Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John Gardner’

När jag under det senaste året läst Ian Flemings och andra författares böcker om James Bond så har jag försökt att inte jämföra dem för mycket med filmerna. Det handlar om två olika medium som egentligen är omöjliga att jämföra. ”Boken var bättre än filmen” är för mig en absurd mening. Det är som att jämföra en middag med en konsert. Det ena är en smakupplevelse och det andra en audiell upplevelse. Det handlar om olika sinnen som tillfredsställd på olika sätt. Med det sagt så kan det ibland vara svårt att inte jämföra den litteräre Bond med den filmiska. Tydliga exempel är då jag blivit besvikna på litterära Fleming-karaktärer såsom Vesper Lynd, Pussy Galore och Tracy di Vincenzo, efter att filmversionerna varit så minnesvärda.

I mina recensioner av John Gardners och Raymond Bensons böcker så har jag främst jämfört dem med Ian Flemings böcker. När jag refererat till filmerna har det främst varit i negativ bemärkelse och syftat på filmseriens överdrivenhet och dess avstånd från Flemings originalversion. Men en sådan jämförelse är inte helt rättvis. Vissa filmer ligger närmare Fleming än andra och ibland gör de till och med karaktären Bond större rättvisa än fortsättningsromanerna. Faktum är jag har lättare att acceptera vissa av Pierce Brosnans filmer än många av Gardners/Bensons böcker. Detta kan delvis bero på att man inte tillbringar lika mycket tid med en film som med en bok och att i filmens snabba berättarstil så lägger man inte märke till de brister som i en bok hade varit plågsamt uppenbara. Men jag tror också att det kan bero på att ibland så förstod filmskaparna karaktären Bond bättre än romanförfattarna. Och ibland var det naturligtvis tvärtom. Den Bond vi möter i romaner som Icebreaker, Nobody Lives For Ever eller Zero Minus Ten är mycket mer den riktige Bond än den vi möter i filmer som A View to a Kill, Moonraker eller Day Another Day. Men å andra sidan har den Bond vi mötte i filmer som Licence to Kill, GoldenEye eller The World Is Not Enough mer gemensamt med Fleming än den vi möter i böckerna Role of Honour, COLD eller Never Dream of Dying.

Därför tycker jag att det är intressant att se hur det blir när man kombinerar dessa två världar – filmens Bond med litteraturens Bond. Böcker baserade på filmmanus, s.k. novalizations*, anses generellt sett inte vara stor litteratur. De är egentligen bara del av en films marknadsföring. Böckerna finns i affären några veckor i samband med filmens premiär och sedan glöms de bort. Med det sagt finns det naturligtvis novalizations som är bra. Som fördjupar filmens historia och gör den till något större än det vi såg på bioduken.

Den första Bond-filmen som gjordes om till en roman var The Spy Who Loved Me 1977. Anledningen till detta var förmodligen att detta var den första filmen i serien som inte hade någonting alls att göra med Flemings ursprungliga roman. Att ge ut en utgåva av Fleming-boken i samband med filmens premiär, med Roger Moore och Barbara Bach på omslaget, skulle förmodligen förvirrat den läsare som gillat filmen. Bakom bokversionen stod filmens manusförfattare Christopher Wood. Denne ansträngde sig faktiskt för att boken skulle påminna om Flemings böcker, trots den fantastiska historien. Wood gav även ut en bok baserad på nästa film, Moonraker.

Licence to Kill (Gardner, 1989)

ltkDet dröjde fram till 1989 innan nästa novelization kom. Licence to Kill var den första Bond-filmen utan en Fleming-titel. Filmen var specialsydd för den nye James Bond-skådisen Timothy Dalton, som velat göra Bond mörkare och mer realistisk. Trots att filmen inte är en av mina absoluta favoriter så anser jag att den är underskattad. Den är i princip den film som lagt grunden för Daniel Craigs filmer och har förmodligen ett av de bästa manusen i hela filmserien. Det är ett manus där Bond faktiskt har en klassisk protagonistroll och förändras under filmens gång. Han drivs av personliga motiv, är sårbar men samtidigt kall. Han drivs av blind vrede och måste överkomma sina egna brister för att i slutändan få sinnesfrid. Filmen för Bond tillbaka till Flemings vision, trots att handlingen inte är direkt baserad på någon av hand böcker. Hur funkar då detta manus i bokform? Jag föreställer mig att John Gardner borde kunna författa en riktigt bra bok nu när han fått ett såpass starkt manus att utgå ifrån.

Men jag har väldigt svårt att veta hur jag ska klassificera boken. Ett problem ligger i att jag sett filmen så många gånger. Boken ligger nära filmen. Och istället för att texten ger min fantasi material för att bygga upp bilder i huvudet, så ser jag filmens scener framför mig (detta upptäcker jag snart är fallet för samtliga novelizations). När jag läser boken ser jag i princip filmen spelas upp inför mitt inre öga. Att recensera boken blir därmed samma sak som att recensera filmen. Det går därmed inte att sätta den i relation till Gardners övriga böcker.

Boken passar inte in i Flemings eller Gardners kronologi. I boken Live And Let Die blir Felix Leiter utsatt för ett attentat då han matas till en vithaj. Filmmanuset använder flera tidigare oanvända scener och karaktärer ur Flemings historier, däribland just denna scen. Detta ställer till problem för Gardner. Han gör ett halvhjärtat försök genom att låta hajen bita av Felix Leiters benprotes och att betona det absurda i att samma man blir utsatt för en exakt likadan hajattack två gånger. Gardner ignorerar dock helt Flemings historia The Hildebrand Rarity, då han låter Bond möta en skurk som har exakt samma namn som skurken i den historien; Milton Krest, som dog i Flemings novell, har även här en båt som heter Wavekrest.arvet3
Gardner ansåg själv att böckerna som var baserade på filmmanusen inte borde räknas in som officiella delar av hans egen Bond-serie. I sina egna böcker ignorerade han det som skedde i dessa böcker. Författaren tyckte att det var väldigt svårt att göra om filmmanuset till en roman, inte minst på grund av att manuset hela tiden ändrades om. Han var inte särskilt nöjd med resultatet och svor att aldrig göra någon ytterligare novelization. Han beskrev processen såhär:

This was a one-off idea, and I thought it might be fun. It wasn’t. I did it, but I wouldn’t want to do it again. I should have known…I started working on it and the screenplay changed daily. I would get phone calls saying, ”John, scenes 230-235 are out, and new pages are being couriered to you.” It drove me mad. I also had to pad out the book a bit. There are huge jumps in the screenplay, which you can do on screen; but with a book you need to explain things. So I had to add a lot to explain how Bond got from here to there, that sort of thing.

Hans Licence To Kill är helt okej. Boken lägger som sagt inte till särskilt mycket, varken ur karaktärs- eller handlingssynpunkt. Den Bond vi möter här skiljer sig inte nämnvärt från den Bond vi möter i Gardners övriga böcker. Men på grund av att Gardners prosa ibland kan vara ganska ointressant så känns faktiskt filmens Bond närmare Fleming än denna bokversion.

GoldenEye (Gardner, 1995)

geTrots att Garder sagt att han inte skulle skriva ytterligare en novelization efter Licence To Kill, så gjorde han ändå det sex år senare då nästa film kom. Det verkar dock som att han ställde vissa krav, såsom att han inte skulle behöva anpassa sig efter sena manusändringar. På bokens framsida står det att den är baserad på manuset av Michael France och Jeffrey Caine. Med andra ord var det inte det slutgiltiga manuset, som Bruce Feirstein arbetade på. GoldenEye var Pierce Brosnans första Bond-film och är något av en modern klassiker. Ganska snart står det klart att Gardner ansträngt sig för att detta äventyr inte skall sticka ut allt för mycket jämfört med hans egna och Flemings böcker. Filmerna har ju alltid varit mycket mer överdrivna och mer orealistiska än vad böckerna var, men i Gardners novelization av GoldenEye har författaren tagit bort de mest överdrivna elementen. Såsom Bonds laserpistol och inledningsscenens överdrivan fria fall (där Bond i princip flyger ifatt ett störtande flygplan). Han ger också den i filmen ganska lösryckta inledningsscenen lite mer av ett sammanhang.

Ganska snart märker man dock att vissa skillnader jämfört med filmen kanske inte är till det bättre; Gardner tar exempelvis bort några av Bonds bättre one liners, bl.a. under biljakten i Monte Carlo. Det är oklart varför han gör det. Kanske fanns de inte i hans version av manuset eller så tyckte han inte om dem. Kanske försökte han göra boken lite allvarligare.

Nåt som drar ned intrycket och gör att boken känns mer som ett bearbetat filmmanus än som en roman är vad man kan kalla ”växelklippning” eller ”parallellscener”. Detta är vanligt på film – att scener med en karaktär/plats växlar till en annan karaktär/plats och tillbaka. I en bok blir detta lösryckt och hackigt berättande. I Bondböckerna är det väldigt sällan man får ta del av scener där Bond inte är med. Böckerna följer oftast hans perspektiv. Därför funkar det sämre när man på filmvis har flera avsnitt där man parallellt följer olika händelseförlopp.

Med trots vissa brister är denna bok bättre än Licence to Kill och det kan bero på att manuset är mer av en spionthriller. Kalla kriget-stämningen från filmen förmedlas väl i boken. Med undantag för den något överdrivna stridsvagnsjakten i St. Petersburg, som funkade briljant på film men känns väldigt opraktisk i bokform, så har boken en ganska seriös ton. Något som dock förvånar mig är att Gardner inte verkar kunna bestämma sig för huruvida boken är del av hans kanon eller ej. Bond nämner i förbigående sin kärlek från Never Send Flowers och SeaFire, Flicka von Grüsse. Vi får här veta att Flicka ligger i koma och inte ännu är död. Men samtidigt har Bond en ny kvinnlig M som chef. Detta motsäger boken COLD där den nya, kvinnliga M blir chef först efter Flickas död.

Jag hade gärna sett att Gardners novelizations ingick som en legitim del av hans övriga serie, men det blir uppenbart att de bör räknas som separata historier utan något samband med den litterära serien. Hade Gardner fått en större frihet tror jag att Licence to Kill och GoldenEye hade kunnat passa bra in i Gardners egen serie.

Tomorrow Never Dies (Benson, 1997)

tndRaymond Bensons sätt att ”översätta” ett filmmanus till romanform skiljer sig inte särskilt mycket från John Gardners. Språket är okomplicerat och läsningen går fort. Miljöbeskrivningar och detaljer tar liten plats och betoningen ligger i vanlig ordning på dialogen.

Det Benson gör extra bra är dock att han ger karaktärerna mer bakgrund. Både Wai Lin och skurken Elliot Carver får egna kapitel där vi får reda på deras bakgrund och personligheter. Dessutom får vi ser mer av deras personlighet, deras egenheter och stil. Detta är välkommet och lyfter faktiskt vissa karaktärer. Exempel på en karaktär som fungerar bättre i boken än i filmen är hantlangaren Stamper. I filmen var han bara en övermänskligt stark blond jätte. I Bensons version framställs han som en sadomasochist med låg IQ som tycker om att spela in videofilmer av mord och våldtäkter. Och Carver själv knaprar piller och har ständig migrän. Dessa personlighetsteckningar gör Benson i större utsträckning än Gardner och hans bok lyfts ett snäpp tack vare detta.

Benson utvecklar även Carvers plan en smula. General Chang (som bara var med i filmen ett ögonblick) har en något större roll och de två skurkarnas plan inbegriper bl.a. att låta en arvinge till Ming-dynastin bli Kinas nya kejsare. Carver har också för avsikt att starta ett nytt krig ungefär vartannat år för att få bra nyhetsstoff. Ett av de potentiella krig han nämner är ett där Ryssland skulle invadera Ukraina… Verkar som att hans plan till slut lyckades, med andra ord.

Bortsett från Bensons egna tillägg så håller sig boken nära filmen. Tanner har här Robinsons roll. Michael Kitchen (som spelade Tanner i GoldenEye) kunde inte medverka i filmen och därför tog Colin Salmons karaktär Robinson över hans roll i den färdiga filmen.

arvet4Filmens story i sig är inte lika bra som GoldenEyes, men författarens jobb är på en högre nivå. Fokuset på att utveckla karaktärerna och att ge läsaren flertalet nya scener och att skildra storyn ur flera olika perspektiv gör att läsupplevelsen blir något mer underhållande än GoldenEye, trots att det finns större grundläggande brister i storyn över lag.

Detta var Bensons första novelization och han försöker knyta an denna bok till övriga Bondböcker. Bl.a. så beskrivs Bonds utseende såsom Flemings Bond  beskrevs (a rather cruel mouth, the coma of hair over the eyebrow, a thin scar on his cheek osv) och hans hushållerska May från böckerna nämns. Något förvirrande är dock att Benson också hänvisar till filmerna (exempelvis nämns en konversation Bond haft med Moneypenny i filmen You Only Live Twice). Detta kan vara något förvirrande, men bör nog bara ses som internskämt. Han gör också ett halvhjärtat försök att koppla boken till sin egen pågående serie genom att hänvisa till vad som skedde i Zero Minus Ten, där Bond också besökte Hong Kong. Men man bör läsa denna novelization, liksom resten av dem, som tillhörande en separat kronologi (eller ett eget universum som det pratas så mycket om i dessa Marvel-tider). Benson har beskrivit det såhär:

The films are separate from the books–it’s like two parallel universes featuring the same character! There have also been things in the film series that contradicts what’s in the books, and vice versa. So it was best to simply think of the novelizations as what they were–books of the films.

The World Is Not Enough (Benson, 1999)
twineI Bensons andra novelization finns inte samma berättarglädje eller fart i berättandet som i Tomorrow Never Dies. Fokus ligger återigen på dialog och inte mycket görs för att fylla ut ”scenanvisningarna”. Ett kapitel tillägnas Renards bakgrundshistoria och gör honom till en mer komplex och intressant karaktär. Tyvärr kommer detta kapitel allt för sent, det är det tredje sista. Enligt Benson fanns det inte mycket utrymme för utfyllnad.

The World Is Not Enough var den första James Bond-filmen jag såg på bio och jag har alltid gillat den. Den har inte det bästa ryktet, men jag anser att den är ganska underskattat. Pierce Brosnan är utmärkt, actionscenerna väldigt imponerande och storyn har faktiskt intressanta emotionella aspekter och en snygg twist mot slutet.
Men kanske har nostalgi färgat min uppfattning om filmen. För när jag läser Bensons bok så framstår storyns brister mycket tydligare. Problem såsom logiska luckor, en svag grundstory och ganska dålig dialog blir tydliga när de inte förmedlas i en flashig högbudget-film.

Benson har sagt att han hade svårt för karaktären Elektra King, som jag tycker är filmens kanske bästa aspekt. Hon är mer komplex än vanliga elaka Bond-kvinnor. Hon är manipulativ och visar sig till slut vara filmens huvudskurk. Benson tyckte dock att det var svårt att förstå hennes motiv. I ett tidigt manusstadium fanns det politiska och etniska aspekter som spelade in i hennes agerande, men dessa ströks och Benson fick inte använda dem. Denna förvirring märks av i boken. Det känns som om Elektra hade bra potential men att Benson inte riktigt vetat vad han skulle göra av henne. Men man kan ju inte förvänta sig för mycket av en bok i denna kommersiella genre. Benson beskrev processen såhär:

I normally had about six to eight weeks to write a novelization, whereas I had a whole year for an original. With the novelization, you’re handed the plot, the dialogue, the settings, and you just have to flesh the script out in prose. Sometimes you have to embellish some scenes or even add some because if you just put into prose what’s in the script, you’d be about 30,000 words too short!

Det positiva är att man kan föreställa sig någon annan i rollen som Dr. Christmas Jones istället för Denise Richards. Hon är nämligen filmens största problem. Det blir därmed en lyx att få föreställa sig någon som faktiskt skulle kunna vara trovärdig som kärnfysiker, som exempelvis Gillian Anderson eller Jessica Chastain.

Die Another Day (Benson, 2002)
dadDie Another Day är det sämsta som gjorts i Bond-världen någonsin. Man kan avsky Moonraker eller Quantum of Solace hur mycket man vill, men de är Citizen Kane i jämförelse med denna film. Jag var 14 år när jag såg den på bio och upplevelsen kan i det närmaste liknas vid ett barndomstrauma. Det är en film som är dålig på så många plan. Många menar att  Brosnans filmer över lag var ganska svaga, men jag tycker att de tre första var bra eller helt OK. DAD sticker ut något oerhört i ton om man jämför den med de tidigare filmerna.
Tyvärr är det inte bara de dåliga specialeffekter och Halle Berry som drar ner filmen, det är också manuset som är hemskt på alla sätt och vis. Längre bort från Ian Flemings James Bond kan man inte komma. Austin Powers ligger närmare originalet. Oturligt nog för Benson så räckte det inte med ett asvkyvärt manus. Han hade också mindre artistisk frihet än tidigare:

For some reason my hands were tied much more with Die Another Day than with the others. There were new people at DANJAQ involved with overseeing the licenses and merchandising, and there were new directors at IFP. The previously mentioned Seoul scene and the chapter explaining how Colonel Moon survived the waterfall, met Miranda Frost, and changed his identity were the only original things I was allowed to add. For this book I was sent daily updates on the script and had to change the text to mirror the new script pages up until the book was finally turned in. I wanted to add more to Jinx’s background and explain why she happened to be at the Cuban clinic, but it was thrown out.

Bonds tid i nordkoreansk fångenskap där han torteras dagligen är ett helt okej avsnitt. Benson lägger också till ett kapitel om hur en totalt utblottad och övergiven Bond flyr från MI6 i Seoul och lyckas ta sig till Hong Kong. Det är ett underhållande kapitel eftersom Bond måste förlita sig på sin uppfinningsrikedom. I övrigt behåller boken den löjliga, orealistiska och oBondska tonen från filmen. Det känns som om Benson är medveten om manusets uselhet. Ingen skugga skall falla över honom. Ibland insinuerar han t.o.m. att han är medveten om hur löjligt orealistisk handlingen är, exempelvis då Bond tar en varm dusch i ispalatset och förundras över varför badrummet inte smälter!

Sammanfattningsvis kan jag nu konstatera att de novelizations som gjort av James Bond-filmerna kanske håller en relativt bra kvalité om man tittar på genren i sig, men om man ska bedöma dem som romaner så är det långt ifrån bra litteratur. Böckerna är inte mer än merchandise för filmerna, bör inte räknas som del av respektive författares ordinarie Bond-serier och är man inte ett hardcore-fan av Bond så finns det ingen anledning att läsa dem. De tillför inte särskilt mycket till karaktären. Känner man ändå för att läsa någon av dem bör man satsa på Tomorrow Never Dies eller GoldenEye.

Die Another Day var faktiskt den sista James Bond-bok som Raymond Benson gav ut. Efter dess publicering valde Ian Fleming Publications en ny strategi vad gällde författandet av kommande James Bond-böcker. Istället för att låta en och samma person skriva flera böcker så lät man författare med lite högre profil skriva enstaka fristående böcker. Den förste av dessa var Sebastian Faulks, som skrev den mycket lyckade Devil May Care. Den recenserades här på bloggen förra året. Några års enare vad det Jeffrey Deavers tur och hans Carte Blanche är den bok jag kommer recensera härnäst.

——

Fotnot 1: Jag har förgäves försökt hitta en svensk översättning till engelskans novelization. Det finns inget svenskt ord, förmodligen för att marknaden för sådana böcker aldrig varit så stor i Sverige. Och eftersom fenomenet med böcker baserade på filmmanus sakta men säkert håller på att dö ut, så tror jag inte att en svensk term kommer att myntas. En del använder ordet romanisering (en direktöversättning som också finns i holländskan), men enligt svenska Wikipedia har det ordet två helt andra betydelser i svenskan. Man skulle kunna krångla till det och använda begrepp som film-till-bok-adaption, manus-adaption osv, men det är krångliga ord som ingen skulle förstå. Bättre då att ha ett engelsk låneord. Böcker baserade på filmmanus kommer för mig fortsatt kallas för novelization, tills någon kommer med ett bättre förslag.

Fotnot 2: Författarcitat är hämtade från:

Annonser

Read Full Post »

Benson_RaymondRaymond Benson skrev på 80-talet The James Bond Bedside Companion, som var ett kritiskt verk över bok- och filmserien. Boken fick ett stort genomslag bland Bond-fansen och Benson blev något av en guru inom fankretsen. Han skrev för tidningen 007 Magazine (där han bl.a. gjorde en klassisk intervju med John Gardner) och han skrev storyn till ett antal officiella James Bond-rollspel som gavs ut på 80-talet. Till skillnad från både Kingsley Amis och John Gardner så var Benson inte en etablerad författare. Han hade aldrig tidigare utgivit en roman. Att förlaget Glidrose valde honom var därmed ganska otippat. Benson var väldigt kunnig inom ämnet James Bond och hade gjort sig känd som en pricksäker kritiker av bl.a. Gardners böcker. Men trots hans brist på erfarenhet så hade Peter Janson Smith (Ian Flemings litterära agent och sedermera ordförande i Glidrose/Ian Fleming Publications) förtroende för Benson. Den nye författaren förhöll sig ganska löst gentemot de tidigare fortsättningsförfattarna, men såg Ian Flemings böcker som strikt kanon. Precis som för Gardner så fanns det dock vissa önskemål från förläggarens sida om att likna filmserien:

At the very beginning, Peter and I discussed the direction the books should go. There was some talk about setting them in the Cold War era and freezing Bond in time. In the end it was decided that we should stay in sync with the films and keep Bond updated. I was also told that I should do my best to blend elements of the original literary Bond with elements of the more widely known cinematic Bond. Thus, there had to be more action than what was in Fleming’s books, more gadgetry, a little more humor… If my books seem to feel like film stories, that’s probably why.

Att en oerfaren författare som dessutom var amerikan skulle ta över 007-serien var en risk som förlaget tog. Benson är förmodligen den bland Bond-författarna som har lägst status. Han kallar den genre han är verksam i för ”commercial fiction” och har efter sina Bond-böcker främst försörjt sig genom att skriva tie-in-romaner till TV-spel som Hitman och Metal Gear Solid. Bensons böcker marknadsfördes inte väl, sålde stadigt men inte spektakulärt och ignorerades till största delen av samtida kritiker. Bland Bond-fans gick meningarna isär. Vissa tyckte att Bensons stil påminde om Fleming, medan andra tyckte att han helt enkelt var en dålig författare. Nedan kommer min reaktion på hans två första 007-romaner.

Zero Minus Ten (1997)

bens1Det första som slår mig när jag läser Raymond Bensons debutroman är att språket och stilen påminner mycket mer om Ian Flemings prosa än vad John Gardners gjorde. Precis som hos Fleming läggs mycket fokus läggs på att beskriva miljöer, personer, mat och dryck. Det märkts att Benson främst är ett James Bond-fan och att han verkligen har studerat Flemings stil och försökt emulera den. På så sätt känns Zero Minus Ten som en frisk fläkt. Gardners senare böcker var av varierande kvalité och kunde vara extremt sega. Denna roman har ett bra tempo och ett språk som flyter på för det mesta.

På vissa håll känns Zero Minus Ten som om den hade kunnat vara skriven av Fleming om denne fortfarande levt 1997.  Scenen på casinot där Bond spelar mahjong mot den mystiske Thackery påminner om de klassiska spelscenerna ur romaner som Casino Royale, Moonraker och Goldfinger. Att Bond provar på ett spel som är typiskt för den region har är på besök i känns också mycket Flemingskt och det hela hjälps av att Bensons text flyter på i ett såpassbra tempo. Det finns vad man skulle kunna kalla en Flemingsk rytm som är ljusår ifrån den tröga prosan i den föregående boken – Gardners COLD. En annan återgång till stilgrepp inspirerade av Fleming är den roll som landet ifråga har för berättelsen. Här besöker agent 007 Hong Kong och dess miljö, kultur, undre värld och intressanta politiska läge är en levande och utförligt beskriven. Jag påminns om hur Japan beskrevs i You Only Live Twice.

Med det sagt är boken också inspirerad av de samtida filmerna med Pierce Brosnan som James Bond. Och detta är egentligen en återkommande svaghet och det största problemet i Bensons böcker. Scenen med M känns son kopierad från filmen GoldenEye och en scen i Qs labb hör hemma i filmerna, inte böckerna! Inledningskapitlet med Bonds träning på Jamaica är underligt och malplacerat. Det känns som något Gardner hade kunnat skriva på n av sina dåliga dagar. Kapitlet var ett uppenbart försök att kopiera filmernas actionfyllda inledningsscener, en s.k. pre-title sequence. Flemings böcker inleddes sällan med action, utan snarare med hur Bond vantrivs i sin tråkiga vardag. Actionsekvenserna kom långt senare, oftast först i bokens klimax. Här är de dock mer frekvent förekommande -även detta ett försök att efterlikna filmerna.

zero-minus-10-raymond-benson-playboy-april-1997-art-kent-williams-540x583

Något jag dock verkligen gillar är relationen mellan Bond och den nya kvinnliga M. Här har vi ett lyckat exempel på hur Benson använder ett element ur filmerna och som boken faktiskt tjänar på. Han utvecklar den kalla relation som rådde mellan 007 och hans nye chef i GoldenEye (både filmen och Gardners novelization). I filmen fick vi dock bara glimtar av detta och i senare filmer tinade relationen mellan dem snabbt. Här får vi dock se mer av deras frostiga relation, vilket är välkommet. Ms repliker i boken hade inte legat fel i Judi Denchs mun.

Boken pendlar mellan att påminna om Fleming och om filmerna. Benson vill göra Bond mörkare, men lyckas inte helt. På samma sätt pendlar kvalitén i prosan. Ibland är den mycket bra, för att på andra ställen vara mer svajig. Mot slutet tappar boken, liksom många av Gardners, i kvalitet. Det känns som att Benson lade mest arbete på språket i bokens inledning och att han mot slutet kanske tappade fokus. Språket vacklar allt mer och finalen känns något slarvigt komponerad. Det är värt att notera att boken har mycket mycket gemensamt med filmen Tomorrow Never Dies som kom senare samma år. Benson skrev också en bok utifrån den filmens manus (en novelization som kommer recenseras vid ett senare tillfälle).

The Facts of Death (1998)

facts of deathRaymond Benson ger här läsaren hintar om åldern på ”hans” Bond och för mig blir det uppenbart att Bensons Bond i princip är Pierce Brosnan i bokform. Efter den positiva upplevelsen som Bensons första bok bjöd på så är hans andra bidrag till Bond-serien en stor besvikelse.

Något som stör mig mycket mer denna gång är de uppenbara försöken att efterapa Brosnan-filmerna. Jag vet att bokförlaget Glidrose krävde att böckerna skulle likna filmerna mer, men det som funkar på film funkar inte alltid lika bra i bokform. Jag tänker såhär: Vill jag se en Bond-film gör jag just det – jag läser inte en bok! Att ha en inledande actionscen, ett möte med M och en scen i Qs labb var liksom standarden i Brosnan-filmerna, men inte alls i Ian Flemings böcker. Just scenerna med Q och hans uppfinningar är det mest plågsamma. Flemings Bond hade ytterst få prylar och de han faktiskt hade var inte alls särskilt överdrivna. Det kunde handla om hemliga utrymmen i väskor eller på sin höjd en kniv gömd i skoklacken. T.o.m. John Garders böcker var inte lika överdrivna på denna front. Försöken att imitera filmerna är den hittills största bristen i Bensons böcker. Att Bonds bil här kan ändra färg är inte lika dåligt som den osynliga bilen i Die Another Day, men det känns ändå malplacerat i en spionroman. Jag hade kanske kunnat acceptera det i en Roger Moore-film men det är konstigt när böckerna, som man ändå tycker ska ligga närmare Fleming än filmerna, är till och med mer överdrivna är filmerna.

007 är på jakt efter en terroristsekt mördar politiker och underrättelsepersoner. Trots att en sekt användes av Gardner i Scorpius, så känns upplägget ändå ganska originellt. Dock är jag osäker på om en sekt baserad på Pytagoras läror känns särskilt realistisk? Jag har aldrig hört talas om något liknande och folk som mördar för mattetal känns inte riktigt trovärdigt på något sätt. Det känns ungefär lika realistiskt som att vilja grunda en ny civilisation på havsbotten a la Stromberg i filmen The Spy Who Loved Me. Benson använder dock den nye kvinnliga M på ett bra sätt. Hennes älskare mördas och det gör historien personligare och Ms och Bonds relation utvecklas på en intressant sätt. Denna bok skulle kunna utgöra den felande länken i Ms och Bonds relation mellan filmerna GoldenEye och Tomorrow Never Dies.

Tyvärr saknar jag en fascinerande skurk. Skurkens avsikter är oklara och hans motiv likaså. Och de kvinnliga karaktärerna är inte heller särskilt vältecknade och känns ibland som parodier på Flemings sexistiskt beskrivna karaktärer. Som om Benson ansträngt sig för att hans kvinnoporträtt ska stinka av manschauvinism. Gardner hade en annan taktik – att beskriva kvinnorna ur Bonds synvinkel, men att som författare ändå distansera sig från sin huvudkaraktärs sexism. Jag vet inte vilket jag föredrar.

facts of death

Ett annat problem här är de många actionsekvenserna och antalet människor Bond dödar. Eftersom actionsekvenserna är så många så dödar Bond också många fler personer än vad hans gjorde i Flemings böcker. Det blir overkill (pun intended). När Flemings Bond var tvungen att döda någon så kändes det verkligen. Det var smutsigt och inte alls vackert. Ibland mådde Bond också dåligt över att behöva döda. Hos Benson är dödandet bara rutin och alla dessa dödade fiender betyder egentligen inget. Dödandet av dem känns inte på samma sätt som hos Fleming. Folk stryker med av bara farten, precis som i de samtida Bond-filmerna.

Och liksom i filmerna hoppar handlingen här från världsdel till världsdel. Från Cypern till London till Texas till Grekland. Varför kan inte Benson, som Fleming (och Amis, Faulks och Boyd), stanna på en huvudplats med nåt litet stopp någon annanstans? De flemingska miljöbeskrivningarna, som var så bra i förra boken, känns väldigt otillfredsställande här.

Boken är sämre än Zero Minus Ten och känns mer som en senare Gardner-bok i stil med COLD. Prosan är inte lika seg som i Gardners värsta böcker, men storyn är sämre. Historien känns otrolig, humorn är dålig och flera actionsekvenser är slarvigt skrivna.

 

Fotnot: Författarcitat hämtat från commanderbond.net

 

Read Full Post »

Cold  (1996)

gardner coldEfter sexton år, 13 James Bond-romaner och två novelizations publicerades John Gardners sista bok om Ian Flemings hemlige agent år 1996. COLD är förmodligen den sämsta, mest intetsägande titeln någonsin på en James Bond-bok. Den för tankarna till en rödnäst Bond som möter sin värsta fiende hittills – en förkylning! Den amerikanska titeln Cold Fall var iallafall något bättre och hade någon form av estetik över sig. Men är boken i sig bättre än sin titel? Avslutas Gardner-eran med en storslagen final? Tyvärr. Den föregående romanen SeaFire lovade gott med en äldre, mer sentimental Bond som inte riktigt kom överens med den föränderliga världen runtomkring honom. Han var på väg att stadga sig och det antyddes till och med att han skulle lämna spionyrket och kanske bli den nye M!  Denne mognare, mänskligare och något tröttare Bond återfinns dock inte i COLD. Huvudkaraktären är, liksom resten av bokens karaktärer, en endimensionell tråkig papp-personlighet.

COLD är unik bland 007-äventyren då den är uppdelad i två delar; den första utspelar sig före Gardners två senaste böcker Never Send Flowers och SeaFire. Den andra delen utspelar sig efter dessa, det vill säga några år senare. Det är återigen välkommet att Gardner prövar något nytt. Tyvärr känns det inte som att han använder sig av de möjligheter som detta koncept hade kunnat ge honom. Det verkar inte som om bokens handling hade behövt delas upp i två separata delar.

Boken är över lag väldigt seg och tråkig. Detta beror inte på brist av action, utan snarare på att man som läsare varken bryr sig om karaktärerna, handlingen eller miljöerna. Det finns ett lite mer intressant avsnitt då Bond besöker Villa Tempesta i Italien. Här är miljöerna något mer levande och vissa karaktärer har inledningsvis potential. Man anar någon form av klassisk Bond-stämning. Men allt detta blir väldigt kortvarigt eftersom Bond tyvärr inte befinner sig där särskilt länge.

Han flyr via vattenskoter i en rörig och ointressant scen. M kidnappas (igen; se Colonel Sun) och Bond åker till USA (igen) och vi bjuds på lite helikopteraction. Actionsekvenser pågår i vad som känns som en evighet, men saknar all form av finess. Gardners prosa är plågsamt seg. Han misslyckas fatalt med att göra scenerna spännande. Det hela framställs utan någon som helst form av fart eller fläkt. Istället känns helikopterfighten, och därefter Bonds kamp för att inte drunkna i en sjö, bara krystat och ointressant. Det är svårt att sätta ord på vad det är som gör texten så seg. Men Gardner lyckas inte gestalta på något effektivt sätt. Varken miljöer, karaktärers känslor eller motiv. Karaktärerna i hans böcker har sällan varit så här endimensionella.

Att författaren i detta sitt sista alster ger oss lite kontinuitet är välkommet. Två tidigare Bond-brudar återvänder oväntat och används på ett effektivt sätt. Beatrice från Win, Lose or Die återvänder, liksom Sukie Tempesta från Nobody Lives For Ever. Och Flicka von Grüsse från de två föregående böckerna är också med på ett hörn. Hon är tyvärr svårt skadad sedan slutet av SeaFire och ligger i koma. Bond spenderar mycket tid vid hennes sida i mitten av boken och detta är den enda gången under detta äventyr som man som läsare känner något över huvud taget för huvudkaraktären. Men eftersom resten av boken är så tråkig och seg så bryr man sig faktiskt inte heller här så mycket om Bonds smärta. Det hela känns som ett bortslösat tillfälle, inte minst med tanke på att Gardner lyckades så bra med just känslorna i förra boken. Det känns som om Gardner försöker skriva en något djupare bok, men att han inte egentligen orkar bry sig. Det finns halvhjärtade försök att ge Bond lite inre konflikter, men det är inget som håller. Han sörjer sin döende Flicka, men detta hindrar honom inte från att ha sex med sin gamla flamma Beatrice.

Boken är lika plågsamt seg och ointressant som Role of Honour och tillsammans med den det sämsta 007-relaterade som Gardner skrivit. Det är synd att författarens sista bidrag skulle vara bland hans sämsta. Det verkar som att Bond-skådisarnas förbannelse nu smittat av sig på åtminstone denna Bond-författare också. Såväl Sean Connerys, som Roger Moores och Pierce Brosnans sista filmer som Bond var också deras sämsta. Men med tanke på att Gardner skrev totalt 16 Bond-böcker så är tragedin kanske inte total. För att citera Connery i Thunderball: ”You can’t win them all.”

John Gardner: En sammanfattning

Nu har jag alltså läst samtliga av John Gardners 14 egna Bond-romaner. Inom den närmaste tiden kommer jag också läsa hans två novelizations, men dessa kommer att recenseras i ett senare inlägg som även behandlar Raymond Bensons novelizations.

John Gardner var en extremt ojämn författare. Han lyckades skriva några romaner som var på ungefär samma nivå som Ian Flemings sämre (vilket är ett gott betyg), men många av dem kan inte klassificeras bättre än som dussinthrillers. Ett fåtal var riktigt dåliga. Det kanske största problemet med hans böcker var idén att låta dem utspela sig under 80- och 90-talen. Den atmosfär, mystik och klass som omgärdade Flemings 50- och 60-tal gick därmed förlorad. 80-talet har gått till historien som 1900-talets mest stillösa decennium vilket tyvärr färgade av sig även på dessa böcker. Bond-filmerna från samma tid lyckades med konststycket att till största del behålla en viss klass, men det berodde främst på den alltid like stilige Roger Moore. Tyvärr har Gardner inget i stil med Moore som räddar honom, utan det man ser framför sig som läsare för snarare tankarna till Grace Jones eller Timothy Daltons kläder i Licence to Kill.

Tidsförflyttningen innebar också problem för kronologin och Bonds ålder, men det har jag redan avhandlat flera gånger under denna Tema-serie.

Gardner hade dock också många starka sidor. Han hade en otrolig förmåga att kunna konstruera spänning och rafflande actionsekvenser. Vissa av hans böcker hade ett rasande tempo, men inte på bekostnad av story och karaktärer. ”Klappjaktsformatet” från exempelvis Nobody Lives For Ever återfinns i nästan samtliga av hans bättre böcker. Gardner kunde också frammana en realistisk spionkänsla där det kalla krigets spänningar var högst närvarande. Att han använde sig av det samtida politiska läget i flera av böckerna bidrog alltid till att höja kvalitén.

Med det sagt så finns det också återkommande problem. Miljöbeskrivingar, som för mig var en så viktig del av Flemings böcker, är oftast undermåliga. Jag kan också tycka att böckerna har för lite ”klass”. Detta kan som sagt bero på att de skrevs under ett årtionde som saknade klass, men Gardner hade kunnat åtgärda detta genom att låta Bond röra sig i lite mer lyxiga miljöer såsom kasinon. Andra saker jag stört mig lite på är hans förkärlek för (numera föråldrad, men fortfarande orealistisk) high-tech, samt twister och orealistiska scenarion.

Hans bästa böcker är Nobody Lives For Ever, Icebreaker, Licence Renewed, No Deals Mr Bond och Death is Forever. De sämsta är Role of Honour och COLD.

Gardners ”Bond-brudar” lämnade ofta något mer att önska, men hans Easy st John, Flicka von Grusse och Paula Vacker var alla minnesvärda. Skurkarna kunde också förbättras ganska ofta, men med det sagt tycker jag att Anton Murik, Conrad von Glöda, Tamil Rahani, General Konstantin Nikolaevich Chernov och Wolfgang Weisen var mycket underhållande karaktärer.

Eftersom filmserien är det som driver Bond-fenomenet framåt och den egentliga anledningen till att det ens finns några s.k. continuation novels, så kan det vara intressant att fundera kring vilka av Gardners böcker som potentiellt skulle kunna fungera som filmer. Filmbolaget EON har rätt att filmatisera Gardners böcker, men valt att inte göra det – något jag har full förståelse för. Men jag tror ändå att Icebreaker skulle fungera bra, inte minst med Daniel Craig. Death is Forever skulle kunna bli en klassisk eurospythriller med Hitchock-känsla. SeaFire hade inte känts fel med Pierce Brosnan. Och Licence Renewed hade funkat med vilken av Bond-skådisarna som helst.

John Gardner är ingen Ian Fleming och de två författarnas stil skiljer sig åt väldigt mycket. Men han gjorde ett bra jobb och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte har njutit av de flesta av hans böcker. Han var väldigt ojämn och det är nästan att man kan säga att varannan bok var bra, varannan dålig. Och åtminstone en handfull av dem är riktigt bra spionthrillers.

 

Read Full Post »

Never Send Flowers (1993)

gardner flowersJames Bond är i denna roman på jakt efter en seriemördare, vilket är något helt nytt. Under 1990-talet (och slutet av 80-talet) blev seriemördarthrillern mycket populär och en mängd filmer i genren gjordes; såsom Henry: Portrait of a Serial Killer, Sea of Love, Seven, Copycat, Kiss the Girls, The Bone Collector och Summer of Sam. Kronan i verket måste dock vara The Silence of the Lambs som tog världen med storm 1991. Att låta Bond slåss mot en seriemördare istället för en skurk med siktet inställt världsherravälde kändes förmodligen som en ganska bra idé vid den här tidpunkten. Och visst, detta är ännu en i raden av John Gardners försök att ändra om och förnya Bond-formatet. Bond får återigen agera detektiv mer än hemlig agent och det skadar inte karaktären att visa sin intelligens och slutledningsförmåga.

Anledningen till att Bond kopplas in för att undersöka en seriemördare beror på mördarens offer – samtliga är högt uppsatta politiker, kulturpersonligheter eller underrättelseofficerare. En av dem är  MI5-agenten Laura Marsch som mördas i Schweiz. Så Bond skickas dit och paras ihop med den schweiziska agenten Fredrika ”Flicka” von Grüsse. Spåren leder till den brittiske f.d. skådespelaren David Dragonpol, som hade haft ett förhållande med den mördade Laura. Det visar sig att Dragonpol står bakom lönnmorden. Men han drivs inte av några egentliga motiv. Han vill inte destabilisera det politiska läget. Han vill inte hämnas. Han är varken ute efter makt eller pengar. Han drivs endast av en morbid blodtörst.

Det faktum att skurken saknar motiv och istället är en klassisk fullblodspsykopat är en av boken starkaste aspekter. David Dragonpol är en av Gardners bättre skurkar. Han ges en gedigen bakgrund, han byggs upp som en farlig motståndare och vi får se hur han flera gånger överlistar Bond. Han är karismatisk, over-the-top och samtidigt relativt realistisk på något motsägelsefullt sätt. Hans slott, där Bond och Flicka tillbringar en actionfylld natt, är en spännande miljö. Tyvärr tycker jag att hologrammen och specialeffekterna i hans teatermuseum kändes för overkliga och som science fiction. Jag fattar inte vad grejen med Gardner och hologram är!? Detta är tredje gången han använder dem i en av sina Bond-böcker. Hologram tillhör Star Trek, inte Bond!

Det finns andra aspekter av storyn som drar ned helhetsintrycket. Finalen på EuroDisney lever inte upp till sin potential. Klimaxen utspelar sig i en tom nöjespark mitt i natten. Varför ingen häftig actionsekvens bland turister och attraktioner?

Gardner ägnar också ett helt kapitel åt Laura Marchs bror, som också hette David och som också var en seriemördare. Hela hans uppväxt beskrivs, liksom hans mord, straff och död. Men detta spelar därefter ingen som helst roll i bokens handling i övrigt. Man förväntar sig att David Marsch och David Dragonpol ska visa sig vara samma person – men icke. Det känns som att detta var Gardners idé från början, men att han övergav den halvvägs igenom. Kanske p.g.a. att det hade inneburit att Laura haft en sexuell relation med sin egen bror – vilket är lite väl magstarkt för Bond.

I övrigt finns det många positiva aspekter av boken. Språket är kanske inte så anmärkningsvärt och det flyter inte lika lätt som i Gardners bättre böcker, men det är ändå på en helt okej nivå. Lägg därtill fina miljöbeskrivningar och Gardners kanske starkaste Bondbrud hittills. Flicka von Grüsse är en självständig och kapabel hemlig agent. Hon känns faktiskt lika professionell som Bond. Han behöver aldrig rädda henne. Hon klantar aldrig till det. Dessutom varken fnittrar eller grinar hon. Faktum är att man kan förstå varför Bond faller för henne och hon återvänder faktiskt som Bonds partner i nästa bok.

Never Send Flowers är en helt OK bok. Den hamnar någonstans i mittenskikten bland Gardners böcker tillsammans med Scorpius eller Win, Lose or Die.

SeaFire (1994)

gardner seafireSeaFire är John Gardners näst sista 007-roman (om man inte räknar hans novilization av filmen GoldenEye, som egentligen inte tillhör samma litterära kronologi) och det märks att författaren börjar se ljuset i slutet av tunneln. Boken har en känsla av att saker och ting rör sig mot sitt slut.

Förändringens vindar drabbar James Bond och hans MI6. Faktum är att han inte längre tillhör den gamla goda organisationen, utan han är numera chef för en ny sektion – Zero Zero. Han svarar inte längre inför M utan istället inför en kommitté med representanter från olika håll av brittisk underrättelsetjänst. Detta känns som ett tydligt försök att modernisera Bond och föra in karaktären i 90-talet. Men resultatet blir tyvärr också att boken känns mer som vilken spionthriller som helst och mindre som Ian Fleming. Med det sagt är det ingen dålig bok. Tvärtom.

Boken kretsar kring jakten på Maximilian Tarn. Denne är en högt ansedd brittisk industrimagnat som misstänks för bl.a. olagliga vapenaffärer. Bond får i uppdrag att komma nära Tarn, men snart försvinner den misstänkte miljonären. Bond och hans nya organisation arbetar för att lokalisera skurken som ständigt slinker igenom deras nät. Snart uppdagas en ondskefull plan att återinföra Tredje Riket.

Intrigen är sedvanlig mumbo jumbo och långt ifrån en av Gardners mer realistiska historier. Men vad skurkens plan går ut på är egentligen aldrig särskilt intressant i Bondäventyren. Deras planer är egentligen bara katalysatorer för spännande action. Och den varan finns det gott av här. Nazi-idén känns kanske lite återanvänd från Icebreaker, men faktum är att Gardner denna gång lägger lite mer fokus på deras ideologi än tidigare. Nazisterna blir inte lika serietidningsaktiga som tidigare, utan bortsett från Tarn själv så är de tidstypiska skinheads med bombarjackor. Maximilian Tarn tycker jag faktiskt också är en bra skurk. Han är effektivt gestaltad och känns såväl hotfull som karismatisk.

Bonds kärleksintresse från förra boken Never Send Flowers, Fredricka ”Flicka” von Grüsse återvänder i denna bok och är här Bonds stadiga flickvän. Hon har till och med flyttat in hos honom. Under historiens lopp friar Bond till henne. Relationen känns genuin även om det är svårt att som Bond-purist acceptera att Bond verkligen kan älska några andra kvinnor än Vesper och Tracy. Men Flicka är ändå helt klart den bästa kvinnliga karaktären Gardner skrivit. Hon är kompetent, smart och mångfacetterad. Det faktum att Bond faller för henne på riktigt gör naturligtvis att hon löper större risk att – liksom sina föregångare i denna position – dö innan bokens slut. Och faktum är att jag verkligen bryr mig om huruvida hon kommer överleva boken eller ej. Man vill att hon ska överleva. Hur det går avslöjar jag inte, men denna faktor spelar in och höjer spänningen mot slutet av boken.

SeaFires kanske starkaste sida är faktiskt karaktären James Bond själv. Han har fler nyanser än kanske någonsin tidigare i en Gardner-bok. Och han känns verkligen äldre här. Lite mer sentimental. Lite bitter över hur världen förändrats. Han framställs inte som fysiskt äldre, men helt klart som äldre i sinnet. Och det måste han vara. Jag har tidigare skrivit om problemet med Bonds ålder Gardners och Raymond Bensons fortsättningsromaner. Att Bond har minnen från 1950-talet och samtidigt ska vara en man i sina bästa år 1994 är ologiskt och prövar läsarens förmåga till suspension of disbelief.  Och hur man än vrider och vänder på det och försöker att göra efterhandskonstruktioner där man placerar Flemings böcker längre fram i tiden etc., så måste Bond här i denna roman vara närmare sextio. Men kan man acceptera att Sean Connery sparkade röv i The Rock ungefär samtidigt som denna boks publikation så kan man acceptera en sextioårig Bond som är ute på ett av sina sista uppdrag. Faktum är att jag ser The Rock-Connery i framför mig när jag läser boken, minus skägget och kanske med lite mer färg kvar i håret.

Felix Leiter kommer tillbaka för första gången sedan For Special Services (undantaget novelizationen av Licence to Kill) och där han egentligen bara hade ett slags cameo. Här gör han faktiskt lite nytta och känns igen från Flemings böcker. En av Gardners brister (förutom bristen på lyxiga casinon i hans böcker) är att Felix används för lite. Här används han inte jättemycket, men ändå nog för att göra fanet inom mig glad.

SeaFire är faktiskt förvånansvärt bra. Jag hade hört att den skulle vara ganska dålig, men blev faktiskt positivt överraskad. Den har ett högt tempo utan att för den skull vara utformad som en klappjakt i stil med Nobody Lives For Ever, No Deals Mr Bond eller Death is Forever. Miljöerna är ganska bra beskrivna och man får en bra känsla för dem, speciellt Puerto Rico. Boken har en episk känsla och känns modern, actionfylld och faktiskt ganska filmisk.

Read Full Post »

The Man from Barbarossa (1991)

gardner barbarossaInnan jag började läsa denna bok så hade jag läst en hel del om den. Intrycket jag har fått är att detta förmodligen är den mest polariserande bland John Gardners Bond-romaner. Många menar att den skiljer sig markant i stil från resten av hans böcker och att den därmed kan liknas vid Ian Flemings The Spy Who Loved Me. Vissa tycker (däribland många kritiker vid tidpunkten för bokens publicering) att den är en av Gardnerss svagare böcker. Andra menar – däribland författaren själv – att den är en av hans bästa.

Det är sant att boken på många sätt skiljer sig från sina föregångare. Gardners senaste böcker såsom Scorpius, Win Lose or Die och Brokenclaw tillhörde inte hans mest minnesvärda och till stor del kändes det som om författaren blivit ganska trött på Bond. Det var med andra ord högst nödvändigt för Gardner att göra något mer radikalt med Bond-formatet för att behålla sitt eget och läsarens intresse.

The Man from Barbarossa är en bok som inte lägger fokus på action. Istället har Gardner beslutat sig för att skriva en ganska långsam spionhistoria som verkligen tar vara på det samtida politiska läget. Bond tvingas samarbeta med och lyda under sina gamla fiender i KGB i en operation som står i såväl Storbritanniens som Sovjets intresse. Boken utspelar sig mitt under förändringens vindar och under det kalla krigets sista dödsrosslingar. Bond placeras i björnens gryt – mitt i Ryssland. Det hela är faktiskt mycket fascinerande. Det nya politiska läget i Europa och världen erbjuder nya situationer som Bond kan försättas i. Tiden kring kalla krigets slut var en oerhört spännande historisk period och en som bjöd på många möjligheter för en spionromansförfattare.

Som sagt så ligger betoningen inte på action, utan istället på karaktärerna och storyn. Bond får sällskap av en Mossad-agent, Pete Natkowitz, som är en färgstark personlighet. Det är också den ryske KGB-agenten Boris Stepakov. Alla karaktärer ges ganska vältecknade bakgrundshistorier och de känns som levande personer av kött och blod.

Bokens struktur är intressant. Vi får följa en ganska sedvanlig spionhistoria som påminner lite om Icebreaker. Men trots att historien har en hel del vändningar och komplikationer så är den ändå ganska straight forward. Det händer inte jättemycket och storyn hade förmodligen kunnat kokas ned till en novell. Men återkommande genom hela boken gör Gardner ganska utförliga avstickare från huvudstoryn. Han kan ägna hela kapitel åt en karaktärs bakgrund. Ofta med flera referenser till olika historiska händelser. I många fall hade sådana avstickare känts irrelevanta och endast som onödig utfyllnad, men här bidrar de till bokens känsla av en realistisk, politisk thriller. Att Gardner förankrar handlingen i samtida och historiska händelser, tillsammans med hans fokus på att teckna levande karaktärer, gör att boken känns ovanligt realistisk. Den politiska oro som rådde i Öst under denna tid hade säkerligen kunna gett upphov till händelser i samma stil som de som skildras här.

Det är sant att boken skiljer sig en hel del från resten av Gardners böcker, men inte alls i lika hög mån som The Spy Who Loved Me skilde sig från resten av Flemings. Men det faktum att Gardner experimenterar med formatet är positivt och gör läsupplevelsen intressantare. Över lag är detta en bra roman som ligger någonstans över medelvärdet i författarens produktion.

 

Death is Forever (1992)

gardner deathEfter den ganska allvarliga och experimentella The Man from Barbarossa återvänder John Gardner här till det framgångsrika klappjaktsformatet han bjöd läsaren på i Nobody Lives For Ever och No Deals, Mr Bond.

Berlinmuren har fallit. Det Kalla Kriget är över. Kaos  råder inom de gamla sovjetstaterna. Underrättelsetjänsterna i Europa står inför en ny värld. Mot denna bakgrund börjar ett antal hemliga agenter anslutna till nätverket CABAL att mördas en efter en. Eftersom CABAL var ett samarbete mellan Storbritannien och USA så skickas James Bond ut tillsammans med CIA:s Easy St John ut för att ta reda på vem som ligger bakom lönnmorden.

Läsaren följer 007 på en mycket spännande jakt genom Europa, där han söker efter de gamla medlemmarna ur spionnätverket och försöker skydda dessa och sig själv från en säker död. Hotet är ständigt närvarande och flera spännande mordförsök görs mot Bond. Bland de mest minnesvärda av dessa är ett avsnitt då Bond och Easy beställer några smörgåsar från room service på ett hotell. De får dem och ska precis börja äta då massor av små giftiga spindlar krälar fram ur maten.

Tack och lov håller Gardners elfte Bond-roman en generellt hög kvalité och jag skulle faktiskt säga att den är en av hans bättre böcker. Miljöbeskrivningarna, som brukar vara något av Gardners akilleshäl, fungerar faktiskt mycket bra i denna bok. Platserna Bond besöker beskrivs på ett levande sätt som i alla fall påminner något om Ian Flemings sätt att skriva. Visst, vi får kanske ingen större inblick i de enskilda ländernas kulturer, men det hinns inte riktigt med i denna fartfyllda historia. Men man får ändå en känsla för Berlin, tåget mellan Berlin och Paris, staden Paris och inte minst Venedig. Kanske är det det faktum att historien utspelar sig på hösten som göra att det känns extra stämningsfullt. Det dimhöljda Venedig ges nästan en gotisk stämning, vilket fungerar utmärkt.

Romanens karaktärer är också ovanligt starka. Nästan samtliga känns åtminstone ganska intressanta och man får intrycket av att Gardner faktiskt ansträngt sig för att gestalta något sånär levande personer. James Bond själv känns också mer mänsklig än på länge. Han faller för Easy, han har samvetskval och hans förhållande till sitt yrkes mörka sida känns igen från Fleming. Våldet i boken är ganska brutalt skildrat och det märks att Bond inte tycker om den aspekten av spionjobbet.

Skurken Wolfgang Weisen är också ganska minnesvärd. Jag såg framför mig karaktären Varys från Game of Thrones (spelad av Conleth Hill) eftersom Gardners beskrivning både av hans utseende och sätt passar in perfekt på denne. Gardner har ofta haft svårt att hitta på minnesvärda skurkar men här gör han ett gott försök. Weisen är en ganska kort, knubbig och skallig man. Han är i alla lägen lugn, verkar aldrig ta Bond på allvar och framstår samtidigt som nästan lite kokett eller campy. Dessutom gillar han bondage och S&M. Författaren ger också Weisen ges en intressant bakgrund, uppvuxen vid Stalins hov. Hans plan är att mot bakgrund av kalla krigets slut återinföra en strikt stalinism i Europa. Detta genom ett attentat mot den nybyggda Eurotunneln.

Visst finns det mindre bra saker med boken också. Gardner hänvisar ofta till USA genom att göra bisatser som i stil med ”som man säger i Amerika”, eller ”som amerikanerna kallade det”. Det är störande och ett dåligt sätt att flörta med amerikanska läsare. Jag kan också tycka att Bond ibland pratar lite för mycket. Bond ska inte ha allt för många repliker. Han är en man som inte säger mycket, men som gör desto mer. Och att Gardner i en tid av AIDS-panik tvunget måste beskriva hur Bond använder en kondom känns väldigt politiskt korrekt och därmed absurt i en Bond-bok.

Med det sagt så gillade jag denna bok skarpt och den är den bästa sedan No Deals, Mr Bond. Gardner tar väl vara på det samtida politiska läger och väver en spännande historia som med en rasande fart rör sig genom Europa. Det är en mycket spännande bok med just rätt antal twister. Från början till slut går allt på högvarv och finalen är faktiskt riktigt bra – vilket inte alltid är fallet hos Gardner.  Efter en något tveksam period så är detta en välkommen kvalitativ återkomst.

Read Full Post »

Scorpius (1988)

gardner scorpiusJohn Gardner fortsätter att experimentera med det format han blivit given. Och jag tycker om när Bond ställs inför nya typer av situationer och karaktärer. Det nya i Scorpius är att Bond här möter en religiös sekt och dess ledare Vladimir Scorpius. Religiösa sekter i litteratur och film kan vara ganska riskfyllda ingredienser. Iallafall ur mitt perspektiv. Som religionslärare är det lätt att se brister i hur sekter framställs, såväl vad gäller de sociologiska som teologiska aspekterna. Gardner hanterar sekterismen på en klart godkänt, om än ytligt, sätt. Han var ju trots allt utbildad anglikansk präst och hade därmed förmodligen ganska god koll på hur religion kan fungera.

Att Bond möter religiösa fanatiker är något helt nytt. Det känns väldigt o-Flemingskt och ljusår från filmserien. Religiös fanatism är, åtminstone för mig, något mycket fjärran från Bond. Trots att Bond-äventyren kan vara mörka och våldsamma så känns ändå sekteristisk religion som lite för deprimerande. Det är svårt att göra en religiös fanatiker lika färgstark och rolig som en Goldfinger eller Blofeld. Tyvärr leder detta till att läsupplevelsen denna gång inte blir särskilt lustfylld.

Det finns också ett problem i hur Gardner väljer att porträttera Vladimir Scorpius. Det dröjer innan vi får träffa titelkaraktären och fram tills dess är han en mystisk, mörk närvaro i boken. Det är faktiskt effektivt gjort. Men när Bond och läsaren väl möter honom går luften lite ur. Scorpius tror inte själv på den religion han är ledare för, utan är bara ute efter att manipulera sina undersåtar och att tjäna pengar. Det största problemet är att Gardner hela tiden talar om för läsaren hur ond och obehaglig han är – men han gestaltar det aldrig. Bond jämför honom med allt från Attila till Stalin och beskriver honom nästan som Satan själv. Men läsaren får aldrig se detta gestaltat i skurkens sätt eller handlingar. Det tappar därmed sin udd. Man förstår att Scorpius är ond, men man känner det inte.

Inledningsvis utspelar sig boken mycket i London med omnejd och M får ett större utrymme än tidigare. Och detta uppskattar jag. Boken inleds också, liksom föregångaren No Deals, Mr Bond, med ett dödsfall och mysterium som Bond måste lösa. Han får återigen göra lite detektivarbete, vilket är välkommet. Jag uppskattar alltid när man får se Bond använda sitt intellekt och sin slutledningsförmåga. Han är ingen Sherlock Holmes, men inte heller bara en action man. Han ska vara en spion som både kan lösa gåtor och slåss mot skurkar. Tyvärr finns det ingen riktig jämvikt mellan detektivarbete och action i denna roman. Ett stort antal sidor läggs ned på olika möten med M och långa diskussioner kring skurkens motiv och planer. Och när väl en actionscen kommer, så är den inte särskilt intressant. Boken är segare än sina föregångare, men tack vare att den grundläggande intrigen ändå känns ganska originell så hålls ändå intresset uppe. Men stilen påminner mer om en halvdan John le Carré-bok än om Ian Fleming.

Det är dock ganska intressant att handlingen känns såpass aktuell än idag. Kanske till och med mer aktuell nu än då boken publicerades. Religiösa självmordsbombare och terrorattentat sker ständigt runtom i världen och har under de senaste decenniet även blivit inte allt för sällsynta i europeiska städer. Bokens The Meek Ones hade lika gärna kunna ha varit al-Qaida eller IS. Som tur är rör det sig dock inte om arabiska terrorister här, utan om en sekt av mer ”västerländsk karaktär”. Homeland, 24 och liknande filmer och TV-serier har gjort mig lite mätt på klichén ”den arabiske terroristen”. Då är en inhemsk fanatiker med en ny ideologi lite mer intressant och framför allt mindre realistisk. Bond ska inte vara allt för realistiskt och deprimerande, utan ha ett stråk av eskapism över sig. Gardner lyckas åtminstone inledningsvis att kombinera en ganska realistisk och mörk berättelse med en känsla av eskapism. Tyvärr tappar boken i kvalité mot slutet.

Scorpius lyckas inte bli mer än en ganska medelmåttig Gardner-bok. Den har inte samma lekfullhet som Nobody Lives For Ever eller No Deals, Mr Bond och inte heller samma tighta spänning som Icebreaker. Historien är ganska dyster och lyckas inte gripa tag i mig som läsare. Bondböckerna får gärna vara dystra. Ett lysande exempel på det är You Only Live Twice, men där blev man engagerad och brydde sig om karaktärerna i större utsträckning än här. Scorpius är inledningsvis någorlunda spännande och tämligen originell, men tyvärr är det inte så jätteroligt att läsa boken. Gardner har skrivit mycket sämre, men han kan också skriva mycket bättre.

Win, Lose or Die (1989) – Gardners åttonde Bond-roman – finns sedan tidigare recenserad här.

Brokenclaw (1990)

BrokenclawNovelDet måste vara svårt för en författare att ta över någon annans karaktärer. Frågan om hur man gör en karaktär till sin egen måste vara ständigt aktuell. John Gardners Bond-böcker, hur bra de än är, kommer alltid stå i skuggan av Ian Flemings och inte ses som lika bra. De har inte heller samma kanoniska status och kommer alltid anses som ”överkurs” för alla utom de mest hängivna Bond-fansen. Men hur ställer man sig som ”fortsättningsförfattare” inför frågan om hur mycket man får ändra på karaktären James Bond? Gardner fick kritik för att han ändrade för mycket på 007 – speciellt i se senare romanerna. Men samtidigt tycker jag att måste man ge honom rätten att göra det. Annars skulle förmodligen ingen författare vilja anta uppdraget att skriva Bond-böcker.

Det finns dock en gräns. Jag har inget emot att Bond utvecklas (ett inneboende problem i karaktären är faktiskt att han utvecklas för lite), men det blir problematiskt när förändringarna blir direkta motsägelser mot den karaktär som Fleming hittade på. Bond blir då inte längre Bond, utan någon  annan. Detta sker på sina håll i de flesta av Gardners romaner. Små detaljer här och där gör att Bond ibland känns ”out of character”. Men i Brokenclaw blir detta ett större problem än tidigare. Små detaljer gör att karaktären inte riktigt känns igen. Flemings Bond avskydde te, men ändå väljer Gardner att inleda denna bok med att han njuter av en kopp. En boks inledning är väldigt viktig och bör ge läsaren en stark bild av huvudkaraktären, stämningen eller något annat bärande i boken. Boken Goldfinger inleddes med en Bond som funderade över livet och döden över en whisky. I Casino Royales inledande kapitel beskrevs atmosfären på ett kasino klockan två på natten. Det är klassiska inledningar som säger något om mannen Bond och hans farliga liv. Här dricker Bond te, som han i Goldfinger beskrev såhär: ”I don’t drink tea. I hate it. It’s mud. Moreover, it’s one of the main reasons for the downfall of the British Empire.” Hårda ord, inte minst för en man vars jobb är att mörda för det brittiska imperiet. Bonds tehat är närmast ideologiskt. Att inleda en Bond-bok med att huvudkaraktären dricker te tyder antingen på okunskap, en vilja att provocera eller på att man inte riktigt bryr sig längre. Jag tror det senare gäller denna ganska trötta roman.

Förutom tedrickandet gör Gardner våld på karaktären Bond på flera olika sätt. Flemings Bond var en strikt rationalist, men här får vi veta att han är lite vidskeplig. Och Flemings M kallade sin agent antingen för ”007” eller ”James”, aldrig för ”Bond”. Sådana detaljer stör en nörd som jag själv.

I övrigt känns Brokenclaw som en av de mer anonyma Gardner-böckerna. Den var den tionde av hans 007-romaner. Den är inte hans sämsta, men Gardner var själv missnöjd med den. Bond besöker återigen USA, vilket han gjort flertalet gånger tidigare. Det känns numera trist. Återigen spelar marinen en stor roll i boken, precis som i Win, Lose or Die. Även det känns lite idéfattigt. Been there, done that.

Titelkaraktären, skurken Brokenclaw Lee, känns som en blek imitation av Mr Big från Live and Let Die. Lee är en gangster i San Fransiscos Chinatown, istället för New Yorks Harlem. Han skrämmer sina undersåtar med indiansk religion istället för voodoo. Och han är spion åt Kina istället för Ryssland. Gardner har försökt skapa en klassisk Fleming-skurk, men det känns bara som en blek kopia. Till och med den omoderna fixeringen vid ras som präglade Fleming försöker Gardner här efterapa. Skurken är av blandras – hälften kines, hälften indian. Till och med skurkens namn känns som en parodi på Blofelds alias från You Only Live Twice – Shatterhand.

Detta är överlag en väldigt medelmåttig bok. Det är uppenbart att Gardner har fått slut på idéer och blivit allt mer uttråkad med karaktären Bond. Brokenclaw känns inte som en Bond-bok. M är inte Flemings M. Han är bara en kliché av en vresig chef. Det är en medelmåttig agent-roman vars huvudkaraktär råkar heta James Bond. Den har ytterst lite gemensamt med Flemings böcker. Boken är, liksom Gardners böcker över lag, mycket amerikaniserad. Den utspelar sig helt och hållet i Amerika. T.o.m. M befinner sig där. England nämns bara flyktigt. Detta gör också att detta känns mindre som en Bond-roman.

Miljöerna namnges endast, de gestaltas inte. Bokens största problem är att den är så fruktansvärt seg. Tempot är dåligt och intrigen ointressant. Den känns framkrystad av en författare vars skrivande främst är ett jobb. Gardner drivs inte av någon berättarglädje, utan av krav från bokförlaget. Författaren känns trött och uttråkad. Med det sagt är den bättre än Role of Honour. Små ljuspunkter finns. Slutstriden mellan Bond och Brokenclaw är en av Gardners bättre finaler. Skurkens vargar känns som en självklar men ändå originell idé. De är passande för en indiansk Bond-skurk. Och att Bond dricker svenskt kaffe måste väl bidra med pluspoäng, eller?

Read Full Post »

Role of Honour (1984)

gardnerus2Kvalitén hos John Gardners böcker om James Bond är mycket ojämn. Över lag är det kanske orättvist att jämföra hans böcker med Ian Flemings eftersom de två författarna hade såpass olika stil. Man får helt enkelt acceptera att Gardner inte är Fleming och att hans Bond skiljer sig från den ursprungliga versionen. Men detta är kanske lättare sagt än gjort. För det måste ju ha funnits en anledning till varför Gardner fick uppdraget att skriva nya äventyr om Flemings spion och den som älskade originalet måste få incitament till att läsa fortsättningsromanerna. Andra författare har lyckats med att fånga Flemings känsla, såsom Kingsley Amis och William Boyd. Därmed kan man fråga sig varför Gardner inte strävade mer efter att vara trogen Fleming. Hans böcker hade tjänat på det. Trots att Gardners förra bok, Icebreaker, på sätt och vis bröt mot mycket av det som man kanske förknippar med en traditionell 007-historia så var den ändå den av hans böcker som påminde mest om Flemings stil. Det var en relativt tidlös berättelse, väl förankrad i det kalla kriget och där miljöbeskrivningarna var en stor del av läsupplevelsen. Tyvärr fortsatte Gardner inte på detta spår med sin nästa bok, Role of Honour. Kanske mer än någonsin tidigare är det tydligt att Gardner vill skriva en (för sin tid) modern hi-tech-thriller. Detta känns inte som en Bond-roman, men den gamle gode agenten krystas ändå in. Som nyutbildad datorhackare. Det fungerar inte.

Ett återkommande problem hos Gardner är hans fascination för den samtida tekniken. Och till viss del kan jag förstå honom. Det var under 1980-talet som stora framsteg gjordes inom IT. Det var årtiondet som Bill Gates och Steve Jobs byggde upp sina imperier. Att Gardners Bond använder sig av vad som då ansågs nya häftiga datorer är inte konstigare än att Daniel Craig har en smartphone i Skyfall. Men tyvärr låter Gardner inte tekniken stå i periferin. I Role Of Honour kretsar hela storyn kring datorer. PC:ar kallas för ”micros” och framställs som kraftfulla maskiner som kan hjälpa till i planerandet av och simulera avancerade terroristdåd. Betoningen ligger kanske mer än någonsin på dåtidens high techprylar och det gör att boken känns väldigt föråldrad. Bokens främsta problem är inte att tekniken eller storyn känns för överdriven eller orealistisk (som For Special Services eller flera av Raymond Bensons böcker). Nej, problemet är bara att historien känns väldigt tidsbunden och att boken över lag är ganska ointressant. Här finns inga karismatiska karaktärer. Storyn är ganska seg. Inte ens actionsekvenserna är särskilt välskrivna.

Handlingen över lag väldigt ofokuserad. Idén om att Bond låtsas sluta på MI6 för att låta sig rekryteras till en terroristorganisation skulle kunna ha potential. Men här är utförandet så outhärdligt tråkigt. Bond spenderar mycket tid framför datorer och lär sig hur de fungerar. Och det är ingen spännande läsning. Han tillbringar också mycket tid tillsammans med ett gäng ointressanta karaktärer med fåniga namn på ett gods i en liten engelsk by. Här finns ingen spänning över huvud taget. Att SPECTRE skulle rekrytera Bond – deras ärkefiende sedan decennier- känns helt orealistiskt med tanke på Bonds historia med organisationen. Gardners SPECTRE verkar inte ha så mycket gemensamt med Flemings. Organisationens nye ledare har dock ett ganska bra skurknamn – Tamil Rahani. Han känns som en OK skurk, men är naturligtvis långt ifrån någon Ernst Stavro Blofeld.

Faktum är att jag direkt efter att ha läst ut boken har svårt att formulera exakt vad den handlade om. Lika svårt är det att försöka återge några minnesvärda scener. Det är få av Gardners som helt saknar minnesvärda scener. Även de böcker som inte varit några höjdare har åtminstone en scen som fastnar i minnet. Racingscenen i FSS eller finalen i Brokenclaw är exempel på effektivt skrivna avsnitt i böcker som överlag inte är så starka. Men i Role of Honour finns ingen riktigt minnesvärd scen alls. De tre första fjärdedelarna av boken är en seg och ointressant röra. Bond lär sig om datorer, får anställning av skurkarna som någon slags dataexpert, låtsas hoppa av MI6, pratar datorer med skurkarna, blir drogad och vaknar upp någonstans, blir drogad igen, mer datorer, simulerade brott, någon attack som kräver en hemlig kod, osv… Det hela är väldigt ordinärt och väldigt fjärran från Flemings skapelse. Bokens inledning där Bond är på casinot i Monte Carlo känns som bokens starkaste del. Miljöbeskrivningar och stämningen känns åtminstone ganska välskrivna. Finalen ombord på ett luftskepp är också helt OK. Och visst är det spännande att skurken överlevde för att återkomma i nästa bok. Men med tanke på att nästa bok är den väldigt lyckade Nobody Lives For Ever så är det lite syd att Tamil Rahani introducerades i denna riktigt dåliga bok.

Nobody Lives For Ever (1986) – Gardners bästa (?) 007-roman – finns recenserad här.

No Deals, Mr Bond (1987)

I John Gardners sjätte James Bond-roman får agent 007 ett icke-officiell uppdrag av M. Cream Cake var en gammal operation där MI6 gav fyra unga kvinnor och en ung man i uppdrag att inleda kärleksrelationer med högt uppsatta Sovjetofficerare i Östtyskland, i syfte att utvinna hemlig information. Efter att operationen avslutats lät MI6 hämta de fem unga personerna och gav dem nya liv i Väst. Nu, fem år senare, har flera av dessa avhoppare blivit mördade och KGB ligger troligtvis bakom. MI6 kan officiellt inte göra något, men M ber Bond att ändå beskydda de resterande avhopparna. Det är en hederssak. Efter att ha lovat dessa unga människor ett nytt liv i Väst vore det avskyvärt att svika dem, verkar M resonera. Bond håller med. Detta innebär dock att Bond arbetar utan några officiella sanktioner. Skulle han åka fast eller bli avslöjad så skulle MI6 inte kunna hjälpa honom. Det skulle inte kunna ske några uppgörelser – inga deals.

Titeln är förmodligen den sämsta någonsin. Gardner ville ge boken namnet ”Tomorrow Always Comes”, medan bokförlaget hade förslag som ”Oh No, Mr Bond” eller ”Bond fights back”. Man beslutade sig till sist för No deals, Mr Bond – trots att den repliken aldrig yttras i boken. Det närmsta man kommer är M som säger pratar om ”no deals”, men M skulle aldrig kalla sin agent för ”Mr. Bond”.

Utöver titeln så är detta faktiskt en av de bättre Gardner-böckerna. Handlingen rör sig väloljat framåt och hela boken har en känsla av fart och fläkt som inte är beroende av framtvingade actionsekvenser. Som i de bästa Bond-böcker så spelar det kalla kriget en stor roll och detta känns som en klassisk spionhistoria i stil med Ken FolletNålens Öga. Liksom i föregångaren Nobody Lives For Ever kretsar handlingen kring en spännande klappjakt. Vem kommer hitta de avhoppade agenterna först? Bond eller KGB? Boken har ett högt tempo, utan att för den skull kännas genomstressad. Gardner skriver med en medryckande lätthet. Storyn känns seriös och bitvis väldigt mörk. De avhoppade östtyska kvinnorna mördas brutalt och deras tungor skärs av. Det är tämligen markstarkt. Dessutom är läsaren osäker på vem Bond kan lita på. Det finns en dubbelagent, men vem är det? Trots relativt mörka inslag så rör sig storyn med en lätthet och Gardner skriver på ett sätt som gör att man aldrig glömmer att det faktiskt rör sig om ett 007-äventyr.

Det finns flera faktorer som gör No Deals till en stark fortsättningsroman. Att Bond agerar på egen hand ökar naturligtvis spänningen. Han kan inte förlita sig på backup från sina kollegor. Detta är ett grepp som filmserien under de senaste decennierna börjat använda sig av ganska frekvent och som bekant var det också en grundläggande premiss i William Boyds briljanta Solo. Jag tycker också om att M här ber Bond om tjänsten att beskydda Cream Cake-agenterna. Detta visar på den förtroendefulla och speciella relation M och Bond har. Agerandet säger ganska mycket om M som karaktär och påminner om liknande scenarion i Ian Flemings Moonraker och For your eyes only. M litar på Bond i vått och torrt.

Boken utspelar sig främst på Irland och i Hong Kong. Trots att miljöerna tar mindre plats än hos Fleming så får man ändå en känsla för dem. Mycket tack vare de irländska och kinesiska karaktärer Bond interagerar med. Boken är som bäst då de är på Irland och KGB tillfångatar Bond och fängslar honom i en gammal borg. Flykten från denna borg är spektakulär och visar på Gardners talang för att skriva actionsekvenser.

Skurken är naturligtvis inte i nivå med Flemings skurkar, men jag tycker ändå att han är en av Gardners starkare. Innan läsaren möter honom så byggs mystiken kring honom upp bit för bit. Folk pratar om honom med vördnad och skräck. En liknande teknik användes för Silva i senaste filmen Skyfall. När vi till slut möter honom lever han också upp till hypen. Kolya Chekov är högsta hönset inom forna SMERSH. Han är grym och intelligent och en värdig motståndare. Kanske inte lika färgstark som Anton Murik eller Konrad von Glöda, men kanske mer realistisk. I bokens final anordnar han ett sadistiskt slut för Bond, som påminner om filmen The Most Dangerous Game. Bond blir på en ö ett villebråd jagat av fyra blodtörstiga ryssar.

Trots att handlingen skiljer sig från den förgående boken ganska rejält så tycker jag ändå att No Deals främst påminner om just Nobody Lives For Ever. Det är just lättheten i berättandet, som är flera mil ifrån Role of Honours tröga prosa och ointressanta intrig. Detta visar att när Gardner vill så kan han verkligen skriva en spännande thriller.

Read Full Post »

Older Posts »