Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Harry Saltzman’

colsun1

Här kommer då min förstå recension under mitt Tema: Arvet efter Fleming. Jag anser att Colonel Sun, skriven av Kingsley Amis (under pseudonymen Robert Markham), kommer närmare kanonisk status än någon av de efterföljande ”fortsättningsromanerna”. Det finns flera anledningar till detta.

För det första är Kingsley Amis den ende fortsättningsförfattaren som varit involverad i arbetet med en av Ian Flemings egna Bond-böcker och som haft personlig kontakt med honom. Amis efterfrågades av bokförlaget att efter Flemings död redigera författarens sista manuskript The Man with the Golden Gun. Han hade tidigare skrivit det litteraturkritiska verket The James Bond Dossier som var den första seriösa analysen av James Bond-böckerna och Fleming hade själv givit verket sin välsignelse. Amis hade därmed en alldeles särskild insyn i Flemings författarskap.

Det faktum att boken är utgiven 1968 och därmed skriven inom samma tidsperiod som de ursprungliga romanerna gör också att den har en speciell status. Andra fortsättningsromaner har antingen förflyttat Bond till den samtid i vilken böckerna skrivits (80-talet för John Gardner, 90-talet för Raymond Benson och 2000-talet för Jeffrey Deaver) eller blivit någon av en ”historisk” roman då böcker skrivna på 2000-talet (av Sebastian Faulks och William Boyd) utspelar sig på 60-talet. Så antingen har Bond bytt tidsperiod och därmed blivit något av en annan karaktär eller så har han varit kvar i 60-talet, men setts ur ett nutida perspektiv. Så är inte fallet med Colonel Sun och detta gör boken mer autentisk enligt mig.

horak col sun

Detta är också den enda fortsättningsromanen som gjordes till seriestripp i The Daily Express. Manus och bild stod Jim Lawrence respektive Yaroslav Horak för, som också adapterat de senare Fleming-historierna.

Dessutom är detta den av fortsättningsromanerna som kommit närmast att filmatiseras som del av den officiella Eon-serien. Bond-producenten Harry Saltzman hade ca 1966 varit involverad i arbetet med fortsättningsromanen Per Fine Ounce skriven av Jeoffrey Jenkins. När bokförlaget Glidrose valde att publicera Colonel Sun istället för Jenkins bok tog Saltzman illa vid sig och avfärdade idén om att någonsin filmatisera Amis bok. Saltzman lämnade dock filmserien 1974 och då talades det om att använda Amis bok som underlag för en film. Amis hade dock flera gånger offentligt sågat Roger Moores Bond-filmer, vilket producenten Albert R. Broccoli inte uppskattade och han var därmed ovillig att filma boken (läs mer om detta här). Trots detta så har element ur boken använts i flera Bond-filmer; att M kidnappas och hålls fången på en ö användes i The World Is Not Enough (1999) och titelkaraktären var med i Die Another Day (2002). Här hette han dock Colonel Tan-Sun Moon istället för Colonel Sun Liang-tan och var nordkorean istället för kines.

colonel sun2

Dessutom håller boken en såpass hög kvalité att den skiljer sig markant från majoriteten av fortsättningsromanerna. Amis prosa ligger mycket nära Flemings och handling, miljöer och karaktärer känns som hämtade ur en av hans böcker. Titelkaraktären är en av Bonds mest minnesvärda motståndare. Sun är en hänsynslös och fascinerande skurk. Scenen då han torterar Bond är plågsam och t.o.m. mer sadistisk än det Fleming brukade hitta på. När Bond till slut övervinner sin motståndare är det väldigt tillfredsställande eftersom man som läsare verkligen kommit att avsky denne.

Det hela blir aldrig en imitation eller parodi. Amis har nämligen en egen röst. Ta bara en sådan simpel sak som hans actionscener. Dessa skiljer sig markant från Flemings. Amis skriver ofta dessa i presens och med fragmentariska beskrivningar av vad som sker. Det ger scenerna en känsla av fart och kaos, vilket är mycket effektivt. Nedan är ett exempel ur en scen då Bond och kvinnan Ariadne flyr från några beväpnade män vid Akropolis i Aten:

Down, then, down a face of irregular, almost vertical rock hanging on to the cables, the girl following. A gentler slope close to the wall, a final slither down more wall, helped by a single cable running horizontally. Run together across bumpy rock and earth – a yard away a jet of earth springing into the air. No report: silencer. Above them the sounds of scrambling and cursing.

Så här skrev aldrig Fleming, något som Amis måste varit mycket väl medveten om. Det är uppenbart att Amis inte försökte efterapa Fleming, utan istället skrev på sitt eget sätt och gav boken en egen stil.

Bonds chef M kidnappas av den kinesiske översten Sun. Sun planerar att bomba ett hemligt sovjetiskt toppmöte på en grekisk ö. Planen är att lämna M:s (och Bonds) lik vid platsen, för att få omvärlden att tro att det var britterna som låg bakom attentatet. Handlingen är ganska simpel. Men sett ur ett större perspektiv finns det dock flera intressanta detaljer i denna ganska enkla story. I den föregående romanen, The Man with the Golden Gun, blev Bond hjärntvättad av ryssarna och försökte att mörda M. Efter denna mörka inledning släpptes denna tråd av Fleming (som aldrig hann finputsa manuset innan sin död). I Colonel Sun får Bond dock tillfälle till botgöring. Han måste rädda M, den man han försökt mörda något år tidigare. Genom det bevisar Bond inte bara att han fortfarande är en agent att räkna med (vilket han redan gjort genom att döda Scaramanga i förra boken) utan också att han och M har en speciell relation. En relation som till och med överlevt Bonds mordförsök.

colonel sun

Amis refererar till de mörka kapitlen som präglat Bonds liv de senaste åren, såsom hans hämnd på Blofeld i You Only Live Twice. Boken är tämligen humorbefriad, men detta går i samklang med Flemings senare böcker. De tragedier som drabbat Bond de senaste åren, såsom mordet på hans fru, hans minnesförlust och hjärntvätt, har tagit ut sin rätt. Amis ger boken det djup som Flemings sista roman saknade. Detta kompenserar lite för TMWTGG:s brister.

Detta är också en av de mest politiska Bond-böckerna. Konflikten mellan Öst och Väst är grunden för handlingen och det kalla kriget har inte varit såhär närvarande i en Bond-bok sedan From Russia, with Love. Grekland blir, liksom Istanbul i FRWL, ett litet mikrokosmos där ett eget litet kallt krig utkämpas. Bond samarbetar med såväl den kommunistiske sovjetagenten Ariadne som med hennes politiske motståndare skepparen Litsas. Flertalet politiska diskussioner förekommer i boken. Att Bond samarbetar med en rysk agent har aldrig skett tidigare. Detta skulle också användas i en Bond-film, The Spy Who Loved Me (1977). Det är också intressant att det här är Kina som är skurkstaten och inte Sovjet. Detta reflekterade en trend på 1960-talet där kineser och östasiater ofta framställdes som skurkar på i film och litteratur. Detta avspeglade sig bl.a. i Bondfilmerna Goldfinger (1964) och You Only Live Twice (1967) där skurkarna finansierades av den kinesiska staten. Mot slutet av 60-talet och början av 70-talet blev läget mellan USA och Sovjet alltmer avslappnat, vilket visade sig också i Bond-filmerna som blev alltmer apolitiska. Colonel Sun är därför intressant eftersom den både speglar detenté-atmosfären, samtidigt som den är en av de mer politiska Bond-böckerna.

amis

Kingsley Amis bok är en av de absolut bästa fortsättningsromanerna om James Bond. Den ende av alla fortsättningsförfattare som kommit i närheten av Amis nivå är William Boyd med sin Solo. Colonel Sun är faktiskt bättre än flertalet av Flemings böcker, såsom Diamonds Are Forever eller Dr No. Med det sagt så saknar den också vissa av de saker som gjorde Flemings böcker så njutbara. Fixeringen vid varumärken och folks utseende lyser med sin frånvaro. Och att Amis hade en helt annan bakgrund och klass än Fleming är uppenbart. Den snobbism och elitism som präglade Flemings böcker återfinns inte här. Med det sagt är detta dock en mycket bra roman och faktiskt en lite värdigare avslutning på ”Berättelsen om James Bond” än Flemings eget bidrag.

—-

Med det sagt slutade ju inte ”Berättelsen om Bond” här. Några år efter Amis bok kom den underhållande James Bond: The Authorized Biography, skriven av John Pearson. Men det skulle dröja ända fram till 1981 innan nästa riktiga fortsättningsroman publicerades – John Gardners Licence Renewed.

Annonser

Read Full Post »

Connery i Dr No

De fyra första James Bond-filmerna tillhör vad jag, och många andra, anser är en guldålder. Mellan 1962-1965 gjordes en rad filmer som alla låg nära Ian Flemings original. De hade stadiga manus och ett bra tempo, samt kompetenta och karismatiska skådespelare. Det är fyra starka, klassiska filmer. Aldrig skulle så många så bra filmer komma ut på rad igen i Bondhistorien.

De följde alla en klassisk mall som hade sitt ursprung i Flemings böcker om den hemlige agenten. När den tredje filmen, Goldfinger (1964), kom ut var mallen i stort sett klar. Kort sammanfattat kan mallen skissar som följande:

  • En kort och actionspäckad inledningsscen.
  • Därefter kommer förtexterna, där filmens ledmotiv framförs (oftast sjunget av en populär artist).
  • Vi möter skurkarna och får ta del av deras onda planer.
  • 007 får uppdraget av M.
  • Bond möter en kvinna som antingen kan vara god eller ond. Hon dör förmodligen ganska snart.
  • Bond möter skurken och en kraftmätning tar plats över någon form av spel, exempelvis på ett casino.
  • Skurken försöker döda Bond, men misslyckas.
  • Bond tar sig till skurkens högkvarter. Skurken förklarar sin onda plan för honom.
  • En stor actionsekvens.
  • Bond räddar världen, dödar skurken och dennes hantlangare.
  • Bond undkommer med sin Bond-brud och har en liten romantisk stund med denna.

Alla efterkommande filmer har följt denna mall, med vissa variationer naturligtvis. Men aldrig har det gjort med en sådan konsistens som under de första fyra-fem åren.

Under James Bonds guldålder har vi också de bästa karaktärerna och skurkarna och det är sällan det förekommer någon karaktär man tycker är löjlig. Löjliga karaktärer, handlingar, dialoger och annat skulle med senare år dock finnas i mängder. Naturligtvis är filmer som Thunderball (1965) överdrivna och ganska overkliga – det är ju trots allt James Bond – men det blev aldrig lika over the top som det skulle komma att bli längre fram i serien.

Wiseman, Connery och Andress

Den första Bond filmen var Dr No (1962), och i stort sett all typiska ingredienser fanns redan här. En av filmens starkaste sidor är Joseph Wiseman som den iskalle titelkaraktären, skurken Dr No. Han är kall och beräknande och ett riktigt hot mot Bond. Kommande skurkar i serien jämförs alltid i förhållande till denna. Ursula Andress karaktär har inte åldrats väl, minst sagt. Hon är inte mycket mer än ögongodis och inget en feminist idag (eller då) skulle gilla. Men hon är klassisk. Inte minst hennes scen då hon stiger upp ur vattnet och först möter Bond. Följande klassiska ordväxling äger rum:

Bond: Don’t worry. I’m not supposed to be here either.
Honey: Are you looking for shells too?
Bond: No, I’m just looking.

Handlingen håller sig tämligen nära Ian Flemings original, vilket ofta är en indikator på god kvalité i Bond-serien. Under guldåldern höll sig manusförfattarna som sagt ganska nära de litterära förlagorna. Det skulle dock komma att ändras.

Dr No var en stor succé, trots sin lilla budget på endast 1 miljon dollar. Männen som rodde det i hamn var producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman. Bond-författaren Fleming hade först inte velat ha Connery i rollen, men blev sedermera så nöjd med honom att han i sin nästa bok gjorde Bonds far till skotte.

Redan nästa år kom nästa James Bond-film, From Russia With Love (1963), som är en av mina absoluta favoriter och förmodligen den Bondfilm som är mest ”down to earth”. Här möter vi ett imponerande galleri av skurkar; Lotte Lenya som Rosa Klebb och Vladek Sheybal är minnesvärd som Kronsteen. Vi möter här också för första gången Bonds ärkefiende Blofeld, men vi ser aldrig hans ansikte och i eftertexterna står det endast ett frågetecken efter hans namn. Robert Shaw som Red Grant är också den bästa hantlangaren i filmserien, mycket mer hotfull än Oddjobb eller Jaws. Det är med honom en av seriens bästa actionscener utbryter – fighten ombord på Orientexpressen.

Detta är en effektiv spionthriller med en av Connerys bästa rollprestationer. Förmodligen har filmen det bästa manuset i serien också. Även denna film blev en succé. Men inget kunde jämföras med den tredje Bondfilmen.

Bond, Tatiana och mördaren Red Grant ombord på Orientexpressen

Goldfinger (1964) är förmodligen den mest klassiska Bondfilmen av dem alla. Och man förstår varför. Denna film har allt en Bondfilm skall ha och i stort sett allt klaffade. Tempo, dialog, handling och rollprestationer fungerar perfekt. Gert Fröbe som skurken är utmärkt. Honor Blackman är en av mina favoriter av Bondbrudarna. Trots karaktärens namn – Pussy Galore – så ger hon ett starkt  intryck. Hon är den första relativt självständiga Bondbruden. Här får också Q (Desmond Llewelyn) sin riktiga introduktion (även om han varit med tidigare) och ger Bond den klassiska bilen – Aston Martin DB5. Connery ser verkligen ut som Bond i denna rulle också. Detta var den första filmen utan Terence Young som regissör. Regin stod istället Guy Hamilton för, som lade betoning på humorn. Filmen blev en oerhörd succé och Bondfilmernas framtid var säkrad. Producenterna hade här funnit formeln för vad en Bond-film skulle bestå av, och beslöt sig för att fortsätta på det inslagna spåret. Detta är kanske den mest klassiska Bond-filmen, men jag tycker att den är ganska överskattad och den sämsta från ”guldåldern”.

"She died of skin suffocation."

Då är Thunderball, som kom 1965, bättre. Precis som i Goldfinger finns här allt man kan begära ur Bonds värld. Connery är (för sista gången i Bondserien) på topp. Handlingen är ”over the top”, men inte helt overklig. Återigen bjuds vi ett på fint galleri av skurkar; Adolfo Celi som Emilio Largo, Luciana Paluzzi som femme fatalen Fiona Volpe och Philip Locke som den hale Vargas. Jag tycker också om Claudine Auger som Bondbruden Domino. Det enda egentliga minustecknet är att filmens alla undervattenssekvenser kan bli tämligen sega emellanåt. Terence Young är tillbaka i regissörsrollen för sista gången, och om Guy Hamilton (Goldfinger) stod för humorn så stod Young för elegansen. Alla hans filmer var väldigt eleganta och snygga.

Bond och Domino

Men saker och ting skulle förändras efter Thunderball. Regissören Terence Young som var med och lanserade Bond-serien, skulle inte återvända. Och hittills hade Bond-filmerna bara bli större och större, något som skulle komma att påverka kvalitén. Nästa Bond-film skulle också få konkurrens av ett nytt slag…

Read Full Post »