Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Halle Berry’

Som framgått tidigare på denna blogg gillar jag vissa superhjältefilmer, men jag har aldrig varit ett riktigt fan av genren. Jag kan tycka att sådana filmer är underhållande, men i längden blir flygande fighter och kollapsande skyskrapor lite väl mycket. Undantaget har alltid varit Batman (såväl Christopher Nolans, som Tim Burtons och i viss mån även Joel Schumachers filmer). Och på senare år har även X-Men-filmernas charm blivit tydlig för mig. Jag har aldrig läst en X-men-tidning, men samtliga filmer har varit god underhållning. Trots vissa snedsteg (X-Men Origins: Wolverine) anser jag att standarden varit relativt hög. Tack vare en intressant symbolik och paralleller till verkliga livet blir filmerna någon form av samhällskritik. Vilket kanske inte är det man förväntar sig av såpass lätt underhållning. Mutanternas situation och deras förhållande till samhället har likheter med såväl medborgarrättsrörelsen i USA, som HBTQ-personers kamp för sina rättigheter och förföljelsen av judarna i Tredje Riket. Den första och andra filmen i serien, samt prequeln X-Men: First Class, är mina tre favoriter.

Det ser därför ljust ut för kommande filmen X-Men: Days of Future Past, där regissören Bryan Singer från de två första filmerna förenar skådespelarensemblen från sina filmer med den från First Class. Filmen är baserad på den klassiska storyn med samma namn som publicerades i serietidningsform på 1980-talet (som jag inte läst). Folks förväntningar verkar allmänt höga. Mina likaså. Förhandsmaterialet verkar lovande. Singer är tillbaka i regissörsstolen. Det finns naturligtvis orosmoment. Storyn verkar stå i fokus här, vilket kan vara både en för- och nackdel. I samtliga tidigare filmer i serien har storyn alltid fått stå i bakgrunden till förmån för karaktärerna. Olika skurkar har haft olika ondskefulla planer som X-men-teamet måste stoppa. Men dessa ondskefulla planer har sällan varit minnesvärda. Istället är det karaktärernas utveckling, relationer och resor som varit fascinerande. Wolverines sökande efter svar om sitt förflutna. Hans dödsdömda relation till Jean Gray. Professor Xaviers och Magnetos komplicerade vänskap/fiendskap. Mystiques relation till Xavier. Och så vidare… Jag hoppas att det i den kommande filmen kommer ges utrymme för dessa karaktärer och att inte tidsresor, action, Sentinels, dystopier, alternativa tidslinjer och CGI-landskap tar över. Manusförfattarna är Simon Kinberg (X-Men: The Last Stand), Jane Goldman (Kick-Ass, The Woman in Black) och Matthew Vaughn (Kick-Ass). Deras meritlistor är tyvärr inte allt för imponerande. Vaughn regisserade X-Men: First Class, som han också skrevs tillsammans med Goldman. Men anledningen till att resultatet i det fallet blev såpass bra var fokuset på karaktärerna – inte storyn i sig. Därför är det lite oroande att så mycket av förhandsmaterialet för nya filmen fokuserar på storyn.

Ensemblen är imponerande. Den består bl.a. av Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Anna Paquin, Ellen Page, Nicholas Hoult, Peter Dinklage, Ian McKellen och Patrick Stewart. Ett problem som förföljt X-men-filmerna är det stora antalet karaktärer med superkrafter. Det är på grund av detta som huvudintrigen ofta fått stå i bakgrunden, för att ge karaktärerna utrymme. Men ändå har filmerna känns överbefolkade. Det bästa med senaste filmen The Wolverine var att det bara fanns ett par-tre stycken mutanter i den. Om man vill ha tid att göra lite mer djupgående personporträtt i en film som antagligen blir drygt två timmar, så kan man inte ha för många karaktärer.

Trots dessa orosmoment så tror jag att filmen kommer blir mycket bra. Jag har höga förhoppningar och detta är en av de filmer jag ser mest fram emot under 2014. Kolla bara in den senaste och slutgiltiga trailern:

 

Arbetet med nästa film i serien, X-Men: Apocalypse, har redan påbörjats. Det mesta pekar på att Bryan Singer kommer regissera även den. Ryktena säger att filmen kommer utspela sig under 1980-talet och fokusera First Class-ensemblen. Därefter väntar ännu ett soloäventyr för Wolverine återigen regisserad av James Mangold. Blir detta Hugh Jackmans åttonde och därmed sista film som karaktären? Det ryktas också om en solofilm för Jennifer Lawrences karaktär Mystique. Det ser jag fram emot.

___

PS. Utkastet till denna text skrevs innan det blev känt att Bryan Singer anklagats för att ha utnyttjat en femtonårig pojke sexuellt i slutet av 1990-talet. Om det är sant är det naturligtvis vidrigt. Men jag har alltid kunnat skilja konstnären från dennes konst. Jag kan beundra en film, trots att dess regissör begått vidriga gärningar. Om det visar sig att Singer är av samma skrot och korn som Roman Polanski eller Woody Allen, så bör han ställas till svars för detta. Oavsett vad som är sant eller ej, så påverkas inte mina förväntningar inför den kommande filmen.

 

Annonser

Read Full Post »

x-banner

x33

Efter två framgångsrika filmer i serien som gick hem hos både kritiker och publik avböjde Bryan Singer från att regissera den tredje X-men-filmen. Övertog jobbet gjorde Brett Ratner som hade en minst sagt ojämn regissörsgärning bakom sig. Action hade han regisserat i Rush Hour, och att han kunde hantera karaktärer med komplex psykologi vittnade hans Red Dragon om. Problemet var bara att Red Dragon egentligen är den enda bra film Ratner tidigare gjort.

Grundintrigen kretsar denna gång kring ett ”botemedel”, som skulle göra mutanterna fullt normala. Bakom botemedlet står den amerikanska staten, som menar att det endast ska vara frivilligt. Men snart uppdagas det att det även används som ett vapen mot brottsliga mutanter. X-men, med Professor Xavier i spetsen, ser avvaktande på denna utveckling. Deras ärkefiende Magneto ser dock detta botemedel som det första steget mot en total utrotning av mutanterna, och anser att det ända sättet att reagera är med våld.

Det är, som alltid, lätt att se paralleller till verkliga livet. Konflikten mellan mutanter och vanliga människor går att jämföra med de riktiga konflikter som minoritetsgrupper i det västerländska (men kanske främst amerikanska) samhället upplever. Kopplingen till HBTQ-personers situation är kanske den mest uppenbara. Inte minst på grund av att mutanternas krafter visar sig först i och med puberteten. Att mutationerna är någonting avvikande som bör botas om det är möjligt, påminner om synen på homosexuella som fortfarande många i USA har. Dessa paralleller med verkliga livet var bl.a. någonting som attraherade Ian McKellen till rollen som Magneto. McKellen är gay och en stark förespråkare för HBTQ-personers rättigheter.

x32

Till skillnad från i de två tidigare filmerna, bygger inte grundintrigen på att en enskild individ hotar med våld mot en annan part. Istället visar filmen på flera olika reaktioner mot ett mer ”politiskt” hot – botemedlet. Mutanterna delas i olika läger. De som, likt Magneto, ser botemedlet som första tecknet på en Förintelse. X-men, som inte riktigt vet hur de ska handskas med det. Och till sist, de mutanter som vill använda  sig av botemedlet och bli normala. Detta ställer hela temat om utanförskap och viljan att passa in på sin spetts. Resultatet blir intressanta konflikter och en bra dynamik. Karaktärer försätts i nya situationer, och vi får ser hur de reagerar vid nya utmaningar.

Ett lysande exempel på detta är då Magentos trogne följeslagare Mystique (Rebecca Romijn) ofrivilligt blir botad. Hur reagerar Magneto då hans extremt lojala vän och älskarinna inte längre är en mutant? Jo, han överger henne. Detta visar på hur avtrubbad han har blivit efter att i åratal ha blivit betraktat med rädsla och hat av vanliga människor. Men Magneto har själv blivit lika hatisk, diskriminerande och elitistisk som de människor som hatat honom. När någon inte passar in i hans genetiskt perfekta sfär, är de inte längre välkomna. Det är ett klassiskt litterärt motiv- man blir det man själv kämpar emot. Ironiskt nog anammar Magneto just de übermensch-idéer som inspirerade den nazism han själv varit ett offer för som barn. Han är minst lika fascistisk som den fascism han tror sig kämpa emot. Detta gör honom, naturligtvis, så mycket intressantare.

x34

Dessa paralleller till verkligheten och dessa intressanta karaktärer är någonting som i allra högsta grad utforskades i de tidigare filmerna. Men här ställs många av dessa frågor på sin spets. Tonårstjejen Rouge (Anna Pequin), som i två filmer inte har kunnat röra sin pojkväns hud utan att vara rädd för att döda honom. Hon har nu ett alternativ. Ska hon ta botemedlet och leva ett normalt tonårsliv? Alla dessa intressanta aspekter av filmen tycker jag lyfter den.

Många klagar på X-Men: The Last Stand, men jag tycker den är underskattad. Visst når den inte de två tidigare filmernas poetiska nivåer, men över lag är det en solid film. Det är få filmserier som lyckas hålla en lika hög nivå genom tre filmer, och med det i åtanke anser jag att man inte kan vara allt för hård mot The Last Stand. Faktum är att filmen i stor utsträckning lyckas hålla sig borta från upprepningar och imitationer, och istället håller saker och ting fräscha. Singers lugna, tankeväckande bildspråk och tempo är borta. Ämnen kanske inte hanteras så sparsmakat som tidigare, och ibland blir det klumpigt på ett sätt som undveks på Singers tid. Men trots detta görs det hela relativt snyggt, och med ett såpass högt tempo att man inte distraheras av övertydlig symbolik, eller klichéartade repliker (Presidenten: ”Then God help us”).

Med det sagt så finns det naturligtvis större problem med filmen. Och det är vanligtvis dessa grejer Marvel-nördarna blir rasande över. De partier som kretsar kring Jean Greys återkomst och förvandling till den okontrollerbar Phoenix är i grunden en intressant idé. Men själva resultatet känns väldigt klumpigt hanterat av Brett Ratner. Förklaringen till hennes förvandling är väldigt oklart. Detsamma gäller Cyclops död. Det hela känns väldigt slarvigt hanterat. Som att man inte kunde komma på en bra förklaring, och därför struntade i det och hoppades att ingen skulle märka i det höga tempot. Detta anser jag vara filmens största brist. Man hade också kunnat helt klippa bort karaktären Angel och hans historia, som känns totalt överflödig.

x35Men för mig är detta inget som egentligen drar ner filmen särskilt mycket. Man kan ursäkta dess brister, eftersom hantverket i övrigt är såpass professionellt och filmen i sig är såpass underhållande. Återigen har vi en fin ensemble. Hugh Jackman gör ett fint jobb trots den stora mängden ostiga repliker manusförfattarna gett honom. Halle Berry får lite mer att göra som Storm – jag är dock osäker på om det är positivt eller inte. Patrick Stewart är naturligtvis oklanderlig som Professor X, och detsamma gäller hans nemesis spelad av Ian McKellenFamke Janssen, en extremt underskattad skådespelerska, gör sig bra i rollen som Jean Grey/Phoenix. Nykomlingar till serien är bl.a. den karismatiske Kelsey Grammer som Dr Hank McCoy/Beast och den begåvade Ellen Page som Kitty Pryde/Shadowcat.

Utöver karismatiska skådespelare bjuds det återigen på snygg action och någorlunda effektiva personporträtt. Jag kan inte klaga alltför mycket på denna film. Jag tycker att den är bra. Kanske måste man vara ett riktigt Marvel-fan för att störa sig på avvikelserna från serietidningsoriginalet.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »