Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Teater’ Category

För snart 15 år sedan tog mina föräldrar med mig och mina bröder till teatern. Jag var kanske tio år. Mina äldre bröder klagade, och jag stämde in. Totalt ovetande om vad en ”musikal” var. Vi satte oss i bilen. Jag klagade. Min mor sade någonting om att det är viktigt att få ta del av lite kultur. Vi åkte in till Värmlandsoperan i Karlstad. Jag vet inte vad jag förväntade mig, men eftersom mina bröder sa att det skulle bli tråkigt så skulle det väl bli det… Vi satte oss i våra säten. Ljuset slocknade. Och pampig, bombastisk musik slog emot mig.

Jag minns inte mycket. Jag minns den dystra manskörens inledande sång – straffarbetarnas kör. Jag tyckte det var väldigt mäktig. Jag minns vissa delar av scenografin, som när huvudpersonen vadar genom kloakerna, eller rebellerna på barrikaderna. Och jag minns den otroligt häftiga musiken. Men det jag minns starkast var att jag för första gången i mitt liv blev totalt blown away. Jag hade aldrig sett något liknande. Jag fick snart tag på en kassettband med en handfull låtar från den uppsättning jag sett. Jag lyssnade sönder bandet. Jag var helt obsessed med Les Misérables.

Men efter ett tag glömde jag bort den, fram tills mina sena tonår då jag fick tag på hela musikalen på CD.  Claude-Michel Schönbergs musik, denna gång sjungen på engelska, var lika mäktig som jag mindes den. Musikalen har satts upp i Sverige flera gånger sedan dess, men jag har aldrig haft tillfälle att gå.

Och nu kommer den äntligen som film. Jag ser verkligen fram emot det. Jag minns hur jag som tioåring frågade mina föräldrar om vi kunde gå igen, så att jag kunde filma hela förställningen. Det gick tyvärr inte, förklarade de för mig. Men nu har man äntligen chansen att se (och snart äga) filmversionen.

Les Misérables skiljer sig från många andra musikaler. Jag gillar generellt musikaler, men de har en tendens att bli ganska löjliga. The Phantom of The Opera har väldigt häftig musik, men är i grunden en ganska löjlig kärleks-/skräckhistoria. Senare års musikaler som Moulin Rouge! eller Mamma Mia! är inte mycket mer än kitch. Även om det är underhållande. Men Les Misérables är annorlunda. Först och främst är den baserad på boken med samma namn (Samhällets Olycksbarn) av Victor Hugo. Den romanen har ett starkt politiskt och samhällskritisk budskap. Boken rör vid ämnen som moral, rättvisa och nåd, religion, sociala orättvisor. Musikalen utökar på vissa håll dess moralfilosofiska tema genom att göra de båda antagonisterna, den förrymde fången Valjean och den nitiske polismannen Javert, djupt religiösa. Men deras Gud ser inte likadan ut. Valjeans är Nådens Gud, medan Javert har Plikten och Lagens Gud.

Med regissören Tom Hooper vid spakarna går det säkert bra. Av trailern att döma så blir filmen också väldigt snygg, och trogen den litterära förlagan i fråga om miljöskildringar. Hugh Jackman, Russel Crowe, Anne Hathaway och Amanda Sayfried utgör också toppen av en lovande skådespelarlista. Och Schönbergs musik slår allt Andrew Llyod Webber någonsin har gjort med hästlängder!

Annonser

Read Full Post »

Johan Rabaeus som Gregorius

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en av mina absoluta favoritböcker. När jag läste den för första gången så var det lite som en ny värld hade öppnat sig för mig. det var främst det avskalade språket och det vackra berättandet som fångade mig. Bengt Ohlsson skrev ju 2004 en ny version av berättelsen, denna gång med Söderbergs antagonist, Pastor Gregorius, i huvudrollen. Denna bok har nu fövandlats till en enmansföreställning på Stadsteatern i Stockhom. Rollen som pastorn görs av det säkra kortet Johan Rabaeus. Denna föreställning verkar vara ett svar på Dramatens enmansversion av Doktor Glas – med träbocken Krister Henriksson. Den fick lysande recensioner, men jag skulle inte stå ut med att höra Henriksson rabbla repliker med ett punkterat cykeldäcks inlevelse i två timmar. Så jag skippade den. Rabaeus är ju dock en begåvad skådespelare. Så detta skulle kanske vara intressant att se.

Kiera Knightley och Michael Fassbender

Någonting som jag har tyckt verkat intressant är också David Cronenbergs nya film A Dangerous Method. Den handlar om relationen mellan Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och Carl Jung (Michael Fassbender), samt Kiera KnightleySabina Spielrein. Men att döma av recensionen i DN så är filmen en besvikelse:

Keira Knightley är nästan olidlig när hon kämpar sig igenom neurotiska konvulsioner, gyttjebad och kinky sex med doktor Jung eller rabblar idén om Eros koppling till Thanatos som om hon tragglar en hemläxa snarare än formulerar en idé sprungen ur hennes egen hjärna.
Det är inte bara Knightleys fel. Rollen ska vara central i filmen, sägs det, men har i David Cronenbergs händer blivit överflödigt reklammaterial. […] här är all humor ofrivillig och all spänning en slump.

Ja, det låter ju inte som någon vidare upplevelse.

Aksel Hennie som Roger Brown

Något som var en upplevelse var dock den norska filmen Huvudjägarna, som jag såg på bio i lördags. Jag hade absolut inga förväntningar alls, men blev glatt överaskad. Som svensk är man ju van att de ”actionfilmer” som produceras i hemlandet är tämligen mediokra. Jag minns filmer som Hamilton (1996) med Peter Stormare, Lena Ohlin och Luke Skywalker. Eller varför inte Johan Falk-filmerna? Och då menar jag inklusive de tre första – Noll Tolerans, Livvakterna och Den Tredje Vågen. Inte riktigt vad man kan kalla bra svensk film. Så varför skulle det vara annorlunda i vårt grannland Nørge? Men se, det var riktigt annorlunda! Hodejegerne är baserad på en bok av Jo Nesbø och har därmed en solid, spännande story. Dessutom är huvudrollsinnehavarna Aksel Hennie och Nikolaj Coster-Waldau obehagligt bra i sina roller. Att det också bjuds på en hel del humor känns också nyskapande, då man som svensk vanligtvis endast bjuds på Gunvald Larssons kapten Haddock-ramsor som comic relief. Jag, liksom bl.a. SvD:s recensent Astrid Söderbergh Widding, rekommenderar filmen.

Filmen verkar också bli uppmärksammad utomlands och det skrivs på flera ställen om en nordisk deckarvåg inom filmindustrin. Den klarast lysande stjärnan är naturligtvis Millennium-filmerna. Det har väl knappast undgått någon att David Finchers version av Steig Larssons Män som hatar kvinnor, med titeln The Girl with the Dragon Tatoo, snart har världspremiär. Och nu skall tydligen ännu en stjärnregissör ta sig an en nordisk deckare. Martin Scorsese ska, enligt Aftonblaskan, filma just Jo Nesbøs roman Snømannen. Får se om den filmen utspelar sig i Norge, eller om handlingen förläggs till USA. Kul i alla fall.

Jag kan ju tillägga att jag inte har särskilt höga förväntningar på de kommande Hamilton-filmerna, som man nu börjar se lite markandsföring för.

Svettig Hamilton med vapen i öknen anno 1996 | Svettig Hamilton med vapen i öknen anno 2011

Och när vi ändå är inne på deckare…

Liza Marklund

Liza Marklund har skrivit ännu en deckare om Annika Bengtzon. Jag är ingen slukare av deckare i allmänhet, även om jag kan läsa en då och då. Men allt för ofta tycker jag att de är oerhört förutsägbara och sällan kommer med något nytt. Inte för att jag skulle ha något emot forutsägbarhet i sig (jag gillar ju Bond-filmerna, till exempel). Men i synnerhet svenska deckare tycker jag utger sig för att vara mer än de är. Ända sedan Sjöwall/Wahlöö på 60-talet skrev sina Beck-romaner så har svenska deckare haft ett behov att hävda sig som någon form av samhällskritik. Detta blir lätt en aning pretentiöst, då de tar sig själv på lite för stort allvar. Samhällskritiken blir sällan särskilt vass om du heter Liza Marklund, Camilla Läckberg eller Jan Guillou. Det är bättre att erkänna att det inte handlar än något annat än spänningsromaner. Lättsmält underhållning utan större djup. Lite som James Bond, fast utan självdistansen.  I sin recension av Markulnds senaste skriver Ulrika Kärnborg:

En gång i tiden var jag en rätt hängiven deckarläsare, men nu början ledan häfta vid boksidorna och det är inte bara Liza Marklunds fel. Genren känns trött, söndertröskad, vi känner igen allt sedan förut.
Det finns knappt något att utvinna längre, varken förtäckt samhällskritik eller smart spänning.

En annan recension i samma tidning behandlas författaren Umberto Ecos senaste roman. Detta är snarare en sådan bok som jag skulle vara sugen på att läsa (men om jag känner mig själv väl så är detta tyvärr en smula orealistiskt). Eco är ju känd för sitt knivskarpa intellekt och sin förmåga att berätta. Hans mest kända bok är förmodligen Rosens Namn, men Eco har också skrivit litteraturvetenskaplig och historievetenskapliga verk om fascinerande ämnen, exempelvis hans böcker Om Fulhet och Om Skönhet. Som litteraturvetare har han också studerat Ian Flemings Bond-romaner och verkar vara ett fan av dessa. Det är lite festligt.

Umberto Eco

Festlig tycker jag också att Pedro Almodovar är. Hans nya film The Skin I Live In har jag skrivit lite om förut. Jag tycker den verkar mycket intressant. DN har en intervju med Antonio Banderas, som gör huvudrollen. Banderas har tyvärr hamnat lite i dussinactionfacket på senare år, och är något av en underskattad skådespelare. Jag hoppas att den nya filmen ger honom lite upprättelse. En annan skådespelarintervju finnes i SvD – denna gång med Philip Seymour Hoffman. Jag tycker inte om att peka ut en specifik skådis som min ”favoritskådespelare” – men Hoffman skulle helt klart vara en kandidat. Listan på perfekta rollporträtt kan göras lång; i filmer som Capote, Before the Devil Knows Your Dead, Red Dragon, High Fidelity, Mission Imposible 3 och Charlie Wilson’s War. Filmernas kvalité varierar naturligtvis, men inte Hoffmans rollprestationer.

Lars Thorsten Brandeby 1945-2011

En annan uppskattad person var Lasse Brandeby. Jag minns honom främst som Rolf i Rena Rama Rolf från min barndom på tidigt 90-tal. Han blev väl mest känd som Kurt Olsson, en karaktär vars humor jag tyvärr inte förstår mig på. Men oavsett. Brandey dog för tidigt och kommer bli saknad. Han var folkkär, och inte utan anledning.

Black Sabbath

För att undvika att avsluta detta blogginlägg med sorgliga nyheter, så kan jag upplysa er om att det återförenade Black Sabbath kommer till Sverige under sin världsturné 2012! Såg dem i Stockholm 2005. Hoppas de är i god form och kanske bjuder på en ny låt eller två! Mest orolig är man ju för Ozzy, som ofta har röstproblem. Men den senaste tiden har han ju ryckt upp sig och hans senaste soloturné var kritikerrosad, mycket tack vare Ozzys förhållandevis stabila röst. Själv funderar jag fortfarande på om det är Stockholm, Malmö eller Oslo som gäller. Biljetterna släpps den 24 november.

Read Full Post »

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Read Full Post »

Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Berling

Västanå Teaters uppsättning av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga i Berättarladan utanför Sunne, gör mig osäker. Jag blir fundersam och har svårt att bestämma mig för var felet ligger. Hos mig eller hos uppsättningen. Eller kanske är det inte själva uppsättningen som gör mig osäker. Snarare är det alla goda recensioner av föreställningen som gnager mig. Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Nya Werlmands Tidningen, Göteborgsposten m.fl. har hyllat pjäsen. I SR kallades den ”en hyllning till teatern”, Värmlands folkblad gav den omdömet ”Bedövande skönhet; bifallet ville aldrig ta slut”. Men jag kan inte påstå att jag delar dessa åsikter. Inte alls. I vanliga fall skulle jag inte ha något emot att såga en pjäs, men om alla kritiker (och till och med mitt sällskap till föreställningen) är emot mig så tror jag att en total sågning av Gösta Berlings Saga endast skulle slå bakut och bli en sågning av mitt eget omdöme. Så vad ska jag skriva?
En fråga är varför detta inte fungerar för mig. Är teater helt enkelt inte min grej? Jo, det vill jag absolut påstå att det är. Jag skulle aldrig påstå att jag har en särskilt stor erfarenhet av teater, men det betyder inte att den är liten. Jag har bl.a. haft många fantastiska upplevelser på Stockholm stadsteater, bl.a. då jag pluggade i huvudstaden, och blev väldigt fängslad av bl.a. Vem är rädd för Virginia Wolf?, Tre Systrar, Krig och Fred, En Midsommarnattsdröm, Den Allvarsamma leken m.fl. Jag har även besökt Berättarladan tidigare – en gång – då jag såg en uppsättning av Fröken Julie. Till och med den tyckte jag var bättre än årets Gösta Berling. Så jag har en viss erfarenhet och har blivit djupt berörd av teater. Det hade ju varit någon form av ursäkt om jag kunde säga att jag inte förstod mig på teater och därför inte förstod mig på denna uppsättning, men så är det nog tyvärr inte. Det skall väl klargöras att det dock handlar om två väldigt olika sorters teater. På Stockholm Stadsteater så har jag främst sett ganska avskalade, realistiska produktioner. Gösta Berlings Saga i Berättarladan är en färgsprakande skröna med dans, folkmusik och ett väldigt fysiskt berättande. Och jag tror att det är här som ett problem ligger för min del.

Bl.a.Tobias Hjelm som den elake Sintram

Karaktärerna på scenen dansar runt, musiken spelar, det är tjo, det är tjim, det är glädje och sorg. Men för min del blir det bara ett ändlöst tjatter. Folk springer runt på scen och intrigerna har sin gång, men jag lämnas oberörd. Det finns ingen vidare kontakt med publiken, i alla fall inte med mig. I myllret på scen skall en mängd historier berättas och karaktärer avverkas, och resultatet blir att man inte lär känna någon av dem särskilt väl. Och om man inte känner karaktärerna, ja då bryr man sig inte heller om dem. Jag engageras inte i berättelsen.
Ett annat problem är skådespelarna. De är alla väldigt begåvade, men de flesta saknar den charm och utstrålning som jag tycker behövs för att man som publik ska bry sig om karaktärerna. Birgit Carlstén som Majorskan på Ekeby är den bästa i ensemblen, och hon har mycket pondus. Men hon är undantaget. Tyvärr är Jakob Hultcrantz Hansson som Gösta Bergling väldigt blek och ointressant. Karaktären i Lagerlöfs original är väldigt färgstark, något som Hultcrantz Hansson inte lever upp till. Berling är någon form av antihjälte, den man publiken skall heja på trots att han är väldigt omoralisk, och en sådan karaktär måste alltid ha utstrålning. Annars finns det ingen anledning till att heja på honom. Vi måste gilla honom trots att han är ett svin. Men det gör inte jag då jag ser denna uppsättning. Jag bryr mig inte det minsta om honom.

Birgit Carlstén som Majorskan på Ekeby

Uppsättningen är också för lång för sitt eget bästa. Fyra timmar av dans, musik, intriger, död – en himla massa irriterande tjoande och tjimmande – är för mycket. Jag nickar till flera gånger och är mot föreställningens slut rejält stel i nacken.
Men det finns positiva saker med Västanå Teaters uppsättning också. Som sagt gillade jag verkligen Carlstén som majorskan. Kostymerna är välgjorda och häftiga. Vissa sceniska lösningar är imponerande. Då skådespelarna i kör reciterar utdrag ur Lagerlöfs text tänder det till – förmodligen mer på grund av Lagerlöfs häftiga formuleringar än av något annat. Döden gestaltas av en obehaglig gestalt i vitt och alla scener med denna karaktär är häftigt utförda. En av dessa är slutscenen som faktiskt är en magnifik uppvisning i dramatisk och känslomässig upptrappning som når sin klimax i en stilla dödsscen. Här blir jag faktiskt känslomässigt engagerad, eller åtminstone imponerad av det snygga sättet de löser scenen på.
När föreställningen är slut måste jag erkänna att jag är förvirrad. Hade jag förväntat mig något annat? Nej. Jag var beredd på dansen, folkmusiken och det mer fysiska teatersättet. Jag var bekant med bokens snåriga berättelse och myller av karaktärer. Jag hade höga förväntningar. De infriades inte. Jag har satt fingret på ett antal av de saker som inte fungerade för mig, men samtidigt förstår jag inte varför alla andra gillar Gösta Berlings Saga, och inte jag.

Betyg 2 av 5

Read Full Post »