Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Casino Royale’

Recensionen innehåller ett gäng spoilers.

spectre-banner-3

Och så hade då den 24:e James Bond-filmen premiär. Eller den fjärde, beroende på hur man ser det. Som vanligt är detta något mycket speciellt för mig. Jag är inte en sådan som köar för biljetter till premiären eller som klär upp mig inför visningen. Men jag har ju ändå sett fram emot filmen. Jag har tagit del av hypen. Jag är en James Bond-nörd sedan mellanstadiet och trots att jag kanske numera föredrar den litterära versionen så är ändå en ny film det största som kan hända i Bond-världen.

you-only-live-twice-connery-pleasance

Och vilken film det var att vänta på! Efter nästan 50 år av rättsliga tvister så fick produktionsbolaget EON till slut tillbaka rättigheterna till Ian Flemings fiktiva brottssyndikat SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Detta var den ständige motståndaren i Sean Connerys Bond-filmer. På den tiden fanns det faktiskt en känsla av kontinuitet mellan filmerna och sakta men säkert byggde man upp konfrontationen mellan Bond och Blofeld. SPECTRE nämndes i Dr No. I From Russia with Love fick vi för första gången se Blofeld med den vita perserkatten i knäet. Hans ansikte förblev dock dolt, liksom i Thunderball. I You Only Live Twice möttes till slut de två ärkefienderna. Det var här Donald Pleasence ärrprydde superskurk för evigt cementerade bilden av Blofeld. I nästa film, den magnifika On Her Majesty’s Secret Service, dödade Blofeld Bonds hustru. Och i havsverket Diamonds Are Forever så gick luften ur serien, Blofelds öde lämnades ouppklarat och vi fick aldrig riktigt se honom igen…

BlofeldTrilogyDet finns de som menar att Bond-filmerna aldrig gjorde Blofeld rättvisa. Och det håller jag till viss del med om. Skurken förekom i tre av Flemings böcker: Thunderball, On Her Majesty’s Secret Service och You Only Live Twice. Dessa utgör de mörkaste och mest psykologiskt intressanta Bond-böckerna (läs mina recensioner av dem här: TB, OHMSS, YOLT). Blofeld var i dem en riktigt otäck karaktär och Bonds svurne fiende. I filmerna lyckades man aldrig riktigt leva upp till detta. Och därför lovade denna nya film, med titeln SPECTRE, så gott! Nu skulle vi till slut få se den Blofeld vi väntat på så länge. Om det är någon Bond som kan leverera mörker och psykologiskt djup så är det Daniel Craig. Och med Christoph Waltz i rollen som filmens skurk så kan det inte bli fel! Eller?

SPECTRE har fått blandad kritik. I England har recensionerna över lag varit godartade, även om nästan samtliga vidhåller att SPECTRE inte når Skyfalls nivåer. Jämförelsen med Skyfall är naturlig då Sam Mendes är tillbaka i regissörsstolen. Skyfall fick också väldigt god kritik då den kom, men har sedan dess omvärderats av många. Framför allt har skurkens långsökta plan och Bonds ologiska agerande kritiserats, men för mig är dessa element bara små detaljer – Skyfall är fortfarande en av de bästa Bond-filmerna. Vad gäller SPECTRE så har kritiken i svensk media också varit blandad. DN gav filmen högsta betyg, Aftonbladet gav filmen godkänt och Fredrik Sahlin klagade på dess klichéer. Och just klichéerna har också varit den svaga punkten som framhållits bland många Bond-fans som kritiserat filmen. Filmen håller sig allt för nära det traditionella Bond-receptet, vilket känns fantasilöst. Läs bl.a. The Incredible Suits recension.

sp4

Jag tycker dock att det är på tiden att Bond-filmerna återvänder till grundreceptet. Daniel Craig-erans kännetecken har varit att återuppliva, omtolka och återupptäcka karaktären James Bond och filmernas format. Vi har under de tre första filmerna fått se hans resa steg för steg mot att bli den Bond vi känner igen sedan tidigare. Filmerna har hela tiden blickat framåt mot vad som komma skall (samtidigt som man gjort blinkningar mot det förflutna). Det är därmed på tiden att vi får en lite mer traditionell Bond-rulle. Många fans har klagat på att Craig-eran är för allvarlig och att man bara vill se Bond ute på ett vanligt uppdrag. Här får man lite mer av den traditionelle Bond… och så tycker man att det är tråkigt och fantasilöst. Nej, det är det inte. Det är faktiskt ganska modigt att våga omfamna de gamla klichéerna igen efter att man gjort såpass respekterade filmer som Casino Royale och Oscarvinnaren Skyfall. Jag uppfattar det som att kritiken mot Bond-filmerna är oftast hårdare än mot andra actionrullar av den simpla anledningen att man ställer större krav på Bond.

sp6

De negativa recensionerna gjorde mig lite oroad innan jag satte mig för att se filmen. Den senaste gången vi hade en ”traditionell” James Bond-film var Die Another Day och jag har ännu ej kommit över det barndomstraumat. Men snart kände jag ett lugn infinna sig. Visst, man kanske har återvänt till vissa klichéer, men den övergripande känslan hos mig såhär efteråt är att det känns som om glädjen har återvänt till Bond. Humor har alltid funnits även i Craigs allvarligare filmer, men här känns Bond väldigt bekymmerslös. Han verkar faktiskt trivas med sig själv och ha kul. Jag påminns faktiskt om Roger Moores attityd. Denne tog nästan aldrig någonting på allvar. Såpass extrem är inte Craig, men det känns som om Bond vuxit upp och blivit mer självsäker. Han verkar också kunna se det absurda i de situationer han hamnar i.

Denna självsäkerhet och humor är något vi inte sett tidigare. I varje film har Craig lyckats göra något nytt med karaktären; i CR var han tjurskallig och grön. I Quantum of Solace var han förblindad av tanken på hämnd. I SF var han på dekis och var tvungen att bevisa att han fortfarande var relevant. I SPECTRE är han Bond med stort B: professionell, självsäker, charmig och effektiv på ett sätt som aldrig förr. Craig är utmärkt i rollen och måste göra minst en film till.

Filmen strävar medvetet tillbaka till de mer fantastiska filmerna från 60-talet, inte minst vad häller filmens estetik. Vi har action på en Piz Gloria-liknande alptopp, ett tågslagsmål a la From Russia with Love och en hemlig skurkbas som för tankarna till You Only Live Twice. Sam Mendes lyckas ge filmen en tidlöshet som gör att den känns retro och modern på samma gång. Scenerna i Marocko hade lika gärna kunnat utspela sig på 1960-talet.

sp1

Actionscenerna är i sedvanlig ordning fantastiska, trots att jag ändå kan tycka att ingen av dem når klassiker-nivå (dvs. scener såsom parkourjakten i CR eller fallskärmshoppet i The Spy Who Loved Me). Inledningsscenen är storslagen och snyggt gjord, men saknar den energi och den stegvisa upptrappning som Skyfalls inledning hade. Biljakten i Rom är också snygg och oerhört Bond-ig. Jakten i i Österrike är häftig och överdriven, men om Bond motiv är att rädda den kidnappade Madeleine Swann – och inte döda henne – så är hans agerande högst tvivelaktigt. Mot slutet av filmen lyfter actionsekvenserna ännu ett snäpp. Bonds slagsmål på tåget i Marocko mot Dave Bautistas massiva Mr Hinx är intensiv och påminner om liknande scener i FRWL och TSWLM. Finalen i London är faktiskt mycket spännande, inte minst tack vare att alla favoritkaraktärer deltar på en snyggt sätt. Naturligtvis har vi Bond, bruden och skurken på plats, men även M, Tanner, Q och Moneypenny.

Christoph Waltz är mycket bra som Oberhauser Blofeld, om än inte lika minnesvärd som Javier Bardems Silva i förra filmen. Blofeld har ett ärr över ena ögat, en vit perserkatt, Nerhu-kostym och bor inte i en ihålig vulkan, men i en kometkrater. På så sätt är han härligt over-the-top, men förvånande nog så väljer Waltz att inte spela över.

sp5

Bakgrundshistorien mellan Bond och Blofeld, där de kan ses som ett slags styvsyskon, trodde jag skulle spela en mycket större roll i filmen. Blofeld dödade sin egen far, tillika Bonds mentor, och man tänker att detta skulle väcka någon form av hämndbegär hos Bond. Men icke. Deras gemensamma bakgrund nämns flyktigt, men manuset gör aldrig någonting egentligt av detta. Och lika bra är det, eftersom det är en av manusförfattarnas sämre idéer.

Filmen kopplar samman samtliga av Craigs tidigare äventyr och jag tycker över lag att detta var en bra idé. Jag älskar tanken på att det var SPECTRE som låg bakom hans älskade Vesper Lynds död. Detta gör Vesper till Craig-erans Tracy – Bonds hustru som mördades av Blofeld i Flemings OHMSS. Att Blofeld ligger bakom mordet på kvinnan Bond älskade är en nödvändig del av deras relation. Men jag hade gärna sett att man ägnade lite mer tid åt att förklara SPECTREs iblandning i Bonds tidigare uppdrag. Dessutom har jag svårt att se att Silva från Skyfall var en SPECTRE-agent. I filmen så framställdes han som en autonom skurk med enbart personliga motiv och det antydes inget om att han hade en organisation bakom sig, till skillnad från skurkarna i CR och QOS. Det luktar lite av ret con (retroaktiv kontinuitet).

sp2

Filmen innehåller flera referenser till den litteräre Bond: När Blofeld torterar Bond citerar han ordagrant repliker ur Kingsley Amis första fortsättningsroman Colonel Sun. Och en liten blinkning görs också till Flemings novell The Hildebrand Rarity.

Vad gäller skådespelarna så fortsätter de moderna Bond-filmerna att bjuda på starka prestationer. Lea Seydoux är fantastisk som Madeleine Swann. Vissa menar att hon är en svag karaktär. Visst, hon kommer inte upp till Vesper Lynds nivå, men tack vare Seydoux är hon en tredimensionell karaktär och hennes kemi med Bond är lysande. Tyvärr känns det inte riktigt äkta när hon säger ”I love you” till Bond. Man hade gärna fått lämna detta till slutet, då hade det känts mer naturligt.

sp3

Jag uppskattar också väldigt mycket att vi får återse den skumme Mr White från CR och QOS. Och han har blivit en riktig karaktär. Jesper Christensen är mycket bra i rollen och verkar verkligen njuta av att få göra lite mer med honom.

M (Ralph Fiennes), Moneypenny (Naomi Harris), Tanner (Rory Kinnear) och Q (Ben Whishaw) känns också samtliga som mer av riktiga karaktärer än de arketyper de varit tidigare i serien. De motiveras personligen, har känslor, värderingar och privatliv. Filmen har en bilhandling där dessa karaktärer och främst M står i centrum. MI6 hotas av nedläggning från Andrew Scotts Max Denbigh (kallad ”C”), som har tagit initiativet till en internationell övervakningsorganisation. Detta är första gången i Bond-serien då en film faktiskt kan beskrivas som samhällskritisk. Den skurkaktige Denbigh är helt klart en kommentar på de senaste årens övervakningsdebatt och NSA-skandalerna. Ibland känns detta nästan som en politisk thriller – något jag uppskattar.

sp8

Det övergripande temat handlar dock om att gå vidare. Att lämna det förflutna och dess spöken bakom sig. Filmen inleds med texten ”The dead are alive” innan vi förflyttas till De Dödas Dag i Mexico City. Och filmen slutar med att Bond smyger omkring i källarlokalerna i den gamla, ödelagda MI6-byggnaden där Blofeld hängt upp fotografiet på alla älskade och alla fiender vars död Bond ligger bakom. Detta bokstavligt talat en ”walk down memory lane”, men också en resa genom Bonds undermedvetna. Bond måste en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Och han väljer att göra detta genom att faktiskt skona Blofeld och inte döda honom. Redan tidigare han vi sett tecken på att Bond gått vidare. Han väljer exempelvis att inte nära sitt hat och ta hämnd på Mr White eller att titta på det inspelade förhör med Vesper som han hittar i dennes rum. Tack vare detta får vi också för första gången ett slut som inte är bitterljuvt. Bond får sin Madeleine Swann – ett namn som är en blinkning till Marcel Proust. Bond har i Craigs två tidigare filmer på sätt och vis varit ”på jakt efter den tid som flytt” och genom att göra upp med det förflutna – eller snarare kanske acceptera det – så har han faktiskt nått sitt mål.

Det antyds att Bond säger upp sig från MI6 i slutet av filmen. Men eftersom Blofeld överlever kan man tänka sig att nästa film kommer handla om hur Blofeld rymmer och Bond måste återvända till tjänsten för att stoppa honom. Om så är fallet så måste Craig återvända en sista gång. Han är en fantastisk Bond.

Betyg 4 av 5

Besök gärna James Bond-sektionen av bloggen: där finns en genomgång av filmserien, recensioner av samtliga böcker och lite annat smått och gott.

Annonser

Read Full Post »

carte3

Jag köpte denna bok då den kom och läste igenom den på några dagar. Den var en oerhört spännande bladvändare – tyckte jag då. Nu när jag läser om den har jag en annan uppfattning. Visst, redan då tyckte jag att den hade stora brister, men visst var den spännande. Nu tycker jag inte riktigt det längre.

Jeffrey Deavers bidrag till fortsättningsromanerna om James Bond är intressant av flera anledningar. Samtidigt som den på sätt och vis påminner om John Gardners och Raymond Bensons böcker genom att placera Bond i sin samtid, så bryter den också totalt med Ian Flemings etablerade kronologi. Detta är en reboot i samma stil som filmen Casino Royale från 2006. Detta är en Bond vi aldrig mött förut, nyligen rekryterad till den brittiska underrättelsetjänsten och ute på ett av sina första uppdrag. Händelserna i Flemings, Gardners eller Bensons böcker har inte ägt rum. Det som funkade så ypperligt i Daniel Craigs första film fungerar dock inte riktigt här.

Med det sagt finns det positiva aspekter av Deavers modiga försök. Betoningen ligger inte främst på action utan på det som på engelska kallas för ”trade craft”; underrättelsearbete, såsom skuggningar och övervakning. Och mycket av detta känns realistiskt. Inte alls i stil med John le Carré eller andra mer verklighetstrogna spionthrillerförfattare, men Deaver verkar ha gjort ett gediget researcharbete och den värld av spioner, övervakning och datorhackning som han målar upp känns ganska så verklig. Han slänger sig med många termer – och många förkortningar (det finns till och med en liten ordlista i slutet av boken med alla förkortningar) – och detta ger känslan av realism. Tack vare det genuina researcharbetet kring vapen och underrättelseverksamhet så känns boken tidvis som en modern spionthriller. Med det sagt så finns det action också och Deaver lycka faktiskt konstruera några ganska minnesvärda och spännande actionscenarion. Efter att ha läst närmare 40 Bond-böcker har man som läsare tagit del av otaliga slagsmål, biljakter och skottlossningar. Man vill ha nåt mer. Detta får man bl.a. i form av den inledande tågolyckan och avsnittet då Bond är instängd i ett rivningshus redo att sprängas. Båda dessa scener är i bokens inledning och tyvärr överträffas de aldrig riktigt senare i boken. De två finalerna mot slutet är båda ganska standardartade skottlossning som inte lyckas engagera.

Thriller writer Jeffery Deaver (R) poses for photographers with model Chesca Miles on a BSA Spitfire motorbike to launch the new James Bond book "Carte Blanche" at St Pancras station in London May 25, 2011. REUTERS/Paul Hackett (BRITAIN - Tags: ENTERTAINMENT SOCIETY)

Men bokens största problem är att den egentligen inte är en James Bond-historia. James Bond ges en helt ny, uppdaterad bakgrund. Hans historia är en modern uppdatering av Flemings original, och det är okej, men det görs också vissa onödiga ändringar. Bond är anställd av en fiktiv specialstyrka och inte MI6. Varför? kan man undra. Att ta bort Bond från MI6 gör honom till mindre av en brittisk symbolgestalt och tar bort något av det som gör honom unik (på gott och ont). Den uppdaterade bakgrunden och förändringarna av Bonds vardag gör att han inte riktigt känns igen. Det här hade kunnat vara vilken modern spionthrillerhjälte som helst, inte nödvändigtvis James Bond. Deaver låter också Bond göra saker som är out of character; så som att hjälpa en ung pojke bli av med sina mobbare eller välja att inte ligga med en kvinna som precis brutit upp sin förlovning. Deavers Bond är med andra ord snäll! Ian Flemings Bond var allt annat än snäll. Han kunde vara omtänksam, ha samvetskval och liknande. Men han var ingen boy scout, vilket han blir i Deavers allt för amerikanska händer. Vid ett annat tillfälle får han samvetskval över huruvida han har varit otrogen då han, å tjänstens vägnar, legat med en kvinna! Det hela ger intrycket av en agent som inte gillar sitt jobb. Visst, Flemings Bond tyckte inte om att döda, men i övrigt älskade han sitt jobb. Det var det enda som gav hans i övrigt tråkiga liv mening. Han blev nästintill deprimerad då han inte var ute på ett farligt uppdrag där han var tvungen att leva lyxliv och ligga med vackra kvinnor. Visst, man kan för all del göra honom mer mänsklig, men en Bond som har ett allt för stort samvete eller en allt för normal moral är inte Bond.

Det som skiljer denna rebootade Bond från Daniel Craigs dito är att Craig påminner mer om Flemings originalversion, mycket tack vare att Craigs första äventyr också var Flemings bok – Casino Royale. I den första boken (och EON:s filmatisering av denna) fick vi grunden till Bond som karaktär. Det var här man fick grunden till hans kvinnosyn och hans problem med stabila förhållanden. Eftersom Deavers Bond inte har denna bakgrund så har han inte formats på samma sätt. Han beter sig därmed annorlunda och är per definition inte samma karaktär. Han är kanske den Bond Flemings Bond blivit om han inte upplevt det Flemings böcker utsatte honom för. Men det är inte en karaktär som jag har något egentligt intresse för eftersom jag gillar just Flemings Bond. Inte någon annan karaktär som råkar ha (nästan) samma yrke och råkar heta likadant.

Deaver har som sagt författat en riktigt bra spionthrillerhistoria. Den känns modern och high-tech. Den är val förankrad i det samtida politiska läget och jämfört med flera av Flemings historier så känns den ganska komplicerad och intelligent. Men tyvärr känns det inte som en James Bond-historia. Alla ”kosmetiska ingredienser” finns där – Moneypenny, M, en Walther-pistol (fast en ny modell…), Q Branch, en perverterad skurk osv. – men det hade lika gärna kunnat ha handlat om Jack Ryan eller Jason Bourne.

carte4

Det finns också små störande element som känns typiska för författaren, men som känns malpacerade i en Bond-bok. Framför allt alla populärkulturella referenser. Här nämns Kate Winslet, Ridley Scott, Top Gear, Guy Ritchie, Matt Damon, Leo DiCaprio  mfl mfl. Det är lite ironiskt att John Gardner i Death is Forever nämnde att ett tecken på en lat författare var att istället för att beskriva en karaktärs utseende och gestalta dess egenskaper, så jämför man dess utseende med en känd skådespelare. Det är just vad Deaver gör här. Och Bond är ingen populärkulturnörd.

När Bond anländer i Dubai och senare Sydafrika så känns det lite mer som den klassiska Bond. Jag tog en två veckors paus i läsandet och då jag återvände så kändes den typen av störande förändringar som inlett boken inte lika förekommande. När man läser om när Bond är ute på sitt uppdrag påminner det om Gardner eller Benson, med undantag för vissa små icke-karaktäristiska detaljer. Deaver skriver lätt och storyn har faktiskt ett bra tempo. Återigen känns trade craften ganska realistisk. Bond har en täckmantel, är skuggad, använder sig av smarta spionknep osv. Allt detta är trevlig läsning. Men tyvärr lyckas detta inte hålla bokens kvalité uppe särskilt länge.

carte6

Tre andra tankar som slår mig då jag läser är:

  • Deaver tar i så han spricker för att göra Severant Hyndt till en klassisk skurk. Varje gång han förekommer så illustreras hans nekrofili på något sätt. Det hela känns dock bara endimensionellt och amatörmässigt. Han blir ganska tråkig eftersom han bara definieras av en enda egenskap. En egenskap som det dessutom tjatas om. Vi fattar att han är motbjudande! Move on!
  • Bond kör en Bentley Continental GT, vilket är OK. Flemings Bond körde samma märke. Men Bentleys moderna bilar känns så himla vräkiga. Bond har alltid haft god smak och på något sätt känns Bentley lite osmakligt och överdrivet. Då är en sexig Aston Martin att föredra.
  • En minnesvärd scen är då Hydt vill testa Bonds lojalitet och ber honom avrätta en olydig arbetare. Bond har samvetskval, men gör som han blir tillsagd för att inte bli avslöjad. Scenariot är kanske inte det mest originella, vi har sett det i otaliga filmer, men det är ändå en ny situation för Bond. Efter att ha läst samtliga Fleming-, Gardner- och Benson-böcker så kan jag inte minnas ett liknande scenario. Det är imponerande att Deaver lyckas hitta på en såpass nyskapande scen som samtidigt känns väldigt passande i en Bond-bok.

Över lag är detta en spännande spionthriller, men inte en riktig James Bond-bok. Det är en standardartad actionthriller utan klass och som har ytterst lite gemensamt med Flemings böcker. Det är inte den sämste James Bond-boken. Den är inte plågsam på samma sätt som COLD, Role of Honour eller The Man with the Red Tattoo. Men om detta är det bästa Deaver kan producera i Bond-väg så är han onekligen den sämsta av de författare som Ian Fleming Publications valt för att skriva en Bond-bok.

Som tur är gjorde förläggarna ett bättre val nästa gång. William Boyds Solo var helt klart den bästa fortsättningsromanen sedan 1968-års Colonel Sun. Den recenserades på denna blogg när den släpptes 2013 (recensionen skrevs dock innan jag läste om övriga Bond-romaner och mina åsikter om dessa har förändrats sedan recensionen skrevs). För ett par veckor sedan släpptes så Anthony Horowitzs roman Trigger Mortis. Jag har läst den och en recension – min sista Bond-bokrecension (!) – kommer inom kort.

Read Full Post »

ohmss one

Den svårmodige antihjälten har under de senare åren blivit alltmer populär. Framför allt på film. Under 2000-talet har publiken föredragit hjältar med en mer komplex psykologi. Hjältar som räddar världen och dödar skurkar samtidigt som de har ett konstant leende på läpparna har på många håll sorterats bort till förmån för mer ”realistiska” karaktärer. Sådana som plågas av existentiella eller moraliska frågor. Filmerna om Jason Bourne kan räknas hit. Liksom Christopher Nolans Batman-trilogi. Och Bryan Singers X-men-filmer. De James Bond-filmer som Daniel Craig haft huvudrollen i kan också sorteras in i denna kategori. Målet med dessa har varit att presentera en mer realistisk Bond. En man som måste döda i tjänsten, men som inte gillar det. En man som formats av tragedier såsom sin älskade Vespers död. En sådan version av hjälten har dock inte alltid varit lika populär. När filmerna om James Bond tidigare försökt vara lite mer allvarliga, som George Lazenbys och Timothy Daltons filmer, så svek publiken. Just nu verkar dock denna mer eftertänksamma ton gå hem bättre (läs gärna mitt blogginlägg om denna trend och dess samband med 9/11).

Faktum är att en allvarlig sida alltid funnits hos karaktären James Bond. Redan hos Ian Fleming. Och den är som tydligast i hans senare böcker. On Her Majesty’s Secret Service är kanske det mest lyckade försöket att låta Bond bli mer mänsklig, mer eftertänksam och känslomässig. Här lyckas nämligen Fleming att förena det realistiska med det fantastiska. En totalt orealistisk story förs ned på jorden genom en huvudkaraktär som känns mer äkta än någonsin tidigare.

ohmss2

Bond träffar den suicidala kvinnan Tracy på den franska kusten. Snart blir han kidnappad av hennes far – maffialedaren Marc-Ange Draco. Denne erbjuder Bond en miljon pund om han gifter sig med Tracy. Det tror han nämligen är det enda sättet att rädda dottern från att ta livet av sig. Bond avböjer, men erbjuder sig dock att dejta Tracy om Marc-Ange kan ge honom information om var SPECTRE-ledaren Blofeld befinner sig. Det framkommer snart att Bonds ärkefiende bor sig i Schweiz och påstår sig vara greven Blueville. Blofeld har anlitat heraldikerämbetet i London för att få laglig rätt till grevetiteln. Bond infiltrerar Blofeld alphögkvarter Piz Gloria under täckmanteln Sir Hilary Bray från heraldikerämbetet. På Piz Gloria finns också tio unga kvinnor som genomgår en topphemlig behandling mot olika allergier. Det visar sig snart att Blofeld planerar ett biologisk krig mot Storbritannien. Genom hypnos och hjärntvätt planerar han att sända kvinnorna till England, bärandes på biologiska vapen som ska förstöra landets grödor och djurhållning. Bond flyr från Piz Gloria och med hjälp av Marc-Anges organisation återvänder han snart för att förgöra operationen och fånga Blofeld. Blofeld undkommer dock. Bond gifter sig med Tracy, men bara några timmar senare mördas hon av Blofeld.

ohmss mclusky1

Boken har en alltigenom episk känsla. I dess början möter vi en Bond som länge varit ute på en fruktlös jakt efter Blofeld (sedan Thunderball). Jakten är alltså redan på bokens första sida igång. Dessutom tar Fleming oss med till flertalet olika miljöer som är mycket levande beskrivna. Vi har den franska kusten där han möter Tracy och hennes far. Boken utspelar sig också till ganska stor del i London. Huvudmiljön är dock de schweiziska alperna. Detta var första (och enda) gången Bond besökte fjällen i Flemings böcker. Miljöombytet är välkommet. Som läsare har man börjat tröttna lite på Bonds ständiga resor till USA eller Jamaica.

Den tionde av Flemings Bond-böcker skrevs och gavs ut tio år efter den första, Casino Royale. Det finns många paralleller mellan de två böckerna som ger ett djup åt denna berättelse och åt Bond själv. Det finns en kontinuitet i hans karaktär och vi får insyn i hans känslor på ett nytt sätt. I bokens inledning befinner sig Bond åter i Royale-les-Eaux. Varje år besöker han nämligen Vespers grav där. Denna gång möter han återigen en suicidal kvinna. Tracy, som Bond räddar från ett självmordsförsök (genom dränkning), blir ett substitut för kvinnan han inte kunde rädda. Det är nästan som om Fleming ger sin hjälte en chans till botgöring. Han gör för Tracy det han inte kunde göra för Vesper. I den första boken var Bond beredd att lämna sitt jobb och gifta sig med Vesper. Nu går han åter i tankar på att lämna tjänsten. Och faktum är att han också friar till Tracy.

Vesper och Tracy är paralleller till varandra. De är egentligen de ende kvinnorna Bond faller för på allvar och som han vill spendera resten av livet med. De har båda ett mystisk förflutet som plågar dem. Och kanske är det också detta mysterium som attraherar Bond till dem. Tracy är dock, enligt mig, en mycket mer sympatisk karaktär än Vesper. Kanske för att hon inte framställs som lika inkompetent. Ingen av dem är dock någon av Flemings mest minnesvärda kvinnliga karaktärer. Men det känns ändå som om Fleming verkligen ansträngt sig för att göra Tracy intressant. Läsaren ska förstå varför just hon blir den utvalda.

Genom att framställa Bond som en levande person med känslor får man som läsare också här ta del av tillfällen då han är genuint lycklig. Han älskar Tracy och är glad över att gifta sig med henne. En genuint lycklig Bond är något sällsynt. Tragedin blir därmed så mycket större då Tracy drabbas av samma öde som Vesper – döden. Boken har förmodligen det mest minnesvärda slutet av alla Flemings böcker. Man känner verkligen empati för Bond här. Han är egentligen totalt maktlös. Trots sin styrka, sin intelligens och sitt mod så kan han inte värna det som betyder mest för honom. Han är och förblir en ensamvarg. En alltigenom ensam person.

ohmss1

Som jag nämnt i tidigare inlägg i denna tema-serie, så kan man dela in Flemings böcker i två kategorier; de mer realistiska och de fantastiska. Ibland blandas dock dessa två och en kategorisering är inte alltid lika enkel. Så är fallet här. För detta är den mest känslomässigt djupgående boken hittills. Genom att Bond reagerar som en vanlig dödlig människa med äkta känslor så höjs bokens realism. Det är lättare att som läsare identifiera sig med honom och han agerar och resonerar som en riktig person. Samtidigt är skurkens plan en av de mer otroliga. Och antalet sammanträffanden som hjälper Bond i kampen mot skurken är otroligt många. Flemings försök att blanda det realistiska med det fantastiska i en och samma bok blev inte alltid så lyckat. Goldfinger, exempelvis, börjar ganska lågmält med en Bond som dricker sig berusad för att dämpa känslan av avsky över att ha behövt mörda en motståndare. Bokens ton förändras dock snart och blir allt mer otrolig. De två tonerna kan inte riktigt samsas i samma bok. Detta var också ett problem i Sebastian Faulks fortsättningsroman Devil May Care. I On Her Majesty’s Secret Service fungerar det dock av någon anledning mycket bra. Eftersom storyn är såpass välstrukturerad och eftersom tempot är tämligen högt och eftersom man som läsare blir känslomässigt involverad så bryr man sig inte om att skurken Blofelds plan känns ganska löjlig på sina håll. Jag har alltid svårt för när filmer och böcker använder sig av hypnos eller hjärntvätt. Främst för att jag tvivlar på att dessa fenomen fungerar på det sätt som det framställs i populärkulturen. Men i detta fall förlåter jag denna lilla brist, eftersom resten av boken är  så stark.

Tack vare fascinerande karaktärer och miljöer och en äkta känslomässig kärna blir On Her Mejsty’s Secret Service en mycket bra Bond-roman. Den säger något om Bond som person och fiktiv karaktär. Denna bok är helt klart en av Flemings tre bästa.

 

Read Full Post »

gf1

Goldfinger skrevs 1958 och gavs ut året därpå. Det var den sjunde boken om agent 007. Efter sju böcker är det inte konstigt om författarens idéer börjar tryta. Det krävs något radikalt för att böckerna ska kännas fräscha och nyskapande. Det som alltid har varit Ian Flemings styrka är att varje bok han skrivit har haft en tydlig identitet. Denna identitet skapas utifrån kombinationen av en färgstark skurk, en exotisk plats och det område skurkens planer kretsar kring. Casino Royales identitet kom ur Le Chiffre, Frankrike och casinospel. Live and Let Die handlade om Mr Big, New York/Jamaica och voodoo. Moonraker handlade om Hugo Drax, England och en kärnvapenrobot. Diamonds Are Forever hade ingen stark skurk, men däremot miljöer som USA och temat diamanter. From Russia With Love: Red Grant, Istanbul, Kalla Kriget. Dr No: Dr No, Jamaica, makt (eller kanske guano?). Goldfinger har en stark skurk, men boken brister på de två andra områdena. Förvisso utspelar sig boken i England, den europeiska kontinenten och i USA, men inget av dessa länder gör ett särskilt stort avtryck. Och visst kretsar skurkens plan kring guld. Men trots att Goldfingers guldfeber beskrivs på ett levande sätt så blir läsaren inte lika fascinerad. Guld är ett ganska ointressant ämne jämfört med voodoo, kärnvapen eller det kalla kriget. Boken saknar därmed en distinkt identitet. Den har en fascinerande skurk, men inte mycket annat som gör den minnesvärd.

Det som också bidrar till Goldfingers anonymitet är att så mycket i boken känns igen sedan tidigare. Främst tycker jag att den påminner om Moonraker. Följande beskrivning stämmer in på båda böcker: Bonds första möte med skurken sker utanför tjänsten då en bekant, som misstänker att skurken fuskar i kortspel, ber om Bonds hjälp. Skurken är en respektabel brittisk entreprenör, som snart visar sig egentligen vara en utlänning i ryssarnas tjänst. Skurken är fysiskt avvikande och rödhårig. Dessutom är han maktgalen och narcissistisk. Bond avslöjar snart en plan där skurken kommer genomföra ett massmord på tusentals oskyldiga civila och dessutom har tillgång till en stridsspets.

Goldfinger

Även andra element känns igen sedan tidigare. Bond har tampats med smugglare förut, både i Live And Let Die och Diamonds Are Forever. I både dessa böcker besökte han också USA. Boken är välskriven, men känns lite som en ”Best of Bond”-samling, där starka scener från tidigare böcker fogas samman till en ny berättelse.

Med det sagt fungerar Goldfinger mycket bättre än sin föregångare Dr No. Det finns också mycket positivt med romanen. Inledningen är mycket stark och Bond är inledningsvis en mycket mer helgjuten karaktär än tidigare. I det första kapitlet sitter han och dricker sig berusad på flygplatsen i Miami efter att ha dödat en mexikansk droghandlare. Han har djupa funderingar kring ont och gott, himmel och helvete och sitt yrkes moraliska gråzoner. Bonds funderingar över dessa teman har inte varit så framträdande sedan Casino Royale. Den inledande episoden då Bond avslöjar att Goldfinger fuskar i canasta är mycket underhållande, liksom golfmatchen mellan de två. Flemings beskrivning av hur Bond i bil skuggar Goldfinger genom Frankrike och Schweiz är också mycket fint skriven. Bond kör för övrigt en Aston Martin DB Mark III här, med specialutrustning. Denna uppdaterades till en DB5 i filmversionen, som skulle bli den ultimata och mest klassiska Bond-bilen.

Aston_Martin_DB_Mk_III

Tyvärr rasar allt samman i bokens sista tredjedel. Då tappar berättelsen totalt fokus. Flemings prosa känns halvfärdig och det är som om han stressat fram de sista kapitlen. Dessutom blir storyn mot slutet allt för orealistisk. Goldfingers plan på att tömma Fort Knox på guld var såpass orealistisk att när boken skulle filmatiseras så ändrades detta och Bond påpekade hur omöjlig en sådan plan skulle vara. I filmen planerar Goldfinger inte att ta guldet, utan att detonera en ”smutsig” bomb i guldreserven som skulle göra guldet radioaktivt i 57 år (och därmed öka värdet av Goldfingers eget guld).

gf2De kvinnliga karaktärerna är också bland de svagaste som Fleming skapat. Tilly Masterton är en väldigt tunn karaktär som Fleming själv verkar tycka är väldigt ointressant. Kanske för att hon är ointresserad av Bond. Hon är nämligen lesbisk (och därför kall och otillgänglig). Lesbisk är också Pussy Galore. Hon är boss över en gangsterliga bestående av lesbiska brottslingar. Hon är ännu en i mängden av Flemings kvinnliga karaktärer som blivit våldtagna i unga år och därefter inte varit sexuellt intresserade av män. Fram tills de möter Bond, det vill säga. 007 omvänder Pussy från hennes homosexualitet. Flemings uppfattningar om homosexualitet är lika konservativa som hans rasism och sexism i övrigt. Det finns inga ursäkter för den annat än att den, liksom så mycket annat i Bond-böckerna, är en produkt av sin samtid. Men det gör naturligtvis inte läsupplevelsen bättre. Pussy Galore ges dessutom väldigt lite utrymme och det är först på de sista sidorna i boken som hon byter sida, hjälper Bond och bidrar med en avslutande sexscen. Hennes karaktär lider, liksom allt i bokens sista tredjedel, av en känsla av att vara halvfärdig och framstressad. Dessutom så minns jag Honor Blackmans helgjutna rolltolkning av hennes i filmatiseringen från 1964. Jag försöker att tänka bort filmerna när jag läser böckerna (trots att jag ser Sean Connery som Bond framför mig), men precis som med Vesper Lynd/Eva Green i Casino Royale så blir jag här mycket besviken på att en karaktär som var så bra i filmversionen är så tunn i originalet.

Sammantaget blir detta inget mer än en högst medelmåttig Bond-roman. Formatet börjar här kännas slitet. Efter det misslyckade självparodiska experimentet Dr No försökte Fleming kanske återgå till ett mer klassiskt Bond-äventyr. Men resultatet blev en smula anonymt och repetitivt. Med sina kommande böcker skulle Fleming dock lyckas revitalisera sin karaktär. Bond skulle möta nya slags fiender, han skulle bli mer känslomässigt involverad och mer sårbar. Och publiken skulle möta honom i nya sorters böcker. Nästa Bond-bok var nämligen inte en roman, utan en novellsamling med titeln ForYour Eyes Only.

Read Full Post »

dno1

From Russia, With Love var den hittills bästa av Ian Flemings böcker. Och från toppen finns det ju egentligen bara en riktning man kan ta. Nedåt. Och Fleming tog den rutten å det grövsta med sin nästa bok. Från en högklassig spionthriller gick han till en medelmåttig kioskdeckare.

dno4Dr. No var den första av Flemings böcker att filmatiseras 1962. Man undrar hur James Bond-filmerna hade sett ut om man valt att börja med en annan bok än just denna. Hade man exempelvis börjat med den första boken, Casino Royale, så hade Bond-filmerna förmodligen sett annorlunda ut. De hade fortfarande varit eskapism, men kanske en lite mer jordnära sådan. För Dr. No är en av de mer överdrivna av Flemings böcker. Den relativa realism som präglat de fem första böckerna är här totalt frånvarande. Boken har mer gemensamt med de mer överdrivna filmerna än med författarens tidigare romaner. Fleming lyckades med From Russia, With Love att skriva den ultimata spionromanen. Och faktum var att han övervägde att låta den vara den sista Bond-boken. Men han återvände ett år senare till sin fiktive hjälte och tonen var då mycket annorlunda. Kanske berodde det på att handlingen från början var tänkt som ett TV-manus med titeln Commander Jamaica.

Boken känns mer som vilken ordinär pulp fiction-bok som helst än som en spionroman. Bond är inte en riktigt levande karaktär här. Han är en action man. Han behöver inte göra särskilt mycket spionerande eller detektivarbete, utan hamnar ganska snart på skurkens privata ö där han genomgår ett stort antal fysiska påfrestningar. Och visst är hans prövningar smärtsamt beskrivna. Fleming var en mästare på att beskriva smärtsamma upplevelser på ett plågsamt sätt. Hans böcker han blivit anklagade för sadism och visst finns det en viss sanning i det.

fu manchu

The Mask of Fu Manchu (1935). Med Boris Karloff i titelrollen.

Bokens skurk, Dr. Julius No, är uppenbart influerad av Sax Rohmers karaktär Dr Fu Manchu, superskurken från flertalet äventyrsböcker- och filmer. Dr No är den första riktiga superskurken i Bond-kanon. Och eftersom han var den första skurken i filmserien blev denna överdrivna karaktär stilbildande för kommande skurkar. Dr No är nästan parodisk. Han har alla attribut som är typiska för en Bond-skurk, fast uskruvat till 11. Han är av blandras, sexuellt avvikande, fysiskt deformerad. Han är en lång, smal kines-tysk. Hans hjärta sitter på höger sida i stället för vänster. Istället för händer har han metallklor. Han bor på en hemlig, högteknologisk bas på en ö utanför Jamaica. Han har ett fordon som är designat för att se ut som en drake, för att skrämma den lokala, vidskepliga befolkningen. Dessutom har han en egen jättebläckfisk Bond får slåss mot. Detta är science fiction. Och inte särskilt bra sådan.

Som i tidigare böcker finns det en viss rasism. Att lokalbefolkningen på Jamaica skulle låta sig luras av Dr Nos ”drake” är absurt. Och naturligtvis är det bara den vite mannen James Bond som inser att draken är en maskin med dieselmotor. De svarta jamaicanerna framställs som vidskepliga. Och alla kineser i boken framställs som skurkar. Den värsta rasismen riktas dock mot de karaktärer med ”mixat blod”; chingroes (”kinesnegrer” i den svenska översättningen). Det finns endast en stark svart karaktär – Quarrel. Denne beskrivs som Bonds kära vän och som läsare fäster man sig verkligen vid honom. Bond blir mycket upprörd och ledsen då han dör. Men även detta porträtt är inte helt fritt från rasism. Bond ger Quarrel flera direkta befallningar som den svarte mannen lyder blint. Sådana befallningar ger Bond aldrig till Felix Leiter, som också beskrivs som Bonds vän.

dno2

Jag finner också den kvinnliga huvudkaraktären högst problematisk. Honeychile ”Honey” Rider är ett slags vildkvinna, en kvinnlig Mowgli. Hennes föräldrar dog när hon var mycket ung och därefter har hon fått klara sig mer eller mindre själv. Hon har aldrig gått i skolan, utan lärt sig allt hon vet från ett uppslagsverk. Hon älskar djur och kan väldigt mycket om dem. Samtidigt är hon är väldigt naiv, ung och dessutom oskuld. Hon känns väldigt mycket som en tonåring. Flemings beskrivning av henne känns lite gubbsjuk. Bond kallar henne till och med för ett barn och frågar sig om man kan älska med ett barn. Det känns lite perverst faktiskt. Hon är en nymf. En renodlad sexuell fantasi som dyker upp på den tropiska stranden. Och hon är ännu en av Bonds kvinnor som utsatts för våldtäkt och som genom att ligga med Bond på sätt och vis kommer över detta och sin avsky för män.

Över lag är detta mycket underhållande pulp fiction, men inte en särskilt bra bok. Den är såpass överdriven att den snarare bör kategoriseras som science fiction, än som en spionroman. Det hela blir till slut lätt parodiskt och detta är inte en av de bättre Bond-romanerna. Men visst är det underhållande och boken har ett högt tempo. Men den klass som präglat de tidigare böckerna i serien saknas tyvärr här. På min rankinglista över Flemings böcker kommer denna mycket långt ner.

Read Full Post »

frwl1

Ian Flemings mål med sina James Bond-böcker var att skriva den ultimata spionromanen. Och det är mycket möjligt att han lyckades på sitt femte försök. Detta är den kanske mest kritikerrosade av hans romaner. Men det är också en bok som skiljer sig mycket från de övriga i serien, både i upplägg och ton. Berättelsen känns mer realistisk än vanligt, befriad från skurkar med storhetsvansinne och från överdrivna actionscener. Det är mer av en ”seriös” spionroman.

Fleming skrev boken 1956 och den speglar samtidens intresse för spionageaspekten av det Kalla Kriget. Bland de spionrelaterade händelserna vid denna tid kan man bl.a. nämna de brittiska tjänstemännen Guy Burgess och Donald McLean som hoppade av till Sovjet i maj 1951. Vidare var det Kalla Kriget år 1956 långt från kallt. Sovjet visade vilken kontroll det hade över Östeuropa då ett försök att nå självständighet i Ungern brutalt slogs ned. Ett arbetaruppror i Poznan i Polen trycktes också ned. Fleming kände onekligen av de politiska vindarna när han lät SMERSH ha en såpass framträdande roll i sin femte spionroman.

Boken har en lång inledning och Bond själv syns inte till förrän efter ca 130 av de 350 sidorna. Den första tredjedelen utspelar sig helt i Ryssland och skildrar SMERSH:s planeringsarbete. De har en plan som går ut på att döda Bond på ett sätt som vore ytterst förödmjukande för brittiska Secret Service och förstöra deras höga anseende inom hela det västerländska spionväsendet. Fleming beskriver Sovjet som ett orwellskt polissamhälle där skräcken för staten ständigt är närvarande. Han gör det på ett mycket effektivt och levande sätt, inte minst genom att framställa vedervärdiga skurkar så som Rosa Klebb. Fleming baserade Klebb på en faktisk kvinnlig rysk överste, vid namn Rybkin. Klebb är, likt de flesta av Flemings skurkar, fysiskt motbjudande. Dessutom har hon homosexuella tendenser, vilket i författarens konservativa världsbild naturligtvis betydde att hon var allmänt depraverad. Och det faktum att hon är kvinna gör henne än värre! Men trots sexism är Flemings porträtt av Klebb briljant. Hon framstår som en helt igenom kall och ondskefull sadist. Varje replik känns helt naturlig i hennes fula mun.

frwl4

Över lag måste jag säga att Flemings dialoger är väldigt starka i denna roman. Många av dem överfördes ordagrant till filmversionen från 1963, som för övrigt är den bästa filmen i serien och den som ligger närmast den litterära förlagan. Flemings beskrivning av SMERSH och dess grymma metoder och dess skräckinjagande rykte kan kanske framstå som något överdrivet för dagens läsare. Trots allt är Bond-böckerna i stor utsträckning antisovjetisk propaganda. Men faktum är att Flemings beskrivning av den sovjetiska underrättelsetjänsten och hemliga polisen förmodligen inte var allt för långt från verkligheten. Fleming blandar fakta med fiktion på ett snyggt sätt. SMERSH var en del av Röda Armén under andra världskriget och det han benämner som SMERSH i sina romaner har mer gemensamt med 1950-talets MGB eller KGB. Boken har ett kort förord där Fleming understryker att hans beskrivningar av den ryska underrättelsetjänsten och dess högkvarter samt dess ledare (med det briljanta namnet General Grubozaboyschikov) är baserade på fakta. Detta är naturligtvis struntprat, men dessa inledande rader ger ändå boken en känsla av realism.

Men det är inte bara med hjälp av skurkarna som Fleming målar upp sin bild av Sovjetunionen. Bokens kvinnliga huvudkaraktär heter Tatiana Romanova och genom henne får läsaren se förtryckarstaten genom ”den lilla människans” ögon. Tatiana fruktar för sitt och sina närståendes liv när hon kallas till ett möte med Klebb. Hon genomsöker sitt samvete för att bli på det klara med vad hon begått för synd. Var det den där skeden hon snott från hotellet? Eller något opassande hon skulle ha sagt om staten? Hennes paranoia ger läsaren en bild av hur det skulle kunna vara att leva i ett sådant samhälle. Men det främsta syftet med Flemings utförliga beskrivning av Ryssland är naturligtvis för att visa vad det är agent 007 kämpar mot. Det är på tiden efter fem böcker att man som läsare får en inblick i vad det är Bonds fiender står för. När vi läser om hur det är i Sovjet, så vet vi varför Bond behövs.frwl3

Det är också ingen slump att Fleming gav Tatiana efternamnet Romanova.  Huset Romanov regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Namnet distanserar Tatiana från den kommunistiska regimen, samtidigt som namnet gör henne i allra högsta grad rysk. Det finns en klasstillhörighet i namnet och Tatiana blir nästan som en medlem av den ryska tsarfamiljen genom det och detta skulle kunna tolkas som att hon är mer genuint rysk än kommunistregimen. Det finns därmed både en konservativ, rojalistisk och en antikommunistisk symbolik i hennes namn. Genom att rädda en Romanov underminerar Bond själva grunden i den sovjetiska kommunismen.

Bokens huvudintrig utspelar sig i Istanbul. Och beskrivningen av staden är lika levande som den av Sovjet är dyster. Fleming har sällan målat upp så färgstarka bilder av en myllrande storstad som står på randen mellan det förflutna och det moderna. Staden beskrivs ömsom som sagolik och ömsom med förakt. Det blir en dynamisk framställning som känns såväl realistisk som romantisk. De karaktärer som Bond möter i staden bidrar också till denna känsla. Den är ett slags Casablanca där fientliga spioner finns runt varje hörn, där de flesta kan köpas för pengar och där det råder ett habilt eldupphör. Istanbul ligger på gränsen mellan Europa och Asien. På gränsen mellan Öst och Väst. Och i detta lilla mikrokosmos utspelas ett eget litet kallt krig. Ryssarna har sina bulgariska undersåtar. Och britterna har den karismatiske Darko Kerim och hans armé av söner. Kerim är en av Bonds mest minnesvärda vänner. Han är minst lika levande och älskvärt skildrad som René Mathis eller Felix Leiter, men har en mycket större personlighet. Han är överdriven, men tack vare det känns han desto mer mänsklig.

Handlingen når sitt klimax på Orientexpressen från Istanbul till Paris. Det är här Bond möter SMERSH:s huvudbödel. Denne är, liksom Rosa Klebb, en iskall skurk som Fleming ger en lång och fascinerande bakgrundshistoria i bokens inledande kapitel. Han är en äkta psykopat, besatt av fullmånen, asexuell och blodtörstig. Red Grant är ett slags Hannibal Lecter i Sovjets tjänst.

Om man bara ska läsa en av Ian Flemings böcker så ska man läsa From Russia, with Love. Det är den mest kritikerrosade och också enligt mig den bästa av hans 007-äventyr. Det kanske inte är den som representerar en typisk James Bond-bok bäst eftersom den skiljer sig ganska mycket i upplägg och ton från resten av böckerna. Men detta är en riktig Kalla Kriget-thriller och faktiskt en briljant spionroman.

Read Full Post »

daf1

Ian Flemings böcker om James Bond var till en början ganska varierade. Den första boken handlade om casinospel i Frankrike, den andra om voodoo och Harlem-gangsters, den tredje om England och atomhotet. Denna den fjärde boken, Diamonds Are Forever, handlar om diamantsmuggling och den amerikanska maffian. Trots denna variation så börjar man ändå ana en viss idétorka hos författaren. Exempelvis har både USA och smuggling använts i Live and Let Die och känns därmed inte särskilt originellt längre. För att ge boken en distinkt identitet och en den typiska Bondska slängen av det fantastiska så har Fleming inkorporerat ett tämligen bisarrt western-tema som präglar bokens senare del. Tyvärr känns detta inte så passande för James Bond. Snarare känns det mer som ett desperat försök att ge skurken teatralisk gimmick.

Detta är den första av Flemings böcker som tappar i kvalité jämfört med föregångarna. Trots det finns det naturligtvis mycket starka aspekter i berättelsen. Det går exempelvis inte att komma ifrån att Fleming var en mästare på att skriva spänning och beskriva fascinerande miljöer. Bokens inledande sidor beskriver hur en skorpion en natt på den afrikanska stäppen dödar en skalbagge och hur ett hemligt möte mellan två smugglare äger rum. Detta inledande kapitel är väldigt effektivt skrivet och den mystiska stämningen greppar på en gång tag i läsaren. Likaså är reseskildringarna mycket färgrika. Fleming målar upp färgstarka bilder och det är mycket intressant att läsa om hur transatlantiska flygresor i första klass gick till på 1950-talet.

daf3

Den kvinnliga huvudkaraktären i detta äventyr heter Tiffany Case. Flemings kvinnoporträtt blir bara bättre och bättre, trots att de aldrig kommer bli särskilt bra över lag. Men Case är en relativt stark karaktär. Kanske inte lika självständig som Gala Brand i Moonraker, men hon har en attityd och ett sätt som känns relativt uppfriskande. Med det sagt är hon fortfarande en damsel in distress, en mö som Sank Göran måste rädda från draken. Hon jobbar, liksom Solitaire i Live and Let Die, för skurken och Bond måste befria henne från denne. Hon är också en i raden av Bond-kvinnor som överlevt sexuella övergrepp och därefter levt utan manligt sällskap. Tack vare Bond återfår hon dock sin sexlust. Ian Fleming har en förmåga att trivialisera våldtäkt och dess psykologiska konsekvenser. Han verkar tro att allt våldtäktsoffer behöver för att åter kunna njuta av sex är att bli tagna av en riktigt karl som James Bond. Det känns naturligtvis unket. Men man måste minnas att dessa böcker skrevs av en kvinnokarl på 1950-talet. Flemings kvinnosyn skilde sig inte markant från den gängse normen. Det hans böcker fick kritik för då de publicerades var inte sexism eller rasism, utan de anklagades snarare för att vara sadistiska och pornografiska. Med dagens ögon är såväl våldet som sexet ganska tamt.

daf2
En sak jag uppskattar med boken är att Fleming hänvisar till samtliga föregående böcker. Bond vill inte lyssna på La Vie en Rose för att den påminner honom om Vesper Lynd från Casino Royale. När han tuppat av p.g.a. misshandel drömmer han om undervattensfärden mot Mr Bigs ö i Live and Let Die. Och även Moonraker-affären nämns i bokens inledning. Det är också värt att notera att Bond här för första gången beställer sin vodka martini med orden ”shaken and not stirred”. Hans relation med Felix Leiter är också en av de starkare aspekterna av boken.

Tyvärr har romanen, som sagt, en hel del problem som gör den till en av de svagaste av de tidiga 007-äventyren. En vanlig kritik som Diamonds Are Forever får är att skurkarna inte är särskilt intressanta. Mafioson Seraffimo Spang är en mycket tunn karaktär. Spang är en amerikansk gangster som smugglar diamanter. Vi får inte ta del av hans levnadshistoria eller bakgrund. Han äger en western-stad – Spectreville – ute i Nevadas öken och gillar att klä ut sig till cowboy. Varför, vet vi inte. Hade karaktären getts ett större djup hade western-attiraljerna kanske fungerat som en del av en excentrisk Bond-skurk. Men nu känns hela western-grejen ganska larvig. Porträtteringen av den amerikanska maffian och dess roll i Las Vegas känns också lite löjlig. Det finns något serietidningsaktigt över det hela. Kanske är man nuförtiden så bortskämd med djupgående porträtt av maffiavärlden (från Mario Puzo, Francis Ford Coppola, Martin Scorcese mfl.), för jämfört med dessa känns Flemings bidrag som vilken medelmåttig amerikansk kioskdeckare som helst.

Fremont Street - Las Vegas - 1952

Utöver bleka skurkar så tycker jag att själva diamantsmugglingsintrigen inte heller är särskilt intressant. Inte minst då man jämför med Bonds tidigare uppdrag. I Casino Royale skulle Bond sabotera för en sadistisk rysk spion, i Live and Let Die skulle han stoppa gangstern som nästan dödade hans bäste vän, i Moonraker skulle han rädda London från en atombomb. I Diamonds Are Forever förlorar England pengar på smuggling från sina kolonier. Det finns ingen personlig aspekt. En taxichaufför som Bond gillar blir mördad av skurkarna i The Spangled Mob, men detta känns som ett tunt personligt motiv för Bond.

Tillsammans utgör dessa aspekter tyvärr en besvikelse. Boken är som vanligt kompetent skriven och har en klassiskt dramaturgi som gör den lättläst och ganska spännande. Den är inte den sämsta Bond-boken, men långt ifrån den bästa. Den har inte samma narrativa problem som Casino Royale, men över lag är detta en mycket ointressantare historia än vad man är van vid från Fleming.

Read Full Post »

Older Posts »