Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Friedrich Nietzsche’

Ta ett mått Raymond Chandler. Krydda med lite The Silence of the Lambs. Och spä ut med med lite H.P. Lovecraft och en hel del Friedrich Nietzsche. Då får du någonting som liknar HBO:s kritikerrosade och omdebatterade serie True Detective.

Vi får följa poliskollegorna Rust Cohle och Marty Hart under två tidsperioder. 1995 börjar de utreda ett ritualmord på en kvinna som hittas vid ett träd ute på ett fält. De upptäcker snart att flera fall av försvunna barn kan vara kopplade till mordet. De hittar dock den till synes skyldige och denne omkommer i en skottlossning. 2012 tas dock utredningen upp igen då ett nytt liknande mord inträffar. Två nya poliser undersöker fallet och som del i utredningen granskar de Cohles och Harts utredning. De intervjuar de före detta poliserna och dessa intervjuer utgör berättarramen för den första halvan av säsongen.

Språket känns som lånat från Raymond Chandler och de hårdkokta deckare han skrev. Det vore inte fel att säga att serien lånar klichéer från denna genre. Men den gör det på ett annorlunda sätt. I karaktären Cohle har vi exempelvis en variant av den typiske cyniske, hårdkokte detektiven. Cynismen har dock i detta fall gått över i en bottenlös nihilism där all mening och alla värden har gått förlorade.

Det finns en hel del geniala tekniker som manusförfattarna använt sig av för att fängsla publiken. Eftersom berättelsen till stor del består av tillbakablickar ser vi en stor skillnad på karaktärerna så som de var 1995 och så som de är 2012. Tydligast är detta hos Cohle som under senare år gått ned sig i alkoholmissbruk och nu ser ut som en hemlös. Flera gånger i de tidiga avsnitten nämns i förbigående också en konflikt mellan de två huvudkaraktärerna som tydligen skulle inneburit slutet på deras vänskap och samarbete. Vad denna konflikt består av får vi inte veta förrän längre fram.

Utöver det så finns det något väldigt fascinerande över brottsutredningen som sträcker sig över flera decennier. De gör sig väldigt bra på film/TV och det finns något episkt över dem. Kanske har det att göra med att det då finns utrymme för att spekulera kring varför fallet aldrig blir löst. Finns det kanske korrupta poliser eller rent av en konspiration som hindrar utredarnas framsteg? Jo, naturligtvis. Utan att avslöja för mycket så verkar det finnas någon form av konspiration bakom mordfallet och de försvunna barnen. Men det hanteras på ett oerhört snyggt sätt av manusförfattarna och regissören och det slutar aldrig vara trovärdigt. Konspirationer har en tendens att bli lite löjliga men så är icke fallet här. Att serien håller en så genomgående hög kvalité kan förmodligen härledas till det faktum att samtliga avsnitt är regisserade och skrivna av samma personer. För manus står Nic Pizzolatto och samtliga åtta avsnitt regisserades av Cary Joji Fukunaga. Vanligtvis växlar serier regissörer och manusförfattare mellan avsnitt, vilket kan ge ett splittrat intryck.

Men jag nämnde ju och i min inledning såväl H.P. Lovecraft som Friedrich Nietzsche. Och det är kanske dessa aspekter av serien som jag finner mest fascinerande. För det finns en genomgående filosofisk tråd i serien som är fantastiskt. Sällan har populärkulturella gestaltningar av tunga filosofiska frågor behandlats på ett såpass intelligent och moget sätt. Karaktären Marty är en familjeman. Han är uppvuxen i det område i Louisiana där serien utspelar sig. Som de flesta andra där ser hans sig som en god kristen man med en tydlig uppfattning om rätt och fel. Han har sina principer. Och han är ett notoriskt otroget svin mot sin fru. Rust Cohle å andra sidan kommer inte från trakten. Han är en udda karaktär. Efter sin dotters död några år tidigare är han en övertygad nihilist. Och han lever, i motsats till Marty, efter sin övertygelse. Det finns ingen mening med livet och i slutändan inget rätt och fel. Människan och individen är inte viktig. Allt är obetydligt. Livet och universum är bara en serie kaosartade händelser, utan något större koncept som binder dem samman. Hans filosofiska klarsyn, hans strikta logik och hans konsekventa handlande resulterar också i en livsstil på gränsen till avgrunden. Nietzsche skrev i Beyond Good and Evil:

He who fights with monsters should look to it that he himself does not become a monster. And when you gaze long into an abyss the abyss also gazes into you.

Dessa ord kan sägas illustrera Cohles livsstil. Alltid på jakt efter monstren, men alltid själv på gränsen till att bli ett. En gräns som består av droger och alkohol. Snart riktar polisen misstankarna mot denne udda, destruktive man. I Cohle får vi också se en karaktärsutveckling som är oerhört välskriven. Han går fram A till B till C under seriens gång och den plats han kommer till i slutändan är extremt tillfredsställande. Hans sista repliker i det sista avsnittet är hjärtskärande, inte minst eftersom vi vet var han befunnit sig tidigare.

I kontrast till Cohles ateistiska cynism har vi ett samhälle präglat av religion. Vi får ta del av väckelsemöten, försupna och korrupta präster, men också ett genuint budskap som går i klinch med Cohles nihilism. Cohle är övertygad om att det inte finns något större än det vi kan se men samtidigt befinner han sig i ett samhälle som är präglat av tro. Och serien i sig är inte fullt entydig med vilken ställning den tar. Det är här Lovecraft kommer in. Eller kanske inte främst Lovecraft. Robert Chambers hette en författare som var en av Lovecrafts förebilder och denne skrev boken The King in Yellow. Denne gula kung är någon som nämns ett flertal gånger i TV-serien. Traumatiserade offer för den hedniska kult som verkar finnas på Louisianas landsbygd vittnar om hans existens och en hemsk plats de kallar Carcosa. Detta är koncept hämtade ur Chambers. Men vissa fans vill också mena att serien faktiskt knyter an till Lovecrafts Chtulu-mythos. Chtulu är ett mytologiskt monster från universums ursprung. Han dyrkas av sekter i Lovecrafts verk. Chtulu representerar det kaos och den galenskap som drabbar människan då denne konfronteras med de enorma sanningarna om universum och dess meningslöshet. Det är just detta som drabbar Cohle. Och i True Detective är ondskan såpass närvarande att den nästan personifieras. Den blir en närvarande kraft. Vem är The Yellow King? Är han Satan själv? Är det en personifikation av det kaos som drabbat Cohle? Genom serien hemsöks Cohle av visioner. Det blir aldrig helt klart huruvida dessa är hallucinationer eller faktiska övernaturliga uppenbarelser. Men i ett avgörande ögonblick så tycks han se himlen öppna sig och han stirrar rakt in i universums mörker. Han stirrar rakt in i avgrunden, i universums djup, kanske tillbaka till existensens vagga. Och detta förändrar honom på riktigt. Trots detta vet vi inte som publik om visionen var riktigt eller ej. Konsekvenserna av den var dock reella.

Men serien består inte bara av filosofi eller allusioner till andra litterära verk. Det finns en deckarhistoria också. Det är ett familjedrama. Det finns flera aspekter som är fantastiska. Något serien fått kritik för är dess kvinnosyn, vilket jag verkligen kan förstå. Den starkaste kvinnliga karaktären är Martys fru Maggie Hart. Skådespelerskan Michelle Monaghan gör vad  hon kan med en karaktär som är välskriven, men får för lite utrymme. Övriga kvinnor (förutom Martys två döttrar) är antingen prostituerade, white trash eller någon form av offer. Med det sagt tycker jag dock att kvinnosynen här inte alls är lika vidrig som den i Game of Thrones. Fast de båda serierna är kanske sexistiska på två olika sätt. True Detective marginaliserar kvinnorna så att de alltid gestaltas i relation till de manliga karaktärerna och alltid är någon form av offer. I Game of Thrones finns det ett antal starka feministiska karaktärer (såsom Arya Stark eller Daenerys Targaryen), men istället så exploateras kvinnokroppen in absurdum och 95% av de kvinnliga karaktärer som förekommer i den serien är helt och hållet rena sexobjekt. Det är relativt lite tuttar i True Detective.

Något som också måste beröras är de lysande skådespelarna. Jag har redan nämn Monaghan. Hon gör väldigt bra i från sig i en roll som är för liten. Men hon är extremt trovärdig och realistisk.

Woody Harrelson har för mig länge varit en ojämn skådespelare. Han har fungerat i vissa roller, men allt för ofta framstår han som en misslyckad hillbilly-komiker. Här är han sylvass. Hans rollgestaltning är så perfekt att det är en njutning att se. Hans Marty Hart är egentligen en vanlig medelsvensson. En familjeman med principer. Men som hela tiden bryter mot dessa. Han har en opretentiös och sympatisk attityd, samtidigt som han har oerhörda brister. Harrelson ger karaktären liv med ett väldigt utstuderat och genomtänkt rörelsemönster, tonfall och egenheter. Han har också humor, vilket behövs i en serie som är såpass mörk som denna.

Och så har vi naturligtvis Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle. Detta måste vara kronan i verket på hans pågående karriärmässiga renässans – hans s.k. ”McConaissance”. Glöm killen från alla de där romantiska komedierna. Här har ni en av de mörkaste, mest fascinerande anti-hjältarna sedan…. Ja, jag vet inte. Hans djupa rossliga röst, hans trötta blick. Hans cynism. Hans besatthet. Hans sorg och tragik. Allt är sylvasst framställt. Han är seriens hjärta och hjärna och den karaktär som man bryr sig mest om. De båda karaktärerna kompletterar varandra och blir en deckarduo i klass med Mulder och Scully eller Holmes och Watson.

Första säsongen av True Detective är bland det bästa jag sett på TV på länge. Eftersom serien tydligen är av antologi-typen kommer nästa säsong ha en helt annan handling och helt andra karaktärer. Och tur är väl det. För som en fristående historia på åtta timmar är den första säsongen perfekt. Med dess filosofiska dimensioner och dess litterära allusioner så blir serien något oerhört nyskapande och storartat. Jag tror aldrig jag sett något liknande. Karaktärerna är genomgående välskrivna och storyn är så väl avvägd vad gäller tempo och uppbyggnad att man sugs in på ett sätt som sällan sker. Serien väcker så mycket tankar och det finns så mycket att analysera att det nästan blir övermäktigt. Men samtidigt tar inte den mer ”ytliga” deckarhistorien skada av detta. Metaforerna sker inte på bekostnad av realismen eller handlingen. Symboliken hamnar inte i fokus. Den finns ute i periferin. Det är inte bara ett filosofiskt verk, vilket min recension kan ge sken av. Den är också samhällskritisk. Det finns politiska aspekter som berör det amerikanska samhället i stort. Det finns en kritik mot den amerikanska mannens självbild. Det finns massor. Och samtidigt så är det en tämligen enkel historia om två poliser som försöker lösa ett mord. Det är deckar-upplägg 1A. Men samtidigt är detta det bästa inom thriller/seriemördargenren sedan Jonathan Demmes The Silence of the Lambs. Jag kan inte komma på en bättre deckare, varken på TV eller på film, under de senaste 25 åren.

Betyg 5 av 5

betyg-5

 

PS. Läs mycket gärna Den of Geeks analys av olika litterära och filosofiska teman i serien. Jag har hämtat en del från den artikeln till min recension.

Annonser

Read Full Post »