Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joe Bernthal’

dd2

Ska jag vara helt ärlig börjar jag bli mer än lovligt trött på superhjältar. De är överallt och det känns som om all potential som finns i genren har vattnats ur sedan länge. När till och med en såpass originell film som Deadpool kändes en aning trött så vet man att det gått för långt.

Något som i synnerhet stör mig något oerhört är att superhjältefilmerna totalt äter upp alla filmrecensionskanaler på YouTube. Jag följer ett antal YouTube-kanaler som kommenterar och recenserar film, men har tröttnat på flertalet av dem då de främst ägnar sig åt att dissekera superhjälte-trailers. Det finns bra YouTube-kanaler, men majoriteten av dem handlar inte om film utan om superhjältar. Detta stör mig. Det är ett tydligt tecken på att genrens popularitet kväver all annan slags film.

Med det sagt är jag också ett fan av flera filmfranshises och innehållet på min blogg reflekterar detta. James Bond och The X Files är precis som superhjältefilmer lättsmält mainstreamunderhållning. Och jag har recenserat samtliga X-men-filmer på bloggen (en Deadpool-recension lär också dyka upp någon gång). Så jag ska kanske inte kasta sten  glashus.

Marvel dominerar i nuläget genren med sina 12 filmer och fyra TV-serier. Räknar man de produktioner som i nuläget är planerade så kommer man upp i totalt 23 filmer, 9 TV-serier och fem kortfilmer. De flesta filmer är onekligen underhållande, men liknar varandra i väldigt stor utsträckning och har på senare år känts hemskt idéfattiga. Jämfört med Christopher Nolans Batman-filmer eller Bryan Singers X-men så lämnar de mycket att önska.

Varför trodde jag då att Marvels Netflix-serie Daredevil då skulle vara annorlunda? Kanske främst på grund av den mörka estetik som man sett i trailers och förhandsmaterial. Serien har också fått ganska bra kritik. Därför blev jag ganska besviken över det faktum att serien egentligen inte bjuder på något nytt. Den är en blek imitation av Dark Knight-trilogin som försöker, men misslyckas, med att vara riktad mot en mer vuxen publik.

Till att börja med så är den ganska dåligt skriven. Det finns någon inneboende motsägelsefullt i att försöka göra superhjältar allvarliga och realistiska. Det går liksom emot superhjältegenrens natur. Ibland lyckas det, men det är sällan. Även Nolans Batman-filmer hade detta problem, men då var hantverket såpass briljant att man förbisåg detta. Skådespelarna och personporträtten – och inte minst regin – var av världsklass. Det är tyvärr inte fallet med Daredevil. Karaktärerna är inte mer än pappfigurer och skådespelarna hjälps inte av dialog som kunde varit hämtad ur en såpopera.

dd3

Charlie Cox saknar all form av karisma i huvudrollen. Jag trodde att Daredevil skulle vara en mer aggressiv typ av hjälte, med ett större personligt mörker och med inre demoner. Seriens estetik och tematik påminner mycket om Batman och jag hade kanske därför förväntat mig något av en Bruce Wayne-karaktär. Men Coxs Matt Murdock framstår bara som en bror duktig”-typ. En boy scout av den värsta sorten. Man har försökt klämma in lite moraliska dilemman, men eftersom Murdock alltid lyckas hitta rätt svar på dessa svåra frågor alltid handlar på ett moraliskt sätt så framstår han som ännu mer präktig. Och fullkomligt ointressant. De frågor som serien tycks ställa är inte ärliga, utan snarare retoriska.

Resten av karaktärerna är till en majoritet levande klichéer. Murdocks vänner Karen och Foggy är inga man bryr sig om. Vondie Curtis-Hall gör dock vad han kan med reporterarketypen Ben Urich och räddar till viss del seriens första säsong.

Det finns ett fåtal andra ljuspunkter i mörkret. Vincent D’Onofrio är briljant som skurken Wilson Fisk/Kingpin. Denne var alltid min favoritskurk i den animerade Spider Man-serien som gick på TV4 när jag var liten. Netflixs serie tar denna larger than life-karaktär och ger honom ett oanat djup. Visst, hans bakgrund är högst klichéartad och D’Onofrio spelar över å det grövsta, men det är underhållande och han är den egentliga anledningen till att ge seriens första säsong en chans.

dd5

Jag gillar också Bob Gunton som Fisks bokhållare Leland Owlsley. Han är den enda personen här som känns ens en smula realistisk. Hans karaktär vilar på ett slags uppgiven cynicism och han verkar medveten om att han befinner sig i en ganska löjlig serie. Det gör honom till en frisk fläkt. Även Rosario Dawson är mycket bra i en allt för liten roll.

I den andra säsongen blir seriens brister än mer uppenbara. Deborah Ann Wolls karaktär Karen blir allt mer irriterande. Att påstå att hon är något annat än en dåligt skriven karaktär vore absurt. Inte heller är hon särskilt väl gestaltad. Hon är ett typiskt exempel på då manusförfattare försöker skriva en ”stark kvinnlig karaktär”, men glömmer att ge henne en personlighet. Det resulterar i att allt hon gör känns påklistrat och oäkta och jag är osäker på om problemet främst ligger hos manuset eller hos skådisen.

Matt Murdock fortsätter vara äckligt helylle och ointressant. En romans uppstår mellan honom och Karen och man förstår inte alls vad de ser i varandra. De framstår som ett sådant där perfekt men hemskt tråkigt par där båda personerna saknar all form av karaktär och de blev tillsammans med varandra i brist på annat.

Joe Bernthal är dock bra som The Punisher. Jag hade gärna sett att Daredevil hade lite mer av Frank Castles mörker. Dynamiken mellan Castle och Daredevil är intressant. De är båda ensamvargar som kämpar mot stadens kriminalitet, men deras metoder och motiv är diametralt motsatta. Jag gillade inte Bernthal i The Walking Dead, men här har han en mycket intressantare roll att spela.

dd4

Tyvärr saknar man till en början Wilson Fisk. Utan honom tappade serien sitt största dragplåster. Desto gladare blir man därmed att återse honom i det nionde avsnittet. Detta är seriens starkaste avsnitt eftersom det fokuserar på Kingpin och The Punisher – de två intressantaste karaktärerna. Daredevil är med ytterst lite i detta avsnitt.

I övrigt behåller serien den dåliga dialogen och svagt tecknade karaktärerna, samt alla superhjälteklichéer, från säsong 1. Istället för att gestalta känslor så pratar karaktärerna om dem. Och dialogen är tung med melodrama och övertydlig. Inget får vara outsagt, utan manusförfattarna måste försäkra sig om att publiken hänger med till 100 %. Det resulterar i dialog som inte alls låter så som folk egentligen pratar. Serien består i princip endast av långa tråkiga dialogscener och långa tråkiga actionscener. Hemskt repetitivt.

Och sen kan man naturligtvis ifrågasätta varför man har en superhjälte som är blind om hans blindhet inte har någon som helst påverkan på hans karaktär eller seriens story? Daredevils gimmick känns som just en gimmick – ett sätt att få honom att stå ut bland alla andra superhjältar. Eftersom hans övriga sinnen är överkänsliga och förstärkta p.g.a. av kemikalier så är hans blindhet inte en grej. Det enda den hindrar honom från är att läsa vad som står på datorskärmar. Tanken på förstärkta sinnen (såsom hörsel) p.g.a. av blindhet är intressant, men det vore bra om Murdock ibland uppvisade någon form av begränsning. Att hans handikapp någon gång får vara just ett handikapp. I nuläget blir han bara ännu mer ointressant. Varken hans moraliska dubier eller blindhet känns äkta.

dd1

Ett annat problem jag har med serien är att dess ”mörker” eller ”råhet” inte heller känns äkta. Man har verkligen ansträngt sig för att ha en mer allvarlig ton jämfört med Marvels långfilmer om Avengers-hjältarna. Det känns som om man snarare tagit inspiration från The Dark Knight-trilogin och då kanske främst Batman Begins. Serien utspelar sig till stor del under nattetid och vi får se mycket slum, hamnkvarter, smutsiga bakgator. Färgskalan är ofta gulaktig, nästan sepiatonad. Våldet är ofta brutalt och extremt blodigt, inte minst i de fall The Punisher står bakom det. Men alla dessa tekniker för att ge serien en mörk ton är bara kosmetiska. Till skillnad från Dark Knight-filmerna så ställs inga egentliga frågor om rätt och fel eller gott och ont. Vår hjälte rör sig i en skitigare miljö och har en annan uniform – men egentligen är han leka helylle och har en lika enerverande tydligt moralisk kod som Captain America själv. Murdock är ingen Bruce Wayne. Till och från försöker serien lyfta tunga frågor, men det är bara artificiellt eftersom seriens huvudkaraktär redan vet svaret på dem. De blir som sagt inte ärliga – utan snarare retoriska frågor som görs för att besvara den tes som serien har från början. Publiken lämnas därmed passiv eftersom den inte uppmanas att fundera själv. Serien blir uddlös och utmanar inte alls. Den är egentligen av samma mellanmjölksunerhållning som  Avengers-filmerna. Dess mörker är egentligen inget mörker. Den har bara en annan make-up än Iron Man och Captain America.

Säsong 1 – Betyg 2 av 5

Säsong 2 – Betyg 2 av 5

PS. Efter att ha plågat mig igenom dessa två säsonger så gav jag ändå Marvels andra Netflix-serie Jessica Jones en chans. Och wow! Snacka om en originell och mogen superhjälte-serie som inte talar ned till sin publik. Tonen (ett slags neo noir) och tempot är mycket mer välavvägt. Karaktärerna känns äkta och över lag känns det mycket mer realistiskt. Relationerna, karaktärers motiv och personliga problem och humorn är på en helt annan nivå. Att den också klarar Bechdel-testet med god marginal är naturligtvis också något av en välkommen frisk fläkt. Serien är inget revolutionerande, men en hel klart en solklar 3:a av 5 i betyg.

 

Read Full Post »

Zombie-genren har på senare år upplevt en rejäl boom. Zombiernas popularitet kan förmodligen härledas till deras oerhörda enkelhet. De är monster enligt mallen 1 A. De är så oerhört simpla och straight forward att det är svårt att misslyckas med dem. De är döda människor som återvänder från graven för att äta de levande. Dessa grundläggande premisser kan användas till så mycket kreativt.  Man kan göra rysliga skräckisar som George A. Romeros stilbildande Night of the Living Dead. Eller underhållande splattersatir som hans Dawn of the Dead. Eller så gör man en nervig apokalyptisk thriller som Danny Boyles 28 Days Later. Eller en actionfilm som World War Z. Eller renodlade komedier som Shaun of the Dead eller Zombieland.

Gemensamt för de flesta bra zombie-filmer är att de har blodigt splatter, karismatiska mänskliga karaktärer, hög spänning och humor. World War Z var tämligen humorbefriad, men bjöd på ett spektakel av action och spänning. Och Zombieland var kanske inte så spännande, men kul var den. Båda dessa är lyckade filmer inom genren, om än inga klassiker i stil med Romeros tidiga filmer.

The Walking Dead har inte karismatiska karaktärer. Den har ingen spänning. Och framför allt ingen humor. Dessutom bjuds det inte på några nya idéer alls. Allt har man snott från någon av ovan nämnda filmer. Serien börjar bra och den första säsongens sex avsnitt är tämligen god lättsmält underhållning. Men därefter går det utför, framför allt vad gäller tempot. Hela säsong två tillbringas på samma plats – en farm på landet. Ganska snart står det klart att detta inte är en skräckserie. Det är en vanlig såpopera, fast med zombies i periferin.

Och visst, jag hade kanske intresserat mig för alla klichéartade intriger (otrohet, oönskade graviditeter, avundsjuka) om karaktärerna hade varit i den minsta mån intressanta. Men det är de inte. Det lilla intresse för dem som byggdes upp under den första säsongen försvann under den andra eftersom det snart blir uppenbart att de inte har några konsekventa karaktärsdrag alls. Deras personligheter förändras ständigt för att passa handlingen eller föra den framåt. Om man ens kan tala om någon form av rörelse framåt här! Det enda karaktärerna gör är att prata. I oändlighet om sina ointressanta och fullkomligt irrelevanta och faktiskt onödiga små intriger, bråk och personliga problem. ”Kan jag inleda en romans med dig när jag måste vara fokuserad på att överleva?” ”Kan jag föda det här barnet när jag bedragit min man?” No one cares.

Varje avsnitt består också av ungefär samma upplägg: Gruppen av överlevare har någon form av strategi för att klara av veckans hinder. Någon i gruppen får för sig att av någon outgrundlig anledning göra något dumt som helt motsäger vad den personen i vanliga fall är för en karaktär vilket resulterar i att denna person eller någon annan hamnar i knipa. Dvs. riskerar att bli uppäten av zombies. Allt för ofta agerar karaktärerna som om de är helt omedvetna om att världen tagits över av köttätande zombies! ”Nä, jag ska bara ta en promenad där jag tidigare stött på flera zombies.” ”Nä, vi ska bara ha sex i skogen fast vi vet att det finns en massa zombies där.” ”Nä, jag ska bara åka in till en bar i stan för att dricka trots att stan är full med zombies!” Förvisso är det en typisk skräckfilmsklyscha att människor agerar idiotiskt för att sedan blir dödade, men här tas det till helt nya höjder!

I huvudrollen som Sheriffen Rich Grimes ser vi träbocken Andrew Lincoln som gör sitt bästa med att framstå som en hård, principfast man med ett hjärta av guld. Han misslyckas. Som hans tråkiga fru ser vi Sarah Wayne Callies som får Ann Petrén att verka full av liv och sprudla av energi. Tillsammans har de en dum son. Grimes bästa kompis och kollega spelas av Joe Bernthal som är om möjligt ännu blekare än Lincoln.

Norman Reedus i rollen som badass gör att man orkar med serien. Han får hjälp av den karismatiska Laurie Holden (eller Marita Covarrubias, som jag kallar henne) och den alltid väldigt bra  Jeffrey DeMunn som sällskapets gamle vise man. Steven Yeun står för det enda spåret av humor som finns här.

Säsong 1 består av sex avsnitt som är hyfsat sevärda. Men med det sagt skulle jag hellre rekommendera vilken som helst av de filmer som jag tidigare nämnt i inlägget. Samtliga är bättre. Säsong 2 är bland det tråkigaste jag sett på länge. Tänk er TV-såpan Glamour plus zombies, minus all den potentiella humor som uppstår av en sådan kombination.

I betyg skulle första säsongen få en 3:a. Andra skulle få en 1:a. Tillsammans blir det en svag tvåa. Nä, nu ska jag fortsätta kolla på House of Cards istället!

Betyg 2 av 5

 

Read Full Post »