Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Skivrecensioner’ Category

Här kommer den då. Recensionen av årets, ja årtiondets mest emotsedda skiva. Den 11-11-11 tillkännagavs det att originalsättningen av Black Sabbath skulle spela in ett nytt album. Den första med alla originalmedlemmar sedan 1978. Black Sabbath har sedan splittringen i slutet av 70-talet funnits i många olika konstellationer. Men den ständige medlemmen har alltid varit gitarristen Tony Iommi. Han har genom alla årtionden jobbat vidare och producerat en hel del bra skivor, men aldrig har magin från de första åren återuppnåtts.

En skiva med det klassiska Sabbath-har varit på tal ända sedan den fullskaliga återföreningen i slutet av 90-talet. 2001 gick man in i studion med producenten Rick Rubin för att arbeta på låtar, men av detta blev det aldrig någonting.

Läget såg inte alltför bra ut den här gången heller. Kort efter tillkännagivandet av att man skulle börja arbeta på ett nytt album, visade det sig att Tony Iommi hade cancer. Och sen hoppade trummisen Bill Ward av. Och sångaren Ozzy Osbourne återföll i sitt alkohol- och drogmissbruk. Det verkar som om bara basisten/textförfattaren Geezer Butler klarade sig helskinnad ur upplevelsen. Och producenten Rick Rubin.

För Rubin har gjort ett bra jobb. Han bad medlemmarna att lyssna på debutalbumet från 1970 för att få en känsla av vad det var de strävade mot. Han tog också in Rage Against the Machine-trummisen Brad Wilk för att ersätta Ward. Resultatet är storartat. Nedan kommer en genomgång låt-för-låt, följt av en mitt sammanfattande intryck av albumet över lag.

End of The Beginning
Öppningsspåret börjar med ett tungt riff i stil med något från Vol. 4. Låten påminner till en början väldigt mycket om låten Black Sabbath, med sin treton-skala och sitt långsamma tempo. Därefter går låten in i ett snabbare parti, också i stil med gruppens titellåt. Detta känns egentligen som låtens egentliga huvuddel, och den långsamma inledningen mer som ett intro. Låten utvecklas senare till något i stil med Under the Sun eller Dirty Women, med en tre minuter lång “avslutning” där Tony Iommi repeterar en ackordsekvens in i oändligheten. Ozzys melodislinga är fanatisk. Den går från ödesmättad till melodiös och till sist övergår den i en dur-avslutning. Ett episkt, åtta minuter långt spår i sann Sabbath-stil. Geezer Butlers penna väver också en magisk poesi-väv som skulle kunna vara hämtad från 1974.

God is Dead?
Skivans första singel är en låt som påminner om föregående spår i sin uppbyggnad. Liksom föregående spår påminner God is Dead? om gruppens titellåt från 1970. Men detta försök att återskapa känslan från 1970 är dock inte lika framgångsrikt som på det inledande spåret, utan blir lite mer kliché-artat. Inledningen är helt OK, där Brad Wilk och Geezer Butler arbetar runt Iommis riff på ett klassiskt Sabbath-aktigt sätt. Men Ozzy sjunger lågt och långsamt, och låten sölar på i oändlighet innan tempot höjs och Iommis gitarr ryter till igen. Butlers text är ganksa ointressant. Enligt denna video kom Ozzy på titeln, och texten handlar om en religiös fanatiker som vill bevisa Guds existens… Nja, jag blir inte särskilt fångad av den historien. Sex minuter in byter låten tempo och blir snabbare, och detta gör den mer intressant. Iommis bluesiga riff påminner då om något från skivorna Sabotage eller Technical Ecstasy.

Loner
Black Sabbath är inte bara doom and gloom, utan har gjort sig kända för en hel del upptempo-låtar, varav Paranoid är det främsta exemplet. Och liksom den odödliga klassikern är detta en något kortare historia. För första gången på 13 känns också som att Iommi levererar ett helgjutet riff som sätter sig på hjärnan direkt. Detta är en mer svängig – nästan popig – låt, ganska enkelt uppbyggd. Ozzy Osbournes sångslinga är fantastiskt melodiös och för mina tankar till de bortglömda och utskällda låtarna Air Dance och Johnny Blade. Detta känns modernt och retro på samma gång. Samtidigt är det skönt att gruppen inte enbart faller in i klichén om vad Black Sabbath ska vara – mörkt, långsamt och sataniskt. Gruppens musik är mycket mer varierad än så, vilket Loner visar på.

Zeitgeist
Varierat var det ja. Sannerligen. Denna långsamma, psykadeliska ballad är väl också ett tecken på denna variation, antar jag. Med akustiska gitarrer, bongotrummor och ett drömmande, stenat tempo skapar Black Sabbath här den tydligaste blinkningen till sina tidigaste år. Klassikern Planet Caravan får här en uppföljare. Geezers David Bowie-aktiga text beskriver en ensam färd genom rymden, men kan mycket väl snarare handla om mänsklighetens ensamhet. Ozzys stämma svävar fram, som vatten i tyngdlöshet. Mot slutet sjunker melodin ner i en snygg  brytning då Ozzys passionerat sjunger:

And very soon
The bomber’s moon
Will show us light
And as we crash
We’ll pray and kiss
And say goodnight.
Goodnight.

Age of Reason
Tunga trummor banar väg för ett power metal-riff, som viker sig för typisk Tony Iommi-åska. En intensiv Ozzy tar vid och ger oss sin hittills mest aggressiva sånginsats på skivan. Detta låter väldigt modernt, och påminner om vad Ozzy gav oss på sin senaste soloskiva Scream. Att detta känns mer som Ozzy-solo än Sabbath kan bero på ovan nämnda power metal-riff, som återkommer, uppbackat av en diskret keyboard-slinga. Detta är dock inget negativt, utan snarare bara att förvänta sig. Så länge Ozzy-soundet inte tar över. Att det fortfarande handlar om Black Sabbath råder det dock ingen tvekan om, speciellt då låten vid fyraminutersstrecket går in i ett N.I.B.-liknande stick. Härefter bygger låten på med ovan nämnda ”power meral”-riff, vilket resulterar i en typiskt episk Sabbath-final som för tankarna till de mer ”episka” Sabbath-åren, med Ronnie James Dio eller Tony Martin vid mikrofonen.

Live Forever
Detta kanske är det mest anonyma av spåren. En snabb rock-låt, med ett väldigt ofokuserat gitarrarbete från Tony Iommi. Geezers text är helt OK, liksom Ozzys melodi. Men detta låter väldigt mycket som ett filler-spår. Det låter inte så mycket som det klassiska Sabbath, och inte heller som solo-Ozzy. Anonymt och ointressant.

Damaged Soul
Här blir det hela mycket mer spännande helt plötsligt! Efter två spår med moderna sound, så är detta klassiskt bluesiga Sabbath. Det är retro och coolt. Något vi inte hört sedan 1972. Detta är Wicked World eller Behind The Wall of Sleep, fast med en modern produktion och mognare musiker. Tony Iommis riff är tungt, utan att vara doomigt. Det känns rått, rostigt, elakt. I bakgrunden mullrar Geezer Butlers bas på, och ger låten ett omfång och en rymd. Hans text är också helt fantastisk, och är det bästa en Sabbath-sångare framfört sedan 1975.

I don’t mind dying cause I’m already read.
Pray not for the living I’ll live in your head
Dying is easy it’s living that’s hard
I’m losing the battle between Satan and God

Ozzys melodi skär genom instrumentens bluesiga vandring, och det hela känns både gripande, sorgligt och tufft. Är det Ozzy som kör munspelet? Det råder det delade meningar om, men helt klart är det att Tony Iommi satte det där fantastiska solot på en tagning. Det hörs. Det är rått, har små fel i sig, men är underbart. Är detta det bästa spåret på skivan? Mycket möjligt.

Dear Father
Ett Sabbath Bloody Sabbath-tungt riff mullrar på medan Ozzy sjunger med elakt hånfull röst om katolska prästers sexuella övergrepp. Verserna är hårda, där sångslingan och gitarren följer samma melodi. Brad Wilks trummor liksom poängterar orden som Ozzy spottar ur sig. Refrängen är mer melodiös och har en ödesdiger stigande och fallande skala. Efter fyra minuter byter låten tempo, och återigen låter detta som den snabba delen av titellåten Black Sabbath, eller senare delen av War Pigs, för att sedan åter mala på med det inledande tunga riffet. Geezer Butler spar inte på skrutet i sin aggressiva text:

Preacher of theocracy hiding your hypocrisy/ Under a false sanctity, holy phoney empathy/ You have taken my life, now it’s your turn to die

Låten avslutas med åska, regn och en kyrkklocka som klämptar i fjärran. Exakt samma ljud som inledde debutskivan för 43 år sedan. Cirkeln är sluten.

Sammanfattning
Vad ska man säga? För det första – mina förväntningar var både små och skyhöga på samma gång. Risken fanns alltid att de skulle klanta till det. Alla inblandade har musikaliska klavertramp i sin karriär. Vissa flertalet. Och de tre-fyra låtar som Sabbath-gänget gett oss sedan återföreningen 1997 har lämnat mycket mer att önska (Psycho Man, Selling My Soul, Scary Dreams, Who’s fooling Who?). Dessutom var jag inte så överförtjust i första singeln.

Men det är med en känsla av lättnad som jag nu kan konstatera – de lyckades. 13 är en helgjuten återföreingsplatta och en värdig arvtagare till de klassiska skivorna från 70-talet. Det är ingen tidlös klassiker i stil med Paranoid, Master of Reality eller Sabbath Bloody Sabbath. Men det är en helgjuten, stabil skiva med en hel del överraskningar. Främst är jag glad över att de vågade experimentera. Att Tony Iommi inte bara hänger sig åt tunga doom-riff. Detta var något som påverkade Dio-sättningens sista återföreningskisva The Devil You Know (2009). Där var alla låtar tunga domedags-hymner. Här vågar Iommi o Co. experimentera med såväl blues och rock ’n’ roll, och de gamla herrarna verkar skita i att de tydligen ska vara The Godfathers of Heavy Metal. Detta gör 13 till ett riktigt bra album och det bästa som gjorts under namnet Black Sabbath sedan 1981 års Mob Rules.

Alla medlemmar har gjort storartat ifrån sig. Tony Iommi hänger sig inte åt riffonani i stil med the Devil You Know, utan arbetar mer i harmoni med resten av medlemmarna. Riffen är fortfarande grunden för låtskrivandet, men de tar mindre plats. Detta är välkommet. Trots detta hade jag gärna haft ytterligare ett sådant där klassiskt Iommi-riff som slår en i magen med sin tyngd och finess, något stil med Iron Man, Sabbath Bloody Sabbath eller Heaven and Hell.

Geezer Butlers bas ligger ganska högt uppe i mixen vilket gör den lättare att urskilja. Detta uppskattar jag eftersom hans bas ger melodierna en mer jazzig feeling och gung, samtidigt som han kan bredda Iommis mörka gitarrsound. Butlers texter lever också upp till standarden från 70-talet, trots att alla rader inte är mitt i prick.
Brad Wilk gör en godkänd insats. Han är ingen Bill Ward, men förmodligen låter Wilk mer som den klassiske Ward än denne själv gör nuförtiden. Wilk har en teknik som liknar Wards. Det viktigaste är inte tyngden, utan soundet. Wilk arbetar mycket i harmoni med både Butler och Iommi. Han trummar liksom runt riff, istället för rakt igenom dem. Han kan både vara en kraftfull metaltrummis (som i Age of Reason) eller en mer jazzig eller bluesig musiker (End of the Beginning, Damaged Soul).

Och Ozzy Osbourne gör här sin bästa sånginsats sedan 1991 års soloskiva No More Tears. Hans röst är ganska naken och rå, men samtidigt varm och vital. Den dränks inte av en massa effekter, pro tools eller autotune eller likande grejer. Det låter som Ozzy. Det klart hans röst har åldrats, och sjunkit några tonarter – men känslan är densamma.

Låtarna på albumet är solida, vissa är rena mästerverk – såsom inledningsspåret eller Damaged Soul. Detta är bättre än vad jag kanske vågade hoppas på. Två ganska ointressanta låtar är den värsta synd dessa gamla herrar begår. Men det kan man förlåta (speciellt med tanke på att det finns tre schyssta bonusspår att ladda ner på iTunes).

Rick Rubins produktion är som sagt väldigt bra. Idéer som att lyssna igenom debutalbumet för att komma i rätt stämning, eller att be medlemmarna jamma tillsammans ett par timmar varje dag, för att återfå skaparglädjen från de tidiga åren, var genidrag. Värvet av Brad Wilk var också en bra idé. Rubins vilja att fånga så mycket som möjligt live i studion, med så få omtagningar som möjligt, är också hedervärd. Resultatet är, som sagt, storartat. Det är avskalat, äkta och genuint Black Sabbath.

Betyg 4 av 5

________________________________________________________________

Tidigare om Black Sabbath på denna blogg

Read Full Post »

Rainbow bildades då förre Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore anslöt sig till det amerikanska rockbandet ELF 1975. Sångaren var Ronnie James Dio.’75 kom debutalbumet och året därpå klassikern Rising. Vid tidpunkten för Long Live Rock ’n’ Roll var Blackmore och Dio faktiskt de enda originalmedlemmarna kvar i bandet. Basist var Bob Daisley, på trummor fanns Cozy Powell och keyboarden sköttes av David Stone.

Long Live Rock ’n’ Roll var bandets sista skiva med Dio på sång. Då denne hoppade av och anslöt sig till Black Sabbath 1980, så förändrades Rainbows sound ganska radikalt och blev mer maintsream och poppigt. Men på denna skiva har de fortfarande kvar det klassiska soundet. Det var i Rainbow som Dio började hänge sig åt sin storslagna fantasylyrik och sitt episka sound. Hans sångstil och texter fungerade väldigt bra tillsammans med Ritchie Blackmore – en av de bästa gitarristerna genom tiderna. Blackmores neoklassiska stil är tydligt influerad av såväl blues som klassisk musik, och har en ibland orientalisk feeling.

Detta märks främst på det episka spåret Gates of Babylon, som innehåller några av Dios bästa prestationer både vad gäller text och sång. Albumet är fullt av starka spår. Det inledande titelspåret är ett klassiskt rock anthem i dur. Jag har alltid tyckt att refrängen är lite repetitiv och fantasilös, men melodierna i verserna är fantastiska. Dessutom rullar texten som ett vatten från Dios tunga (det är menat att låta positivt). Vi bjuds också på härliga rullande, riffbaserade låtar som L.A. Connection med dess härligt rytmiska melodislinga, och den mystiska fantasysagan Lady of The Lake. Riffet från den sistnämnda snoddes av ingen mindre än Tony Iommi för låten Master of Insanity, också med Dio på sång. Kill the King hade spelats live av bandet sedan mitten av 1976 och förekom redan på livealbumet On Stage. Denna låt har kallats den första power metal-låten, med det snabba tempot och operalika sångslingan. Nja, jag skulle nog inte kalla det power metal… och tur är det. Det är en godkänd låt, men en aning fantasilös. Det samma gäller för The Shed (Subtle), som har en vad man kan kalla rytmisk melodislinga i verserna på samma sätt som L.A. Connection, men vars refräng är väldigt ointressant (I’m street walkin’, street walkin’/No talkin’, street walking/Night stalking, street walking/ No talkin’, I’m street walkin’, yeah/Street walkin’, street walkin’/Night stalking, street walking). Det sämsta spåret på skivan är dock Sensetive to Light, som är ett uppenbart försök att vara mainstream. Texten är oinspirerad, och det låter som någon form av partyrock. Förmodligen var det Blackmore, och inte Dio, som pushade på för låtar som dessa.

Det sista spåret på skivan är en smärtsamt vacker ballad – Rainbow Eyes. Den låter nästan som en folkvisa och påminner mer om den medeltidsrock Blackmore skulle ägna sig åt i sitt senare band Blackmore’s Night. Melodin är underbar, texten vacker och Dios röst har nog aldrig varit så härlig att lyssna på. Dio var en underbar ballad-skrivare. Genom sin karriär skrev han ganska få, men väldigt vackra ballader (Catch the Rainbow, Over and Over, This is your life och As long as it’s not about love).

Sammantaget så finns det en del ”filler-spår” på skivan, men i övrigt är den fylld med rockklassiker. Soundet är rent och snyggt, tack vare producenten Martin Birch. Men det blir aldrig för polerat, utan låtarna behåller ständigt sin råhet. Det är svårt att bedöma om det är Long Live Rock ’n’ Roll eller Rising som är Rainbows bästa skiva. Det kan jag egentligen inte bestämma mig för. Men helt klart rekommenderas detta album enormt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Old Ideas kom ut för några månader sedan. Tämligen snart efter släppet hade jag det nya albumet i min ägo, men har tvekat inför att skriva en recension här på bloggen. Jag har lyssnat på och insupit skivan flera gånger de senaste veckorna, men har haft svårt för att recensera den. Det beror på att Leonard Cohens verk är så mycket mer än vanliga album. När man recenserar ett Cohen-alster recenserar man dels en skiva, men också ett diktverk. För det är lyriken, texterna, som är det centrala i Cohens artistiska gärning. För mig kommer han alltid först och främst att vara en poet. Och han är en poet vars texter kan analyseras i så många lager att uppgiften nästan verkar omöjlig.

Albumet börjar med låten Going Home och redan här bjuds det på ett fascinerande motiv. Berättaren är Gud, Cohens själ eller varför inte Brahman? Cohen är ju som bekant buddhistisk jude, varför det gudomligas specifika identitet är öppet för tolkning. Cohen förklarar med denna text att det inte är han själv som skriver sångerna, utan att han bara reciterar det ”den gudomliga inspirationen” ger honom.

I love to speak with Leonard/ He’s a sportsman and a shepherd/ He’s a lazy bastard/ Living in a suit/ But he does say what I tell him/ Even though it isn’t welcome/ He just doesn’t have the freedom/ To refuse

Låten handlar också om döden. Titeln syftar på själens färd hem till Gud… eller världssjälen eller vad det nu vara må. Melodin är typiskt Cohenskt sömning och förtrollande, och produktionen känns väldigt organisk och levande jämfört med Cohens två senaste skivor, Ten New Songs och Dear Heather. De två föregångarna var väldigt präglade av syntslingor och datorprogrammerade komp. Men det enda som känns igen från dessa, är stråkslingan som till och från återkommer i låten. Textens motiv återkommer redan på nästa spår, Amen, och detta låter som någonting man skulle kunna höra på en dunkel bar i något centraleuropeiskt land. Kompet, de akustiska gitarrerna, banjon och den ensamma trumpeten viskar bakom Cohens raspiga röst som lamenterar livets yttersta timmar:

Try me again when the angels are panting/ And scratching at the door to come in

På samma tema fortsätter det. Show Me The Place släpptes som singel och har intressanta religiösa bilder. Specifikt är det Kristus som alluderas till.

Show me the place, help me roll away the stone/ Show me the place, I can’t move this thing alone/ Show me the place, where the Word became a man/ Show me the place, where the suffering began

Men denna symbolik har förmodligen också en mer personlig sida. Jag antar att Kristi uppståndelse, inkarnation och lidande är symboler för någonting annat – någonting som varje människa kan relatera till – ett förhållande som avslutas eller en vän som dör.

Även låtar som Come Healing har ett spirituellt tema. Just denna låt är ett av mina favoritspår från det nya albumet. Detta är ett av de tillfällen då en alldeles underbart vacker text förenas med en alldeles underbar melodi. Som pricken över i så bidrar The Webb Sisters med sina alldeles underbara stämmor. Låten har ett väldigt sakralt sound. Det låter som en utdraget psalm, en bön om helande av en trasig värld. Jag associerar snabbt till klassikern If It Be Your Will, en annan favorit. Cohen och systrarna Webb turas om att sjunga var för sig och tillsammans, och på ett subtilt sätt stegras känslan tills Cohen nästan ryter fram sitt vemodiga kärleksbudskap…

O, longing of the branches/ To lift the little bud/ O, longing of the arteries/ To purify the blood/ And let the heavens hear it/ The penitential hymn/ Come healing of the spirit/ Come healing of the limb

Men inte allt på skivan handlar om Gud och döden. Darkness är en mörk blues, med ett mullrande driv. ”The darkness” är depressionen, ett vanligt tema hos Cohen.

Crazy to Love You återkommer för första gången på årtionden den akustiska gitarren som grund. Den påminner mycket om det som Cohen gav ut på sina tidigaste skivor, som alla var gitarrdrivna. Vore det inte för den djupa, åldrade rösten så hade jag nästan trott att denna låt var från tidigt 70-tal. Detta är klassisk kärlekslyrik á la Cohen:

Had to go crazy to love you/Had to let everything fall/Had to be people I hated /Had to be no one at all

Skivan avslutas med en typiskt mörk Cohen-sång – Different Sides. Denna följer en tradition av låtar som The Law, Waiting for the Miracle eller By the Rivers Dark, med en väldigt mörk feeling. Different Sides handlar om ett komplicerat kärleksförhållande, och här blandas texter som kan likna ett äktenskpaligt bråk med mörka bilder om masssvält och svarta hav.

Cohens texter har alltid varit väldigt personliga. Han sjunger väldigt mycket om sig själv och nämner sitt eget namn i flera av sina låtar (Famous Blue Raincoat, Beacuse of och Going Home). Old Ideas handlar till stor del om teman som han behandlat tidigare, och därför är titeln passande. Men det är inte bara Cohen som funderat på döden, livet, kärleken, sex och religion tidigare. Detta är eviga teman. De är teman som berör alla människor. Därför fungerar hans högst personliga texter på ett större plan. Att lyssna på Old Ideas känns som att sitta bredvid en gammal vis man. Han ger lärdomar om livet genom att berätta om episoder ur sitt eget. Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. Han har ett radikalt kärleksbudskap, men ibland även vad som kan uppfattas som radikala åsikter. I några klassiska sånger uttalar han sig kritiskt om abort (The Future, Stories of the Street). Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

Old Ideas skiljer sig från Cohens senaste skivor. Dessa var, som sagt, tämligen beroende av syntetiska och elektroniska ljud. Men det nya albumet känns mycket mer levande. Här har vi ett tight band som subtilt och stilrent backar upp Cohens alltmer djupa, raspiga röst. Jag blev glatt överraskad och tycker att detta är Cohens bästa skiva sedan Ten New Songs, som kom för ungefär tio år sedan. På det hela taget så låter det som en mix av hans tidiga akustiska singer-songwriter-skivor och hans senare synthesizer-baserade alster. Det gör att skivan har ett ovanligt varierat sound för att vara Cohen. Jag kan inte annat göra än att ge högsta betyg.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »

Omslaget till Recent Songs

I slutet av 1960-talet gav sig poeten Leonard Cohen in i en karriär som singer-songwriter. Hans poetiska texter och akustiska gitarrarrangemang var en succé. Skivorna Songs of Leonard Cohen, Songs from a Room, Songs of Love and Hate och New Skin for the Old Ceremony var alla extremt starka album. 1977 slog sig Cohen ihop med demonproducenten Phil Spector och resultatet blev den udda och tämligen svaga Death of a Ladies’ Man, som dränkte Cohens röst i jazz-, rock- och funkarrangemang.

1979 återvände dock Cohen till det mer avskalade soundet som först gjort honom känd. Skivan är inte lika stark som hans tidigaste alster, men den har helt klart kommit lite i skymundan. Här blandar Cohen på ett sparsmakat sätt sin akustiska folkmusik med jazz och romsk musik.

Leonard Cohen

Vi finner de klassiska, gitarrdrivna poetiska verken – såsom den mystiska The Guests eller The Window med sitt religiösa språk. Men finns också några lite mer udda spår, såsom Humbled in Love, bluesiga Came so far for beauty eller trumpetdrivna The Lost Canadian (Un Canadien errant). Den starkaste låten tycker jag är The Gypsy’s Wife:

The silver knives are flashing
in the tired old cafe
A ghost climbs on the table
in a bridal negligee
She says, ”My body is the light,
my body is the way”
I raise my arm against it all
and I catch the bride’s bouquet
And where, where is my Gypsy wife tonight?

Skivans styrka ligger i dess variation. Balansen som inte alls förekom på Death of a Ladies’ Man, låter Cohen hålla sig inom sin bekvämlighetszon samtidigt som han testar lite nya grejer. Produktionen och de kompetenta musikerna bidrar till att göra detta till en typisk Leonard Cohen-skiva, med en liten twist. Det är inte bara en i mängden. Trots att Cohens  fyra första skivor är hans starkaste, så är det svårt att skilja dem åt. De låter alla ungefär likadant. Det var tid för honom att utvecklas. Och här gör han det på ett framgångsrikt sätt.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

No Need to Argue

The Cranberries är ett irländsk alternativpopband som hade sin storhetstid under tidigt nittiotal. De kom från staden Limerick, som trots sin vits-association är en väldigt trist håla. Bandet består av Mike Hogan (bas), Noel Hogan (gitarr), Fergal Lawler (trummor) och Dolores O’Riordan (sång).  No Need to Argue var bandets andra album, och kom 1994. Albumet har ett tidigt nittiotalssound, som bl.a. märks i låten Zombie, som har en grungeig feeling. Men det är ett positivt nittiotalssound, och inget man kan sätta tönt-stämpel på. Bandets frontfigur är O’Riordan och det är förmodligen hennes säregna röst de flesta associerar gruppen med. Hon ger ett starkt intryck, och har en mycket unik sångröst. Hon lyckas kombinera attityd med skörhet. Och hennes intelligens lyser igenom i texterna, vilket jag uppskattar. Albumet är tämligen varierat, även om det är övervägande folkviseinspirerade ballader i rocktappning som dominerar.

Skivan inleds med den vackra Ode to My Family, där O’Riordans knivsskarpa röst är gör sig väldigt bra i en len melodi. En vacker stråksektion i bakgrunden förstärker den nostalgiska stämning som finns i texten. I Can’t Be With You är en av flera lite mer upptempo och traditionella poplåtarna. Första hälften av No Need To Argue är väldigt stark, och den suggestiva låten Twenty One kommer tyvärr lite i skymundan bland det övriga låtmaterialet.
Den stora singelhiten från skivan var Zombie och det är faktiskt min favorit. Ett ganska tungt gitarriff backar upp O’Riordans imponerande framförande. Texten handlar om konflikten på Nordirland och är genial i sin enkelhet:

It’s the same old theme since 1916.
In your head, in your head they’re still fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns.
In your head, in your head, they are dying.

– ur Zombie

The Cranberries

”1916” syftar på påskupproret på Irland 1916, som kan sägas vara starten på den irländska befrielsen (trots att det var ett blodigt nederlag för irländarna). Denna låt berör mig fortfarande trots att det var åratal sedan jag hörde den för första gången. Jag är själv 50% irländare, och blir löjligt sentimental av allt som har med Irland och dess sorgliga historia att göra. Så förmodligen är det denna sentimentalitet som spökar igen. Men efter Zombie så sjunker kvalitén på låtarna ett tag. Det är först på albumets nioende spår som det tar fart igen. Hitsingel Ridiculous Thoughts är en välproducerad poplåt med en melodi och refräng som sätter sig. Texten handlar, som många av låttexterna på skivan, om besvikelse. Denna gång över ett dålig förhållande. Det irländska musikarvet visar sig på låtar som Dreaming My Dreams – som är ännu en melankolisk ballad med en mycket vacker melodi – och Daffodil Lament, som mot slutet övergår i någon Enya-liknande new age-musik. Men jag uppskattar det. Liksom den stämningfull och vackra avslutning No Need to Argue.

Albumet var en stor succé 1994 och skulle bli bandets mest sålda album någonsin. Efter detta har man inte hört så mycket av The Cranberries och de tillhör väl på många sätt den där speciella 90-talsnoslagin. Men jag tycker de är mer än så. Framför allt No Need To Argue. Det är en mogen pop/rock-platta, fint producerad med ett gäng kompetenta musiker och framför allt några riktigt klassiska låtar.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Omslag till Reality killed the video star

Robbie Williams tillhör helt klart mina ”guilty pleasures”. Han har en märklig förmåga att charma även den mest svårflörtade (inte för att jag skulle vara så särdeles svårflörtad, but you get my point). Han är en oemotståndlig entertainer, vilket jag fick bevittna då jag såg honom live 2006. Showen han bjöd på var fulländad och mycket underhållande. Williams är väldigt begåvad, även om man anser honom vara en ytlig smörsångare. För det är han till viss del, det vore löjligt att hävda något annat. Skivan Reality Killed The Video Star kom 2009 och är kanske inte ett mästerverk. Men det är en stark och modern popskiva.

Starkast tycker jag de mer tempofyllda låtarna är. Bodies är en riktigt bra poplåt och förmodligen den bästa låten på skivan. Do You Mind? är en tafatt hyllning till The Rolling Stones, men det gör mig inget. The Last Days of Disco och Difficult for Wierdos är två av de bästa låtarna. De har båda ett elektroniskt retrosound som känns lite 80-tal på ett fint sätt.

Williams live

Det är sina ballader som Williams är mest känd för. Bland hans största hits finns klassikerna Angels, Feel, Come Undone med flera. Och till viss del är han faktiskt en smörsångare. Men bara till viss del. För jag tycker faktiskt han gör mycket bra musik. Hans begåvning för att komponera låtar är lika tydlig på Reality Killed The Video Star som på vilken som helst av hans tidigare alster. Men vad gäller denna skiva, så tycker jag tyvärr att balladerna är lite slätstrukna. You Know Me har en härlig 60-talskänsla, men är i övrigt ganska ospännande. Morning Sun och Blasphemy är tämligen tråkiga, vilket jag tror beror mest på arrangemangen.

Skivan lider tidvis av banala texter, vilket exemplet nedan får exemplifiera:

The Egyptians built their pyramids
The Romans did what they did
[…]
What’s so great about the Great Depression?
[…]
It’s not a blast for me,
It’s blasphemy

– ur Blasphemy

Nä, det är inte smart. Det är dumt. Lika dumt som när Axl Rose i låten Civil War frågade ”What’s so civil about war anyway?”. Personer som inte kan leka med ord ska inte hålla på med ordlekar.

Robbie Williams är en artist med ett sort antal hits i bagaget. Och med det menar jag inte bara singlar som sålt väl. För trots att han är väldigt kommersiell och har en stor publik så tycker jag att hans poplåtar har en artistisk kvalité som är något över det normala. Han är inte en i mängden av popsnören, utan har en integritet, ett konstnärskap och ett eget sound, som gör att han i min åsikt ligger han på samma nivå som exempelvis Madonna. Att han numera har hängt med ett tag bidrar naturligtvis till denna position. Denna skiva ger prov på denne Robbie Williams, utan att för den delen vara något sensationellt. Det finns ett gäng starka spår, som nämnda Bodies och Difficult for Wierdos. Bortsett från små detaljer såsom några pinsamt dåliga textrader så är Reality Killed The Video Star en ytterst trevlig och oförarglig, ibland till och med riktigt, riktigt bra popskiva.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

March Or Die

Detta är kanske Motörheads mest kontroversiella och utskällda album, bland deras fans. Sedan 1977 hade Lemmy Kilmister & Co gett en stadig ström var stenhårda, punkinfluerade heavy metal-skivor. Ace of Spades är naturligtvis deras mest kända, men album som Bomber eller Orgasmatron hör till mina favoriter. March Ör Die anklagades då den kom ut 1992 för att vara ett försök att vara komersiell. Och visst ligger det något i det. Soundet är väldigt lättlyssnat jämfört med tidigare. Låtarna har inte ett lika hektiskt tempo, utan snarare ligger fokus på tunga riff och melodier. Just melodier är ett problem. Sångaren/bassisten Lemmy har en väldigt säregen röst, som inte fungerar så bra när det gäller mer melodiösa sångslingor. Men trots att skivan inte är lika punkig och aggressiv som tidigare (och senare) Motörhead-alster, så gillar jag den ändå. Den är udda, vilka ofta uppskattas i min bok. Dessutom finns det ett gäng starka låtar på den. Inget tal om den saken.

Mikkey Dee, Lemmy och Phil Campbell

Inledande Stand är tämligen lättglömd, med covern på Ted Nugents Cat Scratch Fever är inte så förskräcklig i verkligheten som man kan tro. Phil Campbell tunga version av riffet sätter sig verkligen. Ett tungt riff har också låten Bad Religion, som förmodligen är min favorit på skivan. Riffet är blytungt och Lemmys text är genial. Det är en svidande och ursinnig kritik mot religiösa hycklare och hatgrupper. Som troende blev jag först en smula stött av texten, men vid närmare granskning så har jag omvärderat den. Låten angriper inte religiösa människor i allmänhet, utan riktar in sig särskilt hatiska grupper. Som t.ex. Ku Klux Klan. Det är så jag tolkar textraderna om ”evangelistic nazis” och ”burning crosses to illuminate my nights”. Texten är mäktig, skriven så att den låter som hämtad ur King James Bible:

If there be such a being
Then thou art Anti-christ
Turn men against their children
Turn beauty into vice
I say thy God shall smite thee
He will perceive thy lust
His wrath shall fall upon thee
Thou that betray his thrust

– ur Bad Religion

Här kan man ju nästan tolka Lemmy som att han faktiskt menar att Gud existerar, eftersom denne Gud skall straffa dem som förråder honom, som texten påstår. Jaja, jag tror knappt Lemmy har särskilt mycket till övers för religion i allmänhet, men här är det som sagt extremister han ger sig på.

Lemmy på scen

Andra starka låtar på skivan är bluesiga You Better Run och balladen I ain’t no nice guy, som är en duett med Ozzy Osbourne och har Slash på gitarr. Med finns också en cover på Ozzys Hellraiser (som Lemmy var med ock skrev åt Ozzy). Tyvärr fungerar inte den väldigt Ozzy-aktiga melodin till Lemmys röst. De slaktar den. Det avslutande titelspåret är blytungt och episkt. Det är en fin och suggestiv avslutning på ett ojämt album. Jag gillar dess variation och det finns en hel del bra låtar på den. Men också en hel del som är lättförglömliga eller rätt taskiga.

För övrigt var detta den första Motörhead-plattan med svenske trummisen Mikkey Dee. Han spelade dock bara på en låt på skivan (Hellraiser), men har sedermera medverkat på ytterligare 10 album. Tommy Aldrige (Ozzy, Whitensake) spelade på de övriga låtarna.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

Older Posts »