Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘John McTiernan’

steve-mcqueen

Title: THOMAS CROWN AFFAIR, THE (1968) ¥ Pers: McQUEEN, STEVE ¥ Year: 1968 ¥ Dir: JEWISON, NORMAN ¥ Ref: THO002AO ¥ Credit: [ UNITED ARTISTS / THE KOBAL COLLECTION ]

Thomas Crown är en uttråkad miljonär och något av en adrenaline junkie. For skojs skull organiserar han ett bankrån och stjäl över 2, 5 miljoner dollar. Pengar han inte behöver. Polisen som utreder fallet får hjälp av en utredare från försäkringsbolaget – Vicki Anderson. Denne misstänker snart Crown och inleder efter en tid ett förhållande med honom som del av sin utredning. De två faller dock snart för varandra på riktigt och frågan är om Vicki kommer kunna göra sin plikt och sätta fast Crown.

Jag såg John McTiernans nyinspelning när jag var ungefär 12 år eftersom Pierce Brosnan spelade huvudrollen. Jag hade väl förväntat mig en typisk heist-film i stil med Oceans Eleven (som dock kom några år senare), men blev faktiskt oväntat berörd av kärlekshistorien. Jag tyckte nog sexscenen där Rene Russo häller en flaska vatten över Brosnan var lite gross, men i övrigt var det en film jag såg om flera gånger på VHS. Faktum är att jag än idag tycker att det är en av Brosnans bästa filmer och tyvärr är den också den legendariske regissören McTiernans (Die Hard, The Hunt For Red October, Predator) sista lyckade rulle.

Därmed var det med ganska höga förväntningar som jag satte mig ned för att se originalet. En sak stod klart för mig ganska snart: detta är nog en av de snyggaste filmer jag sett. Kostymerna, scenografin och den övergripande designen, skådespelarna och miljöerna. Allt är top notch. Och tack vare Steve McQueen, musiken och den starka regin så har filmen också en stor portion ”cool”, mycket mer än nyinspelningen.

Naturligtvis är det inte en helt problemfri film. Man kan ju inte bara döma den efter dess yta. Jag är osäker på huruvida McQueen egentligen passar i rollen som Crown… Han är minst sagt karismatisk, men inte lika elegant som Brosnan var i nyinspelningen. Faktum var att Sean Connery erbjöds rollen, men tackade nej. Något  han senare kom att ångra. Jag tror Connery hade funkat. McQueen var ingen gentleman, utan mer av en cool, oborstad och maskulin rebell. Han funkar dock eftersom han är den han är. Och det faktum att han inte verkar känna sig helt hemma i kostymerna bidrar faktiskt till hans karaktär. Crown blir här en man som njuter av lyxen, men samtidigt är på jakt efter någonting mer. Som faktiskt blir något av en rebell mot sin egen livsstil. Han skiter i att vara hövlig mot affärskollegor, kanske dels på grund av att han är såpass rik att det inte gör något – men kanske också för att han i hemlighet föraktar den värld han är en del av. Det blir ett intressant porträtt. Och även om man kanske tycker att rollen inte är klippt och skuren för McQueen så räcker det med att bara titta på honom då han åker segelflyg, kör dune buggy eller går runt i snygga kostymer och solglasögon. Kan man bli mer cool?

crown3

Faye Dunaway är minst lika snygg som McQueen i rollen som försäkringsagenten Vicki Anderson. Hon är alltid klädd i de mest eleganta kläderna och hon har rätt attityd. Kanske tar hon lite väl mycket skit från sin chef (fint gestaltad av Paul Burke), men hon är ändå stark och karismatisk. Sällan har filmvärlden skådat ett lika snyggt par som hon och McQueen. De två har kemi, men tyvärr tycker jag inte att kärlekshistorien är lika stark som i McTiernans version av filmen. I den versionen var kärleksrelationen filmens ryggrad, men här hamnar den något i skymundan bakom allt ögongodis.

crown4

Regissören Norman Jewison har gjort en mängd klassiker. Han jobbade med McQueen på The Cincinnati Kid och har också gjort filmer som In The Heat of The Night, Fiddler on the Roof, Jesus Christ Superstar, Moonstruck och The Hurricane. Han är en oerhört kompetent och varierad regissör och har ett öga för starka bilder. Hans inramningar av scener, vad han fokuserar på, vinklar etc. vittnar om detta. Det hela bidrar till filmer som är väldigt minnesvärda för sina bilder. Men han är också bra på att leverera känslor och det är ett bevis på hans förmåga att man trots allt köper kärlekshistorien här. Filmen är inte särskilt lång, men tempot är högt. Jewison arbetar mycket med split screen, där flera vinklar av samma scen visas samtidigt sida vid sida. Det bidrar till den visuella njutningen och är ett trick som efterapats många gånger – nu senast i Guy Richies 60-talsrulle The Man from U.N.C.L.E.

crown2

Det finns dock vissa snedsteg. Den klassiska schackscenen där Dunaway förför McQueen är svår att ta på allvar efter att man sett Austin Powers: The Spy Who Shagged Me. Men även utan denna kontext är den en aning överdriven och utdragen. Och som sagt, kärlekshistorien hade kunnat vara starkare. Med det sagt hjälps filmen något oerhört av Michel Legrands fantastiska musik. De jazziga och romantiska tonerna och inte minst Noel Harrisons vackra The Windmills of Your Mind ger filmen den romantik den kanske saknade i själva manuskriptet.

Sammantaget är detta en mycket underhållande film. Kanske är den inget mer än en bagatell, men den är väldigt välgjord sådan. Det är förmodligen en av historiens snyggaste filmer, som sagt. Och jag ser inget negativt i det. Det är mycket yta, men nog med djup för att tillfredsställa iallafall mig.

Betyg 4 av 5

Annonser

Read Full Post »