Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Nyheter’ Category

Och så kom då dagen som man bävat så inför. Den gamle poeten och sångaren; min absoluta favorit; mannen ”born with the gift of a golden voice”; Leonard Cohen… Död.

I min mening var han den bästa låtskrivaren och poeten någonsin. När Bob Dylan fick Nobelpriset i Litteratur tyckte många att det var en form av gubbig populism. Jag tänkte själv att om någon musiker skulle fått priset så borde denne ha varit Cohen. Jag tycker att Cohens lyrik inte är lika brokig som Dylans mycket mer raka politiska texter. Där Dylan hade en känsla av stream of consciousness så var varje ord som Cohen använde noga övervägt och hans texter bearbetas ofta i flera år innan de såg dagens ljus.

Trots att de ofta kännetecknades av melankoli så var hans sånger också fyllda av hopp. Varje gång jag har haft perioder av mörker i mitt liv, så har Cohen kunnat sätta ord mina känslor och givit mig hopp. Liksom orden från en gammal vis man (”a sage, a man of vision” om man så vill). För mig blev han närmast ett slags Gandalf eller Obi-Wan Kenobi (om ni ursäktar den banala jämförelsen). Han lade tonvikten på vad som var verkligt viktigt. Till skillnad från Dylans mycket politiska och moralistiska texter så hävdade Cohen att mänsklighetens småaktiga bekymmer var meningslös i det långa loppet. Politik hade en högst marginell roll i hans poesi. I stället var det kärleken, förlåtelsen och hoppet som kännetecknade hans musik. Hans teman var av mer spirituell art och han talade om de eviga och metafysiska sanningarna om vad det innebär att vara människa. Eller för att använda hans formulering i The Future: ”I’ve seen the nations rise and fall. Heard their stories, heard them all. But love’s the only engine of survival.”
När kärleksrelationer tagits slut har jag funnit tröst i rader som ”Looks like freedom, but it feels like death. It’s something in between I guess.” När jag lämnade en ganska strikt frikyrklighet fanns det hopp i ord som ”And the dealer wants you thinking that it’s either black or white. Thank God it’s not that simple.”

Och också nu när man känner sig deprimerad över världsläget efter att en narcissistisk psykopat valts till USA:s president så finns det alltid låtar som Democracy. Även när det är som mörkast finns hoppet kvar: ”I’m junk but I’m still holding up this little white bouquet..”

En av hans mest kända textrader illustrerar hur det är våra brister och de små felen runtomkring oss som gör oss till det vi är. Det finns ett accepterande av att mänskligheten inte är perfekt och att vi inte ska blunda inför detta. ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Jag upptäckte Cohen tack vare mina föräldrar. När jag var tonåring lånade jag min pappas skivor I’m Your Man och The Future. Eftet ett tag insåg jag också att mamma hade hans tidigare album Songs from a Room och Songs of Love and Hate på LP. Jag har numera hela hans diskografi. Hela hans produktion är väldigt stark och även hans sämsta skivor, såsom Dear Heather eller Death of a Lady’s Man, har fantastiska texter och melodier. Där är det bara produktionen som sviker honom något.

Leonard Cohens texter var genomgående väldigt personliga. Ofta refererade han till sig själv och nämnde sitt eget namn i texterna. Men de faller aldrig ner i navelskådning. Till skillnad från många andra artister där texterna ibland kan vara närmast dagbokslika så ger Cohens personlighet oss snarare en unik vinkel på teman som är eviga. Alla har vi brottats med frågor om döden, livet, kärleken, sex och religion. Jag skrev i min recension av skivan Old Ideas:

Men han vägleder inte och ger inga direkta råd. Istället lyfter han bara dessa grundläggande frågor och problem och ber lyssnar fundera över dem ännu en gång. Cohen har tydliga åsikter och vill påverka sin omvärld. Detta har präglat hela hans karriär. […] Men oavsett hur radikalt hands budskap än är, så predikar han aldrig. Han ställer frågorna, och vi får fundera på svaren.

När min pappa fick reda på att Cohen gått bort skrev han till mig:

He could reach into every corner of our personal universe. He embodied the cosmos of the human condition. He performed at Globen theatre in Stockholm where we saw and heard. A sea of grey-haired souls inside their memories inside their minds. But then I saw beside them, their daughters and their sons, late teens and early adults, transfixed by Leonard’s songs. And they wept, they cried. I saw them.

Jag såg Leonard Cohen live en gång i Göteborg. Det var en fantastisk upplevelse. Trots att han var närmare 80 år så var han full av glädje och energi. Han var ödmjuk och humoristisk. Och han var närvarande.

Och även om det är en stor förlust att han inte är kvar för att ge oss nya sånger och dikter kommer det alltid finnas nya lärdomar att få och nya guldkorn av upplysning att finna i den skatt av visdom som är hans livsverk.

Nedan följer ett litet axplock av hans fantatsiska formuleringar:

One of Us Cannot Be Wrong

I showed my heart to the doctor: he said I just have to quit.
Then he wrote himself a prescription,
and your name was mentioned in it!
Then he locked himself in a library shelf
with the details of our honeymoon,
and I hear from the nurse that he’s gotten much worse
and his practice is all in a ruin.

Avalanche

I have begun to long for you,
I who have no greed;
I have begun to ask for you,
I who have no need.
You say you’ve gone away from me,
but I can feel you when you breathe.

Famous Blue Raincoat

If you ever come by here, for Jane or for me
Your enemy is sleeping, and his woman is free.
Yes, and thanks, for the trouble you took from her eyes
I thought it was there for good so I never tried.

A singer must die

Now the courtroom is quiet, but who will confess.
Is it true you betrayed us? The answer is Yes.
Then read me the list of the crimes that are mine,
I will ask for the mercy that you love to decline.
And all the ladies go moist, and the judge has no choice,
a singer must die for the lie in his voice.

And I thank you, I thank you for doing your duty,
you keepers of truth, you guardians of beauty.
Your vision is right, my vision is wrong,
I’m sorry for smudging the air with my song.

Everybody Knows

And everybody knows that the Plague is coming
Everybody knows that it’s moving fast
Everybody knows that the naked man and woman
Are just a shining artifact of the past

If It Be Your Will

If it be your will
That I speak no more
And my voice be still
As it was before
I will speak no more
I shall abide until
I am spoken for
If it be your will

The Future

You don’t know me from the wind
you never will, you never did
I’m the little jew
who wrote the Bible
I’ve seen the nations rise and fall
I’ve heard their stories, heard them all
but love’s the only engine of survival
Your servant here, he has been told
to say it clear, to say it cold:
It’s over, it ain’t going
any further
And now the wheels of heaven stop
you feel the devil’s riding crop
Get ready for the future:
it is murder.

Closing Time

I loved you for your beauty
but that doesn’t make a fool of me:
you were in it for your beauty too
and I loved you for your body
there’s a voice that sounds like God to me
declaring that your body’s really you
And I loved you when our love was blessed
and I love you now there’s nothing left
but sorrow and a sense of overtime
and I missed you since the place got wrecked
And I just don’t care what happens next
looks like freedom but it feels like death
it’s something in between, I guess
it’s closing time

Come Healing

O longing of the branches
To lift the little bud
O longing of the arteries
To purify the blood

And let the heavens hear it
The penitential hymn
Come healing of the spirit
Come healing of the limb

A Street

The party’s over
But I’ve landed on my feet
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

So let’s drink to when its over
And let’s drink to when we met
I’ll be standing on this corner
Where there used to be a street

Treaty

I heard the snake was baffled by his sin
He shed his scales to find the snake within
But born again is born without a skin
The poison enters into everything

And I wish there was a treaty we could sign
I do not care who takes this bloody hill
I’m angry and I’m tired all the time
I wish there was a treaty, I wish there was a treaty
Between your love and mine

Read Full Post »

xf1

Den observante har kanske sett att Mulder och Scully prytt mitt sidhuvud sedan en tid tillbaka. Detta p.g.a. den kommande återkomsten av en av tidernas bästa TV-serie. Läsare av denna blogg bör vara bekant med mitt intresse för serien. Om icke så beger er snarast till mitt Tema: The X-Files som jag körde för ett par år sedan.

I våras skrev jag om att det ryktades om att Fox planerade en ny omgång av serien som legat i graven sedan 2002. Mycket har hänt sedan dess. I mars kungjordes det att sex nya avsnitt skulle spelas in. Dessa filmades under sommaren. Jag är oerhört förväntansfull, trots att jag vet att det kan bli en katastrof. Senaste filmen hade potential, men flera problem. Och seriens skapare Chris Carter har egentligen inte gjort något annat sedan serien lades ned. Och trots att han alltid varit seriens kreativa överhuvud så har inte alltid hans manus eller regi varit särskilt  starka. Så trots att jag hoppas och tror på en succé så kan det bli pannkaka.

xf2

Vad vet vi då om den kommande serien?

xf3Vad gäller skådespelarna så återvänder naturligtvis David Duchovny och Gillian Anderson. Men också Mitch Pileggi som deras vresige chef Skinner. Och förvånande nog även William B. Davis som The Cigarette Smoking Man. Även Bruce HarwoodTom Braidwood och Dean Haglund återvänder som The Lone Gunmen. Smoking Man och The Lone Gunmen dog samtliga i den sista säsongen av TV-serien, men återvänder ändå. Jag hoppas man löser detta på ett snyggt sätt. I den numera icke-kanoniska serietidningen The X-Files Season 10/11 återvände dessa karaktärer också från de döda. The Smoking Man kom tillbaka i form av någon utomjordisk klon-grej och det visade sig att the Gunmen fejkat sin död. Jag undrar hur Carter o Co. ska lösa det. Lite trevligt är det också att Sheila Larken återigen gästar som Scullys mamma Margaret och att Annabeth Gish kommer dyka upp som Agent Reyes. Jag hade dock föredragit ett gästspel från Robert Patricks agent Doggett.

Bland de nya ansiktena finner vi Joel McHale (från Community), Lauren Ambrose (från Six Feet Under), Rhys Darby (som är briljant i What We Do in the Shadows!) och X-Files-Files-poddaren Kumail Nanjiani som fått en liten roll i ett avsnitt.

Man har fått tillbaka några riktigt stora namn bakom kameran också och för regi och manus står idel X-Files alumni. Det man gjort annorlunda denna gång är att den som skrivit avsnittets manus också får stå för dess regi. Nedan följer avsnittens titlar, samt vem som står för manus och regi:

  1. My Struggle: Chris Carter 
  2. Home Again: Glen Morgan 
  3. Mulder and Scully Meet the Were-Monster: Darin Morgan
  4. Babylon: Chris Carter
  5. Founder’s Mutation: James Wong
  6. My Struggle II: Chris Carter (Story av: Chris Carter, Margaret Fearon, Anne Simon)

Jag är mest exalterad över att Darin Morgan återvänder med avsnitt tre. Han är något av ett geni faktiskt och har skrivit manus till tre av de mest klassiska avsnitten; Humbug, Clyde Bruckman’s Final Repose och Jose Chung’s From Outer Space. Han hade en förmåga att vända och vrida på X-Files-formatet, injicera absurd humor och en hel del filosofiska frågor. Jag ser fram emot hans avsnitt väldigt mycket. Enligt Duchovny ska avsnittets monster vara en ”were-lizard”… vad det nu än är…

Dessutom återvänder kompositören Mark Snow!

xf4

Vad kan man tänka sig att dessa avsnitt kommer handla om då? Glen Morgan återvänder med vad som det ryktas ska vara en uppföljare till det klassiska avsnittet Home som han skrev tillsammans med James Wong. Jag funderar på om detta dock stämmer och om inte internet har blandat ihop det faktum att serietidningen The X-Files Season 11 har exakt en sådan uppföljare med samma titel – Home Again.  Annars är det ju ett väldigt sammanträffande. Avsnitt ett och sex ska tydligen vara s.k. mythology-avsnitt som kretsar kring utomjordingars planer att kolonisera jorden med hjälp av ljusskygga mänskliga krafter och myndighetsorganisationer. Darin Morgans avsnitt kommer förmodligen lägga betoningen på humor, att döma av den Abbott & Costello-liknande titeln och hans tidigare bidrag till serien.

Det har talats om att Mulder och Scully inte kommer ha en kärleksrelation längre. Förvisso har Duchovny sagt att de två ska vara ett par, men ha separaterat (eller nått… se tredje YouTube-klippet längst ned). Är det möjligt att de hittar tillbaka till varandra under seriens gång? Ett problem jag hade med senaste filmen I Want To Believe var att Mulder och Scully var ett vanligt par som tydligen bodde ihop. Under seriens gång så var deras relation ömsom platonisk ömsom flörtig på ett unikt sätt och detta gick förlorat i senare säsonger och i filmen då de två blev ett kärlekspar. Jag skulle helst se att de inte kommer vara ett par. Då kan vi få en intressant återförening mellan dem.

xf5

Joel McHale ska spela en konservativ webb-TV-personlighet som kontaktar Mulder. De delar förmodligen ett intresse för konspirationsteorier. I de bilder som släppts verkar Mulder till en början se ut som en slashas, men verkar skärpa till sig när han och Scully får tillbaka sina jobb på FBI. I trailers och teasers som släpps skymtar vi också vad som verkar vara flashbacks till 40-50-talen – kan det vara Roswell? I övrigt verkar den nya serien bjuda på klassiska X-files-ingredienser; aliens, UFON, monster, Scully i scrubs, ficklampor genom dammiga lokaler, konspirationer, action och framför allt stora mysterier. Allt (utom Scullys något platta frisyr) ser lovande ut!

Trailer:

Teaser:

Intervjuer från NY Comic Con:

Läs gärna mina inlägg på Tema: The X-Files:

Dessutom: X-Files Season 10 nr 1 – 8, samt nr 9 – 18

Read Full Post »

Ursäkta den klickbate-iga rubriken. Men jag har fått nog! Eller det är nog att ta i. Men Hasse Aro, eller egentligen TV4, är de senaste i raden av svenska mediaföretag som imiterar introt till TV-serien True Detective. Jag bryr mig egentligen inte. Har bara lagt märke till det återkommande bildspråket i de mest skilda sammanhang. Nedan ser ni introt till första säsongen av HBO:s succéserie. Sedan har ni imitatörerna, TV4, Anton Nordqvist, SVT och sist men inte minst Norstedt!

Originalet:

Och kopiorna:

Hasse Aros Brottsplats Sverige-trailer (får inte inbäddningen att funka, men öppna i ny flik för att se eländet!)

http://www.tv4play.se/iframe/video/3200820?starttime=0

Alfred Nordqvist kaffereklam

SVT Val 2014-intro (Se för Guds skull inte hela valvaken! Det var ändå inget bra slut.)

Svart Gryning av Cilla och Rolf Björlind

Svart gryning

Hör jag någon ropa ”PLAGIAT”?

Read Full Post »

bs ozzy iommi live

I slutet av förra veckan kungjordes det att Black Sabbath – bestående av Ozzy Osbourne, Tony Iommi, Geezer Butler och en vikarierande trummis – nästa år ska dra ut på sin siste turné. Någonsin. Såväl promo-bilden (nedan) och den fåniga YouTube-filmen hamrar in budskapet att efter denna turné så är det definitivt slut. Punkt. Slut.

sabbathend1

Men det finns anledningar till att vara skeptisk. Det är inte första gången bandet eller sångare Ozzy Osbourne tillkännagivit sina pensionsplaner. 1992 åkte Ozzy ut på sin No More Tours-turné, men hans pensionsperiod blev inte lång.

1999 så var Black Sabbaths The Last Supper-turné deras sista, men redan 2001 var de tillbaka på scenen. 2006 efter att bandet valts in i både den amerikanska och brittiska Rock n Roll Hall of Fame så ryktades det också om att bandet skulle lägga ned. Faktum var att ryktet visade sig stämma till viss del. Efter ett ganska inaktivt decennium (dvs. många turnéer, men inget nytt material) tillsammans med Ozzy så återförenades Iommi och Butler med Ronnie James Dio och Vinnie Appice ägnade sig åt Heaven & Hell-projektet i några år (medan Ozzy släppte solo-material).

Bandet i samband med presskonferensen 11-11-11

2009 blev Tony Iommi stämd av Ozzy, som ville ha 50% av bandets rättigheter. Här såg ett fortsatt samarbete mellan de två ganska mörkt ut. Efter Ronnie James Dios död ryktades det om en återförening av originalbandet. Absolut inte, kom det från flera av medlemmarna. Var detta slutet? Nej, naturligtvis inte det heller. Trots återkommande rykten och officiella bekräftelser på att Black Sabbath är slut och finito så har bandet aldrig lyckats hålla vad de lovat.

Men med det sagt så kan detta mycket väl innebära slutet. Skillnaden nu jämfört med tidigare är åldern på bandets medlemmar. De börjar alla närma sig 70. Och Tony Iommi förklarade enligt Rolling Stone nyligen att han, efter att ha kämpat mot cancer de senaste åren, inte klarar av att turnera mer. Och om Iommi inte orkar turnera mer så kommer det inte bli fler turnéer. Jag sörjer dock inte detta så himla mycket, så länge vi får nytt låtmaterial. Det tror jag Iommi aldrig kommer sluta med – att skriva låtar. De snart tjugo åren som gått sedan original-Sabbath återförenades 1997 har varit väldigt knapert vad gäller nytt material. Två låtar släpptes ’97, en demo spelades på några gig 2001 (Scary Dreams) och ett album kom först 2013.

Tony Iommi

Jag tror att de kommer genomföra denna turné och sedan ligga lågt ett tag. Ozzy kommer släppa ett nytt soloalbum. Och sedan kommer något att ske. Något i stil med ett exklusivt framträdande, kanske släpps ett album eller en EP. Eller kanske en liten mini-turné? Vem vet? Men att det definitivt skulle vara slutet tror jag inte riktigt på.
Jag har svårt att tänka mig att någon av medlemmarna verkligen vill gå i pension. Visst, de kanske inte orkar turnera. Men att jag har svårt att tänka mig någon såpass kreativ som Iommi sitta och inte skapa musik.

Men med det sagt -kommer de till Sverige kommer jag vilja se dem. Jag såg dem i Globen 2005 (med Bill Ward på trummor), Heaven&Hell 2009, Ozzy solo på SRF 2011, Ozzy & Friends på Stadion 2012 och Sabbaths 13-turné på SRF 2014. Alla dessa konstellationer har bjudit på minnesvärda konserter och visst vore det trevligt att se bandet igen en sista gång.

Read Full Post »

trigger1

Om en dryg vecka släpps Anthony Horowitz James Bond-bok Trigger Mortis, den 41:a fortsättningsromanen efter Ian Flemings död (om man utöver den ”ordinarie serien” räknar de sex Young Bond-böckerna, de tre Moneypenny Diaries-böckerna, John Pearsons 007-biografi och de sju novelizations som skrivits). Jag ser fram emot boksläppet. Under se senaste åren har Ian Fleming Publications frångått sin tidigare strategi att låta en och samma författare skriva flera äventyr (Gardners 14 st, Bensons 6 st), utan har istället låtit någon mer respekterade författare få skriva fristående böcker. Hittills har två av tre försök – Sebastian Faulks Devil May Care och William Boyds Solo – blivit mycket lyckade. Horowitz har tidigare skrivit en fortsättningsroman om Sherlock Holmes som av allt att döma ska ha gjort Arthur Conan Doyles litterära arv rättvisa. Beslutet att låta den nya boken utspela sig direkt efter Goldfinger år 1957 och att den delvis är baserad på opublicerat Fleming-material är spännande. Den synopsis som släppts tyder på ett klassiskt 007-äventyr. De tidigaste recensionerna har också lovat gott. So far so good.

trigger2Det finns dock små orosmoln på horisonten. Horowitz har sagt att hans favoritbok är Goldfinger, som enligt mig är en av Flemings svagare böcker. Det är en bok som saknar en egentlig identitet, den har inga bra kvinnliga karaktärer och den sista tredjedelen är ganska halvtaskigt skriven (för en mer utförlig analys, läs min recension). Att Horowitz i den kommande boken kommer återintroducera Pussy Galore kan vara en dålig idé. Hon är en av Flemings sämsta kreationer och förmodligen den kvinnliga karaktär som åldrats sämst sedan publiceringen (bl.a. omvänder Bond henne från hennes homosexualitet…). Jag har svårt att se hur ett Ian Fleming-fan kan placera Goldfinger högst på rankinglistan. Det är vanligt att personer som sett ett par James Bond-filmer brukar säga att Goldfinger är den bästa filmen, men en ”riktig finsmakare” vet bättre och kan se bortom filmens kultstatus. Jag funderar på om Horowitz låtit sig påverkas av just den status som filmen Goldfinger har. Men detta är förstås bara spekulationer från en fan boy.

trigger4

Ett större problem är de uttalanden författaren gjort om Daniel Craig-erans Bond-filmer. Man kan kritisera Skyfall (bovens plan var minst sagt långsökt och komplicerad), men den kritik Horowitz framför tycker jag är illavarslande. Han har sagt:

Bond is weak in it. He has doubts. That’s not Bond. Secondly, the villain wins. The villain sets out to kill M – the film finishes with the villain killing M. So why have I watched it?

Hans kritik mot filmen är att Bond visar sin svaghet och att det ”inte är Bond”. Horowitz glömmer då den Bond vi möter i Flemings Casino Royale, On Her Majesty’s Secret Service, You Only Live Twice och The Man with the Golden Gun. I YOLT beskriver Fleming hur en deprimerad Bond misslyckats med två uppdrag. Just den boken var en av Skyfalls huvudinfluenser.

trigger3

Horowitz går vidare med kritik mot de SPECTRE-trailers som visats:

I’m looking at the trailer and I am seeing a photograph of Bond’s family. The mum and the dad are in there and their faces are missing because the picture has been burned in a fire. This is going to be to do with his family background, and I know the fans are all terribly excited to know more, but I’m saying, “Don’t tell me, I don’t want to know.” I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.’

Vi har sett Bond ”act, kill, win” i 99,9 % av de filmer och böcker som gjort om honom. Det Craig-eran gör är att försöka revitalisera formatet och ta vara på aspekter av Flemings skapelse som inte tidigare fick plats. Om vi i Trigger Mortis återigen bjuds på en oövervinnerlig Bond, den som vi mött i majoriteten av fortsättningsromanerna, så kommer boken kännas högst irrelevant. Man måste som författare våga bjuda på något nytt. Och det karaktären Bond behöver är lite karaktärsutveckling och realism. Och visst, vi vill kanske inte veta allt för mycket av hans bakgrund – det skulle ta bort mycket av mystiken – men det skadar inte att låta Bond bli en lite mer ”fleshed out” karaktär. Dessutom har Horowitz fel i sak; det brända fotografiet föreställer inte Bonds föräldrar utan hans tillfällige förmyndare Hannes Oberhauser (en Fleming-skapelse) och dennes son Franz.

Jag hoppas innerligt att dessa kommentarer inte tyder på en allt för ytlig och repetitiv bok (i stil med Goldfinger). De bättre Bond-böckerna är de där han känns mer mänsklig, även i fortsättningsromaner som Colonel Sun, Death is Forever, SeaFire, High Time to Kill eller Solo. Supermänniskan Bond har mer att göra med Roger Moore-filmerna än med Ian Fleming.

 

Read Full Post »

Det-som-inte-dodar-oss-Millennium-Del-4

Jag är inte den som gärna kommenterar aktuella kulturdebatter. Men den senaste tiden så har en debatt ägt rum som jag tycker är helt absurd och som på många sätt visar hur långt efter Sverige ligger på vissa fronter. Debatten har varit hätsk, trots att det rört sig om någonting såpass trivialt som en ny deckare. Men populärkultur har en förmåga att engagera och uppröra, vilket gör fenomenet så fascinerande.

Debatten har i princip gått ut på att författaren David Lagercrantz skrivit en fjärde del i den bortgångne Steig Larssons Millennium-serie. Detta på uppdrag av förlaget Norstedts. Vänner och bekanta till Larsson, samt författarkollegor och andra kulturpersonligheter, tycker inte att det är okej att någon annan tar över en död författares karaktärer. Visst, man kan tycka att utgivningen av Det som inte dödar oss främst är ett tecken på Norstetds girighet. Och det är det. Men bokens kritiker har i pricip spytt negativa superlativ över det faktum att någon annan haft mage att hitta på en ny historia kring de fiktiva figurerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

steig

SvD pratade med fyra kända svenska författare. Håkan Nesser tycker att Norstedt och Lagercrantz ”förlorar heder”. Ganska måttligt uttryckt kan man tycka. Maj Sjöwall säger:

Det är förfärligt. Att någon annan människa skulle ha tagit över våra karaktärer är helt otänkbart. Det sitter i hjärnan på oss som skapat dem. Man får inte glömma bort att de utvecklas under många år. Vi levde med dem i tio år.

Detta från en författare som sett sina karaktärer Martin Beck och Gunvald Larsson bli karikatyrer i närmast 30 TV4-producerade TV-filmer. Hur mycket har Haber/Persbrandt-serien gemensamt med Sjöwall/Wahlöös ursprungliga romaner? Var finns samhällskritiken och socialrealismen i dessa massproducerade och klichéfyllda deckare? Att någon annan skulle ta över deras karaktärer är alltså helt otänkbart? Jag undrar hur många av de som sett Beck-filmerna som ens känner till de fantastiska böckerna från 60-talet.

Men det blir värre. Den vanligen så kloke Leif GW Persson menar att Lagercrantz ”snott en död människas identitet”. Och Henning Mankell, förmodligen den svenska författare som mer än någon annan har ”sold out” med de bottenlöst usla Wallander-filmerna med Krister Henriksson, skräder inte på orden. Lagercrantz har i princip sålt sin själ till Satan och ”sålt ut sin trovärdighet”. Ironin i detta uttalande är hejdlöst. Den nya boken bygger också på en ”fuskprincip”, vad nu det innebär.

david-lagercrantz-pengar

Men dessa reaktioner är, trots deras hyckleri, ändå ganska milda jämfört med det Steig Larssons barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom skrev i DN för ett par veckor sedan. De kallar det för gravplundring. De höjer också Larssons författarskap till skyarna in absurdum då de skriver:

I sin artikel i Expressen den 21 juni ger Erland och Joakim Larsson exempel på hur andra författarskap har gått vidare efter upphovsmännens död. De nämner Ian Fleming och Agatha Christie som exempel. Hur kan de över huvud taget jämföra Stiegs romanprojekt med dess sociala udd med två renodlade nöjesförfattare? Har inte Erland och Joakim läst Stiegs böcker så bra att de inser att han ville något mer med sitt författarskap än bara att roa för stunden?

Jag har alltid haft svårt för då man gör en uppdelning mellan fin- och fulkultur. Visst, Larssons böcker är fulla av samhällskritik och han hade helt klart ett budskap han ville få ut. Men hans böcker är fortfarande populärkultur, spänningsböcker och nöjesläsning. Han kommer inte gå till historien som Sveriges svar på George Orwell , Charles Dickens eller Ray Bradbury. Jämfört med dessa är Larsson ”en renodlad nöjesförfattare”. Att barndomsvännernas argumentation helt saknar logik demonstrerar också av citatet:

Lek med tanken att Stieg varit i livet. Skulle han då verkligen ha ringt just David Lagercrantz när Norstedts behövde en fjärde bok?

DN:s Lotta Olsson bidrar dock med ett i stort välskrivet inlägg i debatten. Hon poängterar att Larssons främsta kvalitéer var som spänningsförfattare, men att han hade en unik röst. Jag håller med. Larssons trilogi blev en succé av en anledning och kommer förmodligen gå till historien som en milstolpe inom deckargenren. Han var en oerhört kompetent författare. Olsson jämför klokt nog Lagercrantz bok med andra ”fortsatta författarskap” och hennes poäng är att dessa aldrig nått upp till originalets kvalité. Här håller jag helt med henne. Men det är irrelevant huruvida ”fortsättningsromanerna” är lika bra som originalet. Det är inte kvalitén på enskilda verk som ska avgöra en principfråga som denna. Och den frågan är: Ska andra författare få överta en avliden författares karaktärer?

Tyvärr avslutar Olsson sin i övrigt ganska kloka text med:

Bristen på respekt för Stieg Larssons författarskap är sorglig. Jag är måttligt intresserad av vem som bär ansvaret, men nog börjar verkligheten framstå som en otäckare version av grundhistorien i Millenniumtrilogin.

Adam Svanells svar på detta är pricksäkert:

I slutändan är det dock DN:s Lotta Olsson som bäst sammanfattar konflikten kring boken. Det Eva Gabrielsson har råkat ut för är ju att en konspiration med förgreningar långt upp i samhällshierarkin – David Lagercrantz, Stieg Larssons familj och Norstedts – inte bara har stulit hennes tillgångar utan också försökt mörda henne, våldtagit henne och spärrat in henne på mentalsjukhus. Fast otäckare.

Jag finner all denna kritik vara helt absurd. Så kallade ”continuation novels” har förekommit i den engelsktalande världen i decennier. Siten History Today spårar fenomenets rötter så lång tillbaka som till 1700-talet. Då en författare till en populär bokserie dör eller slutar skriva böcker, så är det ganska vanligt förekommande att någon annan tar över. Dessa böcker anses sällan vara på samma nivå som originalen, men det är ingenting som någon egentligen blir upprörd över. När det rör sig om populära figurer har det snarare varit standard än undantag att andra författare tagit över och skrivit nya äventyr efter originalförfattarens död. Det faktum att Det som inte dödar oss fått bättre kritik i USA och Storbritannien än i Sverige säger kanske något om denna acceptans. Utländsk media betraktar förmodligen den svenska debatten en aning förvirrat. Varför detta ståhej?

Det har också riktats kritik mot den cirkus som Norstedts organiserat kring boksläppet? Cirkus? När författaren Jeffrey Deaver 2011 lanserade sin James Bond-bok Carte Blanche hölls ett exklusivt event på St. Pancras Station i London. Deaver gjorde entré i en Bentley (samma som Bond körde i boken), tillsammans med en stuntkvinna/fotomodell och riktiga kommandosoldater från The Royal Marines firade sig ned från taken och övergav ett ex av boken till författaren som han sedan visade upp för den samlade världspressen! Jämfört med detta är Norstedts PR oerhört återhållsam.

carte blanche

Det ”övergrepp” och den ”gravplundring” som enligt kritikerna har drabbat Steig Larssons figurer, har tidigare drabbat såväl Sherlock Holmes som James Bond, Scarlett O’Hara, Hercule Poirot, Jason Bourne, Philip Marlowe mfl. Med andra ord så är vår svenska noirsuperhjälte Lisbeth Salander i gott sällskap. Vad jag inte kan förstå är vad som skiljer denna korsning mellan Pippi Långstrump, Modesty Blaise och Sinead O’Connor från dessa andra klassiska figurer? Vad gör henne så speciell att hon bör undkomma denna praxis?

Det kan inte bero på Millennium-böckernas litterära kvalité, trots Brandén och Lindbloms försök att få det till det. De är kompetent skrivna samhällskritiska deckare. De är däremot inte på en högre litterär nivå än Arthur Conan Doyle, Raymond Chandler eller Agatha Cristie.

release

Närheten till Steig Larssons död har också lyfts fram som en anledning. Det är för tidigt. Såret är ännu inte läkt. Det klart man ska ha respekt för de som förlorat en kär vän. Men det är inte relevant i sammanhanget. Jag tror inte Eva Gabrielsson eller Larssons vänner någonsin skulle känna sig bekväm med det Norstedts gjort. Dessutom var det ett decennium sedan han dog. Det var knappt fyra år mellan Ian Flemings död och publiceringen av Kingsley Amis Bond-roman Colonel Sun. Gabrielssons kritik påminner om den som Fleimgs änka Anne framförde mot Amis. Hon kritiserade valet av författare och menade att denne på ideologisk grund inte skulle kunna göra originalet rättvisa. Det ironiska i Anne Flemings fall var att Kingsley Amis i högre grad än Fleming ansågs som en ”fin” författare. Flemings böcker sågs av sin samtid som pornografiska och sadistiska, medan Amis var en av ”de unga arga männen” som under 1950 och 60-talen skrev samhällskritiska böcker i Storbritannien. Amis var för långt åt vänsterhållet, enligt Ann Fleming och den kapitalism som nu driver Norstedts och Lagrecrantz går emot Larssons socialistiska värderingar, enligt Gabrielsson. Med andra ord – resten av världen hade denna debatt för över 50 år sedan. Kultur-Sverige visar här hur förbluffande förlegat det är.

gabrielsson

Att kalla det för ”gravplundring” eller ”övergrepp” känns på något sätt väldigt svenskt. Det är den klassiska jantelagen som återigen visar sitt fula tryne. Vem tror Lagercrantz att han är?! Hur understår han sig att göra anspråk på Larssons fantastiska böcker? En författare har tydligen någon form av gudomligt monopol och är den ende som kan göra sina påhittade karaktärer rättvisa. Trots att man inte lever längre.

Jag har svårt att förstå varför en ny Millennium-bok är så mycket värre än alla de Beck- eller Wallander-filmer som produceras årligen? Dessa har ytterst lite med de litterära förlagorna att göra. Kvalitén på dessa filmer är minst sagt bristfällig och frågan om de hjälper eller stjälper böckernas rykte är svår att besvara. Som sagt – hur många av de som sett TV4:s Beck-filmer känner ens till Sjöwall/Whalöös böcker?

Skillnaden är kanske att det handlar om film i dessa fall och inte om skönlitteratur. Film är ju inte lika fint som den ädla svenska deckarkonsten och kulturskribenterna bryr sig därmed inte. Men det är bara ett annat format, ett annat medium. Principen är densamma. Om man på allvar tror att en dålig uppföljare på något sätt kan förstöra originalet så är man lite dum. Att Steven Speilbergs klassiker Jaws fick en dålig och två askassa uppföljare påverkar inte Jaws som film eller dess status som tidlös thrillerklassiker. William Freidkins The Excorcist har fyra uppföljare (!), men originalfilmen är fortfarande känd som en av de mest skrämmande filmerna någonsin. På samma sätt kommer Larssons trilogi stå sig, oavsett hur många bra eller dåliga uppföljare av andra författare den får. Jag tror inte att Lagercrantz är ett lika stort hot mot Larsson, som exempelvis TV4 är mot Henning Mankell eller Maj Sjöwall. Det är dessa författarskap och litterära arv vi borde oroar oss över.

wallander_box

Nu när Sverige fått en sådan internationell succé som Millennium-böckerna så måste vi också inse att vi är del av en internationell populärkulturell marknad. En marknad som kanske har andra regler än vad vi är vana vid i Sverige. Och låt oss inte falla in i någon form av populärkulturell etnocentrism där det svenska sättet är det bästa sättet. Omvärlden har haft fenomenet ”continuation novels” i flera decennier. Visst kan man som anhörig till en författare känna en viss olust. Och sällan blir fortsättningsromanerna bättre än originalen. En författares unika röst går sällan att imitera på ett tillfredsställande sätt. Men så länge det finns en publik som vill ha nytt material, varför bör man inte tillgodose detta? En publik som inte kan få nog av Salander/Blomkvist vittnar ju endast om vilken genomslagskraft Larssons verk hade och vilken kärlek läsarna känner för dessa karaktärer. Fortsättningsromaner blir därmed oundvikligen en hyllning till originalet, oavsett huruvida de är dåligt skrivna eller utgivna av förläggare som gillar pengar.

______________

Fotnot:

SvD har här gjort en bra sammanfattande artikel om hela Millenium 4-debaklet. (som dock inte platsade i själva texten)

Read Full Post »

Inatt hade den första teaser-trailern till kommande James Bond-filmen Spectre premiär. Efter att ha sett igenom den ett antal gånger kommer här min analys. I detta inlägg begränsar jag mig till spekulationer utifrån det vi får se i trailern och den korta synopsis som släppts från produktionsbolaget. Jag har tagit del av rykten och bilder från inspelningarna, som till viss del kan räknas som spoilers. Dessa kommer jag dock inte beröra. Det kan dock vara värt att notera att filmen kommer innehålla minst tre spektakulära actionsekvenser som vi inte får se i trailern; en i österrikiska alperna, en i Rom och en i Mexico City. Se trailern nedan:

Filmen verkar utspela sig kort efter händelserna i förra filmen. Det första vi får se är MI6-högkvarteret, fortfarande i spillror sedan Silvas attentat. Moneypenny överlämnar en låda till Bond som innehåller de sista kvarlevorna från hans barndomshem Skyfall. Bond sitter i sin lägenhet och går igenom lådans innehåll. Detta är tredje gången vi får se Bonds lägenhet (de andra gångerna är Dr No och Live and Let Die). Ens hem säger en hel del om vem man är som person och så var verkligen fallet i Ian Flemings böcker. Genom att besöka Bonds hem i kommande filmen känns det som vi återigen kommer få ta del av en mer karaktärsdriven historia. Trailern vittnar om detta. Innehållet  i lådan är nämligen ett dokument över tillfälligt förmyndarskap och ett fotografi på Bond som barn tillsammans med en annan pojke och en vuxen man. Moneypenny säger att Bond har en hemlighet som han inte kan berätta för någon eftersom han inte litar på någon. Vad är denna hemlighet? I dokumentet kan man se att en person kallad Oberhauser varit Bonds förmyndare. Detta är troligtvis denne Oberhauser som är den vuxne mannen på bilden. Den andre pojken på bilden är förmodligen Oberhausers son – som i vuxen ålder spelas av Christoph Waltz. I novellen Octopussy beskrivs Oberhauser som en fadersfigur för Bond. Han blir också mördad i Alperna. Enligt det vi vet om storyn så ska Bond få ett kryptisk meddelande från sitt förflutna – är dess dokument det meddelandet?

spectre-dcraig-007-1st-look-720x480

Härnäst söker Bond upp ett gammalt bekant ansikte – Mr White (Jesper Christensen) från Casino Royale och Quantum of Solace. Har bor tydligen i en öde stuga vid en sjö i Österrike. Han verkar leva gömd och ser minst sagt illa åtgången ut. Den kalle, professionelle lönnmördaren och konspiratören verkar ha sina bättre dagar bakom sig. Bond har tydligen hört Whites namn nämnas på ”ett möte” (SPECTRE:s möte senare i trailern?) och visar honom en ring med den klassiska SPECTRE-symbolen. I 007-rullarna från 60-talet hade SPECTRE:s medlemmar liknande ringar. Mr White säger vid åsynen av ringen att Bond i princip inte vet vad han gett sig in på: ”You are but a kite dancing in a hurricane, Mr Bond”.

Vi får också se Bond skugga Lucia Sciarra (Monica Belluci) under en begravning. Vem är det som begravs? Vi får också se hur Bond inflitrerar vad som uppenbarligen är ett av SPECTRE:s toppmöten. Detta för tankarna direkt tillbaka till filmer som Thunderball, där en ansiktslös Blofeld satt som ordförande och diskutera organisationens ondskefulla planer. Filmmakarna har dock valt ett mer ödesmättat sätt att framställa detta och mina tankar går till filmen Eyes Wide Shut (fast utan allt sex såklart). Och så hör vi Christoph Waltzs röst säga: ”Welcome James. It’s been a long time. And finally here we are.” Detta bekräftar att Bond och Waltzs karaktär kände varandra som barn och under en tid kanske var i det närmaste bröder. Waltz framställs också som ledaren för mötet. Vi får bara se konturerna av hans huvud, medan hans ansikte är i mörker. Detta är naturligtvis avsett för att få publiken att tro att han är Blofeld. Jag är 75% säker på att Waltz kommer spela Blofeld, men det finns en chans att detta är ett villospår. Att det är någon annan som faktiskt är Blofeld (Belluci? Eller kanske Andrew Scott?). Ett argument mot Waltz som Blofeld är att Blofeld i böckerna var karaktärens riktiga namn. Här heter Waltzs karaktär uppenbarligen Oberhauser sedan barnsben och jag har svårt för tanken att Blofeld endast skulle vara ett alias. Inte minst om man tänker på romanen On HerMajesty’s Secret Service där Blofelds namn och släktträd spelar en stor roll i handlingen.

spectre hinx

Jag är oerhört taggad inför filmen! Trailern gjorde exakt det den skulle. Det som känns unikt är att den lägger fokus på story och inte på action. Detta tycker jag känns betryggande. Vi vet att actionscenerna kommer vara spektakulära. Sam Mendes lyckades med dem i Skyfall och jag är övertygad om att han kommer göra det igen. Trailern spelar lite på nostalgin hos mig som Bond-nörd. Ringen med bäckfisken på och SPECTRE-mötet ger mig en liten nerdgasm. Men också det faktum att Mr White är med gör mig förväntansfull. Storyn från Daniel Craigs två första filmer knyts därmed samman med denna film. En faktor till att SPECTRE och Blofeld var sådana minnesvärda skurkar i Flemings böcker var därför att de låg bakom mordet på Bonds hustru Tracy. Detta gjorde att Bond hade ett personligt motiv i sin kamp mot dem. Daniel Craigs Bond har ingen Tracy, men däremot Vesper (Eva Green) från Casino Royale. Bond blev kär i Vesper på riktigt, men hon drevs till självmord av Mr Whites organisationen Quantum. Om det här visar sig att Quantum på något sätt leds av SPECTRE, så betyder det i förlängningen att SPECTRE står bakom Vespers död. Vesper tjänar därmed samma funktion som Tracy i böckerna och ger Bond det där personliga hatet som behövs. Jag hoppas att detta kommer skildras i filmen.

Sammanfattningsvis så ska det bli väldigt intressant och kul att se den färdiga produkten. Jag hoppas på en film i stil med Skyfall, men som också lyfter på hatten till såväl 1960-talets Bond-filmer som Ian Flemings böcker.

Read Full Post »

Older Posts »