Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Darin Morgan’

x31

Darin Morgan är förmodligen den manusförfattare som erhållit störst kultstatus hos X-files-fansen. Han skrev manus till endast fyra (och ett halvt) avsnitt av originalserien under säsongerna 2-3. Han var den förste att författa ett mer komiskt avsnitt och var på så sätt med att omdefiniera och bredda serien. Men till skillnad från senare avsnitt som också lade betoningen på humor så genomsyrades Morgans manus av en djup filosofisk ton. Han bröt ner seriens beståndsdelar och betraktade dem ur ett postmodernt och ofta satiriskt perspektiv.

Hans första story Humbug handlade om utanförskap och rädslan för det främmande. Mulder och Scullys utredning ledde dem till en runtresande sideshow full med s.k. freaks. Det var en hyllning till de udda karaktärerna, de som bröt mot normen och i slutändan var det våra hjältar – eller kanske främst Mulder – som framstod som patetisk och löjeväckande. Clyde Bruckman’s Final Repose handlade om ett medium som kunde se hur människor skulle dö och detta melankoliska och humoristiska avsnitt behandlade djupa filosofiska frågor som ödet, predestination och fri vilja. Morgans magnum opus Jose Chung’s From Outer Space presenterade vad som till synes var en typisk X-files-historia – två ungdomar som blir bortförda av ett UFO – men gav oss berättelsen ur en myriad av olika perspektiv. Avsnittet behandlade stora koncept som sanning och berättande och fick åter publiken att skratta åt de huvudkaraktärer de kommit att älska.

Samtliga av Morgans avsnitt (utöver de ovan nämnda skrev han också War of The Coprophages och delar av Quagmire) hamnar ofta på listor över de bästa X-filesavsnitten. Han var en av de som verkligen förstod vad The X-Files skulle och kunde vara. Han förstod seriens konventioner och karaktärer och kunde på ett sätt som ingen annan parodiera dessa.

Det var därför oerhört goda nyheter då det framkom att han återigen efter nästan 20 år skulle skriva – och denna gång även regissera – ett avsnitt av serien.

x35

Mulder och Scully kallas ut på ett fall där flera människor dödats av vad som till synes verkar vara någon form av vilddjur. Mulder har sedan säsongens första avsnitt varit något cyniskt inställd till alla paranormala påståenden och när Scully förklarar att ögonvittnen pratat om ett monster så avfärdar han idén. Hans gamla tro på det övernaturliga verkar dock väckas till liv igen då det verkar som om det faktiskt är ett monster inblandat. Men monstrets natur och inblandning är inte riktigt vad man först kanske tror.

Som jag skrivit tidigare så startade serien en aning vacklande. Första avsnittet hade en mängd problem och även det andra led av en del brister. Men här är The X-Files tillbaka på allvar. Mulder och Scullys kemi fungerar ypperligt denna gång och tack vare den komiska tonen så för deras jargong tankarna till originalseriens glansdagar. Återigen får vi komiska och pricksäkra betraktelser av de två huvudkaraktärerna men också ett satiriskt perspektiv på den moderna människans prekära situation. Avsnittet är kanske inte lika pretentiöst som Clyde Bruckman eller Jose Chung, men dess poänger är ändå tankeväckande och presenterade på ett effektivt sätt. Dessutom innehåller detta svnitt en mängd effektiva blinkningar till klassiska avsnitt.

x32

Den nyazeeländske komikern Rhys Darby spelar det ofrivillige ”monstret” i vad som är en originell version av Lon Chaneys klassiske The Wolf-Man. Han har det briljant fantasilösa namnet Guy Mann och hans betraktelser kring existensens meningslöshet är på en och samma gång både oerhört underhållande och klarsynta. Darby är en skådespelare som jag börjat uppskatta mer och mer under senare tid och hans roll i What We Do In the Shadows är en av de mest briljanta aspekterna i den i övrigt fantastiska filmen.

Kumail Nanjiani har också en roll som viltvårdaren Pasha. Nanjiani har i ett par år drivit podcasten The X-Files Files och är ett massivt fan av serien. Darin Morgan menar att det bl.a. är tack vare denna podcast som den nya säsongen alls blivit av. Nanjiani är bra i rollen. Han har komisk timing och levererar Morgans repliker väldigt effektivt. En av hans sista repliker (I had a whole speech prepared) är nog den roligaste i hela avsnittet.

x34

Det märks att såväl David Duchovny som Gillian Anderson verkligen trivs med sina roller här. Som jag tidigare nämnt så har de en otrolig kemi. Men vi får också återse deras talang för komik. Fokus ligger på Duchovny som verkligen briljerar med materialet. När han springer runt i natten med sin Iphone och försöker fånga monstret på bild är det svårt att inte dra på smilbanden. Detta är också det hittills mest effektiva sättet från manusförfattarnas sida att hänvisa till samtiden. Inte alls lika på näsan som Mulders kommentarer om Obamacare eller Edward Snowden i tidigare avsnitt. Anderson får kanske inte lika många tillfällen till komiska repliker, men hennes reaktioner på Mulders repliker och agerande är perfekta. Och hon får en väldigt minnesvärd scen tillsammans med Darby mot slutet av avsnittet.

 

Om resten av avsnittet är såhär starka så kommer den nya säsongen vara en ren triumf!

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »

xf1

Den observante har kanske sett att Mulder och Scully prytt mitt sidhuvud sedan en tid tillbaka. Detta p.g.a. den kommande återkomsten av en av tidernas bästa TV-serie. Läsare av denna blogg bör vara bekant med mitt intresse för serien. Om icke så beger er snarast till mitt Tema: The X-Files som jag körde för ett par år sedan.

I våras skrev jag om att det ryktades om att Fox planerade en ny omgång av serien som legat i graven sedan 2002. Mycket har hänt sedan dess. I mars kungjordes det att sex nya avsnitt skulle spelas in. Dessa filmades under sommaren. Jag är oerhört förväntansfull, trots att jag vet att det kan bli en katastrof. Senaste filmen hade potential, men flera problem. Och seriens skapare Chris Carter har egentligen inte gjort något annat sedan serien lades ned. Och trots att han alltid varit seriens kreativa överhuvud så har inte alltid hans manus eller regi varit särskilt  starka. Så trots att jag hoppas och tror på en succé så kan det bli pannkaka.

xf2

Vad vet vi då om den kommande serien?

xf3Vad gäller skådespelarna så återvänder naturligtvis David Duchovny och Gillian Anderson. Men också Mitch Pileggi som deras vresige chef Skinner. Och förvånande nog även William B. Davis som The Cigarette Smoking Man. Även Bruce HarwoodTom Braidwood och Dean Haglund återvänder som The Lone Gunmen. Smoking Man och The Lone Gunmen dog samtliga i den sista säsongen av TV-serien, men återvänder ändå. Jag hoppas man löser detta på ett snyggt sätt. I den numera icke-kanoniska serietidningen The X-Files Season 10/11 återvände dessa karaktärer också från de döda. The Smoking Man kom tillbaka i form av någon utomjordisk klon-grej och det visade sig att the Gunmen fejkat sin död. Jag undrar hur Carter o Co. ska lösa det. Lite trevligt är det också att Sheila Larken återigen gästar som Scullys mamma Margaret och att Annabeth Gish kommer dyka upp som Agent Reyes. Jag hade dock föredragit ett gästspel från Robert Patricks agent Doggett.

Bland de nya ansiktena finner vi Joel McHale (från Community), Lauren Ambrose (från Six Feet Under), Rhys Darby (som är briljant i What We Do in the Shadows!) och X-Files-Files-poddaren Kumail Nanjiani som fått en liten roll i ett avsnitt.

Man har fått tillbaka några riktigt stora namn bakom kameran också och för regi och manus står idel X-Files alumni. Det man gjort annorlunda denna gång är att den som skrivit avsnittets manus också får stå för dess regi. Nedan följer avsnittens titlar, samt vem som står för manus och regi:

  1. My Struggle: Chris Carter 
  2. Home Again: Glen Morgan 
  3. Mulder and Scully Meet the Were-Monster: Darin Morgan
  4. Babylon: Chris Carter
  5. Founder’s Mutation: James Wong
  6. My Struggle II: Chris Carter (Story av: Chris Carter, Margaret Fearon, Anne Simon)

Jag är mest exalterad över att Darin Morgan återvänder med avsnitt tre. Han är något av ett geni faktiskt och har skrivit manus till tre av de mest klassiska avsnitten; Humbug, Clyde Bruckman’s Final Repose och Jose Chung’s From Outer Space. Han hade en förmåga att vända och vrida på X-Files-formatet, injicera absurd humor och en hel del filosofiska frågor. Jag ser fram emot hans avsnitt väldigt mycket. Enligt Duchovny ska avsnittets monster vara en ”were-lizard”… vad det nu än är…

Dessutom återvänder kompositören Mark Snow!

xf4

Vad kan man tänka sig att dessa avsnitt kommer handla om då? Glen Morgan återvänder med vad som det ryktas ska vara en uppföljare till det klassiska avsnittet Home som han skrev tillsammans med James Wong. Jag funderar på om detta dock stämmer och om inte internet har blandat ihop det faktum att serietidningen The X-Files Season 11 har exakt en sådan uppföljare med samma titel – Home Again.  Annars är det ju ett väldigt sammanträffande. Avsnitt ett och sex ska tydligen vara s.k. mythology-avsnitt som kretsar kring utomjordingars planer att kolonisera jorden med hjälp av ljusskygga mänskliga krafter och myndighetsorganisationer. Darin Morgans avsnitt kommer förmodligen lägga betoningen på humor, att döma av den Abbott & Costello-liknande titeln och hans tidigare bidrag till serien.

Det har talats om att Mulder och Scully inte kommer ha en kärleksrelation längre. Förvisso har Duchovny sagt att de två ska vara ett par, men ha separaterat (eller nått… se tredje YouTube-klippet längst ned). Är det möjligt att de hittar tillbaka till varandra under seriens gång? Ett problem jag hade med senaste filmen I Want To Believe var att Mulder och Scully var ett vanligt par som tydligen bodde ihop. Under seriens gång så var deras relation ömsom platonisk ömsom flörtig på ett unikt sätt och detta gick förlorat i senare säsonger och i filmen då de två blev ett kärlekspar. Jag skulle helst se att de inte kommer vara ett par. Då kan vi få en intressant återförening mellan dem.

xf5

Joel McHale ska spela en konservativ webb-TV-personlighet som kontaktar Mulder. De delar förmodligen ett intresse för konspirationsteorier. I de bilder som släppts verkar Mulder till en början se ut som en slashas, men verkar skärpa till sig när han och Scully får tillbaka sina jobb på FBI. I trailers och teasers som släpps skymtar vi också vad som verkar vara flashbacks till 40-50-talen – kan det vara Roswell? I övrigt verkar den nya serien bjuda på klassiska X-files-ingredienser; aliens, UFON, monster, Scully i scrubs, ficklampor genom dammiga lokaler, konspirationer, action och framför allt stora mysterier. Allt (utom Scullys något platta frisyr) ser lovande ut!

Trailer:

Teaser:

Intervjuer från NY Comic Con:

Läs gärna mina inlägg på Tema: The X-Files:

Dessutom: X-Files Season 10 nr 1 – 8, samt nr 9 – 18

Read Full Post »

Här är den åttonde delen av mitt Tema: The X-Files. Här följer de resterande fem av de de femton bästa s.k. Monster-of-the-week-avsnitten, presenterade i kronologisk ordning.

Small Potatoes (S04E20)


Small Potatoes påminner mycket om tidigare komiska avsnitt som Humbug. Främst i sitt tempo. Det är ingen självparodi i stil med Jose Chung’s From Outer Space, utan det är egentligen en ”vanlig” X-file, men de skruvade omständigheterna bidrar till humorn. Och betoningen ligger mer på farsartad humor än på spänning, trots att komedin aldrig går till överdrift. Bakom manuset står veteranen Vince Gilligan, som gjort sig känd för flera av de mer mörka The X-Files-avsnitten (Pusher, Unruhe, Memento Mori). Small Potatoes var ett försök att bredda sig. Och försöket lyckades.

Mulder och Scully reser till en småstad i West Virginia, där ett flertal nyfödda barn har fötts med svans. Mulder misstänker utomjordingar, men snart visar det sig att förklaringen är lite mer simpel. Eddie Van Blundht (Darin Morgan) är en patetisk nolla som inte verkar vara så populär bland damerna. Hur han har lyckats bli far till ett så stort antal barn är en gåta. Har han drogat sina kvinnliga offer? föreslår Scully. Men förutom att ha fötts med en svans så har Eddie en särskild förmåga. Han kan anta andras utseenden. Något han utnyttjar i sin relation till det motsatta könet. För att vinna Christine Cavanaughs gunst transformerar han sig till Luke Skywalker. För att få ihop det med Scully väljer han att imitera Mulder…

The Post-Modern Prometheus (S05E05)

Om Tim Burton någonsin skulle regisserat ett avsnitt skulle det kunna ha sett ut som detta. Den skruvade storyn, den gotiska estetiken och den Danny Elfman-aktiga musiken. Men nu står inte Burton för regin här, utan det är seriens skapare Chris Carter. Han har också skrivit manus. Avsvnittet är en komisk hyllning till Universals Frankenstein-filmer, filmat i svart-vitt. Titeln är en version av undertiteln till Mary Schelleys original – Frankenstein, or The Modern Prometheus.

Mulder och Scully undersöker ett fall i en småstad där en medelålders kvinna blivit överfallen av en mystisk varelse, och blivit gravid som resultat. I staden går det rykten om ett monster, det s.k.”The Great Mutato”.

I storyn finns det också en galen vetenskapsman, en bymobb med facklor, och en hel del låtar av Cher. The Great Mutato är nämligen ett missbiltat, men godhjärtat freak, vars favoritfilm är Mask (1985) där Cher spelar en kärleksfull mor till en missbildad pojke. Faktum var att Cher erbjöds att göra en cameo i avsnittet, men hon avböjde. Och ångrade sig efter att hon sett den färdiga produktionen. Jerry Springer hade dock tid att vara med. Och samtidigt som avsnittet är en hyllning till de gamla Frankenstein-filmerna, så är det också en satir över den amerikanska småstadsmänniskan. I rollen som denna historias galne vetenskapsman ser vi John O’Hurley (J. Peterman från Seinfeld). Dennes melodramatiska spel är perfekt. Faktum är att större delen av avsnittet är överdrivet och melodramatiskt, och underbart skruvat. Men Carters story är också gripande. Historien är i ena stunden rolig, i nästa tragisk, för att sedan få en feelgood-känsla. Slutminuterna, där Mulder och Scully dansar under en Cher-konsert är fantastiska.

Bad Blood (S05E12)

Om The Post-Modern Prometheus var den femte säsongens hyllning till Frankenstein, så är detta dess hyllning till klassiska vampyrfilmer. Och kanske i synnerhet Bela Lugosis vampyrfilmer. Bara det faktum att skräckikonen nämns två gånger vittnar om detta avsnitts kvalité.

Inledningen är klassisk. En ung man jagas ropande på hjälp genom en mörk skog. Till slut kastar sig hans förföljare över honom och kör en träpåle genom hans hjärta. Förföljaren visar sig vara Mulder. Strax kommer Scully och Mulder visar henne mannens huggtänder. Scully pillar dock loss dem. Löständer. Mulder: ”Oh shit!”

Resten av avsnittet ger oss två versioner av händelserna som ledde upp till det ödesdigra misstaget. Mulder och Scullys respektive versioner av händelsen – och främst deras uppfattningar om varandra – är väldigt roliga och driver friskt med seriens konventioner. Detta kanske är det avsnitt där Gillian Andersons och David Duchovnys komiska talang och känsla för timing kommer till sin fulla rätt. Avsnittet har inte samma känslomässiga kärna som The Post-Modern Prometheus, utan lägger istället betoningen på rena skrattframkallande scener. Detta är verkligen ett av de roligaste avsnitten. Och samtidigt lyckas det vara riktigt läskigt mot slutet.

Monday (S06E13)

Avsnittet inleds med att Mulder och Scully dör då en bomb exploderar under ett bankrån. Det är en spektakulär inledning. Men inte nog med det. De kommer dö flera gånger i detta avsnitt. Och av samma orsak – att bankrånaren Bernard utlöser den bomb han har runt magen.

Pam vaknar varje morgon upp till samma dag. Måndag. Och varje gång sker samma sak. Hennes pojkvän Bernard ger sig av för att råna en bank i Washington, medan Pam sitter och väntar i bilen utanför. Och varje gång ser hon Mulder gå in. Och sedan händer det – explosionen. Tänk er en helvetisk variant av Groundhog Day och ni har Monday!

Mycket av avsnittets kvalitéer ligger i den säkra regin av Kim Manners. Trots att vi får bevittna samma händelseförlopp (fast med små viktiga skillnader) flera gånger om, så lyckas Manners ändå hålla intresset vid liv. Han använder bl.a. humor, som då Mulder vaknar på morgonen och upptäcker att han försovit sig och att hans vattensäng (!) läcker. Men mycket ligger också på Carrie Hamilton som den tragiske Pam, som tvingas uppleva samma traumatiska dag gång efter gång. Hennes uppgivenhet och ångest känns verkligen äkta. Detta är ett väldigt spännande avsnitt, ända fram till det geniala slutet.

Field Trip (S6E21)

Detta var det första avsnittet av The X-Files som jag såg. Det var när det visades på svensk TV för första gången vilket torde varit någon gång 1999-2000, då jag var typ 11 år. Mina föräldrar visste naturligtvis inget. Jag kommer ihåg hur obehagligt jag tyckte att avsnittet var. Och detta är nog fortfarande ett av de mest obehagliga avsnitten, där långa drömsekvenser gör tittaren förvirrad över vad som är verkligt och vad som inte är det.

Mulder och Scully undersöker ett fall där skeletten av en man och hustru hittas uppe i bergen i North Carolina. De undersöker platsen, där marken verkar innehålla en mängd underlig gul gegga. Plötsligt får Mulder syn på ett av offren – livs levande. Han följer denne in i en grotta och… saker och ting blir… wierd! Resten av avsnittet är ett slags hallucination där Mulder hittar en alien som han tar tillbaka till sin lägenhet, där Mulder försvinner och Scully är på en likvaka i hans lägenhet. Avsnittet har en drömsk prägel och en hotfull känsla. Som tittare vilseleds man och det dröjer flera minuter innan man inser att det man ser är en dröm. Eller kanske en dröm inne i en dröm. Manuset är starkt, där repliker som repeteras av olika karaktärer får en obehaglig innebörd. Det är verkligen en hopplös situation och det öppna slutet är väldigt bra. Att ”skurken” i detta avsnitt är en gigantisk underjordisk svamp vittnar om dess originalitet.

Detta var sista delen i min genomgång av de 15 bästa Monster of the Week-avsnitten. Härnäst kommer ett längre inlägg om säsong 8 och 9 och deras styrkor och svagheter. Stay tuned…

UPDATE 18-05-13: Härnäst kommer ett inlägg där jag recensera samtliga säsonger av serien och betygsätter dem. Därefter kommer min fördjupade reflektion kring säsong 8 och 9. Stay tuned…. 

Read Full Post »

Här är den sjätte delen av mitt Tema: The X-Files. Jag kommer här gå igenom de 15 bästa s.k. Monster-of-the-week-avsnitten (förkortat MOTW), där Mulder och Scully undersöker olika fristående fall som inte har någon koppling till övergripande konspirationsstoryn (de s.k. mythology-avsnitten). I dessa avsnitt undersöker de två FBI-agenterna underliga, oförklarliga fall där de kommer i kontakt med saker som mutanter, seriemördare, medium, spöken och diverse paranormala fenomen. Här följer de fem första av dessa avsnitt, presenterade i kronologisk ordning.

Beyond the Sea (S01E12)

Detta är ett av de starkare avsnitten från den första säsongen. Vi får här lite större insyn i Scullys karaktär. Handlingen kretsar kring den dödsdömde mördaren Luther Lee Boggs som påstår sig vara synsk. Boggs erbjuder sig att hjälpa FBI i jakten på en kidnappare i utbyte mot att benådas, men Mulder tror inte på hans påstådda klärvoajans. Scully, vars far precis dött, verkar däremot beredd att tro honom.

Detta avsnitt bygger väldigt mycket på Gillian Andersons och Brad Dourifs prestationer. Det är ett intressant grepp, från manusförfattarnas sida, att leka med de fasta roller som Mulder och Scully har. I detta avsnitt är det Mulder som är skeptisk inför det påstådda paranormala fenomenet. Scully kämpar dock för att inte tro på den dödsdömdes syner. Dourif är fenomenal i rollen som den perverterade Boggs. Hans hala utseende passar karaktärer som dessa utmärkt, och scenerna då han går in i sitt synska tillstånd är väldigt obehagliga. Det är som om han blir besatt av en främmande makt. Scullys sorg efter sin far intensifieras också av den troskamp hon genomgår då allt det Boggs säger till henne verkar stämma.

Utöver det psykologiska spelet och känslomässiga dramat, är det också ett väldigt spännande avsnitt. Jakten på kidnapparen är spännande att följa, och det finns på sätt och vis två skurkar i handlingen – Boggs och kidnapparen. Många har jämfört detta avsnitt med The Silence of the Lambs, och jag förstår varför. Det finns flera liknande premisser. Detta är intensivt och kuslig.

Tooms (S01E21)

Detta avsnitt är egentligen en uppföljare till Squeeze, och man bör har sett det avsnittet innan man ger sig i kast med detta. I Squeeze kom Mulder och Scully för första gången i kontakt med mutanten Eugene Victor Tooms. Denne har förmågan att sträcka ut och manipulera sin kropp, för att kunna ta sig in genom extremt små och trånga utrymmen. Vart trettionde år vaknar han ur sin dvala för att döda fem människor vars lever han behöver. Mulder tror att Tooms varit verksam på detta sätt sedan någon gång på 1800-talet. I slutet av Squeeze lyckades Mulder och Scully gripa honom, men i början av detta avsnitt släpps han fri. Mulder lyckas inte få gehör för sina teorier om vad Tooms är. Men han släpper honom inte ur sikte, utan övervakar honom dygnet runt. Tooms behöver nämligen en sista lever…

Det är egentligen svårt att välja mellan detta avsnitt och Squeeze. Båda har en utmärkt, klassisk skurk i Doug Hutchisons gestalt. Men jag tycker att detta avsnitt har åldrats bättre än sin föregångare. Detta har ett bättre tempo, fler minnesvärda scener och en mer spektakulär klimax. Här vet vi redan vem Tooms är och vad han har i sikte. Det behövs inte en massa förklaringar, utan man kan gå direkt in på spänningsmomentet. Och det är ett väldigt spännande avsnitt, skickligt regisserat av David Nutter. Det inleds med att en panel ska avgöra huruvida Tooms ska släppas på fri fot eller inte. Mulder får vittna inför gruppen om vad han anser om Tooms. Det är intressant att se hur Mulder förklarar en X-file för utomstående. I övrigt så introduceras här karaktären Walter Skinner, spelad av Mitch Pileggi. Vid denna tidpunkt i serien är han tvetydig karaktär, som man inte vet om man kan lita på. William B. Davis‘ The Smoking-Man (som tidigt i serien var närvarande även i icke-mythology-avsnitt) säger här sin första replik. Det kan nästan inte bli mer klassisk The X-Files-stämning än så här. Ett mysterium som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, The Smoking Mans hotfulla närvaro, Mulder och Scully som med ficklampor ger sig in i dunkla lokaler, en spännande final där Mulder jagas genom ett rulltrappsschakt av en naken, gulkletig mutant. Detta är väldigt bra!

The Host (S2E02)

Detta är ett av de mest välkända MOTW-avsnitten, kanske främst beroende på monstret – The Flukeman. Denna varelse är ett slags muterad binnikemask (fluke på engelska) som uppstått genom radioaktiv strålning i Chernobyl. Detta är klassisk B-film-mumbojumbo i stil med sci-fi-filmer från 1950-talet. Totalt orealistiskt, men extremt underhållande. Avsnittet i sig är kanske inte så himla spektakulärt eller ens läskigt. Vi får alltför tidigt se alltför mycket av filmens monster, vilket förstör lite av mystiken. Men det är ändå mycket underhållande.

Detta var ett av de första riktigt äckliga avsnitten som spelade på magstarka scener. Ett parasitmonster, en människo-mask, som lever nere i kloakerna är klassisk pulp fiction, och många av scenerna är ganska motbjudande. Mulder traskar runt i kloakvattnet. Scully hittar en levande bandmaskparasit under en obduktion. En avloppsreparatör står i duschen och hostar upp en likadan blodig maskparasit. Ett annat exempel med hög äckel-faktor är scenen då maskmannen gömmer sig i en bajamaja. Ush!

Lite tråkigt är Gillian Andersons begränsade roll. Hon sitter mest framför datorn eller vid ett skrivbord. Detta berodde på att skådespelerskan vid denna tid var gravid, någon filmteamet försökte dölja.

Clyde Bruckman’s Final Repose (S03E04)


Under den tredje säsongen tillkom vad man skulle kunna se som en ny kategori – de mer lättsamma, ofta rent ut komiska avsnitten. Tonen i dem kunde variera från att vara lite lättsamt udda (Humbug) eller feelgood-sentimentalt (The Unnatural) till rent parodiskt med laugh out load-humor (Jose Chung’s From Outer Space). Men som mest var de helt enkelt fristående avsnitt som inte tog sig själva på för stort allvar.

Clyde Bruckman’s Final Repose kategoriseras ofta som ett av dessa komiska avsnitt. Detta beror nog på att avsnittet innehåller en del ganska udda, komiska inslag. Inte minst har Peter Boyle en oerhört humoristisk timing. Men också Jaap Broekers skruvade karaktär, TV-mediet The Stupendous Yappi, påverkar nog folks uppfattning om detta som ett komiskt avsnitt. Och en röd tråd av sparsmakad humor går genom hela storyn.
Men det finns också en väldigt allvarlig ton i denna historia. Det skulle kanske kunna definieras som en svart komedi. Själva ämnet bär på en hel del mörka element. Tunga frågor om determinism, fri vilja och ödet tas upp. Titelkaraktären är en djupt bitter och sorgsen man, som till sist tar livet av sig.
Även själva handlingen är allt annat än komisk; En seriemördare dödar synska människor. Clyde Bruckman (Boyle) kan se in i framtiden, men hans gåva har en begränsning – han kan bara se människors död.

Det är egentligen ett väldigt svårdefinierat avsnitt. Det är för allvarligt var att stämplas som komiskt. Det är kanske ett av de mest känslomässigt engagerande avsnitten, mycket tack vare Peter Boyle som det varma, men tragiske mediet. Det finns en sentimental, vemodig och poetisk ton genom hela berättelsen som hemsöker tittaren länge.

Jose Chung’s From Outer Space (S03E20)


Detta avsnitt är lättare att kategorisera. Här skruvas satiren upp till 11. Humorn är inte längre underfundig, utan in your face (på ett positivt sätt). Här drivs det friskt med typiska X-files-ingredienser. Aliens, ufon, konspirationer, mörkläggningar, Men in Black mm.
Manusförfattare var Darin Morgan som skrev flera av de mer komiska avsnitten (Humbug, Clyde Bruckman’s Final Repose och War of the Coprophages). Morgans humor passade perfekt för serien. Manuset återger samma händelseförlopp ur flera olika synvinklar, och resultatet är väldigt komiskt. Ramhandlingen utgörs av ett samtal mellan Scully och författaren Jose Chung som vill skriva en bok baserat på ett av agenternas fall. Chung får en version av Scully, men får höra andra – mer skruvade varianter – av andra vittnen.

Att skaparna kände att de kunde driva med seriens konventioner var ett tecken på hur stark The X-Files som Tv-serie faktiskt var. Att serien kunde parodiera sig själv visade på hur väl dess teman, karaktärer och berättarstil var etablerade hos publiken. Faktum är att flera av dessa mer komiska avsnitt är bland de bästa ur serien över huvud taget, trots att de inte är ”typiska” The X-Files-avsnitt.

Read Full Post »