read me the list of the crimes that are mine,
I will ask for the mercy that you love to decline.
And all the ladies go moist, and the judge has no choice,
a singer must die for the lie in his voice.

And I thank you, I thank you for doing your duty,
you keepers of truth, you guardians of beauty.
Your vision is right, my vision is wrong,
I’m sorry for smudging the air with my song.

Everybody Knows

And everybody knows that the Plague is coming
Everybody knows that it’s moving fast
Everybody knows that the naked man and woman
Are just a shining artifact of the past

If It Be Your Will

If it be your will
That I speak no more
And my voice be still
As it was before
I will speak no more
I shall abide until
I am spoken for
If it be your will

The Future

You don’t know me from the wind
you never will, you never did
I’m the little jew
who wrote the Bible
I’ve seen the nations rise and fall
I’ve heard their stories, heard them all
but love’s the only engine of survival
Your servant here, he has been told
to say it clear, to say it cold:
It’s over, it ain’t going
any further
And now the wheels of heaven stop
you feel the devil’s riding crop
Get ready for the future:
it is murder.

Closing Time

I loved you for your beauty
but that doesn’t make a fool of me:
you were in it for your beauty too
and I loved you for your body
there’s a voice that sounds like God to me
declaring that your body’s really you
And I loved you when our love was blessed
and I love you now there’s nothing left
but sorrow and a sense of overtime
and I missed you since the place got wrecked
And I just don’t care what happens next
looks like freedom but it feels like death
it’s something in between, I guess
it’s closing time

Come Healing

O longing of the branches
To lift the little bud
O longing of the arteries
To purify the blood

And let the heavens hear it
The penitential hymn
Come healing of the spirit
Come healing of the limb

A Street

The party’s over
But I’ve landed on my feet
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

So let’s drink to when its over
And let’s drink to when we met
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

Treaty

I heard the snake was baffled by his sin
He shed his scales to find the snake within
But born again is born without a skin
The poison enters into everything

And I wish there was a treaty we could sign
I do not care who takes this bloody hill
I’m angry and I’m tired all the time
I wish there was a treaty, I wish there was a treaty
Between your love and mine

Annonser

Read Full Post »

Old Ideas kom ut för några månader sedan. Tämligen snart efter släppet hade jag det nya albumet i min ägo, men har tvekat inför att skriva en recension här på bloggen. Jag har lyssnat på och insupit skivan flera gånger de senaste veckorna, men har haft svårt för att recensera den. Det beror på att Leonard Cohens verk är så mycket mer än vanliga album. När man recenserar ett Cohen-alster recenserar man dels en skiva, men också ett diktverk. För det är lyriken, texterna, som är det centrala i Cohens artistiska gärning. För mig kommer han alltid först och främst att vara en poet. Och han är en poet vars texter kan analyseras i så många lager att uppgiften nästan verkar omöjlig.

Albumet börjar med låten Going Home och redan här bjuds det på ett fascinerande motiv. Berättaren är Gud, Cohens själ eller varför inte Brahman? Cohen är ju som bekant buddhistisk jude, varför det gudomligas specifika identitet är öppet för tolkning. Cohen förklarar med denna text att det inte är han själv som skriver sångerna, utan att han bara reciterar det ”den gudomliga inspirationen” ger honom.

I love to speak with Leonard/ He’s a sportsman and a shepherd/ He’s a lazy bastard/ Living in a suit/ But he does say what I tell him/ Even though it isn’t welcome/ He just doesn’t have the freedom/ To refuse

Låten handlar också om döden. Titeln syftar på själens färd hem till Gud… eller världssjälen eller vad det nu vara må. Melodin är typiskt Cohenskt sömning och förtrollande, och produktionen känns väldigt organisk och levande jämfört med Cohens två senaste skivor, Ten New Songs och Dear Heather. De två föregångarna var väldigt präglade av syntslingor och datorprogrammerade komp. Men det enda som känns igen från dessa, är stråkslingan som till och från återkommer i låten. Textens motiv återkommer redan på nästa spår, Amen, och detta låter som någonting man skulle kunna höra på en dunkel bar i något centraleuropeiskt land. Kompet, de akustiska gitarrerna, banjon och den ensamma trumpeten viskar bakom Cohens raspiga röst som lamenterar livets yttersta timmar:

Try me again when the angels are panting/ And scratching at the door to come in

På samma tema fortsätter det. Show Me The Place släpptes som singel och har intressanta religiösa bilder. Specifikt är det Kristus som alluderas till.

Show me the place, help me roll away the stone/ Show me the place, I can’t move this thing alone/ Show me the place, where the Word became a man/ Show me the place, where the suffering began

Men denna symbolik har förmodligen också en mer personlig sida. Jag antar att Kristi uppståndelse, inkarnation och lidande är symboler för någonting annat – någonting som varje människa kan relatera till – ett förhållande som avslutas eller en vän som dör.

Även låtar som Come Healing har ett spirituellt tema. Just denna låt är ett av mina favoritspår från det nya albumet. Detta är ett av de tillfällen då en alldeles underbart vacker text förenas med en alldeles underbar melodi. Som pricken över i så bidrar The Webb Sisters med sina alldeles underbara stämmor. Låten har ett väldigt sakralt sound. Det låter som en utdraget psalm, en bön om helande av en trasig värld. Jag associerar snabbt till klassikern If It Be Your Will, en annan favorit. Cohen och systrarna Webb turas om att sjunga var för sig och tillsammans, och på ett subtilt sätt stegras känslan tills Cohen nästan ryter fram sitt vemodiga kärleksbudskap…

O, longing of the branches/ To lift the little bud/ O, longing of the arteries/ To purify the blood/ And let the heavens hear it/ The penitential hymn/ Come healing of the spirit/ Come healing of the limb

Men inte allt på skivan handlar om Gud och döden. Darkness är en mörk blues, med ett mullrande driv. ”The darkness” är depressionen, ett vanligt tema hos Cohen.

Crazy to Love You återkommer för första gången på årtionden den akustiska gitarren som grund. Den påminner mycket om det som Cohen gav ut på sina tidigaste skivor, som alla var gitarrdrivna. Vore det inte för den djupa, åldrade rösten så hade jag nästan trott att denna låt var från tidigt 70-tal. Detta är klassisk kärlekslyrik á la Cohen:

Had to go crazy to love you/Had to let everything fall/Had to be people I hated /Had to be no one at all

Skivan avslutas med en typiskt mörk Cohen-sång – Different Sides. Denna följer en tradition av låtar som The Law, Waiting for the Miracle eller By the Rivers Dark, med en väldigt mörk feeling. Different Sides handlar om ett komplicerat kärleksförhållande, och här blandas texter som kan likna ett äktenskpaligt bråk med mörka bilder om masssvält och svarta hav.

Cohens texter har alltid varit väldigt personliga. Han sjunger väldigt mycket om sig själv och nämner sitt eget namn i flera av sina låtar (Famous Blue Raincoat, Beacuse of och Going Home). Old Ideas handlar till stor del om teman som han behandlat tidigare, och därför är titeln passande. Men det är inte bara Cohen som funderat på döden, livet, kärleken, sex och religion tidigare. Detta är eviga teman. De är teman som berör alla människor. Därför fungerar hans högst personliga texter på ett större plan. Att lyssna på Old Ideas känns som att sitta bredvid en gammal vis man. Han ger lärdomar om livet genom att berätta om episoder ur sitt eget. Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. Han har ett radikalt kärleksbudskap, men ibland även vad som kan uppfattas som radikala åsikter. I några klassiska sånger uttalar han sig kritiskt om abort (The Future, Stories of the Street). Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

Old Ideas skiljer sig från Cohens senaste skivor. Dessa var, som sagt, tämligen beroende av syntetiska och elektroniska ljud. Men det nya albumet känns mycket mer levande. Här har vi ett tight band som subtilt och stilrent backar upp Cohens alltmer djupa, raspiga röst. Jag blev glatt överraskad och tycker att detta är Cohens bästa skiva sedan Ten New Songs, som kom för ungefär tio år sedan. På det hela taget så låter det som en mix av hans tidiga akustiska singer-songwriter-skivor och hans senare synthesizer-baserade alster. Det gör att skivan har ett ovanligt varierat sound för att vara Cohen. Jag kan inte annat göra än att ge högsta betyg.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

Föredrar egentligen versionen från Live at Budokan. Men detta är en väldigt bra, och något bortglömd, Dylan-klassiker.

Read Full Post »

John Lennon anser jag vara en av världens mest överskattade artister. Det finns en stor kult kring honom, som jag inte förstår mig på. Tillsammans med Paul McCartney gjorde han Beatles‘ musik till något extraordsinärt. Men på egen hand tycks han mest ha ägnat sig åt sitt flummiga hippieliv, kvasifilosofiska uttalanden och Yoko Ono. För mig framstår han snarare vara en förvuxen tonåring, än ett geni. Och låten ”Imagine”. Don’t even get me started… Lennon kunde inte hjälpa att låten skulle bli rejält sönderspelad. Men ändå… Den är väldigt tråkig, och inte fin. Melodin är sövande. Texten är någonting vilken 17-åring på vänsterkanten som helst hade kunnat hitta på.

Med det sagt, så finns det två låtar han har gjort som är väldigt vackra. Den ena är ”Woman”, och den andra är ”Jealous Guy”, som kommer här:

Read Full Post »

R.E.M. som upplöstes förra året har producerat en hel del bra låtar. Här är en akustisk liveversion av ”The One I Love”, som jag tycker är grym.

Read Full Post »

Omslaget till OLD IDEAS

Den 31:e januari 2012 släpper Leonard Cohen sitt första album på åtta år – Old Ideas. Idag släpptes den första singeln Show Me the Place. Detta är Cohens tolfte album sedan debuten The Songs of Leonard Cohen 1967. Enligt pressmeddelandet består albumet av tio sånger, som avhandlar typiska Coenska teman – andlighet, kärlek, sexualitet, personlig förlust och död. Den nya singelns text verkar stämma överens med detta. Vid första anblick så finns där ett religiöst Kristus-tema:

Show me the place, help me roll away the stone
Show me the place, I can’t move this thing alone
Show me the place, where the Word became a man
Show me the place, where the suffering began

Men denna symbolik har förmodligen också en mer personlig sida. Jag antar att Kristi uppståndelse, inkarnation och lidande är symboler för någonting annat – någonting som varje människa kan relatera till – ett förhållande som avslutas, en vän som dör eller något liknande. Så brukar det vara med Cohen.

Också att döma av den nysläppta singeln så påminner soundet om Cohens två senaste skivor Ten New Songs (2001) och Dear Heather (2004). Själv hade jag ganska svårt för den sistnämnda, men Ten New Songs är en fantastisk skiva med några av de bästa textraderna som någonsin skrivits.

Albumet ska vara producerat av Patrick Leonard, Anjani Thomas, Ed Sanders och Dino Soldo. Gästsångare är Dana Glover, Sharon Robinson (en Cohen-veteran), The Webb Sisters (Hattie och Charley Webb), samt Jennifer Warnes.

Låtlistan ser ut som följande:

1. Going Home
2. Amen
3. Show Me The Place
4. Darkness
5. Anyhow
6. Crazy to Love You
7. Come Healing
8. Banjo
9. Lullaby
10. Different Sides

Leonard Cohens officiella hemsida

Read Full Post »

Omslaget till Recent Songs

I slutet av 1960-talet gav sig poeten Leonard Cohen in i en karriär som singer-songwriter. Hans poetiska texter och akustiska gitarrarrangemang var en succé. Skivorna Songs of Leonard Cohen, Songs from a Room, Songs of Love and Hate och New Skin for the Old Ceremony var alla extremt starka album. 1977 slog sig Cohen ihop med demonproducenten Phil Spector och resultatet blev den udda och tämligen svaga Death of a Ladies’ Man, som dränkte Cohens röst i jazz-, rock- och funkarrangemang.

1979 återvände dock Cohen till det mer avskalade soundet som först gjort honom känd. Skivan är inte lika stark som hans tidigaste alster, men den har helt klart kommit lite i skymundan. Här blandar Cohen på ett sparsmakat sätt sin akustiska folkmusik med jazz och romsk musik.

Leonard Cohen

Vi finner de klassiska, gitarrdrivna poetiska verken – såsom den mystiska The Guests eller The Window med sitt religiösa språk. Men finns också några lite mer udda spår, såsom Humbled in Love, bluesiga Came so far for beauty eller trumpetdrivna The Lost Canadian (Un Canadien errant). Den starkaste låten tycker jag är The Gypsy’s Wife:

The silver knives are flashing
in the tired old cafe
A ghost climbs on the table
in a bridal negligee
She says, ”My body is the light,
my body is the way”
I raise my arm against it all
and I catch the bride’s bouquet
And where, where is my Gypsy wife tonight?

Skivans styrka ligger i dess variation. Balansen som inte alls förekom på Death of a Ladies’ Man, låter Cohen hålla sig inom sin bekvämlighetszon samtidigt som han testar lite nya grejer. Produktionen och de kompetenta musikerna bidrar till att göra detta till en typisk Leonard Cohen-skiva, med en liten twist. Det är inte bara en i mängden. Trots att Cohens  fyra första skivor är hans starkaste, så är det svårt att skilja dem åt. De låter alla ungefär likadant. Det var tid för honom att utvecklas. Och här gör han det på ett framgångsrikt sätt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »