Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bob Daisley’

Rainbow bildades då förre Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore anslöt sig till det amerikanska rockbandet ELF 1975. Sångaren var Ronnie James Dio.’75 kom debutalbumet och året därpå klassikern Rising. Vid tidpunkten för Long Live Rock ’n’ Roll var Blackmore och Dio faktiskt de enda originalmedlemmarna kvar i bandet. Basist var Bob Daisley, på trummor fanns Cozy Powell och keyboarden sköttes av David Stone.

Long Live Rock ’n’ Roll var bandets sista skiva med Dio på sång. Då denne hoppade av och anslöt sig till Black Sabbath 1980, så förändrades Rainbows sound ganska radikalt och blev mer maintsream och poppigt. Men på denna skiva har de fortfarande kvar det klassiska soundet. Det var i Rainbow som Dio började hänge sig åt sin storslagna fantasylyrik och sitt episka sound. Hans sångstil och texter fungerade väldigt bra tillsammans med Ritchie Blackmore – en av de bästa gitarristerna genom tiderna. Blackmores neoklassiska stil är tydligt influerad av såväl blues som klassisk musik, och har en ibland orientalisk feeling.

Detta märks främst på det episka spåret Gates of Babylon, som innehåller några av Dios bästa prestationer både vad gäller text och sång. Albumet är fullt av starka spår. Det inledande titelspåret är ett klassiskt rock anthem i dur. Jag har alltid tyckt att refrängen är lite repetitiv och fantasilös, men melodierna i verserna är fantastiska. Dessutom rullar texten som ett vatten från Dios tunga (det är menat att låta positivt). Vi bjuds också på härliga rullande, riffbaserade låtar som L.A. Connection med dess härligt rytmiska melodislinga, och den mystiska fantasysagan Lady of The Lake. Riffet från den sistnämnda snoddes av ingen mindre än Tony Iommi för låten Master of Insanity, också med Dio på sång. Kill the King hade spelats live av bandet sedan mitten av 1976 och förekom redan på livealbumet On Stage. Denna låt har kallats den första power metal-låten, med det snabba tempot och operalika sångslingan. Nja, jag skulle nog inte kalla det power metal… och tur är det. Det är en godkänd låt, men en aning fantasilös. Det samma gäller för The Shed (Subtle), som har en vad man kan kalla rytmisk melodislinga i verserna på samma sätt som L.A. Connection, men vars refräng är väldigt ointressant (I’m street walkin’, street walkin’/No talkin’, street walking/Night stalking, street walking/ No talkin’, I’m street walkin’, yeah/Street walkin’, street walkin’/Night stalking, street walking). Det sämsta spåret på skivan är dock Sensetive to Light, som är ett uppenbart försök att vara mainstream. Texten är oinspirerad, och det låter som någon form av partyrock. Förmodligen var det Blackmore, och inte Dio, som pushade på för låtar som dessa.

Det sista spåret på skivan är en smärtsamt vacker ballad – Rainbow Eyes. Den låter nästan som en folkvisa och påminner mer om den medeltidsrock Blackmore skulle ägna sig åt i sitt senare band Blackmore’s Night. Melodin är underbar, texten vacker och Dios röst har nog aldrig varit så härlig att lyssna på. Dio var en underbar ballad-skrivare. Genom sin karriär skrev han ganska få, men väldigt vackra ballader (Catch the Rainbow, Over and Over, This is your life och As long as it’s not about love).

Sammantaget så finns det en del ”filler-spår” på skivan, men i övrigt är den fylld med rockklassiker. Soundet är rent och snyggt, tack vare producenten Martin Birch. Men det blir aldrig för polerat, utan låtarna behåller ständigt sin råhet. Det är svårt att bedöma om det är Long Live Rock ’n’ Roll eller Rising som är Rainbows bästa skiva. Det kan jag egentligen inte bestämma mig för. Men helt klart rekommenderas detta album enormt.

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

Pocketutgåva av "I am Ozzy"

Jag har just läst ut Ozzy Osbournes självbiografi med det fantasifulla namnet I am Ozzy. Boken är skriven tillsammans med Chris Ayres. Medförfattaren (eller spökskrivaren snarare) är en tidigare krigskorrespondent. Ganska passande, kan tyckas.

Jag diggar verkligen boken. På senare år har det kommit en mängd rockbiografier där Mötley Crües/Niel StraussThe Dirt är det främsta exemplet. Precis som denna är I am Ozzy full med vilda rockstjärnehistorier där alkohol och droger ofta spelar en av huvudrollerna. Det är extremt underhållande läsning. Ozzy är också väldigt rolig och jag skrattar till flera gånger under läsningen. Det finns en mängd roliga formuleringar, som då Ozzy ska beskriva sin scenskräck:

My mouth was dryer than a Mormon wedding.

Black Sabbath, tidigt 70-tal. Ozzy och Tony Iommi.

Men man får också ta del av baksidorna av rockstjärnelivet. Alkoholismen och drogberoendet gör Ozzy till ett riktigt svin ibland. Han sviker sina barn, slår sin fru, glömmer sina föräldrar. Trots att boken på många ställen är mycket underhållande, så är det också en oerhört tragisk och sorglig historia. Ett av de mest gripande styckena är då Ozzys gitarrist Randy Rhodes tragiskt dör i en flygkrasch. Men kanske är det mest sorgliga ändå Ozzys ständiga kamp med drogerna och alkoholen. På något sätt är det en sak att han hängav sig åt dessa saker under 70- och 80-talen. Men att det skulle dröja ända till ca 2004 innan han lyckades bli relativt ren är inte inte alls rock n’ roll – det är bara tragiskt.

I boken får man naturligtvis lära känna Ozzy på ett nytt sätt. Man får höra hans sida av historien. Vilket både är en för- och nackdel. I vissa konflikter som kantat hans karriär – konflikter med Black Sabbath, Bob Daisley, Ronnie James Dio – är han förvånadsvärt tyst. Förmodligen eftersom det är han (och hustrun/managern Sharon) som främst agerat illa vid dessa tillfällen och att det inte går att skylla på alkoholen.

1986 - The Ultimate Sin Tour

Men det är verkligen ett intressant levnadsöde, och väldigt roligt berättat. Är man dessutom ett fan av Ozzys musik blir det naturligtvis extra roligt. Som framgått tidigare på denna blogg, så är Ozzy en av mina stora favoriter, men även om man inte diggar hans musik så tror jag man finner denna bok underhållande. Dock får jag en känsla av ”produkt” från boken, som det mesta Ozzy ger ut nu för tiden. Snarare än att kännas som ett initiativ från en man som vill berätta om sitt händelserika liv, så känns det som ännu ett sätt för  Ozzy/Sharon att tjäna pengar. Trots att Ozzy är extremt ärlig – nästan obekvämt ärlig – så känns det ändå lite för tillrättalagt ibland.

Ozzy live 2010

Mer Ozzy på bloggen:

Ozzy Osbourne och Elisabeth Tarras-Wahlberg

Read Full Post »