Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Krister Henriksson’

Krister Henriksson

Krister Henriksson. Långt innan den totalt överflödiga och massproducerade Wallander-serien började göras tyckte jag att Krister var Sveriges mest överskattade skådespelare.

Varför denne man är en av våra mest kända skådespelare är ett mysterium för mig. Alla jag talat med är överens med mig; han har absolut ingen inlevelse (förutom när han spelar över), det låter som han läser direkt från det memorerade manuset, han har ingen utstrålning och han gör alla sina roller på exakt samma sätt.

Säkert en trevlig prick i allmänhet, men fy vad överexponerad han är!

De övriga nominerade var:

Samuel Fröler, Figge Norling, Per Graffman, Pernilla August, Shebly Niavarani, Marie Richardsson, Regina Lund och Eric Ericsson

Annonser

Read Full Post »

Adelphi Audios CD-utgåva av "Skruvens Vridning" av Henry James

Jag har precis lyssnat färdigt på ”Skruvens Vridning” (The Turn of the Screw) av Henry James, uppläst av Ewa Fröling och Sten Ljunggren. Boken är klassiker inom 1800-talets gotiska litteratur. Det är en avskalad men gastkramande berättelse, som liksom smyger sig in hos läsaren. Eller lyssnaren, som det var i detta fall.

Att läsa in en ljudbok och lyckas bra är inte lätt. Man måste balansera på en knivsegg, för att inte falla i något av de två dikena: att spela för mycket teater eller att vara totalt anonym.

Exempel på överspel hittar vi hos uppläsare som Krister Henriksson, som bl.a. läst in Harry Potter-böckerna. Henriksson är även på film en ytterst medelmåttig skådespelare, och är inte heller någon bra uppläsare av ljudböcker. Han skriker och viskar om vartannat, något som verkar vittna om ett stort ego snarare om en rättvis hållning mot boken och författaren. Någon som har en helt annan uppläsarstil är Stefan Sauk, bl.a. då han läser upp HemingwaysOch solen har sin gång”. Han faller i det andra diket. Det är uppenbart att Sauk känner starkt för texten och vill lyfta fram den så mycket som möjligt. Men uppläsningen blir anonym, intetsägande.

Det finns naturligtvis undantag, där uppläsaren kan och bör ta mycket plats. Jag tänker främst på Ernst-Hugo Järegårds uppläsning av Robert Louise StevenssonsDr Jekyll och Mr Hyde”. Detta är snarare en tolkning än en uppläsning. Den är briljant!

Jag har alltid lyssnat på mycket på ljudböcker. Då jag var yngre var det Twains ”Tom Sawyer” uppläst av Lars Ekborg, Magorians ”God natt, mister Tom” med Stefan Ekman eller Dahls ”Häxorna” uppläst av Johan Ulveson. Senare har jag bl.a. lyssnat till Max von Sydow läsa Conrads ”Mörkrets hjärta”, Thorsten Wahlund läsa Stephen Kings ”Det Mörka Tornet”-serie, Helge Skoog med ”Om de bara kunde tala” och framför allt Rikard Wolff läsa Oscar Wildes magnum opus ”Dorian Grays Portätt”.

Jag växte upp med Herman Lindqvists egna inläsningar av sina kåserisamlingar. Detta är naturligtvis att föredra – att författaren själv läser sin bok.

Jag är en tämligen van ljud-, kassett- och CD-bokslyssnare.

Uppläsare: Wolff, Järegård, Lindqvist, Ulveson och "det svarta fåret" Henriksson.

”Skruvens vridning” var en intressant ljudboksupplevelse. Boken i sig är sedan länge slutsåld, och är i detta format utgiven av förlaget Adelphi Audio som med sin utgivning av något obskyra klassiker gjort en god gärning. Boken läses av två skådespelare; Ewa Fröling läser själva historien (som berättas ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv), medan Sten Ljunggren läser introduktionen (som berättas ur en mans perspektiv).

Sten Ljungren och Ewa Fröling

Jag är något delad inför denna uppdelning av inläsningen. Som ni märkt föredrar jag då texten själv får tala och så lite betoning som möjligt läggs på själva uppläsaren. Vissa ljudböcker har en benägenhet att alltmer likna radioteater, vilket inte är bra. Radioteater är nog så trevligt, men det är en helt annan konstart än vad en ljudbok är och de två bör inte blandas ihop. Detta beror på att författarens verk måste tillåtas att stå på egna ben. Adelphi Audio skriver på sin hemsida att de bl.a. använder lite ljudeffekter i vissa böcker (såsom diverse Sherlock Holmes-utgivningar). Detta är nästan hädelse i mina öron! Vill man göra radioteater av Sherlock Holmes – fint (det har gjorts ett antal gånger). Men Arthur Conan Doyles berättelser behöver inte förstärkas av ljudeffekter! Ett annat skräckexempel jag minns var då jag lyssnade till en av Thorsten Wahlunds uppläsningar av en Sjöwall/Wahlöö-roman (det kan ha varit ”Det slutna rummet”, men jag minns inte exakt). Hela boken läses i vanlig ordning upp av Wahlund. I boken lyssnar kommissarie Martin Beck på en ljudinspelning av ett förhör med en ung flicka. Förhörsledaren är en kvinna. Istället för att Wahlund läser upp denna del, spelas förhörsledaren av en kvinna och den unga flickan av en ung flicka. Detta finner jag bara störande. Som amerikanarna säger: ”If it aint broken, don’t fix it.”  Att försöka förbättra ett verk Arthur Conan Doyle eller Sjöwall/Wahlöö är ett tydligt tecken på hybris.

Författaren Henry James

Åter till ”Skruvens Vridning”. I detta fall gör det inte så mycket att uppläsningen handhas av två skådespelare. Jag kan förstå tanken. Den ena berättaren är ju en man och den andra en kvinna. Båda uppläsarna gör ett så pass bra jobb och låter texten tala sitt eget språk, så jag förlåter Adelphi Audio denna gång. Tyvärr finns det annat att klaga på. Och detta gäller kanske främst själva texten, snarare än ljudboksproduktionen. Trots att det för det mesta är en spännande och ryslig berättelse finns det tillfällen då mer av vad som på engelska kallas ”exposition” (typ förklaringar) skulle behövts. Språket är lite ”Hemingwayiskt” i sin enkelhet, men detta får ibland resultatet att det är svårt att hänga med i handlingen. Men boken har också klara fördelar, som sagt. Och som alla riktigt bra skräckromaner får det övernaturliga fungera som en sorts katalysator för något djupare – en mer psykologisk ångest. Hemligheten i denna sorts litteratur är ofta ambiguiteten – att vi inte riktigt vet vad som faktiskt sker eller vad som är huvudpersonens fantasi.

”Skruvens vridning” är en tämligen kort bok. Uppläsningen är endast dryga fyra timmar. En kort klassiker med andra ord.

Read Full Post »