Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘licence to kill’

När jag under det senaste året läst Ian Flemings och andra författares böcker om James Bond så har jag försökt att inte jämföra dem för mycket med filmerna. Det handlar om två olika medium som egentligen är omöjliga att jämföra. ”Boken var bättre än filmen” är för mig en absurd mening. Det är som att jämföra en middag med en konsert. Det ena är en smakupplevelse och det andra en audiell upplevelse. Det handlar om olika sinnen som tillfredsställd på olika sätt. Med det sagt så kan det ibland vara svårt att inte jämföra den litteräre Bond med den filmiska. Tydliga exempel är då jag blivit besvikna på litterära Fleming-karaktärer såsom Vesper Lynd, Pussy Galore och Tracy di Vincenzo, efter att filmversionerna varit så minnesvärda.

I mina recensioner av John Gardners och Raymond Bensons böcker så har jag främst jämfört dem med Ian Flemings böcker. När jag refererat till filmerna har det främst varit i negativ bemärkelse och syftat på filmseriens överdrivenhet och dess avstånd från Flemings originalversion. Men en sådan jämförelse är inte helt rättvis. Vissa filmer ligger närmare Fleming än andra och ibland gör de till och med karaktären Bond större rättvisa än fortsättningsromanerna. Faktum är jag har lättare att acceptera vissa av Pierce Brosnans filmer än många av Gardners/Bensons böcker. Detta kan delvis bero på att man inte tillbringar lika mycket tid med en film som med en bok och att i filmens snabba berättarstil så lägger man inte märke till de brister som i en bok hade varit plågsamt uppenbara. Men jag tror också att det kan bero på att ibland så förstod filmskaparna karaktären Bond bättre än romanförfattarna. Och ibland var det naturligtvis tvärtom. Den Bond vi möter i romaner som Icebreaker, Nobody Lives For Ever eller Zero Minus Ten är mycket mer den riktige Bond än den vi möter i filmer som A View to a Kill, Moonraker eller Day Another Day. Men å andra sidan har den Bond vi mötte i filmer som Licence to Kill, GoldenEye eller The World Is Not Enough mer gemensamt med Fleming än den vi möter i böckerna Role of Honour, COLD eller Never Dream of Dying.

Därför tycker jag att det är intressant att se hur det blir när man kombinerar dessa två världar – filmens Bond med litteraturens Bond. Böcker baserade på filmmanus, s.k. novalizations*, anses generellt sett inte vara stor litteratur. De är egentligen bara del av en films marknadsföring. Böckerna finns i affären några veckor i samband med filmens premiär och sedan glöms de bort. Med det sagt finns det naturligtvis novalizations som är bra. Som fördjupar filmens historia och gör den till något större än det vi såg på bioduken.

Den första Bond-filmen som gjordes om till en roman var The Spy Who Loved Me 1977. Anledningen till detta var förmodligen att detta var den första filmen i serien som inte hade någonting alls att göra med Flemings ursprungliga roman. Att ge ut en utgåva av Fleming-boken i samband med filmens premiär, med Roger Moore och Barbara Bach på omslaget, skulle förmodligen förvirrat den läsare som gillat filmen. Bakom bokversionen stod filmens manusförfattare Christopher Wood. Denne ansträngde sig faktiskt för att boken skulle påminna om Flemings böcker, trots den fantastiska historien. Wood gav även ut en bok baserad på nästa film, Moonraker.

Licence to Kill (Gardner, 1989)

ltkDet dröjde fram till 1989 innan nästa novelization kom. Licence to Kill var den första Bond-filmen utan en Fleming-titel. Filmen var specialsydd för den nye James Bond-skådisen Timothy Dalton, som velat göra Bond mörkare och mer realistisk. Trots att filmen inte är en av mina absoluta favoriter så anser jag att den är underskattad. Den är i princip den film som lagt grunden för Daniel Craigs filmer och har förmodligen ett av de bästa manusen i hela filmserien. Det är ett manus där Bond faktiskt har en klassisk protagonistroll och förändras under filmens gång. Han drivs av personliga motiv, är sårbar men samtidigt kall. Han drivs av blind vrede och måste överkomma sina egna brister för att i slutändan få sinnesfrid. Filmen för Bond tillbaka till Flemings vision, trots att handlingen inte är direkt baserad på någon av hand böcker. Hur funkar då detta manus i bokform? Jag föreställer mig att John Gardner borde kunna författa en riktigt bra bok nu när han fått ett såpass starkt manus att utgå ifrån.

Men jag har väldigt svårt att veta hur jag ska klassificera boken. Ett problem ligger i att jag sett filmen så många gånger. Boken ligger nära filmen. Och istället för att texten ger min fantasi material för att bygga upp bilder i huvudet, så ser jag filmens scener framför mig (detta upptäcker jag snart är fallet för samtliga novelizations). När jag läser boken ser jag i princip filmen spelas upp inför mitt inre öga. Att recensera boken blir därmed samma sak som att recensera filmen. Det går därmed inte att sätta den i relation till Gardners övriga böcker.

Boken passar inte in i Flemings eller Gardners kronologi. I boken Live And Let Die blir Felix Leiter utsatt för ett attentat då han matas till en vithaj. Filmmanuset använder flera tidigare oanvända scener och karaktärer ur Flemings historier, däribland just denna scen. Detta ställer till problem för Gardner. Han gör ett halvhjärtat försök genom att låta hajen bita av Felix Leiters benprotes och att betona det absurda i att samma man blir utsatt för en exakt likadan hajattack två gånger. Gardner ignorerar dock helt Flemings historia The Hildebrand Rarity, då han låter Bond möta en skurk som har exakt samma namn som skurken i den historien; Milton Krest, som dog i Flemings novell, har även här en båt som heter Wavekrest.arvet3
Gardner ansåg själv att böckerna som var baserade på filmmanusen inte borde räknas in som officiella delar av hans egen Bond-serie. I sina egna böcker ignorerade han det som skedde i dessa böcker. Författaren tyckte att det var väldigt svårt att göra om filmmanuset till en roman, inte minst på grund av att manuset hela tiden ändrades om. Han var inte särskilt nöjd med resultatet och svor att aldrig göra någon ytterligare novelization. Han beskrev processen såhär:

This was a one-off idea, and I thought it might be fun. It wasn’t. I did it, but I wouldn’t want to do it again. I should have known…I started working on it and the screenplay changed daily. I would get phone calls saying, ”John, scenes 230-235 are out, and new pages are being couriered to you.” It drove me mad. I also had to pad out the book a bit. There are huge jumps in the screenplay, which you can do on screen; but with a book you need to explain things. So I had to add a lot to explain how Bond got from here to there, that sort of thing.

Hans Licence To Kill är helt okej. Boken lägger som sagt inte till särskilt mycket, varken ur karaktärs- eller handlingssynpunkt. Den Bond vi möter här skiljer sig inte nämnvärt från den Bond vi möter i Gardners övriga böcker. Men på grund av att Gardners prosa ibland kan vara ganska ointressant så känns faktiskt filmens Bond närmare Fleming än denna bokversion.

GoldenEye (Gardner, 1995)

geTrots att Garder sagt att han inte skulle skriva ytterligare en novelization efter Licence To Kill, så gjorde han ändå det sex år senare då nästa film kom. Det verkar dock som att han ställde vissa krav, såsom att han inte skulle behöva anpassa sig efter sena manusändringar. På bokens framsida står det att den är baserad på manuset av Michael France och Jeffrey Caine. Med andra ord var det inte det slutgiltiga manuset, som Bruce Feirstein arbetade på. GoldenEye var Pierce Brosnans första Bond-film och är något av en modern klassiker. Ganska snart står det klart att Gardner ansträngt sig för att detta äventyr inte skall sticka ut allt för mycket jämfört med hans egna och Flemings böcker. Filmerna har ju alltid varit mycket mer överdrivna och mer orealistiska än vad böckerna var, men i Gardners novelization av GoldenEye har författaren tagit bort de mest överdrivna elementen. Såsom Bonds laserpistol och inledningsscenens överdrivan fria fall (där Bond i princip flyger ifatt ett störtande flygplan). Han ger också den i filmen ganska lösryckta inledningsscenen lite mer av ett sammanhang.

Ganska snart märker man dock att vissa skillnader jämfört med filmen kanske inte är till det bättre; Gardner tar exempelvis bort några av Bonds bättre one liners, bl.a. under biljakten i Monte Carlo. Det är oklart varför han gör det. Kanske fanns de inte i hans version av manuset eller så tyckte han inte om dem. Kanske försökte han göra boken lite allvarligare.

Nåt som drar ned intrycket och gör att boken känns mer som ett bearbetat filmmanus än som en roman är vad man kan kalla ”växelklippning” eller ”parallellscener”. Detta är vanligt på film – att scener med en karaktär/plats växlar till en annan karaktär/plats och tillbaka. I en bok blir detta lösryckt och hackigt berättande. I Bondböckerna är det väldigt sällan man får ta del av scener där Bond inte är med. Böckerna följer oftast hans perspektiv. Därför funkar det sämre när man på filmvis har flera avsnitt där man parallellt följer olika händelseförlopp.

Med trots vissa brister är denna bok bättre än Licence to Kill och det kan bero på att manuset är mer av en spionthriller. Kalla kriget-stämningen från filmen förmedlas väl i boken. Med undantag för den något överdrivna stridsvagnsjakten i St. Petersburg, som funkade briljant på film men känns väldigt opraktisk i bokform, så har boken en ganska seriös ton. Något som dock förvånar mig är att Gardner inte verkar kunna bestämma sig för huruvida boken är del av hans kanon eller ej. Bond nämner i förbigående sin kärlek från Never Send Flowers och SeaFire, Flicka von Grüsse. Vi får här veta att Flicka ligger i koma och inte ännu är död. Men samtidigt har Bond en ny kvinnlig M som chef. Detta motsäger boken COLD där den nya, kvinnliga M blir chef först efter Flickas död.

Jag hade gärna sett att Gardners novelizations ingick som en legitim del av hans övriga serie, men det blir uppenbart att de bör räknas som separata historier utan något samband med den litterära serien. Hade Gardner fått en större frihet tror jag att Licence to Kill och GoldenEye hade kunnat passa bra in i Gardners egen serie.

Tomorrow Never Dies (Benson, 1997)

tndRaymond Bensons sätt att ”översätta” ett filmmanus till romanform skiljer sig inte särskilt mycket från John Gardners. Språket är okomplicerat och läsningen går fort. Miljöbeskrivningar och detaljer tar liten plats och betoningen ligger i vanlig ordning på dialogen.

Det Benson gör extra bra är dock att han ger karaktärerna mer bakgrund. Både Wai Lin och skurken Elliot Carver får egna kapitel där vi får reda på deras bakgrund och personligheter. Dessutom får vi ser mer av deras personlighet, deras egenheter och stil. Detta är välkommet och lyfter faktiskt vissa karaktärer. Exempel på en karaktär som fungerar bättre i boken än i filmen är hantlangaren Stamper. I filmen var han bara en övermänskligt stark blond jätte. I Bensons version framställs han som en sadomasochist med låg IQ som tycker om att spela in videofilmer av mord och våldtäkter. Och Carver själv knaprar piller och har ständig migrän. Dessa personlighetsteckningar gör Benson i större utsträckning än Gardner och hans bok lyfts ett snäpp tack vare detta.

Benson utvecklar även Carvers plan en smula. General Chang (som bara var med i filmen ett ögonblick) har en något större roll och de två skurkarnas plan inbegriper bl.a. att låta en arvinge till Ming-dynastin bli Kinas nya kejsare. Carver har också för avsikt att starta ett nytt krig ungefär vartannat år för att få bra nyhetsstoff. Ett av de potentiella krig han nämner är ett där Ryssland skulle invadera Ukraina… Verkar som att hans plan till slut lyckades, med andra ord.

Bortsett från Bensons egna tillägg så håller sig boken nära filmen. Tanner har här Robinsons roll. Michael Kitchen (som spelade Tanner i GoldenEye) kunde inte medverka i filmen och därför tog Colin Salmons karaktär Robinson över hans roll i den färdiga filmen.

arvet4Filmens story i sig är inte lika bra som GoldenEyes, men författarens jobb är på en högre nivå. Fokuset på att utveckla karaktärerna och att ge läsaren flertalet nya scener och att skildra storyn ur flera olika perspektiv gör att läsupplevelsen blir något mer underhållande än GoldenEye, trots att det finns större grundläggande brister i storyn över lag.

Detta var Bensons första novelization och han försöker knyta an denna bok till övriga Bondböcker. Bl.a. så beskrivs Bonds utseende såsom Flemings Bond  beskrevs (a rather cruel mouth, the coma of hair over the eyebrow, a thin scar on his cheek osv) och hans hushållerska May från böckerna nämns. Något förvirrande är dock att Benson också hänvisar till filmerna (exempelvis nämns en konversation Bond haft med Moneypenny i filmen You Only Live Twice). Detta kan vara något förvirrande, men bör nog bara ses som internskämt. Han gör också ett halvhjärtat försök att koppla boken till sin egen pågående serie genom att hänvisa till vad som skedde i Zero Minus Ten, där Bond också besökte Hong Kong. Men man bör läsa denna novelization, liksom resten av dem, som tillhörande en separat kronologi (eller ett eget universum som det pratas så mycket om i dessa Marvel-tider). Benson har beskrivit det såhär:

The films are separate from the books–it’s like two parallel universes featuring the same character! There have also been things in the film series that contradicts what’s in the books, and vice versa. So it was best to simply think of the novelizations as what they were–books of the films.

The World Is Not Enough (Benson, 1999)
twineI Bensons andra novelization finns inte samma berättarglädje eller fart i berättandet som i Tomorrow Never Dies. Fokus ligger återigen på dialog och inte mycket görs för att fylla ut ”scenanvisningarna”. Ett kapitel tillägnas Renards bakgrundshistoria och gör honom till en mer komplex och intressant karaktär. Tyvärr kommer detta kapitel allt för sent, det är det tredje sista. Enligt Benson fanns det inte mycket utrymme för utfyllnad.

The World Is Not Enough var den första James Bond-filmen jag såg på bio och jag har alltid gillat den. Den har inte det bästa ryktet, men jag anser att den är ganska underskattat. Pierce Brosnan är utmärkt, actionscenerna väldigt imponerande och storyn har faktiskt intressanta emotionella aspekter och en snygg twist mot slutet.
Men kanske har nostalgi färgat min uppfattning om filmen. För när jag läser Bensons bok så framstår storyns brister mycket tydligare. Problem såsom logiska luckor, en svag grundstory och ganska dålig dialog blir tydliga när de inte förmedlas i en flashig högbudget-film.

Benson har sagt att han hade svårt för karaktären Elektra King, som jag tycker är filmens kanske bästa aspekt. Hon är mer komplex än vanliga elaka Bond-kvinnor. Hon är manipulativ och visar sig till slut vara filmens huvudskurk. Benson tyckte dock att det var svårt att förstå hennes motiv. I ett tidigt manusstadium fanns det politiska och etniska aspekter som spelade in i hennes agerande, men dessa ströks och Benson fick inte använda dem. Denna förvirring märks av i boken. Det känns som om Elektra hade bra potential men att Benson inte riktigt vetat vad han skulle göra av henne. Men man kan ju inte förvänta sig för mycket av en bok i denna kommersiella genre. Benson beskrev processen såhär:

I normally had about six to eight weeks to write a novelization, whereas I had a whole year for an original. With the novelization, you’re handed the plot, the dialogue, the settings, and you just have to flesh the script out in prose. Sometimes you have to embellish some scenes or even add some because if you just put into prose what’s in the script, you’d be about 30,000 words too short!

Det positiva är att man kan föreställa sig någon annan i rollen som Dr. Christmas Jones istället för Denise Richards. Hon är nämligen filmens största problem. Det blir därmed en lyx att få föreställa sig någon som faktiskt skulle kunna vara trovärdig som kärnfysiker, som exempelvis Gillian Anderson eller Jessica Chastain.

Die Another Day (Benson, 2002)
dadDie Another Day är det sämsta som gjorts i Bond-världen någonsin. Man kan avsky Moonraker eller Quantum of Solace hur mycket man vill, men de är Citizen Kane i jämförelse med denna film. Jag var 14 år när jag såg den på bio och upplevelsen kan i det närmaste liknas vid ett barndomstrauma. Det är en film som är dålig på så många plan. Många menar att  Brosnans filmer över lag var ganska svaga, men jag tycker att de tre första var bra eller helt OK. DAD sticker ut något oerhört i ton om man jämför den med de tidigare filmerna.
Tyvärr är det inte bara de dåliga specialeffekter och Halle Berry som drar ner filmen, det är också manuset som är hemskt på alla sätt och vis. Längre bort från Ian Flemings James Bond kan man inte komma. Austin Powers ligger närmare originalet. Oturligt nog för Benson så räckte det inte med ett asvkyvärt manus. Han hade också mindre artistisk frihet än tidigare:

For some reason my hands were tied much more with Die Another Day than with the others. There were new people at DANJAQ involved with overseeing the licenses and merchandising, and there were new directors at IFP. The previously mentioned Seoul scene and the chapter explaining how Colonel Moon survived the waterfall, met Miranda Frost, and changed his identity were the only original things I was allowed to add. For this book I was sent daily updates on the script and had to change the text to mirror the new script pages up until the book was finally turned in. I wanted to add more to Jinx’s background and explain why she happened to be at the Cuban clinic, but it was thrown out.

Bonds tid i nordkoreansk fångenskap där han torteras dagligen är ett helt okej avsnitt. Benson lägger också till ett kapitel om hur en totalt utblottad och övergiven Bond flyr från MI6 i Seoul och lyckas ta sig till Hong Kong. Det är ett underhållande kapitel eftersom Bond måste förlita sig på sin uppfinningsrikedom. I övrigt behåller boken den löjliga, orealistiska och oBondska tonen från filmen. Det känns som om Benson är medveten om manusets uselhet. Ingen skugga skall falla över honom. Ibland insinuerar han t.o.m. att han är medveten om hur löjligt orealistisk handlingen är, exempelvis då Bond tar en varm dusch i ispalatset och förundras över varför badrummet inte smälter!

Sammanfattningsvis kan jag nu konstatera att de novelizations som gjort av James Bond-filmerna kanske håller en relativt bra kvalité om man tittar på genren i sig, men om man ska bedöma dem som romaner så är det långt ifrån bra litteratur. Böckerna är inte mer än merchandise för filmerna, bör inte räknas som del av respektive författares ordinarie Bond-serier och är man inte ett hardcore-fan av Bond så finns det ingen anledning att läsa dem. De tillför inte särskilt mycket till karaktären. Känner man ändå för att läsa någon av dem bör man satsa på Tomorrow Never Dies eller GoldenEye.

Die Another Day var faktiskt den sista James Bond-bok som Raymond Benson gav ut. Efter dess publicering valde Ian Fleming Publications en ny strategi vad gällde författandet av kommande James Bond-böcker. Istället för att låta en och samma person skriva flera böcker så lät man författare med lite högre profil skriva enstaka fristående böcker. Den förste av dessa var Sebastian Faulks, som skrev den mycket lyckade Devil May Care. Den recenserades här på bloggen förra året. Några års enare vad det Jeffrey Deavers tur och hans Carte Blanche är den bok jag kommer recensera härnäst.

——

Fotnot 1: Jag har förgäves försökt hitta en svensk översättning till engelskans novelization. Det finns inget svenskt ord, förmodligen för att marknaden för sådana böcker aldrig varit så stor i Sverige. Och eftersom fenomenet med böcker baserade på filmmanus sakta men säkert håller på att dö ut, så tror jag inte att en svensk term kommer att myntas. En del använder ordet romanisering (en direktöversättning som också finns i holländskan), men enligt svenska Wikipedia har det ordet två helt andra betydelser i svenskan. Man skulle kunna krångla till det och använda begrepp som film-till-bok-adaption, manus-adaption osv, men det är krångliga ord som ingen skulle förstå. Bättre då att ha ett engelsk låneord. Böcker baserade på filmmanus kommer för mig fortsatt kallas för novelization, tills någon kommer med ett bättre förslag.

Fotnot 2: Författarcitat är hämtade från:

Annonser

Read Full Post »

Ingen särskild ordning, inga särskilda preferenser. Tycker bara att de är coola. Tryck på miniatyren för att se en större version.

Read Full Post »

Ever. Seriously.

När Roger Moore slutade som James Bond 1985, var Pierce Brosnan först påtänkt som hans efterträdare. Men Brosnans roll i TV-serien Remington Steele satte stopp för det.

Bond-producenterna, med Albert R. Broccoli i spetsen, vände sig då till Timothy Dalton som varit en kandidait inför rollen redan 1969 inför On Her Majesty’s Secret Service. Då Dalton hade dock tackat nej (!) till rollen, då han ansåg sig för ung. Men ca tjugo år senare, 1987, var han ca 40 år gav Bond den auktoritet rollen krävde.

Många fans hade dock vant sig vid tanken att Brosnan skulle spela Bond och blev besvikna när Dalton fick rollen. Inte nog med att Dalton måste fylla både Sean Connerys och Roger Moores skor – han blev också oundvikligen jämförd med Brosnan – mångas idealkanditat till Bond-rollen.

Detta tillsammans med det faktum att Dalton endast gjorde två filmer har resulterat i att han kommit lite i skymundan i Bond-historien. För många är Dalton ”han som inte var som så bra” och man blandar ofta ihop honom med George Lazenby (”han som bara gjorde en”). Det är väldigt synd tycker jag. Och orättvist mot både Dalton och Lazenby.

Jag tycker faktiskt att Timothy Dalton är en väldigt bra James Bond. Han kommer inte upp i samma nivå som Connery eller Moore (vilket han kanske hade gjort om han spelat rollen lika länge som de) men han är bättre än exempelvis den populäre Brosnan. Dalton efterträdde Moore i rollen, och står i stark kontrast till sin föregångare. Deras tolkningar är natt och dag ifrån varandra. Dalton tyckte att James Bond-serien hade lämnat Ian Flemings vision och blivit för lättviktiga. Han ville ta Bond tillbaka till rötterna, närmare Fleming, mer allvarlig. Han ville göra Bond mer realistisk och farlig. Och det gjorde han också.

Maryam d'Abo och Timothy Dalton

Daltons första Bond-rulle var The Living Daylights (1987). Detta är en klassisk spionthriller i Kalla Kriget-miljö, som för tankarna till From Russia With Love (1963) eller For Your Eyes Only (1983). Filmen är snyggt gjord, liksom alla filmer i John Glens regi och det känns som den sista ”klassiska” Bond-filmen (tillika den sista med en Fleming-titel på ett bra tag). Filmens manus är välarbetat och det är en spännande historia, där Bond inte vet vem han kan lita på. Man märker också att Bond blir kär i Kara Milovy (Maryam d’Abo) och han håller sig till henne genom hela filmen. Kemin är bra mellan Dalton och d’Abo – som har ett vackert, men (för Bond-sammanhang ovanligt) alldagligt utseende. Det uppskattas och känns realistiskt på något sätt. Man förstår också varför Bond faktiskt blir kär i henne. Filmen saknar en riktig final och avslutningen känns lite som en antiklimax. Det saknas också en riktigt bra skurk. Jeroen Krabbé känns som en biskurk, medans Joe Don Baker är ganska anonym som Brad Withaker. John Rysh-Davies är väldigt karismatisk som den mystiske General Pushkin.

Detta var den sista filmen som kompositören John Barry skulle göra musik till. Sammanlagt gjorde han musik till 13 Bond-filmer och bidrog i stor grad till att definiera hur en Bond-film skulle låta. Musiken i denna film hör till hans bästa, och titellåten med A-ha är en av de bättre, trots sitt något daterade sound.

Manuset till filmen hade skrivits innan huvudrollen tillsats och förmodligen hade både Roger Moore och Pierce Brosnan funnits i huvudet på manusförfattarna under arbetet. Detta tycker jag ger filmen en fin balans mellan den klassiska Bond-stilen och den hårdkokta stil Dalton bringade med sig då han tog över rollen. Vissa oneliners som Moore hade levererat med ett höjt ögonbryn, levererar Dalton sammanbitet och bistert. Med andra oneliners försöker Dalton emulera det mer lättviktiga arvet från Moore, men det fungerar inte riktigt lika bra.

Dalton och Cary Lowell

I nästa film, Licence to Kill (1989), var manuset skräddarsytt för Dalton. Det resulterade i den hårdaste Bond-filmen hittills, och personligen tycker jag att man tappade Bond-känslan lite grann. ”Bond-känsla” är ett väldigt subjektivt epitet, men jag tycker det har att göra med filmernas tidlöshet. Naturligtvis är alla Bond-filmer starkt präglade av sin tid. Ingen som ser Thunderball kan undgå att den är inspelad på 60-talet. Och ingen som ser Live and Let Die kan missa alla utsvängda byxor och afrofrisyrer a la 70-talet. Men hemligheten bakom att Bond-serien överlevt så länge tror jag har att göra med att karaktären James Bond på sätt och vis är obunden av tiden. Bond fungerar lika bra 1965, som 1973 som 2006. Förvisso förändras han lite. Kvinnorna får större, seriösare roller. Bond röker inte längre. Sovjet är inte längre den ständige fienden. Men Bond, gentelmannaagenten med aptit på lyxliv och farliga uppdrag, är ändå densamme. På så sätt märker jag att Licence to Kill saknar lite av den klassiska Bond-känslan, eftersom den känns som den Bond-film som åldrats sämst. Med andra ord, den liknar sin samtida actionfilmer från 80-talet allt för mycket. Hade man bytt ut Dalton och hans engelska dialekt mot Sylvester Stallone eller Bruce Willis, så hade filmer bara varit en i mängden av actionrullar från sent 1980-tal. Det är lite synd.

Den har naturligtvis sina kvalitéer. Dalton är bra. Han är ännu farliga här, då han är ute efter hämnd för ett attentat på sin gamle vän Felix Leiter (David Hedison). Dalton är sammanbiten och humorlös, vilket passar filmens stämning perfekt. Det ligger väldigt nära Ian Flenmings Bond, i min mening. Robert Davi är också minnesvärd som drogbaronen Sanchez. Han känns som Bonds like både i intellekt och råstyrka och känns som ett riktigt hot. Mer realistisk än de klassiska skurkarna under Connerys och Moores år. Det finns också ett gäng andra minnesvärda skurkar i Sanchez’ entoruage; Anthony Zerbe spelar den obehaglige Milton Krest, Benicio del Toro den psykotiske Dario och Anthony Starke gör en något bortglömd roll som veke, me trovärdige ekonomi-nissen Truman-Lodge.

Robert Davi (t.h.) är skurken Franz Sanchez

Tyvärr är de kvinnliga karaktärerna ganska bleka. Cary Lowells pojkflickiga Pam är väldigt okarismatisk och hon har ingen kemi med Dalton. Talisa Soto ser väldigt bra ut, men det blir plågsamt uppenbart att att hon endast är en fotomodell utan någon vidare skådespelartalang. Filmen är ganska melodramatisk på ett o-Bondskt sätt. Det känns lite olyckligt. Daniel Craig (vars Bond-stil påminner mycket om Daltons) visade tjugo år senare i Casino Royale att Bond kunde vara allvarlig och känslosam utan att vara melodramatisk. Men i Licence to Kill blir det lite för mycket, vilket blir tydligt i repliker som Sotos ”I love James so much” eller Lowells ”There’s more to this than your personal vendetta”.

När 1980-talet gick över i 1990-talet förändrades världen. Berlinmuren föll. Sovjetunionen imploderade och det Kalla Kriget tog slut. Detta hade konsekvenser även för en trivialitet som James Bond-serien. Hela det moderna spion- och underättelsesystemet hade varit ett resultat av spänningarna mellan Öst och Väst, och figuren Bond hade varit en fantasi-barn av denna tid. Nu var den tiden förbi och frågan var om James Bond skulle överleva in i 90-talet. Samtidigt skakades producenterna av Bond-filmerna av rättsprocesser som kom att fördröja inspelningen av nästa film. Och mannen som varit med att lansera Bond-filmerna i början av 60-talet – Albert R. Broccoli – blev på ålderns höst vid allt sämre hälsa. Det skulle dröja ända fram till 1995 innan en ny Bond-film såg dagens ljus. Då hade Dalton tröttnat på att vänta och mannen som en gång missat sin chans att spela Bond, fick nu upprättelse. Pierce Brosnans tid som James Bond är vad nästa inlägg i denna serie kommer att handla om.

Read Full Post »