Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jennifer Lawrence’

mock2

Efter att verkligen inte förstått mig på den första Hunger Games-filmen så blev jag verkligen hooked när jag såg den andra delen i serien, Catching Fire. Den var i princip en nyinspelning av den första filmen men med en mycket tightare regi, mer karismatiska karaktärer och ett bättre tempo. Trots att jag inte tillhör filmens egentliga målgrupp kände jag mig vid filmens avslutande cliffhanger som en 14-årig tjej som ville utropa ”It’s on, President Snow! You’re going down, motherfucker!”. Jag kanske tar i lite och fangirlen inom mig försvann kanske när jag kom hem från biografen, men jag gillade verkligen film nr 2 och gav den en fyra i betyg. Därför var jag nyfiken på den tredje delen i serien.

Det är numera standard inom young adult-genren att filmmakarna delar upp den sista boken i en serie i två filmer. Man kan skylla på konstnärliga orsaker till detta, som att boken är såpass lång att det vore omöjligt att göra den rättvisa inom ramen av endast en film. Men jag har aldrig sett en film där detta är konstnärligt befogat. Naturligtvis ligger det enbart ekonomiska intressen bakom. Och filmernas kvalité får lida. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis Hobbit-filmerna som är plågsamt utdragna.

Tyvärr så lider Mockingjay Part 1 också av detta. Filmen känns som en två timmar lång prolog till den sista delen i serien. Det händer inte särskilt mycket. Rebellerna och President Snow positionerar sig gentemot varandra och gör några drag, främst bestående av olika propagandautspel. Folk tittar väldigt mycket på TV i den här filmen. Och det är svårt att göra spännande. Rebellerna vill göra Katniss till en symbol för revolutionen som kan motivera de olika distrikten att sluta samman i kampen mot huvudstaden. Philip Seymour Hoffman är ansvarig för propagandan och låter spela in flera klipp med Katniss där hon talar till folket. Varje gång något av dessa klipp sänds ut så svarar presidenten med en egen propagandafilm där Katniss kärleksintresse och partner från hungerspelen, Peeta, manar folket till lugn. Ungefär så ser dramaturgin ut genom hela filmen. Det är tyvärr inte lika intressant som att se ungdomar döda varandra i en arena.

mock1

Filmen försöker göra publiken osäker på om Peeta verkligen är på Snows sida eller om han tvingas till att medverka i förtryckarstatens propaganda. Mycket av filmens tilltänkta spänning kretsar kring detta. Men ingen blir lurad, vi vet hela tiden hur det ligger till! Kärlekstriangeln mellan Katniss,  Peeta och  Chris Hemsworths lillebror går mig något förbi. Jag förstår varför killarna vill ha Jennifer Lawrence, men inte riktigt vad hon ser i dem. Dessutom känns den klichéartad. Vem ska hon välja? Vi har sett liknande intriger i allt från Gone with the Wind till Twilight. Kärlekshistorien är också fullständigt ointressant vid sidan av den större kamp mellan ont och gott som pågår i filmen. Det kanske är här som det blir som mest uppenbart att jag faktiskt inte är en 14-årig tjej.

Med allt detta i åtanke så tycker jag ändå att detta är en bra film. Regin, återigen av Francis Lawrence, är bra. Tempot känns, trots att nästan inget händer, ändå på topp. Filmens klimax är gastkramande, trots att vår hjältinna inte ens tar ta del av actionsekvensen (hon ser den naturligtvis på TV istället!). Och Jennifer Lawrence är som vanligt lysande. Hon äger varje scen hon är med i. Hon är en av de där skådespelarna som man bara behöver titta på för att bli underhållen. Hon behöver inte egentligen göra särskilt mycket. En annan sådan skådespelare är självklart Philip Seymour Hoffman som här har en större roll än i förra filmen. Han är dessutom mer sympatiskt denna gång. Detta är den första nya filmen med honom som jag sett sedan hans död och det är lite sorgligt att se honom uppe på bioduken. De resterande äldre skådespelarna är samtliga på topp. Det var mycket trevligt att se Julianne Moore i en såpass stor roll, trots att hon spelar en typ av karaktär som blivit allt mer av en kliché på senare år – den framtida kvinnliga ledaren som har en mycket kylig och kall framtoning. Hon gör vad hon kan med en ganska tunn och endimensionell karaktär. Woody Harrelson gör bra ifrån sig och Donald Sutherland verkar verkliga njuta av att spela den klichéartade men ack så underhållande superskurken Snow.

mock3

Lägg till detta att filmen är väldigt snyggt gjort rent estetisk (trots en aning för mycket skakig kamera i actionsekvenserna), så blir betyget ändå godkänt. Jag blev underhållen och filmen har nog med starka aspekter för en svag trea. Med det sagt hade jag föredragit att den klipptes ner till kanske en halvtimme och sattes som inledning till den avslutande delen i serien. En trevlig men i slutänden onödig transportsträcka.

Betyg 3 av 5

betyg-3

Annonser

Read Full Post »

Denna recension har dröjt, bl.a. på grund av semester. Men nu återvänder jag till mina anteckningar och ska med dessa och några veckors reflektion försöka sammanställa mitt intryck av X-men: Days of Future Past.

Först och främst drar jag en suck av lättnad. Jag hade sett mycket fram emot denna film, men samtidigt hade jag också varit lite tveksam till om Bryan Singer verkligen skulle lyckas med sitt ambitiösa projekt. Filmen är smockfull med såväl ett stort antal karaktärer och komplicerad tidsresor och i ett sådant sammanhang kan intressanta personporträtt hamna i skymundan. Och det har alltid varit karaktärerna och deras inre resor som varit X-men-filmernas starkare sidor. Tack och lov så rodde Singer hem detta. För det är de personliga strapatserna som än en gång står i fokus. Och enligt min uppfattning har denna film också en central story som är en av de bättre i serien. Trion Jane GoldmanSimon Kinberg och Matthew Vaughn har uppenbarligen lagt ned mycket arbete ett manuset som ger publiken en spännande och känslomässigt engagerande historia.

Förhandssnacket har kretsat mycket kring den stora skådespelarensemblen. Och trots att filmen inte riktigt har tid att ge Ellen Page eller Halle Barry särskilt mycket att göra så känns deras roller ändå inte bortslösade. De är bikaraktärer här, som råkar spelas av kända skådespelare. Istället väljer Singer att fokusera på en kärntrupp bestående av James McAvoy, Michael Fassbender, Hugh Jackman, Nicholas Hoult, Jennifer Lawrence – och till viss mån Patrick Stewart. Och naturligtvis gör samtliga av dessa ett utmärkt jobb. Jackman är i sedvanlig ordning filmens huvudperson, men för omväxlings skull får han vara något mer än en action-man. Det är han som måste resonera med McAvoys desillusionerade Charles Xavier. Rollerna är ombytta, vilket är väldigt intressant. Det är som om Obi-Wan Kenobi skulle få livsvisdom från Han Solo. Trots att Jackman är filmens huvudkaraktär så är McAvoy dess centralgestalt. Det är honom vi som publik känner mest för och det är på honom allt hänger. McAvoy är fantastisk i rollen och har här mycket mer att bita i här än i First Class. Även Jennifer Lawrence har här en mer intressant roll än i förra filmen, trots att hon egentligen inte är mycket mer än en McGuffin.

days2

Days of Future Past är en oerhört snygg film. Framtidsmiljöerna är kanske inte de mest originella, men de är ändå stämningsfulla ochväcker en nyfikenhet. Jag hade gärna sett mer av dessa. Singer lyckas också fånga 1970-talet mycket bra, både vad gäller mode, bilar, musik och det politiska läget.

Själva tidsresekonceptet är inte heller särskilt nyskapande. Ur en dystopisk framtid sänds en ensam krigare för att ändra något i det förflutna, som kommer vara avgörande för framtiden. Vi har sett det ett stort antal gånger tidigare, i bl.a. Termiantor och 12 Monkeys. Men trots den komplicerade handlingen så tar tidsresorna inte fokus från det man verkligen bryr sig om – relationerna mellan Professor X, Magneto och Mystique. Detta är inte en film om tidsresor, utan det är en film om hopp. Tidsresorna är bara ett verktyg för att berätta en mer intressant historia om Charles Xavier, Raven och Erik Lehnsherr. Det fungerar väldigt effektivt.

days3

En annan mycket bra aspekt av av filmen är actionscenerna. Trots att X-men-filmerna är actionfilmer så finns det en brist på riktigt spektakulära och imponerade actionsekvenser. Det försöker man råda bot på här. Inledningsscenen är häftig, men en blivande klassiker sker någongång i filmens mitt. Det är fritagningen av Magneto från hans cell under Pentagon. Här utspelar sig en väldigt häftig sekvens med den supersnabba mutanten Quicksilver (Evan Peters).

Naturligtvis finns det en del logiska hål, inte minst om man ska se filmen tillsammans med de övriga i serien. Samtidigt lyckas den med sina tidsresor också åtgärda några av de luckor som tidigare filmer gett upphov till. Filmens slutscen är fantatsisk, dels för att den på ett genialt sätt handskas med några av de klavertramp serien gjort tidigare. Men också för att den ett fint bokslut till något som berör Wolverine. Mer än så skriver jag inte. Men jag blev faktiskt lite rörd av slutscenerna.

Ett problem jag hade var att den dystopiska framtiden verkar ha kommit ur intet. Den dåliga framtiden finns ex nihilo i filmen, utan att man sett några tendenser till den i tidigare alster. Hur blev det såhär hemskt? Det vet vi inte. Det verkar ha gått mycket snabbt från det positiva slutscenerna i The Last Stand till detta helvete på jorden. Det skulle krävts en film emellan för att överbrygga gapet (The Wolverine berörde inte direkt denna utveckling, utan var ju en ganska isolerad historia). Men man får väl acceptera filmens premisser ändå, antar jag. Gör man det kan man luta sig tillbaka och njuta av spektaklet.

days4

I övrigt hade jag gärna sett mer från denna framtid. Inte minst tycker jag att Magneto i Ian McKellens gestalt fick för få scener. Detsamma gäller förresten för Peter Dinklages skurk Bolivar Trask i 70-talet. Dinklage är såpass karismatisk att man alltid vill se mer av honom.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta är ett visuellt spektakel som kombinerar snygg sci-fi action med en riktig story. Mina förväntningar överträffades och detta är en av de bättre (om inte den bästa) av filmerna i serien. Helt klart den mest episka. Nu ser jag fram emot X-Men: Apocalypse.

Betyg 4 av 5

Läs gärna mina recensioner av samtliga X-men-filmer:

X-men (4 av 5)
X-men 2 (4 av 5)
X-men: The Last Stand (3 av 5)
X-men Origins: Wolverine (2 av 5)
X-men: First Class (4 av 5)
The Wolverine (3 av 5)

Read Full Post »

Som framgått tidigare på denna blogg gillar jag vissa superhjältefilmer, men jag har aldrig varit ett riktigt fan av genren. Jag kan tycka att sådana filmer är underhållande, men i längden blir flygande fighter och kollapsande skyskrapor lite väl mycket. Undantaget har alltid varit Batman (såväl Christopher Nolans, som Tim Burtons och i viss mån även Joel Schumachers filmer). Och på senare år har även X-Men-filmernas charm blivit tydlig för mig. Jag har aldrig läst en X-men-tidning, men samtliga filmer har varit god underhållning. Trots vissa snedsteg (X-Men Origins: Wolverine) anser jag att standarden varit relativt hög. Tack vare en intressant symbolik och paralleller till verkliga livet blir filmerna någon form av samhällskritik. Vilket kanske inte är det man förväntar sig av såpass lätt underhållning. Mutanternas situation och deras förhållande till samhället har likheter med såväl medborgarrättsrörelsen i USA, som HBTQ-personers kamp för sina rättigheter och förföljelsen av judarna i Tredje Riket. Den första och andra filmen i serien, samt prequeln X-Men: First Class, är mina tre favoriter.

Det ser därför ljust ut för kommande filmen X-Men: Days of Future Past, där regissören Bryan Singer från de två första filmerna förenar skådespelarensemblen från sina filmer med den från First Class. Filmen är baserad på den klassiska storyn med samma namn som publicerades i serietidningsform på 1980-talet (som jag inte läst). Folks förväntningar verkar allmänt höga. Mina likaså. Förhandsmaterialet verkar lovande. Singer är tillbaka i regissörsstolen. Det finns naturligtvis orosmoment. Storyn verkar stå i fokus här, vilket kan vara både en för- och nackdel. I samtliga tidigare filmer i serien har storyn alltid fått stå i bakgrunden till förmån för karaktärerna. Olika skurkar har haft olika ondskefulla planer som X-men-teamet måste stoppa. Men dessa ondskefulla planer har sällan varit minnesvärda. Istället är det karaktärernas utveckling, relationer och resor som varit fascinerande. Wolverines sökande efter svar om sitt förflutna. Hans dödsdömda relation till Jean Gray. Professor Xaviers och Magnetos komplicerade vänskap/fiendskap. Mystiques relation till Xavier. Och så vidare… Jag hoppas att det i den kommande filmen kommer ges utrymme för dessa karaktärer och att inte tidsresor, action, Sentinels, dystopier, alternativa tidslinjer och CGI-landskap tar över. Manusförfattarna är Simon Kinberg (X-Men: The Last Stand), Jane Goldman (Kick-Ass, The Woman in Black) och Matthew Vaughn (Kick-Ass). Deras meritlistor är tyvärr inte allt för imponerande. Vaughn regisserade X-Men: First Class, som han också skrevs tillsammans med Goldman. Men anledningen till att resultatet i det fallet blev såpass bra var fokuset på karaktärerna – inte storyn i sig. Därför är det lite oroande att så mycket av förhandsmaterialet för nya filmen fokuserar på storyn.

Ensemblen är imponerande. Den består bl.a. av Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Anna Paquin, Ellen Page, Nicholas Hoult, Peter Dinklage, Ian McKellen och Patrick Stewart. Ett problem som förföljt X-men-filmerna är det stora antalet karaktärer med superkrafter. Det är på grund av detta som huvudintrigen ofta fått stå i bakgrunden, för att ge karaktärerna utrymme. Men ändå har filmerna känns överbefolkade. Det bästa med senaste filmen The Wolverine var att det bara fanns ett par-tre stycken mutanter i den. Om man vill ha tid att göra lite mer djupgående personporträtt i en film som antagligen blir drygt två timmar, så kan man inte ha för många karaktärer.

Trots dessa orosmoment så tror jag att filmen kommer blir mycket bra. Jag har höga förhoppningar och detta är en av de filmer jag ser mest fram emot under 2014. Kolla bara in den senaste och slutgiltiga trailern:

 

Arbetet med nästa film i serien, X-Men: Apocalypse, har redan påbörjats. Det mesta pekar på att Bryan Singer kommer regissera även den. Ryktena säger att filmen kommer utspela sig under 1980-talet och fokusera First Class-ensemblen. Därefter väntar ännu ett soloäventyr för Wolverine återigen regisserad av James Mangold. Blir detta Hugh Jackmans åttonde och därmed sista film som karaktären? Det ryktas också om en solofilm för Jennifer Lawrences karaktär Mystique. Det ser jag fram emot.

___

PS. Utkastet till denna text skrevs innan det blev känt att Bryan Singer anklagats för att ha utnyttjat en femtonårig pojke sexuellt i slutet av 1990-talet. Om det är sant är det naturligtvis vidrigt. Men jag har alltid kunnat skilja konstnären från dennes konst. Jag kan beundra en film, trots att dess regissör begått vidriga gärningar. Om det visar sig att Singer är av samma skrot och korn som Roman Polanski eller Woody Allen, så bör han ställas till svars för detta. Oavsett vad som är sant eller ej, så påverkas inte mina förväntningar inför den kommande filmen.

 

Read Full Post »

silver1

Jag var kluven inför denna film. Främst på grund av de två huvudrollsinnehavarna. Jag har (som de flesta andra på senare tid) blivit alltmer betagen av och fascinerad över den unga aktrisen Jennifer Lawrence. Däremot har jag alltid haft väldigt svårt för träbocken Bradley Cooper. Efter att ha sett honom i The Hangover och den plågsamt mediokra Limitless har min uppfattning om hans talang inte stigit. Någonting i Coopers uppsyn ter sig väldigt okarismatiskt. Det faktum att jag ogillar honom förstärks naturligtvis av hans uppenbara brist på talang.

Men efter att ha sett Silver Linings Playbook måste jag svälja min stolthet och erkänna: han var faktiskt bra. Mycket bra. Inte Oscar-nivå (att nominera honom var lite överdrivet), men ändock. Jag blir så illa tvungen att ändra åsikt.

Filmen verkar på ytan vara en helt vanlig romantisk komedi, som i ett desperat försök att sticka ut ur mängden har slängt in en dos bipolär sjukdom som gimmick. Den svenska titeln Du gör mig galen! verkar tyda på detta, liksom den generiska romcom-postern:

Men man ska inte döma hunden efter håren. Den svenska titeln är dålig och ger filmen ett löjets skimmer. Den antyder att filmen driver med bipolära. Faktum är att den gör det motsatta. Rollporträtten är väldigt mångfacetterade, och karaktärerna är bland de mest mänskliga jag sett på film på länge.

Balansen mellan ångest och humor är välavvägd, och känns därför realistisk. Människor med dessa diagnoser resonerar annorlunda, vilket kan ge upphov till situationer som ter sig smått bisarra. Men humorn i filmen är aldrig på bekostnad av de med mentala problem. Snarare kommer mycket av humorn och det känslomässiga band som bildas mellan karaktärerna och publiken, utifrån en igenkänningsfaktor. Människor som inte är manodepressiva  känner trots detta igen sig i Pat Solitanos (Bradley Cooper) sätt att resonera, trots att man kanske inte vill erkänna det.

silver4

Det väcktes en oro och kritik över hur mental sjukdom skildrades i filmen i samband med dess lansering. Men av allt att döma verkar det som om filmens skildring togs emot positivt av dem med erfarenhet av mental sjukdom och manodepressivitet. Filmen skildrar de humörsvängningar, den mani och verklighetsflykt som kan drabba människor med bipolärt syndrom. Porträtteringen är inte alls exploaterande eller cynisk. Trots att handlingen kanske är lite forcerad (men vilken films story är inte det?), så är detta ett ärligt försök att skildra människor med denna problematik. Visst, två udda själar möts och övervinner sina demoner med hjälp av dans. Det låter och är banalt, men görs på ett såpass övertygande och engagerande sätt att man inte fäster sig vid det. Karaktärerna är såpass engagerande att man tror på dem. De är äkta och eftersom man tror på dem, tror man på det de går igenom.

Detta är mycket tack vare de kompetenta skådespelarna. Jennifer Lawrence är kanske egenligen för ung for rollen, och åldersskillnaden mellan henne och Cooper känns till en början distraherande. Men Lawrence är, liksom Scarlett Johanson i Lost in Translation, en mycket mogen och vuxen person. Hon verkar här ha en gammal själ, trots sin ringa ålder. Hon är återigen helt fantastisk. Hon är både rolig och outhärdligt tragisk. Oscar-statyetten var välförtjänt.

silver2

Detsamma kan sägas om Cooper, trots att han inte har samma tyngd i sitt porträtt. Men det faktum att han ser lite dum ut är faktiskt till hans fördel. Kemin mellan Cooper och Lawrence känns väldigt äkta. Tidvis framstår Coopers karaktär som en manisk Duracell-kanin, men i scenerna med Lawrence blir han något mer. Det är nästan som om hon tar fram ett djup och ett mörker hos honom, som han har svårt att gestalta på egen hand. Ofta talar man om hur begåvade skådisar ”stjäl” scener från sina motspelare. Men Lawrences talang är så unik att hon faktiskt ger scenerna till sin motspelare. Det är fantastiskt att bevittna.

Utöver de två huvudrollsinnehavarna vill jag nämna Robert De Niro, som gör en av sina bästa roller på länge. Jag kan inte minnas när jag såg honom gråta senast. Han spelar Coopers pappa, som själv lider av maniska drag. Han gör detta mycket bra. Över lag är alla skådespelare mycket välcastade och gör ett bra jobb. Jag accepterar t.o.m. Chris Tucker i en biroll som Coopers vän från den psykiatriska kliniken. Äntligen en film där han inte är fullständigt irriterande, utan faktiskt (hör och häpna!) är en karaktär man gillar!

Silver Linings Playbook

David O. Russell (Three Kings, The Fighter) gör filmen till mer än en romantisk komedi. Det är snarare ett tragikomiskt drama med romantiska element. En mindre självsäker regissör hade förmodligen fyllt filmen med typiska rom-com-banaliteter och reducerat Coopers mentala instabilitet till charmig, Hugh Grantsk osäkerhet. Men som filmen nu står är den befriad från detta.

Regin är säker. Manuset är intelligent. Detta är en film om ett antal trasiga människor som försöker handskas med sina liv. Men det är också en varm film. Karaktärerna känns, tack vare sina brister, äkta, vilket gör att man som publik bryr sig än mer om dem. När eftertexterna rullar kommer jag att tänka på Leonard Cohens odödliga textrad: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Orden passar bra på Silver Linings Playbook. De vi bevittnar är trasiga, men just på grund av det så mycket vackrare.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

hunger1

The Hunger Games (2012) – den första filmen i denna young adult-serie baserad på romantrilogin av Suzanne Collins – imponerade inte nämnvärt på mig. Bortsett från en mycket bra skådespelarensemble och ett spännande koncept, så kändes utförande tämligen habilt. Jag hade svårt att avgöra om det jag såg var en satir eller ett seriöst försök till ett dystopiskt äventyr för ungdomar. Filmen bjöd inte på några nya idéer, utan lånade komponenter från flertalet (bättre) förlagor såsom Battle Royal. Tempot var ojämnt och framför allt störde jag mig på den övertydliga symboliken. Jag är medveten om att jag kanske inte tillhör filmens specifika målgrupp, men det är irrelevant. Övertydlighet, vare sig det gäller symbolik eller berättarteknik, är en tydlig indikator på att filmskaparna underskattar publikens intelligens. Mest uppenbart blev denna övertydlighet i Stanley Tuccis och Elizabeth Banks karaktärer. Tanken är naturligtvis att dessa ska vara irriterande, men jag blir irriterad på dem på grund av övertydligheten i sättet de gestaltas på. De kunde lika gärna gått runt med en lysande skylt med orden ”JAG ÄR EN IRRITERANDE KARAKTÄR” på. Ingen subtilitet överhuvudtaget. Filmen var spännande och underhållande, men över lag blev jag inte särskilt imponerad av resultatet.

hunger2

Därmed hade jag låga förväntningar inför uppföljaren. Jag blev dock glatt överraskad. Det första som slår mig är den mörkare tonen. Det är som bekant populärt med mörker på film just nu. Under de senaste tio åren har det inför varje ny franchise-film alltid sagts att ”detta är den mörkaste hittills” vare sig det gäller Harry Potter, James Bond eller Stålmannen. Ibland fungerar det (The Dark Knight), och ibland inte (Man of Steel). I detta fall fungerar det utmärkt. Eftersom ämnet i sig är såpass mörkt – ungdomar som slåss till döds i en form av framtida gladiatorspel – så är det bara passande att det hanteras på ett ansvarsfullt och allvarligt sätt. Mindre fokus läggs på den ytliga delen av storyn – glittret/glamouren i överklassen – utan mer tid ges istället åt karaktärerna och deras sätt att hantera det förtryck de lider under. Karaktärsporträtten blir därmed djupare än tidigare. Bl.a. verkar Katniss lida av någon form av posttraumatisk stress efter det hon genomled i förra filmen. Hon vaknar upp på nätterna av ångesten. Hon får hallucinationer av dem hon tvingades döda. Det hela känns väldigt trovärdigt och gör henne till en levande människa. Men manus och regi vore ingenting utan Jennifer Lawrence. Man kan inte annat än att älska henne. Hon går från klarhet till klarhet, och gör Katniss till en av de bästa kvinnliga karaktärerna på film det senaste decenniet. Hon är stark men sårbar, utan att bli en karikatyr i stil med Noomi Rapaces Lisbeth Salander. Hon är så fruktansvärt trovärdig att man glömmer filmens egentligen ganska löjliga premisser och köper hela konceptet. Lawrence är just den där sortens skådis som jag älskar. Den vars persona eller image försvinner, och som verkligen blir sin karaktär. Hon ger 100 % och spelar på Oscar-nivå trots att hon medverkar i en film vars blotta existens och natur genomsyras av kommers och kapitalism. Hon förtjänar alla lovord hon kan få, och fortsätter hon på detta sätt de kommande åren, så kommer hon onekligen att småningom räknas bland storheter som Cate Blanchett, Scarlett Johanson eller Kate Winslet[FOOTNOTE]

???????????????????

Tempot i denna filmen är också bättre än i den förra. Relationerna mellan karaktärerna får tid att utvecklas och gör det på ett trovärdigt sätt. Fokus ligger inte på själva hungerspelen, vilket var det man väntade på under hela förra filmen. Det intressantaste sker vid sidan av spelen. Vi får se mer av världen omkring och mer tid läggs ned på att etablera problematiken kring den dystopiska världen och hur samhället ser ut. Publiken får en större inblick i hur svårt det vanliga folket har det i de fattiga distrikten, och Katniss roll som en symbol för en begynnande motståndsrörelse blir därmed mer väletablerad. Inte minst för att man i denna film bättre förstår vilken betydelse själva hungerspelen har för maktapparaten.

Regissören Francis Lawrence styr hela projektet med stadig hand. Utöver ett bra tempo, ett välstrukturerat manus och, naturligtvis, väldigt spännande action – extremt spännande t.o.m. – så finns här en antal riktigt bra skådespelare. Ny i sammanhanget är Philip Seymour Hoffman, som alltid är utmärkt, men som här verkligen lyfter hela filmen. Han tillför ännu mer klass till spektaklet. Tyvärr får man inte se så mycket av honom, men jag hoppas att han får mer utrymme i kommande filmer. Josh Hutcherson, som i första filmen var ganska blek i rollen som Peeta, får här mer att göra. Hans karaktär utvecklas, och som publik börjar man gilla honom mer och mer. Donald Sutherland ges också mer tid framför kameran som den underbart endimensionelle och härligt sadistiske President Snow. Han är en superskurk enligt Disney-mall 1A, men det gör ingenting, utan är precis vad denna sorts film behöver. Övriga skådespelare som höjer filmen är Jeffrey Wright, Amanda Plummer och Jena Malone. Kanske är de kompetenta, vuxna skådespelarna en av anledningarna till att denna film känns mer mogen än den förra. Den kompetens som varit med i skapandet av Catching Fire går inte att överdriva.

hunger3

Av någon anledning stör jag mig t.o.m mindre på Tuccis och Banks karaktärer; kanske för att de har mindre screen time, men kanske också för att de faktiskt känns mer äkta denna gång.

Filmens brister ligger främst på tre plan. Lenny Kravitz (dålig). Liam Hemsworth (överflödig, onödig, irrelevant). Woody Harrelson (är bara sig själv… igen).

Men bortsett från detta är denna film en stor förbättring i jämförelse med seriens första kapitel. Den är välgjord och spännande, och bygger upp stora förväntningar inför film nr 3 (och 4).

BACK TO POST
Den enda anledningen till att Jennifer Lawrence inte kvalade in på min De Tio Bästa Skådespelerskorna-lista (HÄR och HÄR) är för att hon fortfarande är i början av sin karriär. Men man kan inte förneka att hennes CV är grymt imponerande med övertygande roller i Winter’s Bone, X-Men: First Class, Hunger Games och Silver Linings Playbook. Jag ser mycket fram emot hennes kommande American Hustle, samt X-Men: Days of Future Past.

Read Full Post »

x-banner

fc1

X-men Origins: Wolverine var den första i en tänk serie filmer under rubriken X-Men Origins. Trots filmens kvalitativa (men inte publikmässiga) misslyckande, ville Fox ändå fortsätta på konceptet och tanken var att nästa Origins-film skulle fokusera på Magneto (spelad av Ian McKellen i ”originaltrilogin”). Av olika anledningar blev denna film aldrig gjord, och konceptet lades ned.

Prequel-tanken övergavs dock inte. Att bara fokusera på en enskild karaktär verkade dock – att döma av Wolverine-filmen – inte vara rätt väg att gå. En ny ingång behövdes. Man valde därför att låta filmen kretsa kring både Erik Lehnsherr/Magneto och Charles Xavier/Professor X och hur dessa två tillsammans skapar det första X-men-teamet – den s.k. ”första klassen” i Xaviers skola.
fc2

Efter de ojämna föregående filmerna är detta en återkomst till rätt form. X-Men: First Class konkurerar med X-Men 2 om att vara den bästa filmen i serien hittills. Regissören Matthew Vaughn tar här det bästa från Bryan Singers filmer och blandar det med ett slags James Bond-pastisch. Teman som känns igen är de om utanförskap och spänningen mellan evolution och revolution – eller diplomati och väpnat motstånd. Det är djupa existentiella frågor som ställs. Men det gör i snygg 60-talsskrud (som osar såväl tidig James Bond som Mad Men) i en värld full av spioner, där Kalla Kriget är på sin topp.

Den unge Erik Lehnsherrs/Magnetos (Michael Fassbender) jakt efter hämnd på krigsförbrytaren Shaw som mördade hans mor är det som driver handlingen framåt. Denne Shaw spelas av Kevin Bacon och är filmens skurk. Shaws plan är som tagen ur en Bond-film – starta ett kärnvapenkrig mellan Öst och Väst á la You Only Live Twice, The Spy Who Loved Me mfl. Ändå känns planerna relativt nedtonade i jämförelse med de två första filmernas dito. Bacon är briljant i rollen, och känns som ett riktigt oberäkneligt hot.

fc3

Hela ensemblen är väldigt bra. James McAvoy övertygar som en ung Charles Xavier. Michael Fassbender har sagt att hans roll i princip var ett slags audition för James Bond. Och det ligger något i det. Fassbender har Timothy Daltions intensitet och hans jakt efter hämnd driver hela storyn. Man sympatiserar med honom, och ser verkligen smärtan och hatet i hans blick. Samtidigt har han också en djävulsk charm och humor, som jag tyckte påminde om Ian McKellens tolkning av karaktären – som ibland lutade åt lite camp. Icke att förglömma är den underbara Jennifer Lawrence som Mystique. Hon är på sätt och vis denna films svar på Rouge – den osäkra tonåringen som vill gömma sin mutation och helst bara vara en vanlig tjej. Men snart inser hon att hon bör vara stolt över vem hon är. Den triangeldrama-liknande relationen mellan henne, Xavier och Lehnsherr är snyggt uppbyggd och gör hennes handlingar och val trovärdiga. Över lag vilar filmen på dessa starka karaktärer och den utveckling de går igenom. Detta har alltid varit det som varit X-men-filmernas starkaste sida – karaktärerna. De storslagna actionscenerna eller skurkarnas planer på världsherravälde har alltid kommit i skymundan, eftersom karaktärerna varit så dominerande. De är intressanta, trovärdiga och lätta att identifiera sig med. Dessutom är de ganska bad ass.

fc4

Detta var helt klart rätt väg att gå. X-men: First Class är en av få prequels som faktiskt lyckas. Kanske beror detta på att den förhåller sig ganska fritt till den tidigare kanon. Detta gör att filmen kan ta sig större friheter. Till viss del påminner den mer om en regelrätt reboot. Inga av skådespelarna från de tidigare filmerna är med (förutom en briljant liten cameo från Hugh Jackmans Wolverine). Och dessutom ignorerar eller motsäger filmen många av de fakta som presenterades i de tidigare filmerna.  Här kommer vi till filmens största styrka och svaghet. Det förekommer ett stort antal kronologiska felaktigheter som det inte går att logiskt få bukt på.  Jag nämner av utrymmesskäl bara några:

  • I första X-men säger Xavier att han och Erik Lehnsherr möttes för första gången då de var 17 år gamla. I First Class är de båda i ca 30.
  • Karaktären Moira McTaggart var i The Last Stand en brittisk läkare i 30-års åldern 2006. I First Class är hon en CIA-agent i 30-årsåldern 1962. Hon ska med andra ord ha bytt jobb och nationalitet – och inte åldrats alls på 40 år. Det bör tilläggas att hon inte är en mutant.
  • I slutet av filmen, som utspelar sig 1962, blir Xavier invalidiserad och rullstolsbunden. Men i en återblick i The Last Stand och i Wolverine-filmen ser vi att Xavier kan gå ca år 1985. För att sedan vara rullstolsbunden (igen?!) då första filmens handling startar.

Det lättaste sättet att få bukt med dessa kronologiska motsägelser är att betrakta First Class som en reboot, en nystart på filmserien som ignorerar tidigare filmer. Men, tack vare den kommande filmen X-Men: Days of Future Past, blir detta inte möjligt. Vissa av de kronologiska motsägelser First Class gav upphov till har regissören Bryan Singer sagt sig velat rätta till i den kommande filmen. Handlingen i den kommande filmen inbegriper tidsresor och alternativa tidslinjer och här kommer två ”generationer” mutanter mötas, vilket också gör det tydligt att First Class är en de facto prequel och inte en reboot.

fc5

Det är en soppa, som dock inte är ett särskilt stort bekymmer för mig. Att strunta i vissa grejer ger filmmakarna en större artistisk frihet till kreativt skapande och filmen hade med största sannolikhet blivit sämre om den slaviskt följt alla premisser som tidigare filmer i serien satt upp. Paradoxalt nog är dessa motsägelser både till filmens för- och nackdel. Men framför allt till dess fördel. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Filmen blev bättre av att man var lite friare i förhållandet till tidigare filmer.

Denna film ger upphov till de kanske största kronologiska motsägelserna, men det gör inget eftersom filmen är såpass bra. Den har en välskriven story med en mångfacetterad tematik, snygga specialeffekter och actionsekvenser, samt riktigt fängslande karaktärer. Bäst hittills? Ja, kanske. Och Hugh Jackman är knappt ens med…

Betyg 4 av 5

Read Full Post »