Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Cate Blanchett’

avi1

Ingen gör så underhållande filmer som Martin Scorsese. Han är en mästare på att berätta en fascinerande (ofta verklighetsbaserad) historia med högt tempo, medryckande musik och karismatiska karaktärer.

I The Aviator presenterar han historien om den unge Howard Hughes. Ett liv som var som gjort för att filmatiseras. Vi får följa den unge miljonären mellan 1930- och 40-talen, då han blev en stor flygmagnat och filmskapare. Hans förhållanden med såväl Katharine Hepburn som Ava Gardner får mycket utrymme. Samtidigt blir hans instabila psyke med  absurd bacillskräck och tvångssyndrom allt mer uppenbara. Efter en svår flygolycka isolerar han sig totalt från omvärlden.

Filmen är ett bländande montage av glamour, galenskap och fascinerande tidsperioder. Släktskapet med andra Scorsese-filmer, såsom Goodfellas, Casino och The Wolf of Wall Street är uppenbart. Detta är ännu en av Scorseses uppgång-och-fall-historier, där rikedom och lyx och den visuella extravagansen får extremt mycket utrymme. Ibland tenderar dessa filmer att sakna det djup som hans mer eftertänksamma filmer, såsom Taxi Driver eller King of Comedy, har. Så var fallet med exempelvis The Wolf of Wall Street. Men här finns det, trots all betoning på yta, också ett djup. Inte minst blir detta tydligt i scenerna där Hughes tvångssyndrom behandlas. Dessa scener är fascinerande och smärtsamma att se och Hughes blir, trots sina karaktärsbrister, en mycket sympatisk person som publiken verkligen känner empati för.

avi2

Leonardo DiCaprio gör ännu en fulländad roll. Jag kan inte förstå varför han inte fått en Oscar ännu. Gång efter annan bländar han publiken med intensiva och realistiska rollporträtt. Han har också en talang för att välja projekt av väldigt hög kvalité. Över lag är skådespeleriet mycket starkt här. Cate Blanchett övertygar som Hepburn. John C. Reilly är också mycket bra som Hughes ekonomiske rådgivare. För att inte tala om Alec Baldwin, Ian Holm, Danny Huston, Jude Law, Alan Alda, Willem Defoe och alla andra stjärnor som dyker upp (lite distraherande) i minsta lilla biroll.

avi3

The Aviator är på många sätt en kärleksförklaring till Hollywoods guldålder. Scorsese använder olika färgskalor för olika tidsperioder, baserat på vilken slags färgfilm som användes vid just den tidsperioden. Exempelvis går filmen till en början bara i nyanser av rött och turkos, vilket var den färgskala som ofta användes i filmer under den tid som porträtteras.

Scorscese gör Filmer med stort F. Han utnyttjar filmmediet på ett nästintill fulländat sätt. The Aviator känns som en episk film från en annan tid. Detta är inte ett par timmars underhållning, det är en äkta filmupplevelse av den gamla skolan. Det är inte ofta filmer som dessa görs. Och när de görs är det vanligtvis av någon gigant som Steven Spielberg eller John Huston. Scorsese spelar naturligtvis i samma liga.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

Annonser

Read Full Post »

Film Title: It's Complicated

Här kommer del två av den lista med de skådespelerskor som jag anser är bäst. Skådisarna på min lista här är sådana som jag anser har en förmåga att försvinna in i sina karaktärer och gestalta dem på ett sätt som gör att man glömmer att de inte är riktiga människor.

Nedan kommer de resterande fem av mina 10 personliga favoriter, utan någon inbördes ordning.

Cate Blanchett

cate blanchett

Att höja Cate Blanchett till skyarna har på senare nästan blivit en kliché. Men det finns underlag för att göra detta. Blanchett har en otrolig förmåga att helt gå upp i och bli den person hon gestaltar. Hon ändrar röstläge, rörelsemönster och utseende för att försvinna in i sina karaktärer. Det verkar inte finnas någon typiskt ”Blanchettskt” roll, utan hon varierar sig väldigt mycket. Jag såg henne först i titelrollen i Elizabeth. Denna komplexa gestalt, som går från ung osäker tjej till världens mäktigaste kvinna, var makalös att bevittna. Hon fortsatte att spela starka, självständiga kvinnor i Charlotte Grey och Veronica Guerin. Men hon har också gjort tyngre, mer komplexa roller i Babel och Notes on a Scandal. För att visa på bredden i hennes filmkatalog är det naturligtvis nödvändigt att nämna hennes mer lättsamma filmer – som Lord of The Rings, Indiana Jones and The Kingdom of The Crystall Scull eller komedin Bandits. Oavsett kvaliteten i filmerna som satsar Blanchett allt, och ger publiken en karaktär man tror på.

Judi Dench

judi dench

För mig är hon naturligtvis alltid förknippad med rollen som M i James Bond-filmerna mellan 1995-2012. Dench transformerade en roll som i 30 år endast handlat om att förklara för tittarna vad handlingen skulle kretsa kring, till att bli ett slags moderssubstitut för den misogyna, sexuellt vilsne agent 007. Karaktärens kärna fångades väldigt bra redan i den första filmen GoldenEye. Där kallar hon Bond för ”a sexist, misogynist dinosaur. A relic of the Cold War”, för att sedan – i ett ögonblick av moderlighet – varmt säga ”James, come back alive”. Karaktäriseringen av M har varit konsistent genom de följande sex filmerna, men samtidigt utvecklats. I den senaste filmen Skyfall, var det M som var ”Bond-bruden”, och samtidigt ett slags adoptivmor. Och hon drabbas av samma slutgiltiga öde som alla kvinnor Bond någonsin älskat.

Utöver M, så är Judi Dench fantastisk i filmer som Shakespeare in Love, Chocolat, The Importance of Being Ernest, Jane Eyre och My Week with Marilyn. Men främst vill jag nämna Notes on a Scandal, som jag anser vara hennes kanske bästa rollprestation någonsin. Hon är helt fantastisk som den bittra, kalla och ensamma Barbara. Hon är vidrig, men så fascinerande att se. Jag ser väldigt mycket fram emot hennes kommande film Philomena.

Scarlett Johansson

scarlett_johansson-wide

Johansson har, liksom Jodie Foster, gått från vara en bra barnskådespelare (bl.a. i Just Cause och The Horse Whisperer) till att bli en av de främsta unga kvinnorna i Hollywood. Genombrottet som vuxen (nåja…) fick hon vid 17 års ålder i Sofia Coppolas mästerliga Lost In Translation. Johansson är här en gammal själ, trots sin ringa ålder. Hennes karaktär Charlotte är osäker men samtidigt mycket mogen. Johansson förmedlar ett djup och en intelligens som får henne att framstå som världsvan och nästan cynisk. Samtidigt är hon nyfiken och är oerhört sårbar.

Hon fortsatte med de mer seriösa rollerna i dramer som Girl with a Pearl Earring. Av någon anledning paras hon gärna ihop med äldre män, och efter två framgångsrika filmer mot Bill Murray respektive Colin Firth, spelade hon mot John Travolta i A Love Song for Bobby Long – den avdankade scientologens bästa roll på flera år. Hon gjorde mer utmanande roller i två filmer av Woody Allen. Den psykologiska thrillern Match Point, i vilken hon till en början spelar ett slags femme fatal, men hennes karaktär visar sig vare så mycket mer än så. I Vicky Christina Barcelona spelar hon den äventyrliga, men naiva Christina som hamnar i ett triangeldrama tillsammans med det bohemiska konstnärsparet Javier Bardem och Penelope Cruz. Hennes karaktärer är alltid av kött och blod. De har ofta brister. De kan vara klichéartade, men de är det alltid på ett sätt som känns äkta. Människor är faktiskt ofta väldigt klichéartade. Johansson försökte redan 2005 att bredda sig genom att medverka i actionfloppen The Island. Då sa kritikerna att hon inte passade i actionroller.Tji fick de, då hon några år senare spelade superhjälten/spionen/femme fatalen Black Widow i Iron Man 2. Här visade hon att kunde spela såväl i tunga dramer som i popcorn-rullar. Att vara lika delar girl next door som sexig actionhjältinna. Hon spelade rollen igen i The Avengers (och kommer reprisera den i ytterligare två Marvel-filmer i nuläget). Hon har ett antal till synes intressanta filmer som snart har premiär, bland dem Don Jon, Under the Skin och Her. Men för mig kommer hon alltid främst att vara Charlotte.

Kristin Scott Thomas

kristin scott thomas

Kristin Scott Thomas är en av de där skådespelerskorna jag önskar jag sett mer av. Även om hon bara har en mindre biroll, så är trollbinder hon publiken. Mest känd är hon väl förmodligen för huvudrollen i The English Patient som blev en romantisk megasuccé 1996. Hon nominerades till en Oscar för den filmen. Hon fortsatte på det romantiska spåret i The Horse Whisperer 1998, vilket är den film som jag föredrar. Dessa två filmer avfärdas ofta som sånt medelålders kvinnor finner oerhört erotiskt (dit kan man också räkna filmer som The Piano) – tantsnusk med andra ord. Men de är faktiskt väldigt bra filmer. Hon den där dansscenen med Robert Redford… Det är väldigt sensuellt, och en lysande illustration till George Bernard Shaws tes att dans är ett vertikalt uttryck för en horisontellt begär.

Scott Thomas medverkade också i Robert Altmans fantastiskt underhållande Agatha Christie-homagen Gosford Park, och har spelat i flertalet franska produktioner. Av dem kanske thrillern Ne le dis à personne, baserad på Harlan Cobens roman Tell No One, är den mest kända. Jag tycker också hon gör sig väldigt bra som den sexuellt hämmade, brittiska övre medelklasskvinnan Fiona – gift med Hugh Grants Nigel – i Roman Polanskis ojämna Bitter Moon. Hon spelade en annan Fiona gentemot Hugh Grants Charles i Richard Curtis rom com-klassiker Four Weddings and a Funeral.

Kristin Scott Thomas har en oerhörd förmåga att gestalta vanliga människor. Karaktärer som är som vem som helst, men som ändå är fascinerande att följa på film. Hon är en ”plain Jane”, som det är lätt för publiken att identifiera sig med. Kanske är det därför hennes rollporträtt är så effektiva.

Sigourney Weaver

sigourney_weaver

Det är svårt att inte bara tänka på hennes paradroll som Ellen Ripley i två väldigt bra och två inte-så-bra Alien-filmer. Men Sigourney Weaver är riktigt bad ass. I första Alien-filmen var hon till en början bara en i gänget, för att sedan genom list och ren beslutsamhet vara den ende överlevande, och den som gjorde slut på det utomjordiska monstret. Förvisso var ”the final girl” en nyligen etablerad skräckfilmskliché i slasher-genren (liknande karaktärer återfinns i bl.a. Halloween, Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, The Texas Chain Saw Massacre mfl), men i och med uppföljaren Aliens blev Weavers Ripley en fullfjädrad actionhjälte och feministikon. I filmen blir hon också ett slags lejoninna, en modersfigur som räddar den lilla flickan Newt från en annan arg mamma – aliendrottningen.

Hon är oerhört duktig på att gestalta starka kvinnor som inte tål något skitsnack. Hon har pondus och en respektingivande närvaro. Men hon är också väldigt karismatisk, och har en sylvass komisk timing. Denna gav hon prov på i mästerverket Ghostbusters, där hennes kemi med Bill Murray var extremt bra. Det är science fiction och skräck man främst associerar med Weaver, dels på grund av att hennes första stora roller var i dessa genrer, men också för att hon på senare år haft mindre roller i filmer som Avatar och satiren Cabin in the Woods. Men hon har gjort andra saker också. Under 90-talet gjorde hon en hel del halvtaskiga komedier. Hon har dock också medverkat i ett flertal välgjorda dramafilmer. Främst bland dessa finns Gorillas in the Mist, baserad på den sanna berättelsen om vetenskapsmannen Dian Fossey, som kämpade för de utrotningshotade gorillorna i Rwanda. Hon hade också huvudrollen i Roman Polanskis intensiva, men något bortglömda, dramathriller Death and the Maiden.

På senare år har hon inte synts i några större roller, och hennes filmografi innehåller fler magplask än succéer. Men hon är ju Ellen Ripley – “Get Away From Her, You Bitch!

Read Full Post »

Högstadielärarinnan Barbara lever ett ensamt och torftigt liv. Hon är kall och hård, och illa omtyckt av både elever och kollegor. En dag börjar en ny bildlärare på skolan – Sheba. Barbara fascineras av sin yngre kollega och ser i henne en väg ut ur sitt ensamma liv. De två utvecklar snart en nära vänskap. Men när Barbara upptäcker att Sheba har en affär med en 15-årig elev övergår vänskapen i en destruktiv spiral. Barbaras besatthet av sin yngre kollega blir alltmer obehaglig.

I huvudrollen har vi Judi Dench. Hon är helt fantastisk som den bittra, kalla och ensam Barbara. Hennes karaktär har egentligen noll personlighet, men försöker vara någon genom att hitta brister i sin omgivning. I hennes dagböcker analyserar hon sina medmänniskor på ett, uppenbarligen som hon tycker, pricksäkert och välformulerat sätt – men egentligen är även detta ett slags fasad – ett försök att vara något mer än det hon är. Ett sätt att fylla tiden med någonting meningsfullt. Ett sätt att bearbeta sin ensamhet. När Barbara börjar lära känna Sheba är hennes lycka över den nyfunna vänskapen både rörande och obehaglig. Vi hoppas att de skulle kunna vara vänner på riktigt. Men det hela blir stegvis alltmer obehagligt och publiken sitter och väntar på att katastrofen snart ska inträffa.

Cate Blanchett spelar Batsheba ”Sheba” Heart. Även hon är perfekt i sin roll som en naiv, småborgerlig bohem som på grund av tristess inleder en affär med en av sina elever . Man sympatiserar med henne, samtidigt man blir förbannad över hennes omoraliska beteende som har potential att krossa hela hennes familj. Det finns en symbolik i hennes namn – Batsheba är kvinnan som förför kung David i Bibeln, och har därefter kopplats samman med förföreskor och kvinnor som ses som ett sexuellt hot. När affären uppdagas lider Sheba någpon form av mentalt sammanbrott, vilket är extremt välagerat av Blanchett.

Väl att nämna är också Bill Nighy som Shebas man. En man som älskar sin hustru, men som blir lurad och vilseledd. Trots detta försöker han ta kommando och när familjekrisen är total lyser Nighy i rollen.

Storyn är sparsmakat uppbyggd, där pusselbit efter pusselbit läggs till tills en mosaik av sex, lögner, besatthet och psykopati framträder. Dramaturgin drar sakta men säkert in tittaren i en fascinerande väv av intriger. Manuset är väldigt stark, och skådespelarna lyfter storyn till en ny nivå. Att Barbara blir besatt av Sheba är fascinerande i sig. Hur hon utnyttjar hennes hemliga affär med pojken, för att få en hållhake på henne och stärka Shebas beroende av henne. Detta är mycket spännande. Hennes dagboksanteckningar där hon analyserar deras vänskap, återges på ett briljant sätt av Dench obehagliga berättarröst. När storyelementet Jennifer Dodd – en gammal ”vän” till Barbara som också varit ett objekt för hennes besatthet – introduceras blir det hela ännu mer obehagligt. När filmen når sin final i den slutgiltiga konfrontationen får jag gåshud av replikerna och sättet de levereras på. Manuset är på ytan enkelt, men har flera ytor att spela med, och regin av detta manus är väldigt tight och stadigt hanterad. Regissören Richard Eyre har varit verksam inom teater, och det märks inte minst i betoningen på dialog och foikuset på skådisarna. Manuset skrivet av Patrick Marber, baserat på Zoe Hellers bok, nominerades till en Oscar. Det gjordes även Dench, Blanchett och Phillip Glass’ vackra, mystiska och spänningshöjande musik.

Detta är en av mina absoluta favoritfilmer. Och den har varit det sedan jag först såg den 2006. Den bjuder på såväl väl agerat drama, som på nagelbitande spänning. Detta är ett slags The Talented Mr Ripley i skolmiljö. Framför allt är Notes on a Scandal en uppvisning i fantastiskt skådespeleri. Dench är fantastisk och detta kan mycket väl vara hennes bästa roll någonsin. Hon är vidrig, men så fascinerande att se.

Betyg 5 av 5

Read Full Post »