Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ian Fleming’

Recensionen innehåller ett gäng spoilers.

spectre-banner-3

Och så hade då den 24:e James Bond-filmen premiär. Eller den fjärde, beroende på hur man ser det. Som vanligt är detta något mycket speciellt för mig. Jag är inte en sådan som köar för biljetter till premiären eller som klär upp mig inför visningen. Men jag har ju ändå sett fram emot filmen. Jag har tagit del av hypen. Jag är en James Bond-nörd sedan mellanstadiet och trots att jag kanske numera föredrar den litterära versionen så är ändå en ny film det största som kan hända i Bond-världen.

you-only-live-twice-connery-pleasance

Och vilken film det var att vänta på! Efter nästan 50 år av rättsliga tvister så fick produktionsbolaget EON till slut tillbaka rättigheterna till Ian Flemings fiktiva brottssyndikat SPECTRE och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Detta var den ständige motståndaren i Sean Connerys Bond-filmer. På den tiden fanns det faktiskt en känsla av kontinuitet mellan filmerna och sakta men säkert byggde man upp konfrontationen mellan Bond och Blofeld. SPECTRE nämndes i Dr No. I From Russia with Love fick vi för första gången se Blofeld med den vita perserkatten i knäet. Hans ansikte förblev dock dolt, liksom i Thunderball. I You Only Live Twice möttes till slut de två ärkefienderna. Det var här Donald Pleasence ärrprydde superskurk för evigt cementerade bilden av Blofeld. I nästa film, den magnifika On Her Majesty’s Secret Service, dödade Blofeld Bonds hustru. Och i havsverket Diamonds Are Forever så gick luften ur serien, Blofelds öde lämnades ouppklarat och vi fick aldrig riktigt se honom igen…

BlofeldTrilogyDet finns de som menar att Bond-filmerna aldrig gjorde Blofeld rättvisa. Och det håller jag till viss del med om. Skurken förekom i tre av Flemings böcker: Thunderball, On Her Majesty’s Secret Service och You Only Live Twice. Dessa utgör de mörkaste och mest psykologiskt intressanta Bond-böckerna (läs mina recensioner av dem här: TB, OHMSS, YOLT). Blofeld var i dem en riktigt otäck karaktär och Bonds svurne fiende. I filmerna lyckades man aldrig riktigt leva upp till detta. Och därför lovade denna nya film, med titeln SPECTRE, så gott! Nu skulle vi till slut få se den Blofeld vi väntat på så länge. Om det är någon Bond som kan leverera mörker och psykologiskt djup så är det Daniel Craig. Och med Christoph Waltz i rollen som filmens skurk så kan det inte bli fel! Eller?

SPECTRE har fått blandad kritik. I England har recensionerna över lag varit godartade, även om nästan samtliga vidhåller att SPECTRE inte når Skyfalls nivåer. Jämförelsen med Skyfall är naturlig då Sam Mendes är tillbaka i regissörsstolen. Skyfall fick också väldigt god kritik då den kom, men har sedan dess omvärderats av många. Framför allt har skurkens långsökta plan och Bonds ologiska agerande kritiserats, men för mig är dessa element bara små detaljer – Skyfall är fortfarande en av de bästa Bond-filmerna. Vad gäller SPECTRE så har kritiken i svensk media också varit blandad. DN gav filmen högsta betyg, Aftonbladet gav filmen godkänt och Fredrik Sahlin klagade på dess klichéer. Och just klichéerna har också varit den svaga punkten som framhållits bland många Bond-fans som kritiserat filmen. Filmen håller sig allt för nära det traditionella Bond-receptet, vilket känns fantasilöst. Läs bl.a. The Incredible Suits recension.

sp4

Jag tycker dock att det är på tiden att Bond-filmerna återvänder till grundreceptet. Daniel Craig-erans kännetecken har varit att återuppliva, omtolka och återupptäcka karaktären James Bond och filmernas format. Vi har under de tre första filmerna fått se hans resa steg för steg mot att bli den Bond vi känner igen sedan tidigare. Filmerna har hela tiden blickat framåt mot vad som komma skall (samtidigt som man gjort blinkningar mot det förflutna). Det är därmed på tiden att vi får en lite mer traditionell Bond-rulle. Många fans har klagat på att Craig-eran är för allvarlig och att man bara vill se Bond ute på ett vanligt uppdrag. Här får man lite mer av den traditionelle Bond… och så tycker man att det är tråkigt och fantasilöst. Nej, det är det inte. Det är faktiskt ganska modigt att våga omfamna de gamla klichéerna igen efter att man gjort såpass respekterade filmer som Casino Royale och Oscarvinnaren Skyfall. Jag uppfattar det som att kritiken mot Bond-filmerna är oftast hårdare än mot andra actionrullar av den simpla anledningen att man ställer större krav på Bond.

sp6

De negativa recensionerna gjorde mig lite oroad innan jag satte mig för att se filmen. Den senaste gången vi hade en ”traditionell” James Bond-film var Die Another Day och jag har ännu ej kommit över det barndomstraumat. Men snart kände jag ett lugn infinna sig. Visst, man kanske har återvänt till vissa klichéer, men den övergripande känslan hos mig såhär efteråt är att det känns som om glädjen har återvänt till Bond. Humor har alltid funnits även i Craigs allvarligare filmer, men här känns Bond väldigt bekymmerslös. Han verkar faktiskt trivas med sig själv och ha kul. Jag påminns faktiskt om Roger Moores attityd. Denne tog nästan aldrig någonting på allvar. Såpass extrem är inte Craig, men det känns som om Bond vuxit upp och blivit mer självsäker. Han verkar också kunna se det absurda i de situationer han hamnar i.

Denna självsäkerhet och humor är något vi inte sett tidigare. I varje film har Craig lyckats göra något nytt med karaktären; i CR var han tjurskallig och grön. I Quantum of Solace var han förblindad av tanken på hämnd. I SF var han på dekis och var tvungen att bevisa att han fortfarande var relevant. I SPECTRE är han Bond med stort B: professionell, självsäker, charmig och effektiv på ett sätt som aldrig förr. Craig är utmärkt i rollen och måste göra minst en film till.

Filmen strävar medvetet tillbaka till de mer fantastiska filmerna från 60-talet, inte minst vad häller filmens estetik. Vi har action på en Piz Gloria-liknande alptopp, ett tågslagsmål a la From Russia with Love och en hemlig skurkbas som för tankarna till You Only Live Twice. Sam Mendes lyckas ge filmen en tidlöshet som gör att den känns retro och modern på samma gång. Scenerna i Marocko hade lika gärna kunnat utspela sig på 1960-talet.

sp1

Actionscenerna är i sedvanlig ordning fantastiska, trots att jag ändå kan tycka att ingen av dem når klassiker-nivå (dvs. scener såsom parkourjakten i CR eller fallskärmshoppet i The Spy Who Loved Me). Inledningsscenen är storslagen och snyggt gjord, men saknar den energi och den stegvisa upptrappning som Skyfalls inledning hade. Biljakten i Rom är också snygg och oerhört Bond-ig. Jakten i i Österrike är häftig och överdriven, men om Bond motiv är att rädda den kidnappade Madeleine Swann – och inte döda henne – så är hans agerande högst tvivelaktigt. Mot slutet av filmen lyfter actionsekvenserna ännu ett snäpp. Bonds slagsmål på tåget i Marocko mot Dave Bautistas massiva Mr Hinx är intensiv och påminner om liknande scener i FRWL och TSWLM. Finalen i London är faktiskt mycket spännande, inte minst tack vare att alla favoritkaraktärer deltar på en snyggt sätt. Naturligtvis har vi Bond, bruden och skurken på plats, men även M, Tanner, Q och Moneypenny.

Christoph Waltz är mycket bra som Oberhauser Blofeld, om än inte lika minnesvärd som Javier Bardems Silva i förra filmen. Blofeld har ett ärr över ena ögat, en vit perserkatt, Nerhu-kostym och bor inte i en ihålig vulkan, men i en kometkrater. På så sätt är han härligt over-the-top, men förvånande nog så väljer Waltz att inte spela över.

sp5

Bakgrundshistorien mellan Bond och Blofeld, där de kan ses som ett slags styvsyskon, trodde jag skulle spela en mycket större roll i filmen. Blofeld dödade sin egen far, tillika Bonds mentor, och man tänker att detta skulle väcka någon form av hämndbegär hos Bond. Men icke. Deras gemensamma bakgrund nämns flyktigt, men manuset gör aldrig någonting egentligt av detta. Och lika bra är det, eftersom det är en av manusförfattarnas sämre idéer.

Filmen kopplar samman samtliga av Craigs tidigare äventyr och jag tycker över lag att detta var en bra idé. Jag älskar tanken på att det var SPECTRE som låg bakom hans älskade Vesper Lynds död. Detta gör Vesper till Craig-erans Tracy – Bonds hustru som mördades av Blofeld i Flemings OHMSS. Att Blofeld ligger bakom mordet på kvinnan Bond älskade är en nödvändig del av deras relation. Men jag hade gärna sett att man ägnade lite mer tid åt att förklara SPECTREs iblandning i Bonds tidigare uppdrag. Dessutom har jag svårt att se att Silva från Skyfall var en SPECTRE-agent. I filmen så framställdes han som en autonom skurk med enbart personliga motiv och det antydes inget om att han hade en organisation bakom sig, till skillnad från skurkarna i CR och QOS. Det luktar lite av ret con (retroaktiv kontinuitet).

sp2

Filmen innehåller flera referenser till den litteräre Bond: När Blofeld torterar Bond citerar han ordagrant repliker ur Kingsley Amis första fortsättningsroman Colonel Sun. Och en liten blinkning görs också till Flemings novell The Hildebrand Rarity.

Vad gäller skådespelarna så fortsätter de moderna Bond-filmerna att bjuda på starka prestationer. Lea Seydoux är fantastisk som Madeleine Swann. Vissa menar att hon är en svag karaktär. Visst, hon kommer inte upp till Vesper Lynds nivå, men tack vare Seydoux är hon en tredimensionell karaktär och hennes kemi med Bond är lysande. Tyvärr känns det inte riktigt äkta när hon säger ”I love you” till Bond. Man hade gärna fått lämna detta till slutet, då hade det känts mer naturligt.

sp3

Jag uppskattar också väldigt mycket att vi får återse den skumme Mr White från CR och QOS. Och han har blivit en riktig karaktär. Jesper Christensen är mycket bra i rollen och verkar verkligen njuta av att få göra lite mer med honom.

M (Ralph Fiennes), Moneypenny (Naomi Harris), Tanner (Rory Kinnear) och Q (Ben Whishaw) känns också samtliga som mer av riktiga karaktärer än de arketyper de varit tidigare i serien. De motiveras personligen, har känslor, värderingar och privatliv. Filmen har en bilhandling där dessa karaktärer och främst M står i centrum. MI6 hotas av nedläggning från Andrew Scotts Max Denbigh (kallad ”C”), som har tagit initiativet till en internationell övervakningsorganisation. Detta är första gången i Bond-serien då en film faktiskt kan beskrivas som samhällskritisk. Den skurkaktige Denbigh är helt klart en kommentar på de senaste årens övervakningsdebatt och NSA-skandalerna. Ibland känns detta nästan som en politisk thriller – något jag uppskattar.

sp8

Det övergripande temat handlar dock om att gå vidare. Att lämna det förflutna och dess spöken bakom sig. Filmen inleds med texten ”The dead are alive” innan vi förflyttas till De Dödas Dag i Mexico City. Och filmen slutar med att Bond smyger omkring i källarlokalerna i den gamla, ödelagda MI6-byggnaden där Blofeld hängt upp fotografiet på alla älskade och alla fiender vars död Bond ligger bakom. Detta bokstavligt talat en ”walk down memory lane”, men också en resa genom Bonds undermedvetna. Bond måste en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Och han väljer att göra detta genom att faktiskt skona Blofeld och inte döda honom. Redan tidigare han vi sett tecken på att Bond gått vidare. Han väljer exempelvis att inte nära sitt hat och ta hämnd på Mr White eller att titta på det inspelade förhör med Vesper som han hittar i dennes rum. Tack vare detta får vi också för första gången ett slut som inte är bitterljuvt. Bond får sin Madeleine Swann – ett namn som är en blinkning till Marcel Proust. Bond har i Craigs två tidigare filmer på sätt och vis varit ”på jakt efter den tid som flytt” och genom att göra upp med det förflutna – eller snarare kanske acceptera det – så har han faktiskt nått sitt mål.

Det antyds att Bond säger upp sig från MI6 i slutet av filmen. Men eftersom Blofeld överlever kan man tänka sig att nästa film kommer handla om hur Blofeld rymmer och Bond måste återvända till tjänsten för att stoppa honom. Om så är fallet så måste Craig återvända en sista gång. Han är en fantastisk Bond.

Betyg 4 av 5

Besök gärna James Bond-sektionen av bloggen: där finns en genomgång av filmserien, recensioner av samtliga böcker och lite annat smått och gott.

Annonser

Read Full Post »

Anthony Horowitz är den senaste i raden av kända författare som fått uppdraget att skriva en fristående James Bond-roman. Konceptet, som frångår deras gamla idé om att låta en författare skriva en flera böcker, har Ian Fleming Publications kört på sedan 2008. Hittills har det lett till två utmärkta bidrag; Sebastian Faulks Devil May Care (2008) och William Boyds Solo (2013) var de bästa fortsättningsromanerna sedan Kingsley Amis Colonel Sun (1968). Jeffrey Deavers bidrag från 2011 var en intressant experiment, men tyvärr en mycket svag bok.

Anthony Horowitz har tidigare skrivit de bästsäljande Alex Rider-böckerna för tonåringar, som var ett slags James Bond Jr-historier. Och han har tidigare erfarenhet av att ta över en död författares karaktärer, då han skrivit två fortsättningsromaner om Sherlock Holmes. Han har också skapat de två überbrittiska TV-serierna Midsomer Murders och Foyle’s War. Mot bakgrund av detta verkade han på förhand som klippt och skuren för att skriva en roman om agent 007. Att han dessutom fått använda opublicerat Ian Fleming-material, valt att placera boken mellan Goldfinger och For Your Eyes Only och skulle återintroducera Flemings Pussy Galore var också någonting som särskilde honom från övriga fortsättningsförfattare. Men hur blev då resultatet?

trigger1

Trigger Mortis har naturligtvis både positiva och negativa aspekter. Jag måste säga att jag var tveksamt inställd mot tanken på att återse Pussy Galore. Filmversionen av karaktären är fantastiskt gestaltad av Honor Blackman, men Flemings original är tyvärr en av hans sämre och mest problematiska karaktärer. Som tur är spelar hon ingen större roll för handlingen i Trigger Mortis. Hon är med i inledningen, men Bond och Pussy gör efter några kapitel slut och hon återvänder till gangsterlivet i USA. Och faktum är att Horowitz faktiskt lyckas åtgärda vissa aspekter av originalets svagheter. I bokens inledning tränas Bond i racerkörning av en kvinnlig racerförare – Logan. Det är en underhållande liten episod. Bond försöker flörta med Logan, men utan större framgång. Pussy Galore dyker då plötsligt upp vid hotellet, blir kidnappad och räddas av Bond och Logan. Men efter det så överger de två kvinnorna Bond och drar iväg tillsammans. Horowitz kompenserar därmed för Flemings pinsamma hantering av Pussys sexualitet. Bond har med andra ord inte omvänt henne från hennes lesbianism. Hon är tydligen bisexuell och återvänder till att leva med en kvinna efter Bond. Kanske var Bond inte mer än lite sexuell experimentering från hennes sida? Att förödmjuka honom på detta sätt tycker jag är ganska underhållande.

trigger2Horowitz fortsätter att åtgärda Flemings tidstypiska homofobi i ett senare kapitel. Dock är jag osäker på om det är lika framgångsrikt. Bond har här en vän och kollega som är homosexuell, något Bond verkar acceptera. Jag förstår författarens tanke med detta, men för mig blir det anakronistiskt. Flemings Bond var allt annat än liberal. Han var, som sin skapare, en man av sin tid. Det vill säga något av en sexist, smårasist och homofob. Han hatade inte homosexuella, men bilden man får av dem i Flemings böcker är att de var opålitliga och avvikande. Bond var en man av sin tid, med andra ord. I You Only Live Twice associerade Fleming homosexualitet med förräderi. I From Russia with Love är Bond involverad i en diskussion om huruvida ”intellektuella” borde anställas av underrättelsetjänsten. Hans meningsmotståndare menar att de flesta intellektuella är opålitliga eftersom de är homosexuella. Bond invänder inte mot detta, utan konstaterar istället ”Not all intellectuals are homosexual”. I Goldfinger menar Bond att många homosexuella förmodligen bara var förvirrade: ”Pansies of both sexes were everywhere, not yet completely homosexual, but confused, not knowing what they were… He was sorry for them, but he had no time for them.” Man kan tycka vad man vill om dessa passager. De är hemskt homofobiska, men jag tycker att man måste se dem som barn av sin tid. Men en Bond som år 1957 (då denna bok utspelar sig) accepterar och anser en homosexuell som sin vän blir, med tanke på ovanstående citat, orealistiskt och gör våld på karaktären. En modern Bond, t.ex. i Daniel Craigs version, skulle självklart kunna ha homosexuella vänner. I filmen Skyfall hintas det t.o.m. om att Bond kanske deltagit i homoerotiska situationer! Och det tycker jag inte gör våld på den Bond Craig gestaltar. Men det beror på att även denne Bond är en man av sin tid – 2000-talet – och därmed delar samtidens värderingar. Om man tycker att 50-talets Bond är omodern på vissa fronter (vilket han uppenbarligen är) och att han ibland har alltför omoderna värderingar är det kanske bättre att undvika dessa och istället låta den moderna (film-) varianten vara den mer progressiva av de två. Men Horowitzs ser det uppenbarligen som en utmaning att handskas med karaktärens mer obekväma sidor och all heder åt honom att han försöker. Resultatet är dock inte helt lyckat.

trigger2

Trots små försök att modernisera Bond så är detta dock i stort en genuin Bond-bok i Flemings anda. Språket och stilen påminner om Fleming. Det är effektivt, hårdkokt och stilrent. Jag hade kanske önskat lite mer miljöbeskrivningar och atmosfär och känslan för miljöerna är kanske inte så väldigt närvarande. Men med det sagt är det en underhållande, spännande och välskriven bok. Den tog mig två dagar att läsa igenom, vilket kan jämföras med Carte Blanches tre veckor. Samtidigt står den kanske inte heller ut från mängden på samma sätt som sin direkta föregångare – Boyds Solo. Historien är högst standardartad och ingen ny mark bryts. Faktum är att storyn är i princip en karbonkopia av Goldfinger, som i sig var en kopia av Moonraker. En tredje bok med i stort sett exakt samma upplägg är tyvärr lite trist oavsett hur kompetent skriven den är. I Solo befann sig en något äldre Bond mitt i ett brinnande inbördeskrig i Afrika, ute på ett uppdrag han hade moraliska dubier kring, han blev skjuten i bröstet och gav sig ut på en personlig vendetta. Boyd försökte åtminstone göra något litet med honom som karaktär. Men eftersom Horowitz låter denna bok utspela sig mitt i Flemings kronologi så kan han egentligen inte låta Bond utvecklas alls. Lägg därtill att perioden han valt förmodligen är den minst intressanta perioden av Flemings produktion – efter starten då Bond fortfarande definierades som karaktär, men innan de mörka åren som avslutade Flemings oeuvre. Och kanske är det här läge att nämna Horowitzs kommentarer om att Bond inte ska ha några brister etc (”I don’t want to know about his doubts, his insecurities or weaknesses. I just want to see him act, kill, win.”). Tyvärr avspeglas detta i den bok han har valt att skriva. Och det gör att boken inte når upp till Solos nivåer. Men den är fortfarande bättre än Faulks Devil May Care eller Flemings egna Dr No.

trigger1

Horowitz använder sig som sagt av ett Fleming-material. Det handlar om ett oanvänt manus till en potentiell TV-serie om Bond som aldrig blev av. Fleming skrev flera manus, varav vissa låg till grund för novellerna i For Your Eyes Only. Det manus Horowitz använt hade titeln Murder on Wheels och handlar om hur James Bond måste delta i racingloppet vid Nürburgring där en SMERSH-styrd rysk förare ska mörda en brittisk racermästare. Vid första anblick gifter sig de två författarnas texter sömlöst. Det går inte att se vad som är skrivet av Fleming och vad som är skrivet av Horowitz. Men vid närmare eftertanke så känns racingavsnittet ändå något malplacerat och in krystat. Horowitz jämför i bokens efterord racerloppet med Moonrakers bridgematch eller Goldfingers golfmatch, men jämförelsen haltar. I de matcherna mötte Bond skurken för första gången och blev misstänksam eftersom dessa rika män fuskade i spel. Racingloppet i Trigger Mortis är del av en ond plan från SMERSHs sida. Det blir aldrig riktigt klart vad racingen har att göra med skurken Jason Sins onda plan om raketsabotage. De är två trådar som inte riktigt vävs ihop på ett tillfredsställande sätt. Kopplingen mellan dem känns lite långsökt. Bond får syn på Sin av en slump och fattar misstanke eftersom han verkar ha samröre med SMERSH. Och visst, flera av Flemings historier byggde på en hel del slump. Men det gjordes utan att man som läsare tänkte på det. Här blir de logiska luckorna lite för stora.

En annan del av historien som känns totalt bortslösad är det som händer Pussy Galore i början av boken. Bond är ute på landsbygden och tränar racing inför sitt uppdrag i Tyskland. Han får hjälp av racingföraren Logan. Pussy dyker upp vid Bond hotell, men blir kidnappad av två män som kör iväg med henne i en bil. Bond och Logan bevittnar detta och kör efter skurkarna. Dessa har begett sig till en skog, där de sliter kläderna av Pussy, binder upp henne och börjar måla henne i guldfärg. Dessa är helt klart några av Goldfingers undersåtar som kommit för att hämnas. Bond dödar dem och räddar Pussy. Det är en bra episod i sig, men tyvärr följs den inte upp över huvud taget. Vi får aldrig reda på vilka dessa män var. Avsnittet har ingen som helst bäring på historien i övrigt. Det är en i princip fristående del som inte för historien framåt alls, utan bara känns som en malplacerad hyllning till Horowitzs favoritbok. Hade författaren knutit an till denna händelse i slutet av boken så hade saken varit en helt annan. Båda skurkarna Jason Sin och Auric Goldfinger jobbade för SMERSH. Sin är korean, liksom Goldfingers hantlangare Oddjobb. Tanken att de två haft någon form av kontakt med varandra är inte långsökt. Varför inte låta Oddjobb vara en länk mellan dem? Men vi får aldrig någon sådan återkoppling. Avsnittet hade lika gärna kunnat ha strukits ur boken.

trigger4

Bokens skurk Jai Seung ”Jason” Sin är förövrigt helt ok. Tyvärr byggs han aldrig upp som ett riktigt hot. Visst, han är grym och samvetslös och har en bakgrundshistoria som kan mäta sig med de bästa av Flemings skurkar. Men hans ego resulterar i att han vill flera tillfällen omedvetet ger Bond ledtrådar som ger Bond ett övertag, vilket får Sin han framstå som… inte så himla smart. Han blir inte det intellektuella hot mot Bond som Flemings skurkar oftast var. Han är ganska standardartad och inte särskilt minnesvärd. Men kanske är han ändå en av de bättre skurkarna sedan John Gardners tid. Sins död är dessutom identisk till hur en av Gardners skurkar tas av daga.

Trigger Mortis är en mer konsekvent och jämn bok än exempelvis Devil May Care eller för den delen Goldfinger. Tonen är genomgående stabil och det blir aldrig allt för orealistiskt. Den är bättre än såväl Jeffrey Deavers som Sebastian Faulks bidrag till serien.  Den når inte upp till Goldfingers nivåer (trots den bokens brister), men jag skulle nog ranka den högre än Dr No. Trots alla mina invändningar så är detta en mycket bra bok. Jag har under det senaste året läst samtliga James Bond-böcker av Fleming, Amis, Pearson, Gardner, Benson, Faulks, Deaver och Boyd. Detta är med andra ord den fyrtiofemte och sista Bond-romanen i detta mitt lilla läsprojekt, som på bloggen gått under banderollen Tema: Ian Fleming och Tema: Arvet efter Fleming. Man kan ju tro att jag efter detta dryga år skulle vara trött på Bond. Och ja, efter att ha läst Carte Blanche kändes det mörkt. Men att läsa Anthony Horowitzs bok var inget annat än lustfyllt. Detta är en kvalitetsbok och det kändes stundtals verkligen som att återse Flemings James Bond. Och ett bättre betyg än så kan man knappast få som fortsättningsförfattare.

Read Full Post »

carte3

Jag köpte denna bok då den kom och läste igenom den på några dagar. Den var en oerhört spännande bladvändare – tyckte jag då. Nu när jag läser om den har jag en annan uppfattning. Visst, redan då tyckte jag att den hade stora brister, men visst var den spännande. Nu tycker jag inte riktigt det längre.

Jeffrey Deavers bidrag till fortsättningsromanerna om James Bond är intressant av flera anledningar. Samtidigt som den på sätt och vis påminner om John Gardners och Raymond Bensons böcker genom att placera Bond i sin samtid, så bryter den också totalt med Ian Flemings etablerade kronologi. Detta är en reboot i samma stil som filmen Casino Royale från 2006. Detta är en Bond vi aldrig mött förut, nyligen rekryterad till den brittiska underrättelsetjänsten och ute på ett av sina första uppdrag. Händelserna i Flemings, Gardners eller Bensons böcker har inte ägt rum. Det som funkade så ypperligt i Daniel Craigs första film fungerar dock inte riktigt här.

Med det sagt finns det positiva aspekter av Deavers modiga försök. Betoningen ligger inte främst på action utan på det som på engelska kallas för ”trade craft”; underrättelsearbete, såsom skuggningar och övervakning. Och mycket av detta känns realistiskt. Inte alls i stil med John le Carré eller andra mer verklighetstrogna spionthrillerförfattare, men Deaver verkar ha gjort ett gediget researcharbete och den värld av spioner, övervakning och datorhackning som han målar upp känns ganska så verklig. Han slänger sig med många termer – och många förkortningar (det finns till och med en liten ordlista i slutet av boken med alla förkortningar) – och detta ger känslan av realism. Tack vare det genuina researcharbetet kring vapen och underrättelseverksamhet så känns boken tidvis som en modern spionthriller. Med det sagt så finns det action också och Deaver lycka faktiskt konstruera några ganska minnesvärda och spännande actionscenarion. Efter att ha läst närmare 40 Bond-böcker har man som läsare tagit del av otaliga slagsmål, biljakter och skottlossningar. Man vill ha nåt mer. Detta får man bl.a. i form av den inledande tågolyckan och avsnittet då Bond är instängd i ett rivningshus redo att sprängas. Båda dessa scener är i bokens inledning och tyvärr överträffas de aldrig riktigt senare i boken. De två finalerna mot slutet är båda ganska standardartade skottlossning som inte lyckas engagera.

Thriller writer Jeffery Deaver (R) poses for photographers with model Chesca Miles on a BSA Spitfire motorbike to launch the new James Bond book "Carte Blanche" at St Pancras station in London May 25, 2011. REUTERS/Paul Hackett (BRITAIN - Tags: ENTERTAINMENT SOCIETY)

Men bokens största problem är att den egentligen inte är en James Bond-historia. James Bond ges en helt ny, uppdaterad bakgrund. Hans historia är en modern uppdatering av Flemings original, och det är okej, men det görs också vissa onödiga ändringar. Bond är anställd av en fiktiv specialstyrka och inte MI6. Varför? kan man undra. Att ta bort Bond från MI6 gör honom till mindre av en brittisk symbolgestalt och tar bort något av det som gör honom unik (på gott och ont). Den uppdaterade bakgrunden och förändringarna av Bonds vardag gör att han inte riktigt känns igen. Det här hade kunnat vara vilken modern spionthrillerhjälte som helst, inte nödvändigtvis James Bond. Deaver låter också Bond göra saker som är out of character; så som att hjälpa en ung pojke bli av med sina mobbare eller välja att inte ligga med en kvinna som precis brutit upp sin förlovning. Deavers Bond är med andra ord snäll! Ian Flemings Bond var allt annat än snäll. Han kunde vara omtänksam, ha samvetskval och liknande. Men han var ingen boy scout, vilket han blir i Deavers allt för amerikanska händer. Vid ett annat tillfälle får han samvetskval över huruvida han har varit otrogen då han, å tjänstens vägnar, legat med en kvinna! Det hela ger intrycket av en agent som inte gillar sitt jobb. Visst, Flemings Bond tyckte inte om att döda, men i övrigt älskade han sitt jobb. Det var det enda som gav hans i övrigt tråkiga liv mening. Han blev nästintill deprimerad då han inte var ute på ett farligt uppdrag där han var tvungen att leva lyxliv och ligga med vackra kvinnor. Visst, man kan för all del göra honom mer mänsklig, men en Bond som har ett allt för stort samvete eller en allt för normal moral är inte Bond.

Det som skiljer denna rebootade Bond från Daniel Craigs dito är att Craig påminner mer om Flemings originalversion, mycket tack vare att Craigs första äventyr också var Flemings bok – Casino Royale. I den första boken (och EON:s filmatisering av denna) fick vi grunden till Bond som karaktär. Det var här man fick grunden till hans kvinnosyn och hans problem med stabila förhållanden. Eftersom Deavers Bond inte har denna bakgrund så har han inte formats på samma sätt. Han beter sig därmed annorlunda och är per definition inte samma karaktär. Han är kanske den Bond Flemings Bond blivit om han inte upplevt det Flemings böcker utsatte honom för. Men det är inte en karaktär som jag har något egentligt intresse för eftersom jag gillar just Flemings Bond. Inte någon annan karaktär som råkar ha (nästan) samma yrke och råkar heta likadant.

Deaver har som sagt författat en riktigt bra spionthrillerhistoria. Den känns modern och high-tech. Den är val förankrad i det samtida politiska läget och jämfört med flera av Flemings historier så känns den ganska komplicerad och intelligent. Men tyvärr känns det inte som en James Bond-historia. Alla ”kosmetiska ingredienser” finns där – Moneypenny, M, en Walther-pistol (fast en ny modell…), Q Branch, en perverterad skurk osv. – men det hade lika gärna kunnat ha handlat om Jack Ryan eller Jason Bourne.

carte4

Det finns också små störande element som känns typiska för författaren, men som känns malpacerade i en Bond-bok. Framför allt alla populärkulturella referenser. Här nämns Kate Winslet, Ridley Scott, Top Gear, Guy Ritchie, Matt Damon, Leo DiCaprio  mfl mfl. Det är lite ironiskt att John Gardner i Death is Forever nämnde att ett tecken på en lat författare var att istället för att beskriva en karaktärs utseende och gestalta dess egenskaper, så jämför man dess utseende med en känd skådespelare. Det är just vad Deaver gör här. Och Bond är ingen populärkulturnörd.

När Bond anländer i Dubai och senare Sydafrika så känns det lite mer som den klassiska Bond. Jag tog en två veckors paus i läsandet och då jag återvände så kändes den typen av störande förändringar som inlett boken inte lika förekommande. När man läser om när Bond är ute på sitt uppdrag påminner det om Gardner eller Benson, med undantag för vissa små icke-karaktäristiska detaljer. Deaver skriver lätt och storyn har faktiskt ett bra tempo. Återigen känns trade craften ganska realistisk. Bond har en täckmantel, är skuggad, använder sig av smarta spionknep osv. Allt detta är trevlig läsning. Men tyvärr lyckas detta inte hålla bokens kvalité uppe särskilt länge.

carte6

Tre andra tankar som slår mig då jag läser är:

  • Deaver tar i så han spricker för att göra Severant Hyndt till en klassisk skurk. Varje gång han förekommer så illustreras hans nekrofili på något sätt. Det hela känns dock bara endimensionellt och amatörmässigt. Han blir ganska tråkig eftersom han bara definieras av en enda egenskap. En egenskap som det dessutom tjatas om. Vi fattar att han är motbjudande! Move on!
  • Bond kör en Bentley Continental GT, vilket är OK. Flemings Bond körde samma märke. Men Bentleys moderna bilar känns så himla vräkiga. Bond har alltid haft god smak och på något sätt känns Bentley lite osmakligt och överdrivet. Då är en sexig Aston Martin att föredra.
  • En minnesvärd scen är då Hydt vill testa Bonds lojalitet och ber honom avrätta en olydig arbetare. Bond har samvetskval, men gör som han blir tillsagd för att inte bli avslöjad. Scenariot är kanske inte det mest originella, vi har sett det i otaliga filmer, men det är ändå en ny situation för Bond. Efter att ha läst samtliga Fleming-, Gardner- och Benson-böcker så kan jag inte minnas ett liknande scenario. Det är imponerande att Deaver lyckas hitta på en såpass nyskapande scen som samtidigt känns väldigt passande i en Bond-bok.

Över lag är detta en spännande spionthriller, men inte en riktig James Bond-bok. Det är en standardartad actionthriller utan klass och som har ytterst lite gemensamt med Flemings böcker. Det är inte den sämste James Bond-boken. Den är inte plågsam på samma sätt som COLD, Role of Honour eller The Man with the Red Tattoo. Men om detta är det bästa Deaver kan producera i Bond-väg så är han onekligen den sämsta av de författare som Ian Fleming Publications valt för att skriva en Bond-bok.

Som tur är gjorde förläggarna ett bättre val nästa gång. William Boyds Solo var helt klart den bästa fortsättningsromanen sedan 1968-års Colonel Sun. Den recenserades på denna blogg när den släpptes 2013 (recensionen skrevs dock innan jag läste om övriga Bond-romaner och mina åsikter om dessa har förändrats sedan recensionen skrevs). För ett par veckor sedan släpptes så Anthony Horowitzs roman Trigger Mortis. Jag har läst den och en recension – min sista Bond-bokrecension (!) – kommer inom kort.

Read Full Post »

När jag under det senaste året läst Ian Flemings och andra författares böcker om James Bond så har jag försökt att inte jämföra dem för mycket med filmerna. Det handlar om två olika medium som egentligen är omöjliga att jämföra. ”Boken var bättre än filmen” är för mig en absurd mening. Det är som att jämföra en middag med en konsert. Det ena är en smakupplevelse och det andra en audiell upplevelse. Det handlar om olika sinnen som tillfredsställd på olika sätt. Med det sagt så kan det ibland vara svårt att inte jämföra den litteräre Bond med den filmiska. Tydliga exempel är då jag blivit besvikna på litterära Fleming-karaktärer såsom Vesper Lynd, Pussy Galore och Tracy di Vincenzo, efter att filmversionerna varit så minnesvärda.

I mina recensioner av John Gardners och Raymond Bensons böcker så har jag främst jämfört dem med Ian Flemings böcker. När jag refererat till filmerna har det främst varit i negativ bemärkelse och syftat på filmseriens överdrivenhet och dess avstånd från Flemings originalversion. Men en sådan jämförelse är inte helt rättvis. Vissa filmer ligger närmare Fleming än andra och ibland gör de till och med karaktären Bond större rättvisa än fortsättningsromanerna. Faktum är jag har lättare att acceptera vissa av Pierce Brosnans filmer än många av Gardners/Bensons böcker. Detta kan delvis bero på att man inte tillbringar lika mycket tid med en film som med en bok och att i filmens snabba berättarstil så lägger man inte märke till de brister som i en bok hade varit plågsamt uppenbara. Men jag tror också att det kan bero på att ibland så förstod filmskaparna karaktären Bond bättre än romanförfattarna. Och ibland var det naturligtvis tvärtom. Den Bond vi möter i romaner som Icebreaker, Nobody Lives For Ever eller Zero Minus Ten är mycket mer den riktige Bond än den vi möter i filmer som A View to a Kill, Moonraker eller Day Another Day. Men å andra sidan har den Bond vi mötte i filmer som Licence to Kill, GoldenEye eller The World Is Not Enough mer gemensamt med Fleming än den vi möter i böckerna Role of Honour, COLD eller Never Dream of Dying.

Därför tycker jag att det är intressant att se hur det blir när man kombinerar dessa två världar – filmens Bond med litteraturens Bond. Böcker baserade på filmmanus, s.k. novalizations*, anses generellt sett inte vara stor litteratur. De är egentligen bara del av en films marknadsföring. Böckerna finns i affären några veckor i samband med filmens premiär och sedan glöms de bort. Med det sagt finns det naturligtvis novalizations som är bra. Som fördjupar filmens historia och gör den till något större än det vi såg på bioduken.

Den första Bond-filmen som gjordes om till en roman var The Spy Who Loved Me 1977. Anledningen till detta var förmodligen att detta var den första filmen i serien som inte hade någonting alls att göra med Flemings ursprungliga roman. Att ge ut en utgåva av Fleming-boken i samband med filmens premiär, med Roger Moore och Barbara Bach på omslaget, skulle förmodligen förvirrat den läsare som gillat filmen. Bakom bokversionen stod filmens manusförfattare Christopher Wood. Denne ansträngde sig faktiskt för att boken skulle påminna om Flemings böcker, trots den fantastiska historien. Wood gav även ut en bok baserad på nästa film, Moonraker.

Licence to Kill (Gardner, 1989)

ltkDet dröjde fram till 1989 innan nästa novelization kom. Licence to Kill var den första Bond-filmen utan en Fleming-titel. Filmen var specialsydd för den nye James Bond-skådisen Timothy Dalton, som velat göra Bond mörkare och mer realistisk. Trots att filmen inte är en av mina absoluta favoriter så anser jag att den är underskattad. Den är i princip den film som lagt grunden för Daniel Craigs filmer och har förmodligen ett av de bästa manusen i hela filmserien. Det är ett manus där Bond faktiskt har en klassisk protagonistroll och förändras under filmens gång. Han drivs av personliga motiv, är sårbar men samtidigt kall. Han drivs av blind vrede och måste överkomma sina egna brister för att i slutändan få sinnesfrid. Filmen för Bond tillbaka till Flemings vision, trots att handlingen inte är direkt baserad på någon av hand böcker. Hur funkar då detta manus i bokform? Jag föreställer mig att John Gardner borde kunna författa en riktigt bra bok nu när han fått ett såpass starkt manus att utgå ifrån.

Men jag har väldigt svårt att veta hur jag ska klassificera boken. Ett problem ligger i att jag sett filmen så många gånger. Boken ligger nära filmen. Och istället för att texten ger min fantasi material för att bygga upp bilder i huvudet, så ser jag filmens scener framför mig (detta upptäcker jag snart är fallet för samtliga novelizations). När jag läser boken ser jag i princip filmen spelas upp inför mitt inre öga. Att recensera boken blir därmed samma sak som att recensera filmen. Det går därmed inte att sätta den i relation till Gardners övriga böcker.

Boken passar inte in i Flemings eller Gardners kronologi. I boken Live And Let Die blir Felix Leiter utsatt för ett attentat då han matas till en vithaj. Filmmanuset använder flera tidigare oanvända scener och karaktärer ur Flemings historier, däribland just denna scen. Detta ställer till problem för Gardner. Han gör ett halvhjärtat försök genom att låta hajen bita av Felix Leiters benprotes och att betona det absurda i att samma man blir utsatt för en exakt likadan hajattack två gånger. Gardner ignorerar dock helt Flemings historia The Hildebrand Rarity, då han låter Bond möta en skurk som har exakt samma namn som skurken i den historien; Milton Krest, som dog i Flemings novell, har även här en båt som heter Wavekrest.arvet3
Gardner ansåg själv att böckerna som var baserade på filmmanusen inte borde räknas in som officiella delar av hans egen Bond-serie. I sina egna böcker ignorerade han det som skedde i dessa böcker. Författaren tyckte att det var väldigt svårt att göra om filmmanuset till en roman, inte minst på grund av att manuset hela tiden ändrades om. Han var inte särskilt nöjd med resultatet och svor att aldrig göra någon ytterligare novelization. Han beskrev processen såhär:

This was a one-off idea, and I thought it might be fun. It wasn’t. I did it, but I wouldn’t want to do it again. I should have known…I started working on it and the screenplay changed daily. I would get phone calls saying, ”John, scenes 230-235 are out, and new pages are being couriered to you.” It drove me mad. I also had to pad out the book a bit. There are huge jumps in the screenplay, which you can do on screen; but with a book you need to explain things. So I had to add a lot to explain how Bond got from here to there, that sort of thing.

Hans Licence To Kill är helt okej. Boken lägger som sagt inte till särskilt mycket, varken ur karaktärs- eller handlingssynpunkt. Den Bond vi möter här skiljer sig inte nämnvärt från den Bond vi möter i Gardners övriga böcker. Men på grund av att Gardners prosa ibland kan vara ganska ointressant så känns faktiskt filmens Bond närmare Fleming än denna bokversion.

GoldenEye (Gardner, 1995)

geTrots att Garder sagt att han inte skulle skriva ytterligare en novelization efter Licence To Kill, så gjorde han ändå det sex år senare då nästa film kom. Det verkar dock som att han ställde vissa krav, såsom att han inte skulle behöva anpassa sig efter sena manusändringar. På bokens framsida står det att den är baserad på manuset av Michael France och Jeffrey Caine. Med andra ord var det inte det slutgiltiga manuset, som Bruce Feirstein arbetade på. GoldenEye var Pierce Brosnans första Bond-film och är något av en modern klassiker. Ganska snart står det klart att Gardner ansträngt sig för att detta äventyr inte skall sticka ut allt för mycket jämfört med hans egna och Flemings böcker. Filmerna har ju alltid varit mycket mer överdrivna och mer orealistiska än vad böckerna var, men i Gardners novelization av GoldenEye har författaren tagit bort de mest överdrivna elementen. Såsom Bonds laserpistol och inledningsscenens överdrivan fria fall (där Bond i princip flyger ifatt ett störtande flygplan). Han ger också den i filmen ganska lösryckta inledningsscenen lite mer av ett sammanhang.

Ganska snart märker man dock att vissa skillnader jämfört med filmen kanske inte är till det bättre; Gardner tar exempelvis bort några av Bonds bättre one liners, bl.a. under biljakten i Monte Carlo. Det är oklart varför han gör det. Kanske fanns de inte i hans version av manuset eller så tyckte han inte om dem. Kanske försökte han göra boken lite allvarligare.

Nåt som drar ned intrycket och gör att boken känns mer som ett bearbetat filmmanus än som en roman är vad man kan kalla ”växelklippning” eller ”parallellscener”. Detta är vanligt på film – att scener med en karaktär/plats växlar till en annan karaktär/plats och tillbaka. I en bok blir detta lösryckt och hackigt berättande. I Bondböckerna är det väldigt sällan man får ta del av scener där Bond inte är med. Böckerna följer oftast hans perspektiv. Därför funkar det sämre när man på filmvis har flera avsnitt där man parallellt följer olika händelseförlopp.

Med trots vissa brister är denna bok bättre än Licence to Kill och det kan bero på att manuset är mer av en spionthriller. Kalla kriget-stämningen från filmen förmedlas väl i boken. Med undantag för den något överdrivna stridsvagnsjakten i St. Petersburg, som funkade briljant på film men känns väldigt opraktisk i bokform, så har boken en ganska seriös ton. Något som dock förvånar mig är att Gardner inte verkar kunna bestämma sig för huruvida boken är del av hans kanon eller ej. Bond nämner i förbigående sin kärlek från Never Send Flowers och SeaFire, Flicka von Grüsse. Vi får här veta att Flicka ligger i koma och inte ännu är död. Men samtidigt har Bond en ny kvinnlig M som chef. Detta motsäger boken COLD där den nya, kvinnliga M blir chef först efter Flickas död.

Jag hade gärna sett att Gardners novelizations ingick som en legitim del av hans övriga serie, men det blir uppenbart att de bör räknas som separata historier utan något samband med den litterära serien. Hade Gardner fått en större frihet tror jag att Licence to Kill och GoldenEye hade kunnat passa bra in i Gardners egen serie.

Tomorrow Never Dies (Benson, 1997)

tndRaymond Bensons sätt att ”översätta” ett filmmanus till romanform skiljer sig inte särskilt mycket från John Gardners. Språket är okomplicerat och läsningen går fort. Miljöbeskrivningar och detaljer tar liten plats och betoningen ligger i vanlig ordning på dialogen.

Det Benson gör extra bra är dock att han ger karaktärerna mer bakgrund. Både Wai Lin och skurken Elliot Carver får egna kapitel där vi får reda på deras bakgrund och personligheter. Dessutom får vi ser mer av deras personlighet, deras egenheter och stil. Detta är välkommet och lyfter faktiskt vissa karaktärer. Exempel på en karaktär som fungerar bättre i boken än i filmen är hantlangaren Stamper. I filmen var han bara en övermänskligt stark blond jätte. I Bensons version framställs han som en sadomasochist med låg IQ som tycker om att spela in videofilmer av mord och våldtäkter. Och Carver själv knaprar piller och har ständig migrän. Dessa personlighetsteckningar gör Benson i större utsträckning än Gardner och hans bok lyfts ett snäpp tack vare detta.

Benson utvecklar även Carvers plan en smula. General Chang (som bara var med i filmen ett ögonblick) har en något större roll och de två skurkarnas plan inbegriper bl.a. att låta en arvinge till Ming-dynastin bli Kinas nya kejsare. Carver har också för avsikt att starta ett nytt krig ungefär vartannat år för att få bra nyhetsstoff. Ett av de potentiella krig han nämner är ett där Ryssland skulle invadera Ukraina… Verkar som att hans plan till slut lyckades, med andra ord.

Bortsett från Bensons egna tillägg så håller sig boken nära filmen. Tanner har här Robinsons roll. Michael Kitchen (som spelade Tanner i GoldenEye) kunde inte medverka i filmen och därför tog Colin Salmons karaktär Robinson över hans roll i den färdiga filmen.

arvet4Filmens story i sig är inte lika bra som GoldenEyes, men författarens jobb är på en högre nivå. Fokuset på att utveckla karaktärerna och att ge läsaren flertalet nya scener och att skildra storyn ur flera olika perspektiv gör att läsupplevelsen blir något mer underhållande än GoldenEye, trots att det finns större grundläggande brister i storyn över lag.

Detta var Bensons första novelization och han försöker knyta an denna bok till övriga Bondböcker. Bl.a. så beskrivs Bonds utseende såsom Flemings Bond  beskrevs (a rather cruel mouth, the coma of hair over the eyebrow, a thin scar on his cheek osv) och hans hushållerska May från böckerna nämns. Något förvirrande är dock att Benson också hänvisar till filmerna (exempelvis nämns en konversation Bond haft med Moneypenny i filmen You Only Live Twice). Detta kan vara något förvirrande, men bör nog bara ses som internskämt. Han gör också ett halvhjärtat försök att koppla boken till sin egen pågående serie genom att hänvisa till vad som skedde i Zero Minus Ten, där Bond också besökte Hong Kong. Men man bör läsa denna novelization, liksom resten av dem, som tillhörande en separat kronologi (eller ett eget universum som det pratas så mycket om i dessa Marvel-tider). Benson har beskrivit det såhär:

The films are separate from the books–it’s like two parallel universes featuring the same character! There have also been things in the film series that contradicts what’s in the books, and vice versa. So it was best to simply think of the novelizations as what they were–books of the films.

The World Is Not Enough (Benson, 1999)
twineI Bensons andra novelization finns inte samma berättarglädje eller fart i berättandet som i Tomorrow Never Dies. Fokus ligger återigen på dialog och inte mycket görs för att fylla ut ”scenanvisningarna”. Ett kapitel tillägnas Renards bakgrundshistoria och gör honom till en mer komplex och intressant karaktär. Tyvärr kommer detta kapitel allt för sent, det är det tredje sista. Enligt Benson fanns det inte mycket utrymme för utfyllnad.

The World Is Not Enough var den första James Bond-filmen jag såg på bio och jag har alltid gillat den. Den har inte det bästa ryktet, men jag anser att den är ganska underskattat. Pierce Brosnan är utmärkt, actionscenerna väldigt imponerande och storyn har faktiskt intressanta emotionella aspekter och en snygg twist mot slutet.
Men kanske har nostalgi färgat min uppfattning om filmen. För när jag läser Bensons bok så framstår storyns brister mycket tydligare. Problem såsom logiska luckor, en svag grundstory och ganska dålig dialog blir tydliga när de inte förmedlas i en flashig högbudget-film.

Benson har sagt att han hade svårt för karaktären Elektra King, som jag tycker är filmens kanske bästa aspekt. Hon är mer komplex än vanliga elaka Bond-kvinnor. Hon är manipulativ och visar sig till slut vara filmens huvudskurk. Benson tyckte dock att det var svårt att förstå hennes motiv. I ett tidigt manusstadium fanns det politiska och etniska aspekter som spelade in i hennes agerande, men dessa ströks och Benson fick inte använda dem. Denna förvirring märks av i boken. Det känns som om Elektra hade bra potential men att Benson inte riktigt vetat vad han skulle göra av henne. Men man kan ju inte förvänta sig för mycket av en bok i denna kommersiella genre. Benson beskrev processen såhär:

I normally had about six to eight weeks to write a novelization, whereas I had a whole year for an original. With the novelization, you’re handed the plot, the dialogue, the settings, and you just have to flesh the script out in prose. Sometimes you have to embellish some scenes or even add some because if you just put into prose what’s in the script, you’d be about 30,000 words too short!

Det positiva är att man kan föreställa sig någon annan i rollen som Dr. Christmas Jones istället för Denise Richards. Hon är nämligen filmens största problem. Det blir därmed en lyx att få föreställa sig någon som faktiskt skulle kunna vara trovärdig som kärnfysiker, som exempelvis Gillian Anderson eller Jessica Chastain.

Die Another Day (Benson, 2002)
dadDie Another Day är det sämsta som gjorts i Bond-världen någonsin. Man kan avsky Moonraker eller Quantum of Solace hur mycket man vill, men de är Citizen Kane i jämförelse med denna film. Jag var 14 år när jag såg den på bio och upplevelsen kan i det närmaste liknas vid ett barndomstrauma. Det är en film som är dålig på så många plan. Många menar att  Brosnans filmer över lag var ganska svaga, men jag tycker att de tre första var bra eller helt OK. DAD sticker ut något oerhört i ton om man jämför den med de tidigare filmerna.
Tyvärr är det inte bara de dåliga specialeffekter och Halle Berry som drar ner filmen, det är också manuset som är hemskt på alla sätt och vis. Längre bort från Ian Flemings James Bond kan man inte komma. Austin Powers ligger närmare originalet. Oturligt nog för Benson så räckte det inte med ett asvkyvärt manus. Han hade också mindre artistisk frihet än tidigare:

For some reason my hands were tied much more with Die Another Day than with the others. There were new people at DANJAQ involved with overseeing the licenses and merchandising, and there were new directors at IFP. The previously mentioned Seoul scene and the chapter explaining how Colonel Moon survived the waterfall, met Miranda Frost, and changed his identity were the only original things I was allowed to add. For this book I was sent daily updates on the script and had to change the text to mirror the new script pages up until the book was finally turned in. I wanted to add more to Jinx’s background and explain why she happened to be at the Cuban clinic, but it was thrown out.

Bonds tid i nordkoreansk fångenskap där han torteras dagligen är ett helt okej avsnitt. Benson lägger också till ett kapitel om hur en totalt utblottad och övergiven Bond flyr från MI6 i Seoul och lyckas ta sig till Hong Kong. Det är ett underhållande kapitel eftersom Bond måste förlita sig på sin uppfinningsrikedom. I övrigt behåller boken den löjliga, orealistiska och oBondska tonen från filmen. Det känns som om Benson är medveten om manusets uselhet. Ingen skugga skall falla över honom. Ibland insinuerar han t.o.m. att han är medveten om hur löjligt orealistisk handlingen är, exempelvis då Bond tar en varm dusch i ispalatset och förundras över varför badrummet inte smälter!

Sammanfattningsvis kan jag nu konstatera att de novelizations som gjort av James Bond-filmerna kanske håller en relativt bra kvalité om man tittar på genren i sig, men om man ska bedöma dem som romaner så är det långt ifrån bra litteratur. Böckerna är inte mer än merchandise för filmerna, bör inte räknas som del av respektive författares ordinarie Bond-serier och är man inte ett hardcore-fan av Bond så finns det ingen anledning att läsa dem. De tillför inte särskilt mycket till karaktären. Känner man ändå för att läsa någon av dem bör man satsa på Tomorrow Never Dies eller GoldenEye.

Die Another Day var faktiskt den sista James Bond-bok som Raymond Benson gav ut. Efter dess publicering valde Ian Fleming Publications en ny strategi vad gällde författandet av kommande James Bond-böcker. Istället för att låta en och samma person skriva flera böcker så lät man författare med lite högre profil skriva enstaka fristående böcker. Den förste av dessa var Sebastian Faulks, som skrev den mycket lyckade Devil May Care. Den recenserades här på bloggen förra året. Några års enare vad det Jeffrey Deavers tur och hans Carte Blanche är den bok jag kommer recensera härnäst.

——

Fotnot 1: Jag har förgäves försökt hitta en svensk översättning till engelskans novelization. Det finns inget svenskt ord, förmodligen för att marknaden för sådana böcker aldrig varit så stor i Sverige. Och eftersom fenomenet med böcker baserade på filmmanus sakta men säkert håller på att dö ut, så tror jag inte att en svensk term kommer att myntas. En del använder ordet romanisering (en direktöversättning som också finns i holländskan), men enligt svenska Wikipedia har det ordet två helt andra betydelser i svenskan. Man skulle kunna krångla till det och använda begrepp som film-till-bok-adaption, manus-adaption osv, men det är krångliga ord som ingen skulle förstå. Bättre då att ha ett engelsk låneord. Böcker baserade på filmmanus kommer för mig fortsatt kallas för novelization, tills någon kommer med ett bättre förslag.

Fotnot 2: Författarcitat är hämtade från:

Read Full Post »

Blast From The Past (1997)

blast from the pastUtöver de sex egna romaner och tre novelizations som Raymond Benson skrev, så författade han också tre stycken noveller om James Bond. Dessa var de första novellerna om karaktären som skrivits sedan Ian Flemings dagar. Plast from The Past var den första och publicerades faktiskt före Bensons debutroman Zero Minus Ten. Den gick att läsa i Playboy 1997. Tidningen har haft en lång historik med Bond och faktum är att det första Fleming publicerade i USA var i just denna tidning. Dessutom var Benson och Hugh Hefner bekanta.

Novellen kan ses som en uppföljare, eller snarare epilog, till Flemings roman You Only Live Twice. Och redan här kan man ana vad som skulle komma att bli Bensons signum som Bond-författare – dels försöken att gräva djupare i Bonds känsloliv, men också ett behov av att efterlikna de samtida Bond-filmerna. Grundpremisserna är intressanta och tar upp ett element ur Flemings original som jag länge har tyck borde behandlas i bok- eller filmform – James Bonds son.

Jag har själv bollat med idén om hur Bonds son skulle kunna figurera i en historia och skrev till och med en gång något av en outline för en story. Min story kretsade kring en närmare 60-årig Bond som i början av 80-talet (hans ålder stämmer därmed med Flemings ursprungliga timline) återvänder till Japan där Irma Bunt hittats. Bond möter och hämnas på den gamle KGB-agent som hjärntvättade honom för länge sedan (mellan YOLT och The Man with the Golden Gun). Han möter också sin son, vilket de båda dock är ovetandes om. Bond känner inte till sin son och vise versa och sonen har rekryterats som hitman av ryssarna. I slutet av storyn är KGB-agenten och Bunt döda, Bond återvänder hem och far och son möts aldrig igen.

blast from the past2

Bensons story är lite annorlunda. Först och främst utspelar den sig 1996 och Bond (och alla runtomkring honom) är sedvanligt ålderslösa. Hans son James Suzuki har dock växt upp och de har haft sporadisk kontakt under åren. Bond får en morgon ett meddelande från sin son att han måste komma till New York (där den unge James bor). Bond gör det, hittar sin son död och inser att han lurats till staden och är någons måltavla. Denna någon är Irma Bunt, som vill hämnas.

Jag tycker (helt opartiskt) att min idé var bättre. Det finns vissa problem med historien. Flemings bästa noveller tog vara på formatet. Det fanns inte utrymme att berätta en sedvanligt actionspäckad historia, utan istället skildrades en kortare episod med ett starkt tema. Ofta var Flemings noveller moralhistorier eller små betraktelser över den mörka värld i vilken Bond befann sig. Detta är framträdande i noveller som The Living Daylights, For Your Eyes Only eller The Hildebrand Rarity. Ofta använde Fleming också dessa småhistorier för att experimentera lite med formatet, som i Octopussy där Bond egentligen bara är en bikaraktär i ramberättelsen. Bensons novell känns mer som en vanlig Bond-historia. Vi har biljakter, en tortyrscen, skottlossningar, två Bond-brudar och en klassisk skurk med några hejdukar. Hade Benson velat så hade han kunnat fylla ut historien till ett Bond-filmmanus. Verket känns därmed ganska överflödig och irrelevant, eftersom författaren inte gör något med formatet. Det hade lika gärna kunna vara fan fiction. Och som sådan är den helt okej. Bensons språk är bra. Han kan ju skriva action. Och det är trevligt att återse Bonds son och Bunt. Men tyvärr tappar det hela sin känslomässiga punch eftersom historien utspelar sig i nutid och inte (som min historia hade gjort) i samma kronologi som Flemings böcker. Bonds son är ca 20 år, vilket innebär att You Only Live Twice i Bensons ”parallella universum” utspelade sig i slutet av 70-talet. Men eftersom jag aldrig så att säga läst den versionen av historien, så blir Bensons uppföljare högst märklig.

Jag kanske borde damma av den där gamla story-kladden och göra nåt av den…

Midsummer Night’s Doom (1999)

james-bond-choice-of-weapons-three-007-novelsÄven denna historia publicerades i Playboy, specialbeställd av Hugh Hefner för tidningens 45-årsjubileum. Tonen är inte lika allvarlig som i förra novellen. Här får vi följa Bond då han ska avslöja en MI6-mullvad under ett pyjamasparty på Playboy Mansion. Bond möter Hefner, som får agera allierad. Benson tar bättre vara på novellformatet här. Historien utspelar sig egentligen under en enda kväll och det hinns bara med en kort actionsekvens. Majoriteten av historien går ut på att beskriva Playboy Manson och den årliga fest på temat ”En Midsommarnattsdröm” som Bond får uppleva.

Det finns vissa delar av historien som inte funkar. Jag har svårt att se en pyjamasklädd Bond på ett dansgolv med dunka-dunka-musik. Och att ha en Bond som möter Hollywoodeliten känns inte riktigt bra. Hollywood har liksom för lite klass på något sätt. Jag har svårt att se Flemings Bond på en tillställning som denna, även om Fleming själv säkert hade trivts. Hefner beskrivs som en karismatisk karaktär och han känns faktiskt inte helt malplacerad i Bonds värld. Att jämföra honom med klassiska Bond-allierade som Ali Kerim Bey eller Marc-Ange Draco vore inte riktigt rätt, men jag tror de tre karaktärerna skulle ha mycket trevligt tillsammans.  Denna novell är faktiskt det enda av Raymond Benson som publicerats på svenska. Novellen publicerades i svenska Playboy och fick titeln Mord på Playboy Mansion. Benson har sagt:

That story is more of a celebration of Playboy than it is a Bond story and I hope fans look at it that way. It was a fun piece to write and it’s not to be taken seriously.

 

Betraktar man den ur det perspektivet så är den ändå helt OK.

Live at Five (1999)

live at fiveLive at Five publicerades i amerikanska TV Guide som hade en Bond-special i samband med releasen av filmen The World Is Not Enough 1999. Den skrevs med glimten i ögat som något av en kort liten parodi och som sådan fungerar den faktiskt ganska väl. Novellen är kort – bara sex sidor lång – men tar bättre tillvara på novellformatet än Blast from the Past och Midsummer Night’s Doom. Här har vi en kort historia, egentligen bara en beskrivning av en ganska odramatisk situation där Bond hjälper en rysk konståkerska att hoppa av till väst. Det hela berättas i en tillbakablick och ramhandlingen avslutas med en trevlig liten twist. Benson beskrev bakgrunden till novellen såhär:

TV Guide came to Glidrose, in September 1999 (just as I was finishing DoubleShot) and said that they were doing a special James Bond issue to coincide with the release of The World is Not Enough (the issue dated November 13, 1999). Pierce is on the cover and is interviewed inside, there’s an article on the Bond women today, and some other stuff. They wanted an exclusive Bond short story that had something to do with television. It also had to be very, very short–I had a strict word count limit–and it had to be done, if I remember correctly, in a couple of weeks. It wasn’t easy. I decided to set it in Chicago because I live in the area and had access to a friend that is a television anchor, talk-show host, and local celebrity–Janet Davies, who appears as herself in the story. It was funny because she had to get permission from her bosses at the station in order for me to portray her as having a romantic dalliance with James Bond, even though it was fiction.

Det är en underhållande liten bagatell i stil med Fleming’s 007 in New York. Men varken denna eller Bensons andra noveller kommer egentligen i närheten av Flemings egna. De var ofta karaktärsstudier som fördjupade Bond och hans värld. Bensons är snarare halvparodiska struntsaker.

Raymond Benson: sammanfattning

arvet4Efter att nu ha läst igenom Raymond Bensons sex egna James Bond-romaner och tre noveller så kan jag konstatera att han var en mycket ojämn författare. Hans debut var mycket stark, men följdes upp av den rent sagt usla The Facts of Death. Hans The Union-trilogi var ett intressant försök att uppfinna en ny SPECTRE-liknande organisation och var mycket framgångsrik, trots att den sista delen var en besvikelse. Bensons Bond kan kanske beskrivas som en blandning mellan Ian Flemings original och den Bond som Pierce Brosnan spelade på vita duken. Vissa typiska Fleming-element, såsom beskrivningen av Bonds vardag i hemmet eller på MI6, blandades med typiska filmiska ingredienser såsom utdragna och överdrivna actionscener eller fantastiska high-tech-prylar. Ett problem hos honom är dock hans storys, som ofta kändes till och med sämre än de i Brosnan-filmerna. Tyvärr tror jag att Bensons böcker förlorade i kvalité på grund av kravet att likna filmerna. Man kan skönja flera riktiga försök att utveckla Bond-konceptet. Fienden i en bok är Bond gamla skolkamrat, i en annan är Bonds psykiska hälsa i fara, i en annan måste ha slåss mot sin egen svärfar och i novellen Blast from The Past mördas hans son! Varken Kingsley Amis eller John Gardner hade givit Bond såpass radikala utmaningar. Men dessa intressanta idéer hamnar tyvärr i skymundan. Hade Benson fått friare tyglar och kanske fått skriva om Bond i 60-talsmiljö (såsom Sebastian Faulks och William Boyd) så tror jag han hade kunnat ge oss mycket bättre böcker. Den samtida miljön var någonting som också skadade Gardners böcker.

Bensons starkaste sidor är helt klart hans vilja att försätta Bond i nya situationer. Han betonade karaktärens psykologi och inre demoner i högre utsträckning än kanske någon Bond-författare tidigare, inklusive Fleming. Han återinförde också mycket av den lyx och klass som saknats i Gardners böcker. Han lyckades också ibland emulera Flemings språk och stil ganska bra. Och det faktum att han gärna återanvände Fleming-karaktärer (utöver Bond, M och Moneypenny) var också mycket uppskattat.

Men betoningen av action och hight-tech och kravet att likna Brosnans filmer drog ned kvalitén över lag i hans böcker. Efter att ha läst igenom hans produktion så är det egentligen bara två böcker som jag tycker kan beskrivas som riktig bra – Zero Minus Ten och High Time to Kill. Resten behöver man inte bemöda sig med att läsa om man inte är en riktig James Bond-nörd. Tyvärr innebär detta att han enligt mig är den näst sämste av Bondförfattarna (bara Jeffrey Deaver var värre -läs mer om detta i min kommande recension av hans bok). Böcker som The Facts of Death och The Man with the Red Tattoo demonstrerar varför det är på det viset. Lägg därtill att även hans bästa böcker innehåller nästan parodiskt sexistiskt framställda kvinnor. När jag tänker tillbaka och försöker minnas en bra skriven kvinnlig karaktär är det svårt. Hope Kendall från HTTK? Det är det närmaste man kommer och det är inte nära. Dock lyckades han skriva ett par bra skurkar, såsom Guy Thackeray från ZMT och Roland Marquis från HTTK. De bästa böckerna är också de jag tror skulle passa bäst som filmer, trots att det politiska läget som skildras i Zero Minus Ten inte skulle fungera idag. High Time To Kill skulle jag dock kunna tänka mig med Daniel Craig i huvudrollen. Byt ut The Union mot SPECTRE och så har ni Bond 25!

Härnäst ska jag läsa igenom Bensons och John Gardners novalizations. Det ska bli intressant att se hur dessa böcker står sig i jämförelse med författarnas egna berättelser.

Fotnot 1: Författarcitat hämtade från commanderbond.net

Fotnot 2: Bensons noveller och hans sex böcker finns samlade i två samlingsvolymer: The Union Trilogy (utgiven 2008) och Choice of Weapons (utgiven 2011).

Read Full Post »

Never Dream of Dying (2001)

never dreamof dyingEfter två ganska bra böcker kommer här den avslutande delen i Raymond Bensons The Union-trilogi. Och tyvärr är detta något av en besvikelse. Boken påminner i upplägg och dramaturgi om The Facts of Death – den hittills sämsta Benson-boken – och den har mer gemensamt med de samtida filmerna än med Flemings original. Intrigen känns allt för orealistisk och actionscenerna avlöser varandra utan att engagera över huvud taget. De bästa Bondböckerna innehöll faktiskt inte särskilt mycket action. Betoningen i böcker som Moonraker eller From Russia, with Love låg på karaktärerna och miljöerna för att i finalen explodera i en eller ett par briljant komponerade actionscener. Scener som verkligen var spännande. Eftersom Bensons sämre böcker har såpass många actionsekvenser så tappar dessa också i spänning. Bond bli mycket mer av en superhjälte här. Han tar oerhörda risker och agerar orealistiskt för en hemlig agent. Han kastar sig ut i eldstrider, kulorna viner runt honom – men naturligtvis blir han aldrig träffad. Återigen, det som fungerar på film fungerar inte i bokform.

Det finns flera problem här. Boken inleds med att Bond deltar i en fransk razzia mot en filmstudio. Det hela urartar och Bond orsakar en eldsvåda som tar död på 20 oskyldiga människor inne i filmstudion, inklusive en liten flicka. Det nämns att Bond känner skuld för det inträffande, men det berörs bara flyktigt på någon enstaka punkt i resten av boken. Hade olyckan lett till en djup existentiell kris för Bond då hade det varit en briljant inledning, men här får den bara honom att framstå som helt inkompetent. Detta är nog den bok av alla jag läst som gör störst våld på Bond som karaktär. Bond har mörka sidor och han har dåliga sidor, men här går det för långt. Man slutar helt enkelt att gilla honom. Han i princip vållat 20 oskyldiga personers död. Inklusive ett barn! Vilken idiot! Hur tänkte Benson egentligen?

never dream fan art

Fan art från 007 Art

Författaren återintroducerar här två av mina favoritkaraktärer från Flemings böcker – René Mathis och Marc-Ange Draco. Med Bonds franske kollega och vän Mathis gör Benson ett utmärkt jobb. Porträtteringen av honom är perfekt och han är en mycket karismatisk karaktär. De starkaste delarna av boken är faktiskt när vi följer Mathis privata jakt efter Union-ledaren Le Gerant på Korsika. Det är intressantare att läsa om honom än om Bond i denna bok! Benson lyckas inte lika bra med Marc-Ange Draco, Bonds gamla svärfar. Honom har vi inte hört av sedan Bond gifte sig i On Her Majesty’s Secret Service och idén att låta de två mötas igen är briljant. Men här har Draco en skurkroll, vilket inte fungerar särskilt bra. Jag hade inte haft något emot det om det var själva grunden i boken – att Bond måste slåss mot en person som faktiskt är hans närmaste familjemedlem. Vilka dilemman har skulle ställas inför! Vilken intressant story. Men precis som med branden i början av boken är Dracos medverkan bara en bihandling här. Det faktum att hans svärfar här är hans fiende verkar inte påverka Bond i det minsta. Det är som om Benson har bra idéer men inte vågar – eller får – gå hela vägen. Det hela resulterar i en mycket splittrad bok. Det finns intressanta idéer, men eftersom Benson inte tar dem till sin logiska konklusion så blir karaktären James Bond inte konsekvent. Sammanfattningsvis så har Never Dream of Dying visst potential, men realiseringen av Bensons bra idéer är minst sagt bristfälliga.

The Man with The Red Tattoo (2002)

the man with redRaymond Bensons sista bok om James Bond (om man inte räknar hans Die Another Day-novelization som publicerades senare samma år) är inledningsvis bättre än sin direkta föregångare. Benson anstränger sig för att fokus ska ligga på karaktärer och miljö. Bond återvänder här till Japan, ett land som bär på hemska minnen för honom. Det var här han dödade sin ärkefiende Blofeld och drabbades av minnesförlust i Flemings You Only Live Twice. Men det var också här han lyckades gå vidare från depressionen som drabbade honom efter hans hustrus död. I Flemings bok var Japan levande beskrivet och boken innehöll förmodligen Flemings bästa reseskildringar. Benson försöker här leva upp till de förväntningarna och hans beskrivningar av japanska miljöer och landets kultur är mycket bra. Men naturligtvis långt ifrån Flemings nivå. Den lovande inledningen visar sig dock vara vilseledande. Det blir snart tydligt att detta är en av Bensons sämsta romaner och en av de segaste Bond-äventyren överhuvudtaget.

Ett problem som hemsöker Bensons författarskap är hans behov av att emulera de samtida 007-filmerna. Hans böcker är snarare ett arv från Pierce Brosnan-filmerna än från Fleming. Hans Bond är Brosnans Bond, inte Flemings. I Bensons tidiga böcker är det tydligt att hans försökt eftersträva Flemings stil, detta är som tydligast i hans två bästa böcker Zero Minus Ten och High Time to Kill. Men i resten av hans produktion är prosan mekanisk och ointressant. Benson har ingen egen röst och är heller inte särskilt begåvad på att dramaturgiskt utforma sina äventyr. Hans böcker har samma struktur som actionfilmer. Istället för att vara spionromaner så är de i princip actionfilmer i bokform. Actionfilmer har generellt sett en hel del logiska luckor i sina narrativ som man inte lägger märke till eftersom spänningen och tempot är så högt. I bokform lägger man dock märke till dem, speciellt om boken i övrigt är seg och tråkig. Bond agerar på flera håll ologiskt, som då han går med på att ta med sig kvinnan Mayumi – som skurkarna vill döda – till skurkarnas hemliga anläggning bara för att hon tjatar på honom. Hade jag varit Bond hade jag hällt sömnmedel i hennes kvällsmat och smugit iväg själv för att undersöka anläggningen. Nu framstår Bond bara som oproffsig och lite dum. I en film hade man kanske inte reflekterat över att Bondbruden följer med honom när hon egentligen inte behövt göra det. Men här är hon ju bara i vägen. Och att Benson skriver kvinnliga karaktärer som bara är i vägen säger också en hel del om hans förmåga att gestalta kvinnor. Den är till och med värre än Flemings!

Ett problem som är besläktat med actionfilmsformatet är också att handlingen alltid stoppas av actionsekvenser. Bond är ute på sitt uppdrag, samlar ledtrådar, spionerar, lägger pussel och handlingen rör sig smidigt framåt. Men detta avbryts ideligen av utdragna, orealistiska och föga spännande actionsekvenser. Detta är ett uppenbart försök att imitera filmerna, men boken blir sämre och faktiskt segare av det.

Inledningsvis verkar boken lovande, som sagt. Men snart inser man som läsare att detta är ett havsverk, skrivet av en författare som tappat intresset. Att Benson redan är en mycket ojämn författare gör inte kombinationen bättre. Att Bond återvänder till Japan skulle kunna ha inneburit en bok med ett större djup där gamla demoner återvänder. Men vi får allt för lite av detta. Bond har en dröm om sin gamla flamma Kissy, men denna scen påverkar inte honom i det minsta och hade den strukits hade det inte märkts.

Bokens titelkaraktär och den store skurken är tyvärr en besvikelse. När man namnger en bov efter dess skurk förväntar man sig en stort hot. Så var fallet med titelkaraktärerna i Goldfinger, Dr No och The Man with the Golden Gun. Men den japanske ultranationalisten Yoshida är väldigt ointressant. Och hans ondskefulla plan, att attackera ett G8-möte med virusbärande myggor, känns banal. Jag vet att myggor sprider sjukdomar, bl.a. malaria som dödar hundratusentals människor varje år. Men trots detta så känns myggor som ett fånigt hot i ett Bondäventyr. Då är en gammal hederlig bomb mycket mer spännande.

Detta är en av de Bond-böcker som för mig tagit längst tid att läsa. Det är inte den sämsta storyn Benson skrivit. Jag menar – själva handlingen är väl helt okej. Men man märker att författaren är trött på Bond. Detta är en dåligt skriven och tråkig bok och det finns knappast någon litterär kvalité alls här. Om det inte är Bensons sämsta, så är det åtminstone hans absolut tråkigaste.

 

Read Full Post »

High Time to Kill (1999)

high timeRaymond Bensons tredje bok om James Bond anses av många som hans bästa. Och det finns goda anledningar till detta. Redan i bokens inledning märker man att den är ett stort kvalitetsmässigt steg uppåt jämfört med sin föregångare. Språk och handling känns mycket mer välarbetat och genomtänkt. Här inleds inte storyn med en storartad filmactionsekvens, utan med en mer blygsam episod – ett mord i Bermuda och senare en mycket Flemingsk golfmatch mellan vår hjälte och den skurkaktige Roland Marquis. Storyn är egentligen ganska straight forward med en klassisk McGuffin som både Bond och skurkarna vill få tag på. Detta var den första boken i Bensons sk. Union-trilogi, där en ny brottsorganisation introducerades. The Union är ett spännande koncept och en värdig arvtagare till Flemings SPECTRE. Objektet de är ute efter är hemlig utrustning som stjäls från den engelska militärmakten. Den smugglas ombord på ett plan som kraschar i bergen i Nepal. Bond och ett bergsklättrarteam skickas för att få tag på utrustningen innan någon annan gör det. Handlingen har beskrivits som ”James Bond möter Cliffhanger” och det är ett framgångsrikt format.

Storyns fokus på överlevnad i vildmarken uppe i Himalaya känns först inte så ”Bondsk” men passar faktiskt karaktären mycket bra. Från Fleming vet vi att Bond gillar bergsklättring och han har tidigare gjort utflykter i naturen i Dr No och For Your Eyes Only. Det är också trevligt att Benson fokuserar på en skådeplats för dramat – Himalaya. Visserligen görs en liten avstickare till Bryssel i bokens inledning, men Bond far inte kors och tvärs över världen som i filmerna. Nepal skildras utförligt, vilket är en av bokens starkare aspekter. Det känns som att man följer med Bond på hans resa till det fascinerande landet. Detta är en bedrift från författarens sida eftersom Himalaya var en av få platser som inte besöktes under hans researchresor.

Att det finns mullvadar i Bonds organisation och klätterteam höjer spänningen. Man vet från början att teammedlemmen Roland Marquis är en skurk och förrädare. Men att det kan finnas ytterligare Union-medlemmar i gruppen bidrar till en paranoid stämning. Bond och teamet är uppe i bergen och man vet inte vem man kan lita på. Trots att John Gardner använde sig av en liknande teknik i bl.a. Icebreaker, så känns det ändå nytt och fräscht. Kanske eftersom Benson har den goda smaken att inte klämma in allt för många twister.

Marquis påminner med sitt burdusa och buffliga, men ändå gentlemannamässiga, sätt väldigt mycket om Sir Hugo Drax från Moonraker. Trots att han utseendemässigt inte liknar denne (som var ful och inte snygg) så ser jag ändå bara Drax (tecknad av John McLusky) framför mig när jag läser boken. Detta är Bensons hittills mest minnesvärda skurk. Relationen mellan honom och Bond är också unik; de är gamla klasskompisar som alltid avskytt varandra! Slutet mellan de båda är briljant och faktiskt nästan rörande.

Fan art från 007 Art

Det är också trevligt att se mer av Bonds vardag och privatliv, vilket de bästa Fleming-romanerna också gav läsaren. Bonds kärleksrelation med sin sekreterare, som snart bli besvärlig, känns som en nyskapande ingrediens.

Med det sagt finns det naturligtvis brister. Jag gillar inte Bonds bil och dess hi-tech-mekanismer. Dessa känns återigen för filmiska och passar inte in i denna i övrigt ganska jordnära (för att vara Bond) spionroman. Och Bensons kvinnoporträtt är på sina håll mer frånstötande än Flemings. Kvinnan Hope Kendall verkar nästan uppskatta att bli objektifierad. Hon är så dåligt skriven att hon inte bara känns tunn och schablonmässig – utan också rent orealistisk. Jag blir faktiskt något provocerad av detta.

Men sammanfattningsvis är det väl egentligen bara Bonds överdrivna bil och den dåligt skrivna Bond-bruden som direkt drar ned min uppfattning om denna bok. I övrigt är det en solid thriller som är lika bra som Bensons debut. Den når inte upp till Flemingklass, men är en av de mer minnesvärda böckerna av Benson. Styrkorna ligger som sagt i den effektiva storyn, språket och miljöerna.

DoubleShot (2000)

doubleshotDoubleShot är den andra delen i Raymonds Bensons The Union-trilogi och skurkarna från High Time To Kill är tillbaka igen. Denna gång är de ute efter hämnd på agent 007. Och Bond själv mår inte särskilt bra efter händelserna i förra boken. Han drabbas av minnesluckor, ångestattacker, hallucinationer och migrän efter upplevelserna i Himalaya. Det var länge sedan man såg Bond så sårbar och det är verkligen på tiden att vi gör det igen! Boken skiljer sig därmed markant från mängden av standardhistorier som skrivits om honom gör den helt klart den intressantaste av Bensons böcker hittills. Bond blir dessutom misstänkt först för ett mord och sedan för en terrorattack och som läsare är man faktiskt inte säker på om han är oskyldig eller ej!

Den första halvan är det mest originella som skrivits om Bond sedan The Man with the Golden Guns inledningskapitel. Historien liknar mer en psykologisk paranoiathriller än en typisk Bond-bok. Men eftersom Benson känner huvudkaraktären såpass väl så är detta fortfarande på sätt och vis Flemings Bond. Så upplägget fungerar. Det känns väldigt Hitchcockianskt. Bond är ”the wrong man”, anklagad för brott han inte begått, på flykt från rättvisan för att försöka rentvå sitt namn och avslöja en diabolisk konspiration.

Tyvärr börjar allt falla samman i bokens sista tredjedel. Bond träffar två sexiga CIA-agenter som är tvillingar. Som tur är har Bond aldrig sex med någon av dem, men det känns ändå som lite för mycket av en manlig sexfantasi. Grejen med manliga sexfantasier är att de ofta är ganska löjliga utanför sin ordinarie kontext. Hedy och Heidi är dessutom lika dåligt skrivna som resten av Bensons kvinnliga karaktärer.

doubleshot playboy artwork marco ventura james bond 007

Ett annat problem är Bonds dubbelgångare. The Union har låtit en man som påminner om Bond genomgå plastikkirurgi för att bli en exakt kopia av 007. Det hela känns lite för otroligt och för tankarna till filmen Face/Off. Bondvärlden har tidigare innehållit liknande dubbelgångare, bl.a. i filmerna Thunderball och Diamonds Are Forever. Men där har dessa dubbelgångare bara varit små perifera element, inte grunden för hela handlingen. De har därmed varit lättare att svälja. Mitt främsta problem med plastikkirurgi-dubbelgångare är att jag har svårt att tro att man kan skapa en såpass exakt kopia. Ingen kirurgi i världen kan lyckas med det, inte på långa vägar. Det blir för mycket sci-fi över det hela. Men med det sagt – visst, jag kan ändå av någon anledning på sätt och vis acceptera Bonds dubbelgångare i detta fall. Jag antar att det OK denna gång. Men även om man accepterar dubbelgångaren så blir boken splittrad. Den har liksom två delar som inte passar ihop – en mer seriös och en mer fantastisk. Samma problem har ändra Bond-böcker som Goldfinger eller Devil May Care. Hade Benson behållit den inledande stilen med en paranoid Bond på flykt undan rättvisan hade detta kunnat vara en av de bättre Bondböckerna sedan Fleming. Nu blir intrycket och en lovande start följs upp av ett slags antiklimax som inte riktigt lyckas leverera på de premisser som gavs inledningsvis.

 

Read Full Post »

Older Posts »