Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ernst-Hugo Järegård’

Jag funderade på att göra en lista med de bästa filmskurkarna genom tiderna. Men det finns så många. Dracula, Darth Vader, Hannibal Lecter, Jokern… Och de har spelats av så många olika skådespelare, som tolkat dem på så olika sätt. Om Dracula skulle vara med på litstan – vilken Dracula då? Bela Lugosi? Christopher Lee? Gary Oldman? Frank Lagella? Jack Palance? John Carradine? Alla är ju inte alls lika bra. Jag älskar Lugosis Dracula, men inte Carradines. Eller om jag valde Jokern. Vilken Joker? Caesar Romero? Jack Nicholson? Mark Hamill? Heath Ledger? Så jag beslöt mig helt enkelt för att göra det lite enklare för mig. Oftast är det ju inte ens skurken i sig som är intressant, utan skådespelaren som gör honom. På pappret är Snape jäkligt töntig (tro mig, jag har läst lite Harry Potter), men tack vare Alan Rickman så orkar man åtminstone med de scener i Harry Potter-filmerna där han förekommer. Så… Här kommer en liten lista med de 10 skådespelare som jag anser är bäst på att spela skurkar. Det finns de som gjort sig en karriär på skurkroller som vissa kanske tror jag missat. Det har jag inte. Tim Curry, Rutger Hauer, Clancy Brown och Michael Ironside kvalar helt enkelt inte i på listan eftersom de inte är bra.

10. Basil Rathbone

Mest känd för sina 14 Sherlock Holmes-filmer, men Rathbone fick också många tillfällen att spela skurk. I flera filmer spelade han mot hjälten Errol Flynn, bl.a. Robin Hood och Captain Blood. Dessutom medverkade han i några skräckfilmer, som Son of Frankenstein, Tower of London eller Tales of Terror. Basil Rathbone stod i motsats till många andra skurkikoner som Vincent Price eller Bela Lugosi. Här var det inga teatraliska gester och galna repliker, snarare iskallt levererade grymheter.

9. Jack Nicholson

Jack Nicholson är förmodligen den nu levande skådispelare som är mest känd för sina skurkroller. Redan tidigt i sin karriär medverkade han i en del skräckfilmer, men sällan som skurk. Det var på 70-talet som hans karriär tog fart på allvar. Filmen framför alla andra i detta sammanhang är The Shining, där han spelar den galne Jack Torrance. Nicholson var också den bästa Jokern genom tiderna i Batman, och spelade den vidrige Colonel Jessup i A Few Good Men. Ingen kan vara charmig, galen, rolig och grym på samma sätt som Jack.

8. Daniel Day Lewis

Daniel Day Lewis är känd för sina method acting och har nästan aldrig gjort en dålig rollprestation. Han är superb i ett stort antal riktigt bra filmer. Det är inte ofta han spelar skurk, men när han gör det tror man på honom. Han spelar den vidrige Bill The Butcher i Gangs of New York och är en samvetslös oljeletare i There Will Be Blood. Båda porträtten är så iskalla och bra att han får vara med på listan, trots sina tämligen få skurkroller.

7. Christopher Walken

Ofta omtalad som en av Hollywoods coolaste skådis, bl.a. på grund av sitt sätt att prata. Varje film som vill vara lite cool har Walken i någon roll. Detta har resulterat i att Walken medverkat i en hel del skitfilmer. Men vem på denna lista har inte det? Som skurk har han dock fungerat briljant i flera filmer. Jag såg honom för första gången som sliskige affärsmannen Max Schreck i Batman Returns. Han är också en av de bästa Bondskurkarna som psykopaten Max Zorin i den i övrigt mediokra A View to a Kill. På samma sätt lyfter han Tim Burtons Sleepy Hollow.

6. Gary Oldman

Oldman inledde sin karriär som skurk, och har därifrån gått vidare till mer ”seriösa” roller. Bland hans mest minnesvärda skurkar finner vi Dracula, Norman Stansfield i Leon och Ivan Korshunov i Air Force One. Kolla även in honom i Book of Eli.

5. Alan Rickman

Rickman är kanske mest känd för sina skurkroller. För de flesta är han kanske mest förknippad med Harry Potter och rollen som Snape. För mig var han en favorit redan innan detta. Bortsett från att vara en bra skurk är han också en underbart duktig skådespelare, även i andra sorters roller. Men med filmer som Die Hard, Robin Hood: Prince of Thieves eller Michael Collins så kommer han alltid vara förknippad med rollen som the bad guy.

4. Christopher Lee

Även Christopher Lee spelade Dracula. Hela sju gånger. Dessutom spelade han Frankensteins monster, Mumien, Mannen med den Gyllene Pistolen, Saruman och Count Dokuu från Star Wars, samt lord Summersile i The Wicker Man. Han slog igen på 50-talet i Hammers skräckfilmer och hans läng och mörka röst gav honom den pondus som behövdes för de ikonska skurkar hans spelade.

3. Bela Lugosi


Denne ungerska aktör förföljdes under hela sin karriär av sin tunga brytning, som bara gav honom skurkroller. Han spelade in en mängd B-skräckisar under 1930- och 40-talen, efter att ha inlätt sin karriär som den mest klassiska, och bästa, Dracula någonsin. Hans bästa roller syns i Dracula, The Raven och Son of Frankenstein.

2. Enst-Hugo Järegård

Den ende svensken på listan. Ernst-Hugo var även han en mästare på dräpande och elaka repliker. Ofta använde han sig av ett tonläge som stod i stark kontrast till det han faktiskt sa. Detta gjorde hans prestationer så mycket mer obehagliga. Att höra Järegård med len älskvärd röst säga någonting riktigt elakt är en fröjd. Rekommenderade filmer: Riket 1 och II, Skånska Mord och Kådisbellan.

1. Vincent Price

Det vore väl egentligen onödigt av mig att motivera detta mer än vad jag tidigare har gjort på bloggen. Vincent Price är mästaren framför alla andra att leverera ondskefulla repliker med en blandning av sadism och humor. För den oinvidge rekomendar jag mitt inlägg om Price, samt mitt Vincent Price-tema. Rekommenderade filmer: Witchfinder General, The Abominable Dr Phibes och The Masque of the Red Death.

Annonser

Read Full Post »

Price i "The Bat"

Som bekant älskar jag gamla skräckfilmer. Framför allt från 30- och 40-talen. Vincent Prices karriär tog fart först på 50-talet och på 60-talet var han en etablerad skräckstjärna, på samma nivå som Karloff och Lugosi varit ca 20-30 år tidigare. I slutet av 50- och början av 60-talet kom en ny våg av gotiska skräckfilmer (efter att 50-talet hade dominerats av science fiction- och katastroffilmer, som The Blob eller Them! ) från främst brittiska Hammer Studios. De producerade bl.a. många Dracula-filmer med Christopher Lee i titelrollen. Ungefär samtidigt som dessa filmer kom, gjorde den amerikanske regissören Roger Corman en filmserie löst baserad på diverse verk av Edgar Allen Poe. Och stjärnan i alla dessa Poe-filmer var Vincent Price.

Personer ur min generation känner kanske bäst till Price från rollen som uppfinnaren i filmen Edward Scissorhands från början av 90-talet. Detta var dock en av hans sista roller och trots att Price äger varenda kort scen han är med i, så är hans roll i Tim Burtons film ingenting jämfört med hur Price var under sina glansdagar.
Själv uppskattar jag främst hans insatser i filmer som The fall of the House of Usher (1960) eller The House on Haunted Hill (1959). Två strålande insatser. I ”Usher” spelar han en överkänslig, galen och plågad adelsman och i ”Haunted Hill” en sadistisk miljonär.

Nedan är ett klipp ur House of Usher:

Vincent Price är mest känd för sina skurkroller i skräckfilmer. Ofta var de plågade aristokrater med någon sadistisk läggning han porträtterade. Bortsett från hans charmerande, gentlemannamässiga utseende var han främst känd för sin röst. Mjuk, len och nästan nasal – men samtidigt kall. Han var också en mästare på att få in undertryckt skadeglädje eller sadism i sin röst. Han har lånat ut sin distinkta röst till bl.a. Alice Coopers låt Devils Food och Michael Jacksons låt Thriller.
Det finns ett antal skådespelare som gör sig bäst i skurk roller – Lugosi, Jack Nicholson, Christopher Lee, Ernst-Hugo Järegård – och Price är en av dessa. Tyvärr finns det inte många i deras klass kvar idag. Förutom kanske Nicholson, som sagt. Och i viss mån även Anthony Hopkins. Men även dessa två herrar har även de sett sina bästa dagar.

Förutom ovan nämnda filmer har jag också sett honom spela huvudrollen i den ursprungliga House of Wax (1953) och den ursprungliga I am Legend-filmatiseringen, med titeln The last man on Earth (1964), plus Poe-filmatiseringarna The Pit and the Pendulum Tales of Terror (´62), The Raven (’63), The Masque of the Red Death (’64), The Tomb of Ligea (’64), samt filmen och The Bat (’59). Andra kända filmer, som  jag tycker verkar intressanta är bl.a. Dragonwyck, Witchfinder General och Theatre of Blood.

Poster till "The Last Man On Earth"

Han spelade även skurken Egghead i den komiska TV-serien Batman. Det är med Vincent Prices skräckfilmer som med bl.a Bela Lugosis. Man ser dem dels p.g.a. den gotiska stämningen, men främst p.g.a. huvudrollsinnehavaren. Price gjorde sig ofta lustig över sina skräckfilmroller i mediala sammanhang. Och en majoritet av hans roller spelar han med en god portion humor och glimten i ögat.

"Egg-cellent!"

 

Read Full Post »

Ernst-Hugo Järegård (1928-1998)

Jag vet att det är lite kult att gilla Ernst-Hugo Järegård. Folk förknippar honom idag kanske främst med Lars von Triers TV-serie Riket. Dessutom minns man hans väldigt säregna röst och dendär ”Danskjävlar”-repliken.

Och visst, allt detta är fanatiska saker. Men det som jag tycker kommer i skymundan ibland är att Järegård, trots sin bohemiska framtoning och ”larger than life”-personlighet, var en mycket duktig skådespelare. TV-serierna Riket och Riket II är naturligtvis favoriter. Det finns en fantastisk scen i Riket där Järegårds karaktär Dr Helmer ställs till svars av en sörjande mamma över en misslyckad hjärnoperation på dennes dotter. Dottern har efter Helmers ingrepp blivit svårt hjärnskadad och kan inte kommunicera med omvärlden. Efter att ha försökt tillmötesgå modern får Helmer istället ett vredesutbrott och säger:

Jag har öppnat ett och annat kranium förut. Den här… snorungen är faktiskt inte den första.

Här är scenen:

Järegårds prestation – hur han försöker prata med flickan i en mjuk röst, hur han låter sårad när mamman anklagar honom och hur han tystnar och sluter ögonen innan han säger ordet ”snorungen” – ger mig rysningar.

Också i TV-serien Skånska Mord är han lysande. Han är med i 3 av de 5 avsnitten och spelar en ny karaktär i varje. I avsnittet Esparen gör han en stark skildring av en man som står anklagad för att ha mördat sin fru. Om han gjorde det eller ej vet vi inte. Men i scenen då  Ernst-Hugo står inför domstolen och desperat ber dem att tro på hans oskuld är han så oerhört bra.

En fantastisk skådespelare, som över 10 efter sin död, fortsätter att fascinera.

Read Full Post »

Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här – Danmark; utskitet av kalk och vatten. Och där – Sverige; hugget i granit. Dansk-… jävlar. Danskjävlar!

Dr Stig G Helmer

Dr Stig G Helmer (Ernst-Hugo Järegård) i "Riket"

Read Full Post »



Read Full Post »

Adelphi Audios CD-utgåva av "Skruvens Vridning" av Henry James

Jag har precis lyssnat färdigt på ”Skruvens Vridning” (The Turn of the Screw) av Henry James, uppläst av Ewa Fröling och Sten Ljunggren. Boken är klassiker inom 1800-talets gotiska litteratur. Det är en avskalad men gastkramande berättelse, som liksom smyger sig in hos läsaren. Eller lyssnaren, som det var i detta fall.

Att läsa in en ljudbok och lyckas bra är inte lätt. Man måste balansera på en knivsegg, för att inte falla i något av de två dikena: att spela för mycket teater eller att vara totalt anonym.

Exempel på överspel hittar vi hos uppläsare som Krister Henriksson, som bl.a. läst in Harry Potter-böckerna. Henriksson är även på film en ytterst medelmåttig skådespelare, och är inte heller någon bra uppläsare av ljudböcker. Han skriker och viskar om vartannat, något som verkar vittna om ett stort ego snarare om en rättvis hållning mot boken och författaren. Någon som har en helt annan uppläsarstil är Stefan Sauk, bl.a. då han läser upp HemingwaysOch solen har sin gång”. Han faller i det andra diket. Det är uppenbart att Sauk känner starkt för texten och vill lyfta fram den så mycket som möjligt. Men uppläsningen blir anonym, intetsägande.

Det finns naturligtvis undantag, där uppläsaren kan och bör ta mycket plats. Jag tänker främst på Ernst-Hugo Järegårds uppläsning av Robert Louise StevenssonsDr Jekyll och Mr Hyde”. Detta är snarare en tolkning än en uppläsning. Den är briljant!

Jag har alltid lyssnat på mycket på ljudböcker. Då jag var yngre var det Twains ”Tom Sawyer” uppläst av Lars Ekborg, Magorians ”God natt, mister Tom” med Stefan Ekman eller Dahls ”Häxorna” uppläst av Johan Ulveson. Senare har jag bl.a. lyssnat till Max von Sydow läsa Conrads ”Mörkrets hjärta”, Thorsten Wahlund läsa Stephen Kings ”Det Mörka Tornet”-serie, Helge Skoog med ”Om de bara kunde tala” och framför allt Rikard Wolff läsa Oscar Wildes magnum opus ”Dorian Grays Portätt”.

Jag växte upp med Herman Lindqvists egna inläsningar av sina kåserisamlingar. Detta är naturligtvis att föredra – att författaren själv läser sin bok.

Jag är en tämligen van ljud-, kassett- och CD-bokslyssnare.

Uppläsare: Wolff, Järegård, Lindqvist, Ulveson och "det svarta fåret" Henriksson.

”Skruvens vridning” var en intressant ljudboksupplevelse. Boken i sig är sedan länge slutsåld, och är i detta format utgiven av förlaget Adelphi Audio som med sin utgivning av något obskyra klassiker gjort en god gärning. Boken läses av två skådespelare; Ewa Fröling läser själva historien (som berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv), medan Sten Ljunggren läser introduktionen (som berättas ur en mans perspektiv).

Sten Ljungren och Ewa Fröling

Jag är något delad inför denna uppdelning av inläsningen. Som ni märkt föredrar jag då texten själv får tala och så lite betoning som möjligt läggs på själva uppläsaren. Vissa ljudböcker har en benägenhet att alltmer likna radioteater, vilket inte är bra. Radioteater är nog så trevligt, men det är en helt annan konstart än vad en ljudbok är och de två bör inte blandas ihop. Detta beror på att författarens verk måste tillåtas att stå på egna ben. Adelphi Audio skriver på sin hemsida att de bl.a. använder lite ljudeffekter i vissa böcker (såsom diverse Sherlock Holmes-utgivningar). Detta är nästan hädelse i mina öron! Vill man göra radioteater av Sherlock Holmes – fint (det har gjorts ett antal gånger). Men Arthur Conan Doyles berättelser behöver inte förstärkas av ljudeffekter! Ett annat skräckexempel jag minns var då jag lyssnade till en av Thorsten Wahlunds uppläsningar av en Sjöwall/Wahlöö-roman (det kan ha varit ”Det slutna rummet”, men jag minns inte exakt). Hela boken läses i vanlig ordning upp av Wahlund. I boken lyssnar kommissarie Martin Beck på en ljudinspelning av ett förhör med en ung flicka. Förhörsledaren är en kvinna. Istället för att Wahlund läser upp denna del, spelas förhörsledaren av en kvinna och den unga flickan av en ung flicka. Detta finner jag bara störande. Som amerikanarna säger: ”If it aint broken, don’t fix it.”  Att försöka förbättra ett verk Arthur Conan Doyle eller Sjöwall/Wahlöö är ett tydligt tecken på hybris.

Författaren Henry James

Åter till ”Skruvens Vridning”. I detta fall gör det inte så mycket att uppläsningen handhas av två skådespelare. Jag kan förstå tanken. Den ena berättaren är ju en man och den andra en kvinna. Båda uppläsarna gör ett så pass bra jobb och låter texten tala sitt eget språk, så jag förlåter Adelphi Audio denna gång. Tyvärr finns det annat att klaga på. Och detta gäller kanske främst själva texten, snarare än ljudboksproduktionen. Trots att det för det mesta är en spännande och ryslig berättelse finns det tillfällen då mer av vad som på engelska kallas ”exposition” (typ förklaringar) skulle behövts. Språket är lite ”Hemingwayiskt” i sin enkelhet, men detta får ibland resultatet att det är svårt att hänga med i handlingen. Men boken har också klara fördelar, som sagt. Och som alla riktigt bra skräckromaner får det övernaturliga fungera som en sorts katalysator för något djupare – en mer psykologisk ångest. Hemligheten i denna sorts litteratur är ofta ambiguiteten – att vi inte riktigt vet vad som faktiskt sker eller vad som är huvudpersonens fantasi.

”Skruvens vridning” är en tämligen kort bok. Uppläsningen är endast dryga fyra timmar. En kort klassiker med andra ord.

Read Full Post »