Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Harry North’

I alla serietidningsrelaterade inlägg på denna blogg brukar jag alltid poängtera att jag ”inte är någon serietidningskille”. Det är inte riktigt sant. Som ung James Bond-nörd var det omöjligt att undvika den svenska serietidningen om min favorithjälte – James Bond Agent 007. Tidningen lades förvisso ned 1996, men tack vare ideliga besök till Serieboden i Gamla Stan varje gång jag besökte Stockholm så var snart min samling komplett. Denna tidning är ganska unik faktiskt. Det var den enda serietidningen i världen som fick tillstånd av Ian Flemings dödsbo att producera nya fristående äventyr om Bond. Detta skedde dock först 1982. Innan dess publicerade tidningen de seriestrippar baserade på Ian Flemings verk som tidigare publicerats i den brittiska dagstidningen Dialy Express.

The Daily Express publicerade sitt första James Bond-äventyr 1957, baserat på den första boken Casino Royale. Tecknare var John McLusky. Denne illustrerade 13 adaptioner av Flemings böcker fram tills Yaroslav Horak tog över i och med The Man With The Golden Gun. Horak fortsatte då Fleming-materialet tagit slut att tillsammans med manusförfattaren Jim Lawrence komponera nya äventyr om 007 som fortsatte att köras i The Daily Express. På 1970-talet återvände McLusky sporadiskt som tecknare, men seriestrippen slutade att publiceras 1977. Tidningen Daily Star tog över serien men upphörde med den 1983.

Den svenska serietidningen hade startats 1965 under den största Bond-hysterin och det första äventyret att publiceras var McLuskys/Henry Gammidges Goldfinger. Eftersom det var dåligt med material så utkom tidningen tämligen sporadiskt. I början av 1980-talet fick man dock tillstånd att producera nya äventyr och det var då artister som Escolano, Sarompas och Manuel Carmona kom att illustrera berättelserna.

Tyvärr har jag i nuläget bara kvar 26 tidningar och sex album. De jag har kvar är främst äventyren baserade på Flemings böcker, samt några andra. Albumen är baserade på de fem filmer som kom ut på 1980-talet, plus det album utgivet av Alvglans Förlag som bestod av sex Fleming-storys illustrerade av McLusky. Är man intresserad av Bond i serieform är det främst detta album man bör ha. Det är av hög kvalité, ganska lätt att få tag på via second hand och dessutom innehåller det förmodligen några av de bästa äventyren.

Historierna tecknade av John McLusky är förmodligen de som över lag är av bäst kvalité. Majoriteten av dem är baserade på Flemings romaner och noveller och håller sig ofta väldigt nära dessa. Henry Gammidge författade merparten av McLuskys manus och gjorde ett mycket bra jobb med att översätta Flemings romaner till seriestrippar. I vissa av de tidigaste historierna är det Bond själv som berättar för läsaren vad som sker. Detta känns lite udda, men som tur var slutade det greppet efter en tid. McLuskys stil är väldigt stilren och klassisk och helt klart en produkt av 1950-talet. Det är rena linjer, detaljerade scener och actionscenerna känns väldigt stiliserade.

Detta förändrades dock över tid. I hans sista äventyr har stilen förändrats. Nu var det ”slarvigare” och mer råbarkat på något sätt. Rutorna är fortfarande detaljerade och vältecknade, men det finns något mer skissartad över dem. Och Bonds utseende har allt mer kommit att likna Sean Connery.

bond1_0006

I och med The Mn With The Golden Gun togs skisspennan över av Yarsolav Horak och manusen började författas av Jim Lawrence. Denne var tydligt influerad av filmernas överdrivna storys och avvek ofta från Flemings material. Ibland var detta nödvändigt, inte minst eftersom det främst var Flemings korta noveller som fanns kvar att arbeta med. Hans version av The Spy Who Loved Me håller sig nära romanen, men introducerar Bond tidigare vilket verkar till seriestrippens fördel. The Hildebrand Rarity fick i den svenska tidningen titeln Ubåt Saknad. Här är originalnovellens story bara ett element av en mycket mer storslagen berättelse om topphemliga fjärrstyrda ubåtar som skurken Milton Krest försöker lägga beslag på. De originalstorys som Lawrence kom på kunde ibland påminna om Flemings mer jordnära äventyr, såsom The Touch-Time Affair (En enkel, Acapulco). Men ibland blev det mer Moonraker-aktigt, som i Sea Dragon (Operation Big Mama), där en kvinnlig superskurk har en ubåt i form av en drake.

bond1_0005

Horaks version av James Bond var också mycket ”Flemingsk”, trots att den skilde sig mycket från McLuskys. Horaks Bond känns mycket stiligare än sin föregångare och mycket av detta kommer säkert från Horaks detaljerade sätt att rita hans kostymer. Titta bara på vecken i skjortan på bilden ovan. Detsamma gäller glansen i håret. Överlag arbetade Horak mycket med ljus och skugga och hans serierutor känns ofta som hämtade ur någon film noir. Han var dessutom väldigt duktig på att illustrera rafflande actionscener. Dessa kändes mycket mer filmiska än McLuskys. Nedan ser ni prov på en väldigt Bondig actionscen ritad av Horak:

bond1_0008

Sättet han använder ljus och skugga är fantastiskt. Liksom de vinklar han använder. Som då eluttaget, sladden och handen är i förgrunden i rutan högst upp till höger. Eller Bonds Walther PPK i förgrunden i nästa ruta. Eller det effektfulla sönderskjutandet av lampan i ruta fyra, följt av en point-of-view (nästa TV-spelsliknande) vinkel då Bond dödar skurken.

Men Horaks stil blev, liksom McLuskys, allt slarvigare med tiden. Tillsammans med detta blev manusen allt sämre och serien lades till slut ned. Men innan dess hade tecknaren Harry North gjort ett försök till Bond-äventyr, med manus av Lawrence – betitlat Doomcrack. Roger Moores filmer var helt klart inspirationen för den löjliga intrigen. Norths stil var den mest fotorealistiska hittills, men samtidigt kändes den också något parodisk. Alla karaktärer hade ganska stora näsor och stilen påminner om Jan Lööf. M såg ut som skådespelaren Bernard Lee. Och Bond själv såg ut som en blandning mellan Moore och Connery:

bond1_0003

Samtliga av McLuskys och Horaks äventyr publicerades i den svenska tidningen James Bond agent 007. Men efter att ha kört dem i repris gång efter annan ansökte Semic Press om rättigheterna att framställa egna berättelser. Detta fick de göra och 1982 presenterades det första nyskrivna äventyret Den Gyllene Triangeln (nr 5, ’82). Manus var författat av Johann Vlaanderen och teckning var av Escolano. Stilen känns mycket mer modern (för att vara 1980-tal) och tecknaren är helt klart inspirerad av Horaks version av Bonds utseende. Men i övrigt saknar illustrationerna liv. Teckningarna är ganska rena och saknar Horaks skissade känsla. De har inte Horaks stil eller intensitet, utan känns mycket mer mainstream.

bond1_0007

bond1_0004Denna trend skulle fortsätta i samtliga av de äventyr som framställdes på beställning av Semic. James Bond förlorade den unika edge som såväl McLusky och Horak gett karaktären. Tidningen blev till vilken generisk 80-talsdeckartidning som helst. Som tur var hade James Bond Agent 007 börjat publicera Helgonet-serier i tidningen också. Och trots att dessa inte alltid var av högsta kvalité så såg Simon Templar åtminstone ut som Simon Templar (dvs. som Roger Moore). Manusen till de nya Bond-äventyren kunde vara allt från ganska lågmälda historier, såsom Bill Harringtons Med Döden i Sikte (nr 4, 1988), till rent ut löjliga sci-fi-pasticher som Jack Sutters Dödlig Dubbelgångare (nr 4, 1996). Manuel Carmonas illustrationer (Med Döden i Sikte) var de tråkigaste hittills (ovan till höger). Sarompas (Dödlig Dubbelgångare, nedan) hade åtminstone ett bra utseende på Bond och fina detaljer. Men borta är de effektiva skuggor som lyfte Horaks serier och borta är den effektiva stilistika action som McLusky bemästrade.

bond1_0002

bond1En annan artist som tecknade ett antal Bond-äventyr för Semics räkning var Josep Gual (åt höger). Hans stil passade inte heller Bond. Förvisso fanns här lite mer arbete med skuggor och ljus, men hans karaktärer kändes parodiska på samma sätt som Harry Norths. Många av hans karaktärer, främst kvinnliga sådana, såg ut som möss av någon anledning. Och manusen var av sedvanlig ointressant/parodisk art.

Den svenska serietidningen överlevde trots allt fram till 1996. Den klarade sig med andra ord genom det sex år långa uppehållet mellan filmerna Licence to Kill (1989) och GoldenEye (1995). Det var en period då Bond ansågs stendöd och ersatt av andra actionhjältar som Bruce Willis och Mel Gibson. Man måste ändå tycka att det är beundransvärt att just denna svenska tidning, unik i världen, överlevde såpass länge. Det unika låg just de egenproducerade äventyren som endast publicerades i Sverige och som gör dessa nummer av tidningen till eftersökta rariteter för utländska Bond-fans.

Om man är intresserad av att läsa Bond i serietidningsform rekommenderar jag som sagt Alvglans album från 1988 som innehåller Fleming-äventyren Moonraker, Diamonds Are Forever, From Russia with Love, Dr No, Goldfinger och You Only Live Twice. Samtliga tecknade av John McLusky.

Annonser

Read Full Post »