Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Goldfinger’

Anthony Horowitz är den senaste i raden av kända författare som fått uppdraget att skriva en fristående James Bond-roman. Konceptet, som frångår deras gamla idé om att låta en författare skriva en flera böcker, har Ian Fleming Publications kört på sedan 2008. Hittills har det lett till två utmärkta bidrag; Sebastian Faulks Devil May Care (2008) och William Boyds Solo (2013) var de bästa fortsättningsromanerna sedan Kingsley Amis Colonel Sun (1968). Jeffrey Deavers bidrag från 2011 var en intressant experiment, men tyvärr en mycket svag bok.

Anthony Horowitz har tidigare skrivit de bästsäljande Alex Rider-böckerna för tonåringar, som var ett slags James Bond Jr-historier. Och han har tidigare erfarenhet av att ta över en död författares karaktärer, då han skrivit två fortsättningsromaner om Sherlock Holmes. Han har också skapat de två überbrittiska TV-serierna Midsomer Murders och Foyle’s War. Mot bakgrund av detta verkade han på förhand som klippt och skuren för att skriva en roman om agent 007. Att han dessutom fått använda opublicerat Ian Fleming-material, valt att placera boken mellan Goldfinger och For Your Eyes Only och skulle återintroducera Flemings Pussy Galore var också någonting som särskilde honom från övriga fortsättningsförfattare. Men hur blev då resultatet?

trigger1

Trigger Mortis har naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Jag måste säga att jag var tveksamt inställd mot tanken på att återse Pussy Galore. Filmversionen av karaktären är fantastiskt gestaltad av Honor Blackman, men Flemings original är tyvärr en av hans sämre och mest problematiska karaktärer. Som tur är spelar hon ingen större roll för handlingen i Trigger Mortis. Hon är med i inledningen, men Bond och Pussy gör efter några kapitel slut och hon återvänder till gangsterlivet i USA. Och faktum är att Horowitz faktiskt lyckas åtgärda vissa aspekter av originalets svagheter. I bokens inledning tränas Bond i racerkörning av en kvinnlig racerförare – Logan. Det är en underhållande liten episod. Bond försöker flörta med Logan, men utan större framgång. Pussy Galore dyker då plötsligt upp vid hotellet, blir kidnappad och räddas av Bond och Logan. Men efter det så överger de två kvinnorna Bond och drar iväg tillsammans. Horowitz kompenserar därmed för Flemings pinsamma hantering av Pussys sexualitet. Bond har med andra ord inte omvänt henne från hennes lesbianism. Hon är tydligen bisexuell och återvänder till att leva med en kvinna efter Bond. Kanske var Bond inte mer än lite sexuell experimentering från hennes sida? Att förödmjuka honom på detta sätt tycker jag är ganska underhållande.

trigger2Horowitz fortsätter att åtgärda Flemings tidstypiska homofobi i ett senare kapitel. Dock är jag osäker på om det är lika framgångsrikt. Bond har här en vän och kollega som är homosexuell, något Bond verkar acceptera. Jag förstår författarens tanke med detta, men för mig blir det anakronistiskt. Flemings Bond var allt annat än liberal. Han var, som sin skapare, en man av sin tid. Det vill säga något av en sexist, smårasist och homofob. Han hatade inte homosexuella, men bilden man får av dem i Flemings böcker är att de var opålitliga och avvikande. Bond var en man av sin tid, med andra ord. I You Only Live Twice associerade Fleming homosexualitet med förräderi. I From Russia with Love är Bond involverad i en diskussion om huruvida ”intellektuella” borde anställas av underrättelsetjänsten. Hans meningsmotståndare menar att de flesta intellektuella är opålitliga eftersom de är homosexuella. Bond invänder inte mot detta, utan konstaterar istället ”Not all intellectuals are homosexual”. I Goldfinger menar Bond att många homosexuella förmodligen bara var förvirrade: ”Pansies of both sexes were everywhere, not yet completely homosexual, but confused, not knowing what they were… He was sorry for them, but he had no time for them.” Man kan tycka vad man vill om dessa passager. De är hemskt homofobiska, men jag tycker att man måste se dem som barn av sin tid. Men en Bond som år 1957 (då denna bok utspelar sig) accepterar och anser en homosexuell som sin vän blir, med tanke på ovanstående citat, orealistiskt och gör våld på karaktären. En modern Bond, t.ex. i Daniel Craigs version, skulle självklart kunna ha homosexuella vänner. I filmen Skyfall hintas det t.o.m. om att Bond kanske deltagit i homoerotiska situationer! Och det tycker jag inte gör våld på den Bond Craig gestaltar. Men det beror på att även denne Bond är en man av sin tid – 2000-talet – och därmed delar samtidens värderingar. Om man tycker att 50-talets Bond är omodern på vissa fronter (vilket han uppenbarligen är) och att han ibland har alltför omoderna värderingar är det kanske bättre att undvika dessa och istället låta den moderna (film-) varianten vara den mer progressiva av de två. Men Horowitzs ser det uppenbarligen som en utmaning att handskas med karaktärens mer obekväma sidor och all heder åt honom att han försöker. Resultatet är dock inte helt lyckat.

trigger2

Trots små försök att modernisera Bond så är detta dock i stort en genuin Bond-bok i Flemings anda. Språket och stilen påminner om Fleming. Det är effektivt, hårdkokt och stilrent. Jag hade kanske önskat lite mer miljöbeskrivningar och atmosfär och känslan för miljöerna är kanske inte så väldigt närvarande. Men med det sagt är det en underhållande, spännande och välskriven bok. Den tog mig två dagar att läsa igenom, vilket kan jämföras med Carte Blanches tre veckor. Samtidigt står den kanske inte heller ut från mängden på samma sätt som sin direkta föregångare – Boyds Solo. Historien är högst standardartad och ingen ny mark bryts. Faktum är att storyn är i princip en karbonkopia av Goldfinger, som i sig var en kopia av Moonraker. En tredje bok med i stort sett exakt samma upplägg är tyvärr lite trist oavsett hur kompetent skriven den är. I Solo befann sig en något äldre Bond mitt i ett brinnande inbördeskrig i Afrika, ute på ett uppdrag han hade moraliska dubier kring, han blev skjuten i bröstet och gav sig ut på en personlig vendetta. Boyd försökte åtminstone göra något litet med honom som karaktär. Men eftersom Horowitz låter denna bok utspela sig mitt i Flemings kronologi så kan han egentligen inte låta Bond utvecklas alls. Lägg därtill att perioden han valt förmodligen är den minst intressanta perioden av Flemings produktion – efter starten då Bond fortfarande definierades som karaktär, men innan de mörka åren som avslutade Flemings oeuvre. Och kanske är det här läge att nämna Horowitzs kommentarer om att Bond inte ska ha några brister etc (”I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.”). Tyvärr avspeglas detta i den bok han har valt att skriva. Och det gör att boken inte når upp till Solos nivåer. Men den är fortfarande bättre än Faulks Devil May Care eller Flemings egna Dr No.

trigger1

Horowitz använder sig som sagt av ett Fleming-material. Det handlar om ett oanvänt manus till en potentiell TV-serie om Bond som aldrig blev av. Fleming skrev flera manus, varav vissa låg till grund för novellerna i For Your Eyes Only. Det manus Horowitz använt hade titeln Murder on Wheels och handlar om hur James Bond måste delta i racingloppet vid Nürburgring där en SMERSH-styrd rysk förare ska mörda en brittisk racermästare. Vid första anblick gifter sig de två författarnas texter sömlöst. Det går inte att se vad som är skrivet av Fleming och vad som är skrivet av Horowitz. Men vid närmare eftertanke så känns racingavsnittet ändå något malplacerat och in krystat. Horowitz jämför i bokens efterord racerloppet med Moonrakers bridgematch eller Goldfingers golfmatch, men jämförelsen haltar. I de matcherna mötte Bond skurken för första gången och blev misstänksam eftersom dessa rika män fuskade i spel. Racingloppet i Trigger Mortis är del av en ond plan från SMERSHs sida. Det blir aldrig riktigt klart vad racingen har att göra med skurken Jason Sins onda plan om raketsabotage. De är två trådar som inte riktigt vävs ihop på ett tillfredsställande sätt. Kopplingen mellan dem känns lite långsökt. Bond får syn på Sin av en slump och fattar misstanke eftersom han verkar ha samröre med SMERSH. Och visst, flera av Flemings historier byggde på en hel del slump. Men det gjordes utan att man som läsare tänkte på det. Här blir de logiska luckorna lite för stora.

En annan del av historien som känns totalt bortslösad är det som händer Pussy Galore i början av boken. Bond är ute på landsbygden och tränar racing inför sitt uppdrag i Tyskland. Han får hjälp av racingföraren Logan. Pussy dyker upp vid Bond hotell, men blir kidnappad av två män som kör iväg med henne i en bil. Bond och Logan bevittnar detta och kör efter skurkarna. Dessa har begett sig till en skog, där de sliter kläderna av Pussy, binder upp henne och börjar måla henne i guldfärg. Dessa är helt klart några av Goldfingers undersåtar som kommit för att hämnas. Bond dödar dem och räddar Pussy. Det är en bra episod i sig, men tyvärr följs den inte upp över huvud taget. Vi får aldrig reda på vilka dessa män var. Avsnittet har ingen som helst bäring på historien i övrigt. Det är en i princip fristående del som inte för historien framåt alls, utan bara känns som en malplacerad hyllning till Horowitzs favoritbok. Hade författaren knutit an till denna händelse i slutet av boken så hade saken varit en helt annan. Båda skurkarna Jason Sin och Auric Goldfinger jobbade för SMERSH. Sin är korean, liksom Goldfingers hantlangare Oddjobb. Tanken att de två haft någon form av kontakt med varandra är inte långsökt. Varför inte låta Oddjobb vara en länk mellan dem? Men vi får aldrig någon sådan återkoppling. Avsnittet hade lika gärna kunnat ha strukits ur boken.

trigger4

Bokens skurk Jai Seung ”Jason” Sin är förövrigt helt ok. Tyvärr byggs han aldrig upp som ett riktigt hot. Visst, han är grym och samvetslös och har en bakgrundshistoria som kan mäta sig med de bästa av Flemings skurkar. Men hans ego resulterar i att han vill flera tillfällen omedvetet ger Bond ledtrådar som ger Bond ett övertag, vilket får Sin han framstå som… inte så himla smart. Han blir inte det intellektuella hot mot Bond som Flemings skurkar oftast var. Han är ganska standardartad och inte särskilt minnesvärd. Men kanske är han ändå en av de bättre skurkarna sedan John Gardners tid. Sins död är dessutom identisk till hur en av Gardners skurkar tas av daga.

Trigger Mortis är en mer konsekvent och jämn bok än exempelvis Devil May Care eller för den delen Goldfinger. Tonen är genomgående stabil och det blir aldrig allt för orealistiskt. Den är bättre än såväl Jeffrey Deavers som Sebastian Faulks bidrag till serien.  Den når inte upp till Goldfingers nivåer (trots den bokens brister), men jag skulle nog ranka den högre än Dr No. Trots alla mina invändningar så är detta en mycket bra bok. Jag har under det senaste året läst samtliga James Bond-böcker av Fleming, Amis, Pearson, Gardner, Benson, Faulks, Deaver och Boyd. Detta är med andra ord den fyrtiofemte och sista Bond-romanen i detta mitt lilla läsprojekt, som på bloggen gått under banderollen Tema: Ian Fleming och Tema: Arvet efter Fleming. Man kan ju tro att jag efter detta dryga år skulle vara trött på Bond. Och ja, efter att ha läst Carte Blanche kändes det mörkt. Men att läsa Anthony Horowitzs bok var inget annat än lustfyllt. Detta är en kvalitetsbok och det kändes stundtals verkligen som att återse Flemings James Bond. Och ett bättre betyg än så kan man knappast få som fortsättningsförfattare.

Annonser

Read Full Post »

trigger1

Om en dryg vecka släpps Anthony Horowitz James Bond-bok Trigger Mortis, den 41:a fortsättningsromanen efter Ian Flemings död (om man utöver den ”ordinarie serien” räknar de sex Young Bond-böckerna, de tre Moneypenny Diaries-böckerna, John Pearsons 007-biografi och de sju novelizations som skrivits). Jag ser fram emot boksläppet. Under se senaste åren har Ian Fleming Publications frångått sin tidigare strategi att låta en och samma författare skriva flera äventyr (Gardners 14 st, Bensons 6 st), utan har istället låtit någon mer respekterade författare få skriva fristående böcker. Hittills har två av tre försök – Sebastian Faulks Devil May Care och William Boyds Solo – blivit mycket lyckade. Horowitz har tidigare skrivit en fortsättningsroman om Sherlock Holmes som av allt att döma ska ha gjort Arthur Conan Doyles litterära arv rättvisa. Beslutet att låta den nya boken utspela sig direkt efter Goldfinger år 1957 och att den delvis är baserad på opublicerat Fleming-material är spännande. Den synopsis som släppts tyder på ett klassiskt 007-äventyr. De tidigaste recensionerna har också lovat gott. So far so good.

trigger2Det finns dock små orosmoln på horisonten. Horowitz har sagt att hans favoritbok är Goldfinger, som enligt mig är en av Flemings svagare böcker. Det är en bok som saknar en egentlig identitet, den har inga bra kvinnliga karaktärer och den sista tredjedelen är ganska halvtaskigt skriven (för en mer utförlig analys, läs min recension). Att Horowitz i den kommande boken kommer återintroducera Pussy Galore kan vara en dålig idé. Hon är en av Flemings sämsta kreationer och förmodligen den kvinnliga karaktär som åldrats sämst sedan publiceringen (bl.a. omvänder Bond henne från hennes homosexualitet…). Jag har svårt att se hur ett Ian Fleming-fan kan placera Goldfinger högst på rankinglistan. Det är vanligt att personer som sett ett par James Bond-filmer brukar säga att Goldfinger är den bästa filmen, men en ”riktig finsmakare” vet bättre och kan se bortom filmens kultstatus. Jag funderar på om Horowitz låtit sig påverkas av just den status som filmen Goldfinger har. Men detta är förstås bara spekulationer från en fan boy.

trigger4

Ett större problem är de uttalanden författaren gjort om Daniel Craig-erans Bond-filmer. Man kan kritisera Skyfall (bovens plan var minst sagt långsökt och komplicerad), men den kritik Horowitz framför tycker jag är illavarslande. Han har sagt:

Bond is weak in it. He has doubts. That’s not Bond. Secondly, the villain wins. The villain sets out to kill M – the film finishes with the villain killing M. So why have I watched it?

Hans kritik mot filmen är att Bond visar sin svaghet och att det ”inte är Bond”. Horowitz glömmer då den Bond vi möter i Flemings Casino Royale, On Her Majesty’s Secret Service, You Only Live Twice och The Man with the Golden Gun. I YOLT beskriver Fleming hur en deprimerad Bond misslyckats med två uppdrag. Just den boken var en av Skyfalls huvudinfluenser.

trigger3

Horowitz går vidare med kritik mot de SPECTRE-trailers som visats:

I’m looking at the trailer and I am seeing a photograph of Bond’s family. The mum and the dad are in there and their faces are missing because the picture has been burned in a fire. This is going to be to do with his family background, and I know the fans are all terribly excited to know more, but I’m saying, “Don’t tell me, I don’t want to know.” I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.’

Vi har sett Bond ”act, kill, win” i 99,9 % av de filmer och böcker som gjort om honom. Det Craig-eran gör är att försöka revitalisera formatet och ta vara på aspekter av Flemings skapelse som inte tidigare fick plats. Om vi i Trigger Mortis återigen bjuds på en oövervinnerlig Bond, den som vi mött i majoriteten av fortsättningsromanerna, så kommer boken kännas högst irrelevant. Man måste som författare våga bjuda på något nytt. Och det karaktären Bond behöver är lite karaktärsutveckling och realism. Och visst, vi vill kanske inte veta allt för mycket av hans bakgrund – det skulle ta bort mycket av mystiken – men det skadar inte att låta Bond bli en lite mer ”fleshed out” karaktär. Dessutom har Horowitz fel i sak; det brända fotografiet föreställer inte Bonds föräldrar utan hans tillfällige förmyndare Hannes Oberhauser (en Fleming-skapelse) och dennes son Franz.

Jag hoppas innerligt att dessa kommentarer inte tyder på en allt för ytlig och repetitiv bok (i stil med Goldfinger). De bättre Bond-böckerna är de där han känns mer mänsklig, även i fortsättningsromaner som Colonel Sun, Death is Forever, SeaFire, High Time to Kill eller Solo. Supermänniskan Bond har mer att göra med Roger Moore-filmerna än med Ian Fleming.

 

Read Full Post »

ohmss one

Den svårmodige antihjälten har under de senare åren blivit alltmer populär. Framför allt på film. Under 2000-talet har publiken föredragit hjältar med en mer komplex psykologi. Hjältar som räddar världen och dödar skurkar samtidigt som de har ett konstant leende på läpparna har på många håll sorterats bort till förmån för mer ”realistiska” karaktärer. Sådana som plågas av existentiella eller moraliska frågor. Filmerna om Jason Bourne kan räknas hit. Liksom Christopher Nolans Batman-trilogi. Och Bryan Singers X-men-filmer. De James Bond-filmer som Daniel Craig haft huvudrollen i kan också sorteras in i denna kategori. Målet med dessa har varit att presentera en mer realistisk Bond. En man som måste döda i tjänsten, men som inte gillar det. En man som formats av tragedier såsom sin älskade Vespers död. En sådan version av hjälten har dock inte alltid varit lika populär. När filmerna om James Bond tidigare försökt vara lite mer allvarliga, som George Lazenbys och Timothy Daltons filmer, så svek publiken. Just nu verkar dock denna mer eftertänksamma ton gå hem bättre (läs gärna mitt blogginlägg om denna trend och dess samband med 9/11).

Faktum är att en allvarlig sida alltid funnits hos karaktären James Bond. Redan hos Ian Fleming. Och den är som tydligast i hans senare böcker. On Her Majesty’s Secret Service är kanske det mest lyckade försöket att låta Bond bli mer mänsklig, mer eftertänksam och känslomässig. Här lyckas nämligen Fleming att förena det realistiska med det fantastiska. En totalt orealistisk story förs ned på jorden genom en huvudkaraktär som känns mer äkta än någonsin tidigare.

ohmss2

Bond träffar den suicidala kvinnan Tracy på den franska kusten. Snart blir han kidnappad av hennes far – maffialedaren Marc-Ange Draco. Denne erbjuder Bond en miljon pund om han gifter sig med Tracy. Det tror han nämligen är det enda sättet att rädda dottern från att ta livet av sig. Bond avböjer, men erbjuder sig dock att dejta Tracy om Marc-Ange kan ge honom information om var SPECTRE-ledaren Blofeld befinner sig. Det framkommer snart att Bonds ärkefiende bor sig i Schweiz och påstår sig vara greven Blueville. Blofeld har anlitat heraldikerämbetet i London för att få laglig rätt till grevetiteln. Bond infiltrerar Blofeld alphögkvarter Piz Gloria under täckmanteln Sir Hilary Bray från heraldikerämbetet. På Piz Gloria finns också tio unga kvinnor som genomgår en topphemlig behandling mot olika allergier. Det visar sig snart att Blofeld planerar ett biologisk krig mot Storbritannien. Genom hypnos och hjärntvätt planerar han att sända kvinnorna till England, bärandes på biologiska vapen som ska förstöra landets grödor och djurhållning. Bond flyr från Piz Gloria och med hjälp av Marc-Anges organisation återvänder han snart för att förgöra operationen och fånga Blofeld. Blofeld undkommer dock. Bond gifter sig med Tracy, men bara några timmar senare mördas hon av Blofeld.

ohmss mclusky1

Boken har en alltigenom episk känsla. I dess början möter vi en Bond som länge varit ute på en fruktlös jakt efter Blofeld (sedan Thunderball). Jakten är alltså redan på bokens första sida igång. Dessutom tar Fleming oss med till flertalet olika miljöer som är mycket levande beskrivna. Vi har den franska kusten där han möter Tracy och hennes far. Boken utspelar sig också till ganska stor del i London. Huvudmiljön är dock de schweiziska alperna. Detta var första (och enda) gången Bond besökte fjällen i Flemings böcker. Miljöombytet är välkommet. Som läsare har man börjat tröttna lite på Bonds ständiga resor till USA eller Jamaica.

Den tionde av Flemings Bond-böcker skrevs och gavs ut tio år efter den första, Casino Royale. Det finns många paralleller mellan de två böckerna som ger ett djup åt denna berättelse och åt Bond själv. Det finns en kontinuitet i hans karaktär och vi får insyn i hans känslor på ett nytt sätt. I bokens inledning befinner sig Bond åter i Royale-les-Eaux. Varje år besöker han nämligen Vespers grav där. Denna gång möter han återigen en suicidal kvinna. Tracy, som Bond räddar från ett självmordsförsök (genom dränkning), blir ett substitut för kvinnan han inte kunde rädda. Det är nästan som om Fleming ger sin hjälte en chans till botgöring. Han gör för Tracy det han inte kunde göra för Vesper. I den första boken var Bond beredd att lämna sitt jobb och gifta sig med Vesper. Nu går han åter i tankar på att lämna tjänsten. Och faktum är att han också friar till Tracy.

Vesper och Tracy är paralleller till varandra. De är egentligen de ende kvinnorna Bond faller för på allvar och som han vill spendera resten av livet med. De har båda ett mystisk förflutet som plågar dem. Och kanske är det också detta mysterium som attraherar Bond till dem. Tracy är dock, enligt mig, en mycket mer sympatisk karaktär än Vesper. Kanske för att hon inte framställs som lika inkompetent. Ingen av dem är dock någon av Flemings mest minnesvärda kvinnliga karaktärer. Men det känns ändå som om Fleming verkligen ansträngt sig för att göra Tracy intressant. Läsaren ska förstå varför just hon blir den utvalda.

Genom att framställa Bond som en levande person med känslor får man som läsare också här ta del av tillfällen då han är genuint lycklig. Han älskar Tracy och är glad över att gifta sig med henne. En genuint lycklig Bond är något sällsynt. Tragedin blir därmed så mycket större då Tracy drabbas av samma öde som Vesper – döden. Boken har förmodligen det mest minnesvärda slutet av alla Flemings böcker. Man känner verkligen empati för Bond här. Han är egentligen totalt maktlös. Trots sin styrka, sin intelligens och sitt mod så kan han inte värna det som betyder mest för honom. Han är och förblir en ensamvarg. En alltigenom ensam person.

ohmss1

Som jag nämnt i tidigare inlägg i denna tema-serie, så kan man dela in Flemings böcker i två kategorier; de mer realistiska och de fantastiska. Ibland blandas dock dessa två och en kategorisering är inte alltid lika enkel. Så är fallet här. För detta är den mest känslomässigt djupgående boken hittills. Genom att Bond reagerar som en vanlig dödlig människa med äkta känslor så höjs bokens realism. Det är lättare att som läsare identifiera sig med honom och han agerar och resonerar som en riktig person. Samtidigt är skurkens plan en av de mer otroliga. Och antalet sammanträffanden som hjälper Bond i kampen mot skurken är otroligt många. Flemings försök att blanda det realistiska med det fantastiska i en och samma bok blev inte alltid så lyckat. Goldfinger, exempelvis, börjar ganska lågmält med en Bond som dricker sig berusad för att dämpa känslan av avsky över att ha behövt mörda en motståndare. Bokens ton förändras dock snart och blir allt mer otrolig. De två tonerna kan inte riktigt samsas i samma bok. Detta var också ett problem i Sebastian Faulks fortsättningsroman Devil May Care. I On Her Majesty’s Secret Service fungerar det dock av någon anledning mycket bra. Eftersom storyn är såpass välstrukturerad och eftersom tempot är tämligen högt och eftersom man som läsare blir känslomässigt involverad så bryr man sig inte om att skurken Blofelds plan känns ganska löjlig på sina håll. Jag har alltid svårt för när filmer och böcker använder sig av hypnos eller hjärntvätt. Främst för att jag tvivlar på att dessa fenomen fungerar på det sätt som det framställs i populärkulturen. Men i detta fall förlåter jag denna lilla brist, eftersom resten av boken är  så stark.

Tack vare fascinerande karaktärer och miljöer och en äkta känslomässig kärna blir On Her Mejsty’s Secret Service en mycket bra Bond-roman. Den säger något om Bond som person och fiktiv karaktär. Denna bok är helt klart en av Flemings tre bästa.

 

Read Full Post »

tb1

Oh hell, let’s just do what we always do. Hijack some nuclear weapons and hold the world hostage. Yeah?

Dr. Evil (Austin Powers: International Man of Mystery)

Skurkar som snor atombomber och hotar världen är idag en Hollywood-kliché. Vi har sett det i otaliga actionrullar och intrigen känns inte särskilt originell. Annat var det år 1960 då Ian Fleming skrev sin nionde roman.  Fleming var förmodligen inte den förste som använt sig av idén om förlorade kärnvapen, men ämnet var ändock högaktuellt. Under det kalla kriget var hotet från bomben alltid närvarande, framför allt i det amerikanska samhället. Fleming tog vara på denna rädsla när han skrev Thunderball.

Thunderball är av flera anledningar en mycket intressant bok. Den utgör en brytningspunkt i Bond-serien där fokus flyttades från det kalla kriget och mer politiska intriger till att istället kretsa allt mer kring James Bond som person. Fokuset på Bonds inre känsloliv hade förvisso redan varit det centrala i den föregående boken, novellsamlingen For Your Eyes Only, och som läsare av Thunderball är det kanske inte främst Bonds känsloliv som fångar ens  uppmärksamhet. Men fokus flyttas här från Bonds kamp mot ryssarna, till en mer personlig tvekamp mellan agent 007 och hans nya fiende SPECTRE. Fleming ansåg vid den här tiden att det kalla kriget hade börjat mattas av och det är tydligt i romanen. De gamla fienderna SMERSH har lagt ned och läsaren påminns gång på gång om att tiderna har förändrats. Bokens inledning känns faktiskt väldigt positiv. Det är nya tider, frid och fröjd. Till och med Bond mår ovanligt bra. Han har skickats till en hälsoklinik på M:s order och är när han kommer hem en strikt renlevnadsmänniska (som bara röker tio istället för sextio cigaretter om dagen). Denna positiva stämning förstörs dock av SPECTRE. Fleming behövde naturligtvis en ny färgstark fiende. Han hittade på den apolitiska terroristorganisationen och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Organisationen sköts som ett företag och påminner lite om hur man kan tänka sig att maffian fungerar. Genom att introducera SPECTRE blir Bond-äventyren på sätt och vis mindre politiska, men de är ändå i hög grad påverkade av sin samtid. Sovjets skurkroll blir markant nedtonad. Detta är intressant eftersom Fleming egentligen hade fel. I början av 1960-talet inleddes en ganska hetsig periodmellan Öst och Väst. Rymdkapplöpningen började ta fart, Berlinmuren byggdes och Kuba-krisen ägde rum året efter att Thunderball publicerades.  Kuba-krisen aktualiserade återigen hotet från atombomben. Att Fleming bytte ut sin ryska skurkar mot SPECTRE kan istället ses som ett svar på Storbritanniens allt mindre roll som världsmakt. Imperiet blev allt mindre och Storbritannien var ingenting jämfört med USA och Sovjet. Men i Bondböckernas fantasivärld är det fortfarande Storbritannien som är västvärldens försvarare.

tb4

Boken är också intressant på grund av sin tillkomsthistoria. Historien började som ett filmmanus Fleming skrev i samarbete med Kevin McClory och Jack Whittingham. Filmen blev aldrig av och Fleming använde sig då av manuset som grund till sin nya bok. Han hade gjort på ett liknande sätt med både Dr No och For Your Eyes Only. Men då boken publicerades stämdes Fleming av McClory och Whittingham, vilket bl.a. ledde till att McClory fick filmrättigheterna till boken. Därför står denne som producent till filmatiseringen från 1965, samt nyinspelningen Never Say Never Again från 1983.

Att boken från början var ett filmmanus märks. Den har ett högt tempo och känns mer som en äventyrsroman än som en spionhistoria. Boken påminner som både Dr No och Goldfinger med sin överdrivna och orealistiska intrig. Men här görs det med en mycket större finess än tidigare. Visst är delar av innehållet – såsom hur det kommer sig att Bond åker till Bahamas och där hittar bomberna – lite långsökta. Men det hela känns aldrig allt för otroligt. Fleming ger det hela en realistisk känsla, genom att bl.a. i detalj beskriva hur skurkarnas förarbete och planeringar samt kapningen av bombplanet går till. Det höga tempot assisteras också av den begränsade tid Bond har på sig för att hitta bomberna. Det finns en ”tickande-bomb-spänning” som för tankarna till Alfred Hitchcock. Detta bidrar också till den filmiska känslan. Romanen innehåller också ett flertal väl utplacerade våldsamma actionscener. Jag tror att detta kan vara den mest actionfyllda romanen sedan Live and Let Die. Inledningvis har vi ett mordförsök på Bond på hälsohemmet Schrublands, sedan mördar Blofeld en av sina undersåtar på SPECTRE:s konferens. Därefter mördas skurken Count Lippe genom att hans bil exploderar. Sedan har vi kapningen av bombplanet Vindicator och några kapitel senare så attackeras Bond då han undersöker skurken Emilio Largos båt Disco Volante. Finalen under vattnet är också spännande och som tur är inte lika slarvigt beskriven som klimaxen i Goldfinger. Här vet man vad som sker. Fleming beskriver undervattensmiljöerna och det våld som utspelas där på ett mycket färgrikt och realistiskt sätt.

tb3

Efter två ganska ointressanta romaner så är det också trevligt att Bond återigen blir mer av en människa av kött och blod. Han ges flertalet oneliners i denna bok som visar på hans sinne för humor. Filmerna blev senare mycket humoristiska, men böckerna var oftast inte lika lättsamma. Och Bond har återigen riktiga känslor. Detta framgår på ett lysande sätt i en scen mellan Bond och den unga kvinnan Domino. Bond berättar för henne att hennes bror är död. Mördad av hennes älskar Largo. Avsnittet är mycket välskrivet. Bond tycker verkligen att det är svårt. Han är uppriktigt ledsen över att behöva berätta för henne. Rädd för vad det ska göra med henne. Det faktum att de ligger med varandra precis innan samtalet ger honom också dåligt samvete. Han vet att han utnyttjar henne och han tycker egentligen inte om det, eftersom han verkligen håller av henne. Dominos cyniska reaktion känns också realistisk. Hon förstår att hon blivit utnyttjad. Sorgen över broderns död blandas med hennes sårade känslor. Avsnittet avslutas med att Domino frågar Bond när de kommer ses igen. Bond kan inte svara på det. Han förnekar det för sig själv, men vet att hon förmodligen inte kommer klara sig ur historien med livet i behåll. Bond är beredd att offra Domino. Förvisso för att rädda hundratusentals människor. Men det gör inte saken lättare för honom. Fleming ger oss här en inblick i de moraliska gråzoner Bond rör sig i. Han har berört detta förut, men sällan på ett såpass vasst och pricksäkert sätt. Aldrig tidigare har Bond varit tvungen att göra något så iskallt och grymt för ett högre syfte. Aldrig har han varit så kall och samtidigt så sentimental.

Över lag är detta ett stort steg upp från de två tidigare romanerna. Boken fungerar väldigt bra som en äventyrsroman och känns som ett helgjutet 007-äventyr. Den är inte lika klassisk som From Russia, With Love eller Live and Let Die, men kvalitetsmässigt är den inte långt ifrån.

 

 

Read Full Post »

fyeo1

Ian Fleming hade gjort flertalet försök att ge sin skapelse James Bond ett liv på vita duken eller TV. Dr. No hade från början varit ett TV-manus. Och 1958 fick Fleming i uppdrag av CBS att skriva manusutkast till en TV-serie om Bond. Idén skrotades snart, men Fleming använde några av de utkast hans skrivit som grund för novellsamlingen For Your Eyes Only. Dessa noveller kom vid en mycket bra tidpunkt. Trots att Flemings böcker alltid var publikframgångar så hade deras kvalité sjunkit de senaste åren. Det som behövdes var något nyskapande och novellformatet gav Fleming chansen att experimentera lite med sin populäre figur. I dessa noveller fanns det inte riktigt utrymme för de mer överdrivna scenarion som präglat de senaste 007-romanerna. Äventyren var tvungna att vara lite mer anspråkslösa. Därmed fanns det också utrymme för lite mer eftertanke. Fleming kunde koncentrera sig på karaktären Bond.

Boken Dr No hade fått väldig hård kritik då den publicerades. Fleming tog illa vid sig av kritiken. Goldfinger var redan färdigskriven när Dr No publicerades så det första Fleming skrev efter att ha genomlidit kritikernas gatlopp var For Your Eyes Only. Det var en mörk tid för honom. Utöver attackerna på hans böcker, så knakade äktenskapet i fogarna. Fleming mådde inte bra. Hans mörka sinne och osäkerhet påverkade hans skrivande. Till det bättre, enligt mig. Bond blev mer melankolisk och mer mänsklig. Detta tjänade boken med de fem novellerna på.

From a View to a Kill

Boken inleds med en ganska medelmåttig historia. En brittisk motorcykelkurir med hemliga dokument bli mördad i skogarna utanför Paris. Bond får i uppdrag att utreda mordet och upptäcker att ryssarna har en liten underjordisk bas i skogen.

Novellen är varken särskilt intressant eller spännande. När vi möter Bond sitter han på ett café i Paris och reflekterar över hur staden var när han var ung och hur den förändrats åt det sämre sedan dess. Här får vi reda på att Bond miste sin oskuld vid sexton års ålder på en parisisk bordell. Bond är på dåligt humör efter ett misslyckat uppdrag och har beslutat sig för att supa sig full och hitta en kvinna för natten. När Flemings noveller är som bäst så är de som små studier av Bonds personlighet. Små inblickar i hans inre liv blir i bästa fall som ett tema för hela novellen. Här är dock Bonds känsloliv och reflektioner helt avskilda från det lilla äventyr som sedan följer. Äventyret i sig är dock ganska ointressant, trots fina naturbeskrivningar av skogarna i St. Germain. Det är dock trevligt att ta del av Bond-äventyr som känns lite mer realistiska. Det är positivt att alla hans uppdrag inte består av att slåss mot något orealistisk superskurk som vill ta över världen.

favtak

For Your Eyes Only

Om den inledande novellen var något av ett misslyckande, så är detta det motsatta. Eftersom de flesta av Flemings Bond-noveller främst är korta äventyr så behöver de erbjuda läsaren något extra. Annars kan man lika gärna hoppa över novellerna och läsa något av de längre äventyren istället. När Fleming lyckas med novellformatet är då han ger läsaren ett kort äventyr som också har ett starkt genomgående tema. Ett tema som säger någonting om vem Bond är eller någonting om den värld i vilken han lever. Temat för denna novell är rättvisa och hämnd. M:s vänner, paret Havelock, blir brutalt mördade på sin gård i Jamaica. Mannen bakom mordet är en f.d. Gestapo-officer vid namn von Hammerstein. Denna befinner sig i en avskild lyxvilla i Vermonts skogar, precis vid gränsen till Kanada. M ber om Bonds hjälp och det är denne som tar beslutet att avrätta von Hammerstein. Bond beger sig till Kanada och ger sig ut i vildmarken mot den avskilda villan. Med sig har han ett långdistansgevär. Strax innan han ska lönnmörda von Hammerstein stöter han på en kvinna med pilbåge i skogen. Detta är Judy Havelock, det mördade parets dotter, som också är ute efter hämnd.

fyeo

Berättelsens starkaste aspekter är dess reflektioner kring just hämnd och rättvisa. M är för första gången rådvill om vad han ska göra. Bond ställer upp och tar beslutet åt honom. M kanske tvivlar, men hos Bond finns det inget tvivel – von Hammerstein förtjänar att dö. Bond ifrågasätter dock senare detta. Han har tagit på sig uppgiften att hämna paret Havelock, trots att han varken känt dem eller deras mördare. För Judy Havelock är saken enklare. Hon är besatt av tanken på hämnd. Tack vare det framstår hon som en av de mest självständiga av Bond kvinnor. Åtminstone fram tills att hon dödar von Hammerstein, blir skadad och mjuknar upp gentemot Bond.

Flemings språk är väldigt bra här. Hans miljöbeskrivningar är mycket levande och detaljrika. Han beskriver både den jamaicanska och norra nordamerikanska naturen på ett mycket romantiskt sätt. Likaså är våldet effektivt iscensatt. Såväl det inledande brutala mordet, som den avslutande skottlossningen.

Quantum of Solace

Detta är förmodligen den novell samlingen som har högst litterär kvalité. Berättelsen är ett experiment från Flemings sida. Här är Bond bara en åhörare i ramberättelsen till den historia som är novellens centrala innehåll. Quantum of Solace måste vara något av det mest eftertänksamma Fleming skrivit. Bond är på middag hos guvernören av Bahamas. Berättelsen guvernören berättar för Bond handlar inte om spioner eller internationella intriger, utan om ett kärlekslöst äktenskap där de båda makarna psykiskt torterar varandra. Fleming levde själv i ett äktenskap som stundtals var kärlekslöst. Både han och hans hustru hade otaliga affärer vid sidan av. Faktum är att guvernörens berättelse är baserad på en sann historia, som Flemings älskarinna Blanche Blackwell berättat för honom. Novellens tes är att ett äktenskap eller förhållande kan överleva allt så länge det finns en grundläggande uns av mänsklighet kvar mellan de båda makarna, så länge de inte hatar varandra. När detta uns av av förbarmande – titelns ”quantum of solace” – inte längre finns är förhållandet dött. Jag vet inte om jag håller med Fleming, men jag tycker ändå att detta är bland det djupaste han skrivit. Dessutom känns detta mer som än novell än övriga noveller i denna bok. Berättelsen tar vara på novellformatet och är mer än bara ett kort äventyr. Trots att Bond bara är en perifer figur i denna berättelse så är det ändå intressant att det är denne ständige ungkarlen, som enligt novellen aldrig hade för avsikt att gifta sig, som får höra guvernörens historia. Och mot slutet så konstaterar han att berättelsen är mer dramatisk än hans egna liv.

Risico

Detta är kanske den av samtliga noveller som mest påminner om ett klassiskt 007-äventyr. Här finns egentligen alla klassiska ingredienser och en klar dramaturgisk formel med tre tydliga akter. Den enda skillnaden är att det är i miniformat. Bonds uppdrag är att stoppa inflödet av italienska droger till England. I Rom möter han sin kontaktman Kristatos, som förklarar att mannen bakom droghandeln är en viss Colombo. Bond får kontakt med Colombos älskarinna, men när han ska möta henne blir han tillfångatagen. Colombo förklarar för Bond att det inte är han som smugglar heroinet, utan att det faktiskt är Kristatos som gör det. Historien avslutas med att Bond tillsammans med Colombos mannar anfaller Kristatos högkvarter. Bond dödar Kristatos och hittar stora mängder råopium.

Detta är ett underhållande litet äventyr och förmodligen hade det blivit ett spännande TV-avsnitt om de planerna inte skrotats. Faktum är att novellen filmatiserades som en del av filmen For Your Eyes Only 1981. Trots att den filmen vävde ihop flera Fleming-äventyr (bl.a. novellen For Your Eyes Only och delar ur Live and Let Die) till en helt ny historia, så ligger just denna sekvens i filmen väldigt nära den litterära förlagan. Nästan allt ur novellen är med i filmen: mötet med Kristatos på restaurangen, sättet Colombo tjuvlyssnar på dem, sättet Bond tar kontakt med Colombos flickvän Lisl, scenen med Lisl på stranden, att Bond förs i fångenskap till Colombos båt, samt natträden mot Kristatos magasin.

risico

Berättelsen är underhållande och unik eftersom den är den första av Flemings historier som innehåller en stor oväntad vändning, en twist. Vanligtvis vet vi vem som är skurken från början. I denna historia visar det sig att det är Bond kontaktman som är den egentliga fienden. Men utöver detta bjuder novellen inte på några djupare teman eller studier över vem Bond är. Med det sagt är det ett underhållande litet äventyr. Som en typisk Bond-roman, fast i miniformat.

The Hildebrand Rarity

Den sista är en av de starkare novellerna i samlingen. Den är också den mörkaste. Teman från tidigare noveller går igen. Bond tillbringar några dagar ombord på miljonären Milton Krests lyxjakt. Krest är en osedvanligt otrevlig typ som misshandlar sin fru Liz. Bond avskyr mannen och vill flera gånger ingripa mot dennes behandling av sin hustru. Återigen får Bond inblick i ett kärlekslöst äktenskap. Men här är förövar- och offerrollen tydligare än i Quantum of Solace. I slutet av novellen hittar Bond Krest död mitt i natten. Mördad. Bond är osäker på om mördaren är Liz eller Bonds vän Fidele, som den fulle Krest hånat tidigare samma kväll. Det spelar ingen större roll för honom. Han städar upp på brottsplatsen och dumpar kroppen i vattnet. Återigen hjälper Bond någon (förmodligen Liz) att hämnas på en vidrig människa. Detta är utanför tjänsten, precis som i For Your Eyes Only. Krest förtjänade, enligt Bond, att dö. Precis som von Hammerstein.

thrBond känner mycket medlidande i denna historia. Han känner det för den förtryckta och hunsade Liz. För vännen Fidele som utsätts för Krests elaka tunga. Till och med för fiskarna vid ett korallrev, som Krest förgiftar i jakt på den sällsynta Hildebrand-rariteten. Han tycks till och med känna en viss sympati för Krest då denne blir mördad på en mycket brutalt sätt. Han får den dyrbara fisken nerstoppad i halsen och kvävs till döds. Bonds eftertänksamhet. Hans inre moraliska diskussioner gör honom till en mycket mer levande karaktär.

Read Full Post »

gf1

Goldfinger skrevs 1958 och gavs ut året därpå. Det var den sjunde boken om agent 007. Efter sju böcker är det inte konstigt om författarens idéer börjar tryta. Det krävs något radikalt för att böckerna ska kännas fräscha och nyskapande. Det som alltid har varit Ian Flemings styrka är att varje bok han skrivit har haft en tydlig identitet. Denna identitet skapas utifrån kombinationen av en färgstark skurk, en exotisk plats och det område skurkens planer kretsar kring. Casino Royales identitet kom ur Le Chiffre, Frankrike och casinospel. Live and Let Die handlade om Mr Big, New York/Jamaica och voodoo. Moonraker handlade om Hugo Drax, England och en kärnvapenrobot. Diamonds Are Forever hade ingen stark skurk, men däremot miljöer som USA och temat diamanter. From Russia With Love: Red Grant, Istanbul, Kalla Kriget. Dr No: Dr No, Jamaica, makt (eller kanske guano?). Goldfinger har en stark skurk, men boken brister på de två andra områdena. Förvisso utspelar sig boken i England, den europeiska kontinenten och i USA, men inget av dessa länder gör ett särskilt stort avtryck. Och visst kretsar skurkens plan kring guld. Men trots att Goldfingers guldfeber beskrivs på ett levande sätt så blir läsaren inte lika fascinerad. Guld är ett ganska ointressant ämne jämfört med voodoo, kärnvapen eller det kalla kriget. Boken saknar därmed en distinkt identitet. Den har en fascinerande skurk, men inte mycket annat som gör den minnesvärd.

Det som också bidrar till Goldfingers anonymitet är att så mycket i boken känns igen sedan tidigare. Främst tycker jag att den påminner om Moonraker. Följande beskrivning stämmer in på båda böcker: Bonds första möte med skurken sker utanför tjänsten då en bekant, som misstänker att skurken fuskar i kortspel, ber om Bonds hjälp. Skurken är en respektabel brittisk entreprenör, som snart visar sig egentligen vara en utlänning i ryssarnas tjänst. Skurken är fysiskt avvikande och rödhårig. Dessutom är han maktgalen och narcissistisk. Bond avslöjar snart en plan där skurken kommer genomföra ett massmord på tusentals oskyldiga civila och dessutom har tillgång till en stridsspets.

Goldfinger

Även andra element känns igen sedan tidigare. Bond har tampats med smugglare förut, både i Live And Let Die och Diamonds Are Forever. I både dessa böcker besökte han också USA. Boken är välskriven, men känns lite som en ”Best of Bond”-samling, där starka scener från tidigare böcker fogas samman till en ny berättelse.

Med det sagt fungerar Goldfinger mycket bättre än sin föregångare Dr No. Det finns också mycket positivt med romanen. Inledningen är mycket stark och Bond är inledningsvis en mycket mer helgjuten karaktär än tidigare. I det första kapitlet sitter han och dricker sig berusad på flygplatsen i Miami efter att ha dödat en mexikansk droghandlare. Han har djupa funderingar kring ont och gott, himmel och helvete och sitt yrkes moraliska gråzoner. Bonds funderingar över dessa teman har inte varit så framträdande sedan Casino Royale. Den inledande episoden då Bond avslöjar att Goldfinger fuskar i canasta är mycket underhållande, liksom golfmatchen mellan de två. Flemings beskrivning av hur Bond i bil skuggar Goldfinger genom Frankrike och Schweiz är också mycket fint skriven. Bond kör för övrigt en Aston Martin DB Mark III här, med specialutrustning. Denna uppdaterades till en DB5 i filmversionen, som skulle bli den ultimata och mest klassiska Bond-bilen.

Aston_Martin_DB_Mk_III

Tyvärr rasar allt samman i bokens sista tredjedel. Då tappar berättelsen totalt fokus. Flemings prosa känns halvfärdig och det är som om han stressat fram de sista kapitlen. Dessutom blir storyn mot slutet allt för orealistisk. Goldfingers plan på att tömma Fort Knox på guld var såpass orealistisk att när boken skulle filmatiseras så ändrades detta och Bond påpekade hur omöjlig en sådan plan skulle vara. I filmen planerar Goldfinger inte att ta guldet, utan att detonera en ”smutsig” bomb i guldreserven som skulle göra guldet radioaktivt i 57 år (och därmed öka värdet av Goldfingers eget guld).

gf2De kvinnliga karaktärerna är också bland de svagaste som Fleming skapat. Tilly Masterton är en väldigt tunn karaktär som Fleming själv verkar tycka är väldigt ointressant. Kanske för att hon är ointresserad av Bond. Hon är nämligen lesbisk (och därför kall och otillgänglig). Lesbisk är också Pussy Galore. Hon är boss över en gangsterliga bestående av lesbiska brottslingar. Hon är ännu en i mängden av Flemings kvinnliga karaktärer som blivit våldtagna i unga år och därefter inte varit sexuellt intresserade av män. Fram tills de möter Bond, det vill säga. 007 omvänder Pussy från hennes homosexualitet. Flemings uppfattningar om homosexualitet är lika konservativa som hans rasism och sexism i övrigt. Det finns inga ursäkter för den annat än att den, liksom så mycket annat i Bond-böckerna, är en produkt av sin samtid. Men det gör naturligtvis inte läsupplevelsen bättre. Pussy Galore ges dessutom väldigt lite utrymme och det är först på de sista sidorna i boken som hon byter sida, hjälper Bond och bidrar med en avslutande sexscen. Hennes karaktär lider, liksom allt i bokens sista tredjedel, av en känsla av att vara halvfärdig och framstressad. Dessutom så minns jag Honor Blackmans helgjutna rolltolkning av hennes i filmatiseringen från 1964. Jag försöker att tänka bort filmerna när jag läser böckerna (trots att jag ser Sean Connery som Bond framför mig), men precis som med Vesper Lynd/Eva Green i Casino Royale så blir jag här mycket besviken på att en karaktär som var så bra i filmversionen är så tunn i originalet.

Sammantaget blir detta inget mer än en högst medelmåttig Bond-roman. Formatet börjar här kännas slitet. Efter det misslyckade självparodiska experimentet Dr No försökte Fleming kanske återgå till ett mer klassiskt Bond-äventyr. Men resultatet blev en smula anonymt och repetitivt. Med sina kommande böcker skulle Fleming dock lyckas revitalisera sin karaktär. Bond skulle möta nya slags fiender, han skulle bli mer känslomässigt involverad och mer sårbar. Och publiken skulle möta honom i nya sorters böcker. Nästa Bond-bok var nämligen inte en roman, utan en novellsamling med titeln ForYour Eyes Only.

Read Full Post »

Connery i Dr No

De fyra första James Bond-filmerna tillhör vad jag, och många andra, anser är en guldålder. Mellan 1962-1965 gjordes en rad filmer som alla låg nära Ian Flemings original. De hade stadiga manus och ett bra tempo, samt kompetenta och karismatiska skådespelare. Det är fyra starka, klassiska filmer. Aldrig skulle så många så bra filmer komma ut på rad igen i Bondhistorien.

De följde alla en klassisk mall som hade sitt ursprung i Flemings böcker om den hemlige agenten. När den tredje filmen, Goldfinger (1964), kom ut var mallen i stort sett klar. Kort sammanfattat kan mallen skissar som följande:

  • En kort och actionspäckad inledningsscen.
  • Därefter kommer förtexterna, där filmens ledmotiv framförs (oftast sjunget av en populär artist).
  • Vi möter skurkarna och får ta del av deras onda planer.
  • 007 får uppdraget av M.
  • Bond möter en kvinna som antingen kan vara god eller ond. Hon dör förmodligen ganska snart.
  • Bond möter skurken och en kraftmätning tar plats över någon form av spel, exempelvis på ett casino.
  • Skurken försöker döda Bond, men misslyckas.
  • Bond tar sig till skurkens högkvarter. Skurken förklarar sin onda plan för honom.
  • En stor actionsekvens.
  • Bond räddar världen, dödar skurken och dennes hantlangare.
  • Bond undkommer med sin Bond-brud och har en liten romantisk stund med denna.

Alla efterkommande filmer har följt denna mall, med vissa variationer naturligtvis. Men aldrig har det gjort med en sådan konsistens som under de första fyra-fem åren.

Under James Bonds guldålder har vi också de bästa karaktärerna och skurkarna och det är sällan det förekommer någon karaktär man tycker är löjlig. Löjliga karaktärer, handlingar, dialoger och annat skulle med senare år dock finnas i mängder. Naturligtvis är filmer som Thunderball (1965) överdrivna och ganska overkliga – det är ju trots allt James Bond – men det blev aldrig lika over the top som det skulle komma att bli längre fram i serien.

Wiseman, Connery och Andress

Den första Bond filmen var Dr No (1962), och i stort sett all typiska ingredienser fanns redan här. En av filmens starkaste sidor är Joseph Wiseman som den iskalle titelkaraktären, skurken Dr No. Han är kall och beräknande och ett riktigt hot mot Bond. Kommande skurkar i serien jämförs alltid i förhållande till denna. Ursula Andress karaktär har inte åldrats väl, minst sagt. Hon är inte mycket mer än ögongodis och inget en feminist idag (eller då) skulle gilla. Men hon är klassisk. Inte minst hennes scen då hon stiger upp ur vattnet och först möter Bond. Följande klassiska ordväxling äger rum:

Bond: Don’t worry. I’m not supposed to be here either.
Honey: Are you looking for shells too?
Bond: No, I’m just looking.

Handlingen håller sig tämligen nära Ian Flemings original, vilket ofta är en indikator på god kvalité i Bond-serien. Under guldåldern höll sig manusförfattarna som sagt ganska nära de litterära förlagorna. Det skulle dock komma att ändras.

Dr No var en stor succé, trots sin lilla budget på endast 1 miljon dollar. Männen som rodde det i hamn var producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman. Bond-författaren Fleming hade först inte velat ha Connery i rollen, men blev sedermera så nöjd med honom att han i sin nästa bok gjorde Bonds far till skotte.

Redan nästa år kom nästa James Bond-film, From Russia With Love (1963), som är en av mina absoluta favoriter och förmodligen den Bondfilm som är mest ”down to earth”. Här möter vi ett imponerande galleri av skurkar; Lotte Lenya som Rosa Klebb och Vladek Sheybal är minnesvärd som Kronsteen. Vi möter här också för första gången Bonds ärkefiende Blofeld, men vi ser aldrig hans ansikte och i eftertexterna står det endast ett frågetecken efter hans namn. Robert Shaw som Red Grant är också den bästa hantlangaren i filmserien, mycket mer hotfull än Oddjobb eller Jaws. Det är med honom en av seriens bästa actionscener utbryter – fighten ombord på Orientexpressen.

Detta är en effektiv spionthriller med en av Connerys bästa rollprestationer. Förmodligen har filmen det bästa manuset i serien också. Även denna film blev en succé. Men inget kunde jämföras med den tredje Bondfilmen.

Bond, Tatiana och mördaren Red Grant ombord på Orientexpressen

Goldfinger (1964) är förmodligen den mest klassiska Bondfilmen av dem alla. Och man förstår varför. Denna film har allt en Bondfilm skall ha och i stort sett allt klaffade. Tempo, dialog, handling och rollprestationer fungerar perfekt. Gert Fröbe som skurken är utmärkt. Honor Blackman är en av mina favoriter av Bondbrudarna. Trots karaktärens namn – Pussy Galore – så ger hon ett starkt  intryck. Hon är den första relativt självständiga Bondbruden. Här får också Q (Desmond Llewelyn) sin riktiga introduktion (även om han varit med tidigare) och ger Bond den klassiska bilen – Aston Martin DB5. Connery ser verkligen ut som Bond i denna rulle också. Detta var den första filmen utan Terence Young som regissör. Regin stod istället Guy Hamilton för, som lade betoning på humorn. Filmen blev en oerhörd succé och Bondfilmernas framtid var säkrad. Producenterna hade här funnit formeln för vad en Bond-film skulle bestå av, och beslöt sig för att fortsätta på det inslagna spåret. Detta är kanske den mest klassiska Bond-filmen, men jag tycker att den är ganska överskattad och den sämsta från ”guldåldern”.

"She died of skin suffocation."

Då är Thunderball, som kom 1965, bättre. Precis som i Goldfinger finns här allt man kan begära ur Bonds värld. Connery är (för sista gången i Bondserien) på topp. Handlingen är ”over the top”, men inte helt overklig. Återigen bjuds vi ett på fint galleri av skurkar; Adolfo Celi som Emilio Largo, Luciana Paluzzi som femme fatalen Fiona Volpe och Philip Locke som den hale Vargas. Jag tycker också om Claudine Auger som Bondbruden Domino. Det enda egentliga minustecknet är att filmens alla undervattenssekvenser kan bli tämligen sega emellanåt. Terence Young är tillbaka i regissörsrollen för sista gången, och om Guy Hamilton (Goldfinger) stod för humorn så stod Young för elegansen. Alla hans filmer var väldigt eleganta och snygga.

Bond och Domino

Men saker och ting skulle förändras efter Thunderball. Regissören Terence Young som var med och lanserade Bond-serien, skulle inte återvända. Och hittills hade Bond-filmerna bara bli större och större, något som skulle komma att påverka kvalitén. Nästa Bond-film skulle också få konkurrens av ett nytt slag…

Read Full Post »

Older Posts »