Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Blast from the past’

Blast From The Past (1997)

blast from the pastUtöver de sex egna romaner och tre novelizations som Raymond Benson skrev, så författade han också tre stycken noveller om James Bond. Dessa var de första novellerna om karaktären som skrivits sedan Ian Flemings dagar. Plast from The Past var den första och publicerades faktiskt före Bensons debutroman Zero Minus Ten. Den gick att läsa i Playboy 1997. Tidningen har haft en lång historik med Bond och faktum är att det första Fleming publicerade i USA var i just denna tidning. Dessutom var Benson och Hugh Hefner bekanta.

Novellen kan ses som en uppföljare, eller snarare epilog, till Flemings roman You Only Live Twice. Och redan här kan man ana vad som skulle komma att bli Bensons signum som Bond-författare – dels försöken att gräva djupare i Bonds känsloliv, men också ett behov av att efterlikna de samtida Bond-filmerna. Grundpremisserna är intressanta och tar upp ett element ur Flemings original som jag länge har tyck borde behandlas i bok- eller filmform – James Bonds son.

Jag har själv bollat med idén om hur Bonds son skulle kunna figurera i en historia och skrev till och med en gång något av en outline för en story. Min story kretsade kring en närmare 60-årig Bond som i början av 80-talet (hans ålder stämmer därmed med Flemings ursprungliga timline) återvänder till Japan där Irma Bunt hittats. Bond möter och hämnas på den gamle KGB-agent som hjärntvättade honom för länge sedan (mellan YOLT och The Man with the Golden Gun). Han möter också sin son, vilket de båda dock är ovetandes om. Bond känner inte till sin son och vise versa och sonen har rekryterats som hitman av ryssarna. I slutet av storyn är KGB-agenten och Bunt döda, Bond återvänder hem och far och son möts aldrig igen.

blast from the past2

Bensons story är lite annorlunda. Först och främst utspelar den sig 1996 och Bond (och alla runtomkring honom) är sedvanligt ålderslösa. Hans son James Suzuki har dock växt upp och de har haft sporadisk kontakt under åren. Bond får en morgon ett meddelande från sin son att han måste komma till New York (där den unge James bor). Bond gör det, hittar sin son död och inser att han lurats till staden och är någons måltavla. Denna någon är Irma Bunt, som vill hämnas.

Jag tycker (helt opartiskt) att min idé var bättre. Det finns vissa problem med historien. Flemings bästa noveller tog vara på formatet. Det fanns inte utrymme att berätta en sedvanligt actionspäckad historia, utan istället skildrades en kortare episod med ett starkt tema. Ofta var Flemings noveller moralhistorier eller små betraktelser över den mörka värld i vilken Bond befann sig. Detta är framträdande i noveller som The Living Daylights, For Your Eyes Only eller The Hildebrand Rarity. Ofta använde Fleming också dessa småhistorier för att experimentera lite med formatet, som i Octopussy där Bond egentligen bara är en bikaraktär i ramberättelsen. Bensons novell känns mer som en vanlig Bond-historia. Vi har biljakter, en tortyrscen, skottlossningar, två Bond-brudar och en klassisk skurk med några hejdukar. Hade Benson velat så hade han kunnat fylla ut historien till ett Bond-filmmanus. Verket känns därmed ganska överflödig och irrelevant, eftersom författaren inte gör något med formatet. Det hade lika gärna kunna vara fan fiction. Och som sådan är den helt okej. Bensons språk är bra. Han kan ju skriva action. Och det är trevligt att återse Bonds son och Bunt. Men tyvärr tappar det hela sin känslomässiga punch eftersom historien utspelar sig i nutid och inte (som min historia hade gjort) i samma kronologi som Flemings böcker. Bonds son är ca 20 år, vilket innebär att You Only Live Twice i Bensons ”parallella universum” utspelade sig i slutet av 70-talet. Men eftersom jag aldrig så att säga läst den versionen av historien, så blir Bensons uppföljare högst märklig.

Jag kanske borde damma av den där gamla story-kladden och göra nåt av den…

Midsummer Night’s Doom (1999)

james-bond-choice-of-weapons-three-007-novelsÄven denna historia publicerades i Playboy, specialbeställd av Hugh Hefner för tidningens 45-årsjubileum. Tonen är inte lika allvarlig som i förra novellen. Här får vi följa Bond då han ska avslöja en MI6-mullvad under ett pyjamasparty på Playboy Mansion. Bond möter Hefner, som får agera allierad. Benson tar bättre vara på novellformatet här. Historien utspelar sig egentligen under en enda kväll och det hinns bara med en kort actionsekvens. Majoriteten av historien går ut på att beskriva Playboy Manson och den årliga fest på temat ”En Midsommarnattsdröm” som Bond får uppleva.

Det finns vissa delar av historien som inte funkar. Jag har svårt att se en pyjamasklädd Bond på ett dansgolv med dunka-dunka-musik. Och att ha en Bond som möter Hollywoodeliten känns inte riktigt bra. Hollywood har liksom för lite klass på något sätt. Jag har svårt att se Flemings Bond på en tillställning som denna, även om Fleming själv säkert hade trivts. Hefner beskrivs som en karismatisk karaktär och han känns faktiskt inte helt malplacerad i Bonds värld. Att jämföra honom med klassiska Bond-allierade som Ali Kerim Bey eller Marc-Ange Draco vore inte riktigt rätt, men jag tror de tre karaktärerna skulle ha mycket trevligt tillsammans.  Denna novell är faktiskt det enda av Raymond Benson som publicerats på svenska. Novellen publicerades i svenska Playboy och fick titeln Mord på Playboy Mansion. Benson har sagt:

That story is more of a celebration of Playboy than it is a Bond story and I hope fans look at it that way. It was a fun piece to write and it’s not to be taken seriously.

 

Betraktar man den ur det perspektivet så är den ändå helt OK.

Live at Five (1999)

live at fiveLive at Five publicerades i amerikanska TV Guide som hade en Bond-special i samband med releasen av filmen The World Is Not Enough 1999. Den skrevs med glimten i ögat som något av en kort liten parodi och som sådan fungerar den faktiskt ganska väl. Novellen är kort – bara sex sidor lång – men tar bättre tillvara på novellformatet än Blast from the Past och Midsummer Night’s Doom. Här har vi en kort historia, egentligen bara en beskrivning av en ganska odramatisk situation där Bond hjälper en rysk konståkerska att hoppa av till väst. Det hela berättas i en tillbakablick och ramhandlingen avslutas med en trevlig liten twist. Benson beskrev bakgrunden till novellen såhär:

TV Guide came to Glidrose, in September 1999 (just as I was finishing DoubleShot) and said that they were doing a special James Bond issue to coincide with the release of The World is Not Enough (the issue dated November 13, 1999). Pierce is on the cover and is interviewed inside, there’s an article on the Bond women today, and some other stuff. They wanted an exclusive Bond short story that had something to do with television. It also had to be very, very short–I had a strict word count limit–and it had to be done, if I remember correctly, in a couple of weeks. It wasn’t easy. I decided to set it in Chicago because I live in the area and had access to a friend that is a television anchor, talk-show host, and local celebrity–Janet Davies, who appears as herself in the story. It was funny because she had to get permission from her bosses at the station in order for me to portray her as having a romantic dalliance with James Bond, even though it was fiction.

Det är en underhållande liten bagatell i stil med Fleming’s 007 in New York. Men varken denna eller Bensons andra noveller kommer egentligen i närheten av Flemings egna. De var ofta karaktärsstudier som fördjupade Bond och hans värld. Bensons är snarare halvparodiska struntsaker.

Raymond Benson: sammanfattning

arvet4Efter att nu ha läst igenom Raymond Bensons sex egna James Bond-romaner och tre noveller så kan jag konstatera att han var en mycket ojämn författare. Hans debut var mycket stark, men följdes upp av den rent sagt usla The Facts of Death. Hans The Union-trilogi var ett intressant försök att uppfinna en ny SPECTRE-liknande organisation och var mycket framgångsrik, trots att den sista delen var en besvikelse. Bensons Bond kan kanske beskrivas som en blandning mellan Ian Flemings original och den Bond som Pierce Brosnan spelade på vita duken. Vissa typiska Fleming-element, såsom beskrivningen av Bonds vardag i hemmet eller på MI6, blandades med typiska filmiska ingredienser såsom utdragna och överdrivna actionscener eller fantastiska high-tech-prylar. Ett problem hos honom är dock hans storys, som ofta kändes till och med sämre än de i Brosnan-filmerna. Tyvärr tror jag att Bensons böcker förlorade i kvalité på grund av kravet att likna filmerna. Man kan skönja flera riktiga försök att utveckla Bond-konceptet. Fienden i en bok är Bond gamla skolkamrat, i en annan är Bonds psykiska hälsa i fara, i en annan måste ha slåss mot sin egen svärfar och i novellen Blast from The Past mördas hans son! Varken Kingsley Amis eller John Gardner hade givit Bond såpass radikala utmaningar. Men dessa intressanta idéer hamnar tyvärr i skymundan. Hade Benson fått friare tyglar och kanske fått skriva om Bond i 60-talsmiljö (såsom Sebastian Faulks och William Boyd) så tror jag han hade kunnat ge oss mycket bättre böcker. Den samtida miljön var någonting som också skadade Gardners böcker.

Bensons starkaste sidor är helt klart hans vilja att försätta Bond i nya situationer. Han betonade karaktärens psykologi och inre demoner i högre utsträckning än kanske någon Bond-författare tidigare, inklusive Fleming. Han återinförde också mycket av den lyx och klass som saknats i Gardners böcker. Han lyckades också ibland emulera Flemings språk och stil ganska bra. Och det faktum att han gärna återanvände Fleming-karaktärer (utöver Bond, M och Moneypenny) var också mycket uppskattat.

Men betoningen av action och hight-tech och kravet att likna Brosnans filmer drog ned kvalitén över lag i hans böcker. Efter att ha läst igenom hans produktion så är det egentligen bara två böcker som jag tycker kan beskrivas som riktig bra – Zero Minus Ten och High Time to Kill. Resten behöver man inte bemöda sig med att läsa om man inte är en riktig James Bond-nörd. Tyvärr innebär detta att han enligt mig är den näst sämste av Bondförfattarna (bara Jeffrey Deaver var värre -läs mer om detta i min kommande recension av hans bok). Böcker som The Facts of Death och The Man with the Red Tattoo demonstrerar varför det är på det viset. Lägg därtill att även hans bästa böcker innehåller nästan parodiskt sexistiskt framställda kvinnor. När jag tänker tillbaka och försöker minnas en bra skriven kvinnlig karaktär är det svårt. Hope Kendall från HTTK? Det är det närmaste man kommer och det är inte nära. Dock lyckades han skriva ett par bra skurkar, såsom Guy Thackeray från ZMT och Roland Marquis från HTTK. De bästa böckerna är också de jag tror skulle passa bäst som filmer, trots att det politiska läget som skildras i Zero Minus Ten inte skulle fungera idag. High Time To Kill skulle jag dock kunna tänka mig med Daniel Craig i huvudrollen. Byt ut The Union mot SPECTRE och så har ni Bond 25!

Härnäst ska jag läsa igenom Bensons och John Gardners novalizations. Det ska bli intressant att se hur dessa böcker står sig i jämförelse med författarnas egna berättelser.

Fotnot 1: Författarcitat hämtade från commanderbond.net

Fotnot 2: Bensons noveller och hans sex böcker finns samlade i två samlingsvolymer: The Union Trilogy (utgiven 2008) och Choice of Weapons (utgiven 2011).

Annonser

Read Full Post »