Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kinglsey Amis’

Den sista av Ian Flemings romaner om James Bond publicerades efter författarens död. Fleming hade avslutat ett första utkast och börjat redigera det, men hann aldrig avsluta arbetet. Han dog i augusti 1964 av en hjärtattack. Efter att bokförlaget låtit författaren Kingsley Amis se över manuskriptet gavs boken ut i april 1965. Fleming brukade fylla ut sina romaner med en hel del detaljer, såsom beskrivningar av miljöer, kläder, mat, personer och liknande. Detta hann han dock inte göra med sin sista roman och boken är därför en av hans kortare. De samtida kritikerna var inte särskilt imponerade och många framhöll att boken kändes halvfärdig. Jag skulle inte hålla med om det, men visst känns boken lite udda. Jag tycker att den främst tjänare som ett slags epilog till den storslagna Blofeld-trilogin. Och som sådan känns den lite abrupt.

Trots att boken till viss del saknar de levande miljöbeskrivningar och cyniska observationer som var Flemings signum, så finns det en hel del andra positiva och intressanta aspekter hos dem. You Only Live Twice slutade med en förvirrad Agent 007 med minnesförlust. I tron att han var en japansk fiskare vid namn Taro beslutade han sig för att ge sig av till den ryska staden Vladivostok i jakt på sitt förflutna. Samtidigt trodde hans överordnade att han dött i kampen mot sin dödsfiende Ernst Stavro Blofeld.

tmwtgg1

I början av The Man with The Golden Gun är James Bond tillbaka i London. Han kontaktar MI6 och begär att få tala med M. På hans gamla arbetsplats är man förvånade över att se honom vid liv ett år efter hans försvinnande. Secret Service anar oråd, men M går ändå med på att träffa honom. Vid mötet förklarar Bond att ryssarna hjälpt honom inse att han blivit utnyttjad som ett vapen och att Öst och Väst måste samarbeta för världsfred. Sedan försöker han mörda sin gamle chef med en cyanidpistol. M lyckas ta skydd och Bond faller ihop medvetslös. M inser att Bond blivit hjärntvättad av ryssarna. Han låter skicka Bond till ett behandlingshem för att han ska bli sitt gamla goda jag. Därefter måste 007 bevisa för MI6 att han fortfarande är att räkna med. M skickar honom på ett farligt uppdrag till Jamaica för att avrätta lönnmördaren och gangstern Fransisco Scaramanga, ”mannen med den gyllene pistolen”. På Jamaica lyckas Bond snart träffa Scaramanga. Denne anställer honom som säkerhetschef på sitt hotell och Bond har nu chansen att likvidera sin måltavla.

Bokens intressantaste del är inledningen, med en hjärntvättad Bond som försöker mörda självaste M. Idén är spektakulär och riktigt mörk. Bond beskrivs som robotisk, med tom blick. Tyvärr känns det som om denna inledande episod mest blir som en liten parentes då incidenten är överspelad. Efter att Bond blivit återställd och utskickad på sitt uppdrag nämns bokens mörka inledning knappt igen. Jag tror att detta dock sett annorlunda ut om Fleming haft chansen att ytterligare putsa på manuskriptet. Han hade mycket enkelt kunnat ha lagt in små reflektioner från Bonds sida över det inträffade. Eller varför inte små ångestattacker eller mardrömmar? En sak som kan ses som en kvarvarande psykologisk konsekvens efter mordförsöket på M är Bonds oförmåga att döda kallblodigt. Vid flera tillfällen har han tillfälle att döda Scaramanga, men väljer att inte göra det eftersom han inte vill göra sig skyldig till ett kallblodigt mord. Det är KGB-metoder, resonerar han. Detta står ju i bjärt kontrast till hur den KGB-programmerade Bond uppträdde. Den återställde Bond måste istället uppträda mer gentlemannamässigt, mer brittiskt. En annan effekt av hjärntvätten är att Bond är mycket mer allvarlig här. Hans sinne för humor är som bortblåst. Men det är också mycket möjligt att Fleming tänkt lägga in lite mer humor, men aldrig fick chansen.

tmwtgg

Något som också stör mig är att Bond verkar totalt ha glömt bort de senaste mycket mörka år med bl.a. hans hustru Tracys död. Förvisso fick han sin hämnd i förra boken. Och han fick framtidstro tack vare mötet med den japanska kulturen och sina nya vänner. Men ändå. Efter att Bond blivit återprogrammerad verkar allting vara som vanligt igen för vår hjälte. Status quo är återställt. Detta finner jag föga trovärdigt, men framför allt är det ett stort antiklimax till den kedja av händelser som började för fem böcker sedan i Thunderball. Bond mötte en ny hänsynslös fiende i SPECTRE, han blev förälskad, gifte sig, hustrun blev mördad, Bond blev deprimerad, drack för mycket, tappade livslusten, åkte till Japan och ströp sin hustrus mördare, skadades svårt, fick minnesförlust, trodde sig vara en japansk fiskare, åkte till Sovjet, blev hjärntvättat och försökte mörda sin egen chef M!

Och efter allt detta så är det enda Bond behöver några veckor på ett behandlingshem för att bli sitt gamla jag igen! Jag hoppas verkligen att om Fleming haft chansen, så skulle han ha broderat ut boken med fler referenser till ovanstående händelser. Jag tycker bokens grundläggande premisser är bra – att Bond måste bevisa vad han går för efter allt som hänt. Men boken hade tjänat på att gå mer in på djupet av Bonds inre. Som boken nu är känns det som att inledningen är en separat, fristående del och att storyn kring Scaramanga är en annan fristående del.

Med det sagt så är detta ändå en bra bok. Den är långt ifrån nån av de sämre böckerna i serien. Det som lyfter den är de mörka, mer psykologiska aspekterna, trots att dessa glöms bort längre in i historien. Romanen tjänar också på sitt korta format. Storyn är ganska simpel. James Bond ska döda Scaramanga. En sådan story går inte att göra hur lång som helst. Fleming håller tempot uppe genom hela boken och det blir aldrig några långa transportsträckor. Scaramanga är också en mycket karismatisk skurk, lika minnesvärd som Hugo Drax, Goldfinger eller Blofeld. Det antyds också att han är sexuellt attraherad av Bond. Finalen mellan honom och Bond är också klassisk. Efter en skottlossning på ett tåg genom Jamaicas träskmarker fortsätter kampen mellan de två skadade motståndarna ute i träsket. Bond har feber och hallucinerar. När han hittar Scaramanga sitter denne och äter en rå orm för att få energi.

tmwtgg2

Ian Flemings sista James Bond-roman är en klassisk bok, trots sina brister. Den har en mycket stark inledning, en bra story, en intressant skurk och välskrivna actionsekvenser. Över lag är det en bra Bond-historia, men som final på den större ”Berättelsen om James Bond” (som startade 1953 med Casino Royale) så är boken något av en antiklimax.

Annonser

Read Full Post »