Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Live and let die’

yolt pan

You Only Live Twice var den sista av Ian Flemings böcker som publicerades innan författarens död. Det är också den mörkaste av hans böcker. Mot slutet av sitt liv blev Fleming alltmer melankolisk, vilket speglades i hans litteratur. De samtida kritikerna visste inte riktigt vad de skulle tycka om dessa allt allvarligare Bond-äventyr. Jag tycker att de är bland de mest intressanta i Flemings produktion. Flemings mörka sinnelag gjorde att hans huvudkaraktär faktiskt utvecklades från bok till bok. Och trots att skurkarnas motiv och planer kanske inte var lika uppseendeväckande som i hans tidigare böcker, så lyftes de senare böckerna upp av en mer mogen ton och en djupare emotionell kärna. Med det sagt finns det fortfarande fantastiska drag i berättelsen. Precis som i On Her Majesty’s Secret Service så lutar sig handlingen mot ett antal otroliga sammanträffanden. You Only Live Twice kan inte beskrivas som särskilt realistisk. Historien känns som hämtade ur en gammal saga. Men jag tror att det är just detta som var Flemings tanke. Boken känns som en moderniserad version av någon uråldrig myt. En myt där hjälten måste besegra ett externt hot för att komma tillfreds med sina inre demoner. Och tack vare att man som läsare verkligen har sympati för den deprimerade Bond så blir man väldigt engagerad och mån om att se honom lyckas. Man vill se Sankt Göran besegra draken. Men man vill också se honom komma till ro med sig själv.

En mycket stark aspekt av boken är dess skildring av Japan och japansk kultur. Detta var också något de samtida kritikerna hade svårt för. De tyckte att den innehöll för lite action och att boken snarare fungerade som en reseskildring. Detta kan jag ha viss förståelse för. Men samtidigt är den japanska kulturen beskriven på ett så fascinerande sätt! Fleming är känd för sina miljöbeskrivningar, men aldrig tidigare har han beskrivit en främmande kultur på ett så levande sätt. Visst finns det en underton av rasism, men över lag kan man som läsare verkligen se hans fascination  för landet. Och enligt mig är Japan en mycket viktig karaktär i boken. Dess kultur, myter och andlighet spelar en stor roll för handlingen och karaktären James Bond. YOLT playboy

Efter att hans hustru Tracy mördats av Blofeld är James Bond en deprimerad man. Han dricker och spelar för mycket. Han är bitter och uppgiven. Han har misslyckats med sina två senaste uppdrag och M funderar på att ge honom sparken. Men som en sista utväg ger han istället Bond ett omöjligt uppdrag. Bond tas bort från 00-sektionen och får en diplomatisk uppgift. Japan har nämligen fått tillgång till hemliga Sovjetiska radiosändningar. Japanerna kallar detta projekt för Magic 44. Bond ska övertyga chefen för landets underrättelsetjänst, Tiger Tanaka, att dela med sig av dessa sovjetiska hemligheter.

Dr Guntram Shatterhand bor i en gammal borg på den japanska kusten där han ordnat en trädgård fylld med giftiga växter och farliga djur. Denna trädgård har blivit en vallfärdsort för suicidala japaner – av vilka det finns mängder i det hedersdominerade samhället, enligt Fleming. Dr Shatterhand samlar på död, menar Tiger Tanaka. Hans trädgård kallas för dödens trädgård. Den har blivit en nagel i ögat för de japanska myndigheterna och för att Bond ska få tillgång till Magic 44 måste han avrätta doktorn. Bond accepterar dealen och när han upptäcker att Dr Shatterhand egentligen är hans gamla fiende Ernst Stavro Blofeld ser han ett tillfälle att hämnas sin döda hustru.

You only live twice:
Once when you are born
And once when you look death in the face

Temat för boken är död och återfödelse. Och dessa teman gör den till den mest existentiella av Flemings böcker. Såväl Bond som skurken Blofeld genomgår ett slags död och uppståndelse.

Den Blofeld vi möter är inte densamme som i tidigare böcker. Från en iskall och intellektuell maffiaboss har han blivit en psykopat besatt av döden, klädd i en antik samurajrustning. Han har inga storslagna planer, som de i Thunderball eller On Her Majesty’s Secret Service. Det enda han ägnar sin tid åt är att utöka sin ”dödssamling”. Han bor med Irma Bunt i den gamla borgen vid den japanska kusten, omgiven av sin dödens trädgård. Han liknas flera gånger vid Dracula, en annan legendarisk skurk som dött och återuppstått.

Samurai

Detta ger boken en nästan mytisk känsla som förstärks av Flemings sätt att väva in den japanska kulturen, dess myter och religion i berättelsen. Vid ett tillfälle besöker Bond och kvinnan Kissy Suzuki en uråldrig helig plats – de sex beskyddarna. Dessa är sex stycken stenstoder som står och vakar vid kusten. Kissy ber en bön inför dem och Bond tycker sig se hur en av dem nickar till svar. Liksom han gjorde med voodoo i Live and Let Die så väver Fleming här in den lokala mystiken i berättelsen. Men där voodoon utgjorde ett hot, så är den japanska mystiken snarare beskyddande. På sätt och vis var boken före sin tid på denna punkt. Bond åker till Fjärran Östern och hittar en ny mening i livet. Detta flera år innan hippierörelsen började göra detsamma. Även om hippierörelsens främsta vallfärdsort var Indien, så handlar det i båda fallen om en exotifiering av asiatisk religiositet. Det är i här Bonds återfödelse äger rum. Tracys död dominerar bokens inledning. Men det är inte främst japansk religion som hjälper Bond att gå vidare. Snarare är det vänskapen han utvecklar med Tiger Tanaka och det enkla liv han upplever tillsammans med ama-flickan Kissy. Det är vänskap och naturen och till sist även hämnden som hjälper honom gå vidare. I bokens sista del går han under täckmantel i en japansk fiskeby som Taro Todoriki. Han spenderar några dagar i det primitiva samhället och känner sig väldigt hemma där. Efter att ha fått sin hämnd, efter att ha sett döden i vitögat, får han ett slag mot huvudet och minnesförlust. Han tror sig vara Taro på riktigt och stannar med Kissy i fiskebyn en lång tid. På MI6 i Lodnodn tror man att han är död och M författar hans dödsruna. Hans död och återfödelse är därmed fullbordad.

Slutet är briljant. Bond hittar en tidningsartikel där ordet ”Vladivsotok” förekommer. Ordet ringer en klocka någonstans i Bonds hjärna. Han vet inte varför, men av någon anledning känner han att han måste bege sig dit för att få reda på vem han är. Han lämnar Kissy, som är gravid med hans barn, och ger sig av på resan mot Ryssland. Det är en fantastisk cliffhanger.

Annonser

Read Full Post »

tswlm5

The Spy Who Loved Me är förmodligen den mest udda av alla Ian Flemings James Bond-böcker. Den är helt klart den mest experimentella och otypiska av dem. Därmed är den kanske också den mest kontroversiella. Den sågades av kritiker då den publicerades. Fleming själv var såpass missnöjd med boken att han bestämde att handlingen aldrig fick filmatiseras. Endast titeln fick användas. Jag tycker dock att detta är en av hans mer intressanta böcker. Och faktum är att den är mycket bättre än flera av hans mer ”traditionella” Bond-äventyr. Vad var det då som var så kontroversiellt med boken? Till att börja med är Bond inte huvudpersonen. Han är en bifigur, som gör entré först i bokens sista tredjedel. Dessutom är berättelsen skriven ur förstapersonsperspektiv. Och för det tredje är berättaren en kvinna.

Vivianne Michelle möter vi på ett motell vid Lake George nära gränsen till Kanada. Hon har i uppgift att ta hand om motellet, tills dess ägare ska komma förbi och stänga det för säsongen. Hon är ensam och ett oväder drar in. Genom tillbakablickar får vi lära känna henne. Hon reste från Kanada till England när hon var 17 år gammal för att gå i flickskola där. Hennes första kärlek var Derek, men relationen slutade inte lyckligt. Snart träffar hon dock tysken Kurt, som hon också inleder en relation med. Men då hon blir gravid tar också denna relation slut och Kurt ger henne pengar för att kunna genomföra en abort i Schweiz.

Efter sex år i England återvänder hon till Kanada. Hon är en ny person. Efter att ha blivit sviken av de män hon älskat beslutar hon sig för att leva ett mer självständigt liv. Hon köper en moped och gör en resa på egen hand i norra Nordamerika. På så sätt kommer hon snart till motellet vid Lake George och hon får en tillfällig anställning där.

tswlm

Tillbakablickarna avbryts då två mystiska män stiger in på motellet. De är de gangsters med smeknamnen Sluggsy och Horror. De jobbar för motellets ägare, som gett dem i uppdrag att bränna ned det för att få ut försäkringspengarna. I deras väg står Vivianne. De båda främlingarna beslutar sig för att Vivianne måste dö. När allt hopp verkar vara ute knackar det plötsligt på dörren. Ute i regnet står en man som söker skydd mot stormen. Helt ovetandes har han trampat rätt in i den livsfarliga situationen. Som tur är heter mannen James Bond. Och livsfarliga situationer är hans specialitet.

jag tycker The Spy Who Loved Me visar på Flemings bredd som författare. Boken är som sagt ett radikalt steg åt sidan från hans tidigare verk. Det är tydligt att han ville visa att han kunde skriva annat än otroliga äventyrsromaner. Detta är definitivt den mest jordnära 007-historien. Förvisso har den en känsla av pulp fiction över sig. Och visst är det otroligt att James Bond – av alla människor i världen – helt plötsligt av en slump kommer till Viviannes undsättning. Men det gör ingenting. Trots flertalet klichéer (eller kanske just tack vare dem) så är detta en mycket underhållande och faktiskt tankeväckande bok.

Det är intressant att se hur Fleming sätter sig in i en ung kvinnas situation. Han var ju trots allt en snobbig, konservativ man ur överklassen som förmodligen inte hade så mycket gemensamt med kvinnor i 20-årsåldern. Den ungdomskultur som uppstod på 1950-talet bildade en historiskt gap mellan generationerna. Fleming tillhör den äldre generationen, men hans huvudkaraktär tillhörde den yngre. Impulsivt tänker jag att Fleming förmodligen inte hade en aning om vad en ung person i början av 60-talet tyckte och tänkte. Inte minst en kvinna. Men ändå känns Vivianne som en äkta karaktär av kött och blod. Visst skiner Flemings manliga blick igenom gång på gång. Men man blir också förvånad över hans empati och eftertänksamhet då han beskriver hur Vivianne gång efter annan blir ett offer för mäns sexism. Fleming var naturligtvis också väldigt sexistisk och jag kan tänka mig att han faktiskt själv behandlade kvinnor på samma sätt som männen i boken behandlar Vivianne. Missförstå mig rätt. Boken är långt ifrån feministisk. Detta blir tydligast då Fleming skriver att alla kvinnor älskar ”semi-rape”. Visst finns det kvinnor (och män) som gillar att bli dominerade i sängen, men att påstå att alla kvinnor älskar att bli halvt våldtagna är minst sagt problematiskt. Dessutom är detta en typisk damsel-in-distress-historia, där en kvinnas liv gång på gång formas av männen i historien vare sig de är ungdomskärlekar, gangsters eller hemliga agenter. Men boken visar ändå att Flemings kvinnosyn ändå inte behövde vara såpass endimensionell som den ibland anklagas för att vara.

tswlm2

En annan intressant aspekt av boken är sexet som skildras. På sin tid ansågs Bond-böckerna vara nästa rent pornografiska. Med dagens ögon är sexet över lag väldigt milt. Vanligtvis består Flemings sexscener av en het kyss, att Bond smeker kvinnans bröst och att de omfamnar varandra i sänghalmen. Innan sexet egentligen kommer igång så bryter vanligtvis Fleming. Han låter resten av akten ske i läsarens fantasi och börjar istället på ett nytt stycke där det roliga är slut, vanligtvis genom en redogörelse för vad som sker nästa morgon. Så är inte fallet i The Spy Who Loved Me. Här får vi en ingående redogörelse för Viviannes första sexuella erfarenheter med Derek. Hur de utövar petting, innan han nästan tvingar henne till att bli av med oskulden. Det är intressant att sexet beskrivs mer ingående när Fleming låter en kvinna berätta. Kanske var det för att detta var mer kittlande för Flemings manliga läsare?

Vivianne formas i stor utsträckning av sina sexuella möten. Med Derek handlade det bara om att tillgodose hans behov. Med Kurt var sexet mycket bra, men slutade i tragedi med graviditet och abort. Det är på grund av dessa män som Vivianne till slut får nog och lämnar England för sin roadtrip i Kanada. Här blir återigen Flemings sexism tydlig. Jämför detta med Bond och hans sexuella äventyr. Inte formas han av dessa! Det är uppenbart att Fleming var av den uppfattningen att män har makt över kvinnor via sex. Sexet är tydligen mer betydelsefullt och känslomässigt för kvinnor än för män. Men frågan är vilken roll som är att föredra? De män i historien för vilka sex inte är särskilt betydelsefullt framställs inte i någon ljus dager. De är män som sviker, som utnyttjar. Men är inte egentligen Bond också en av dessa män, undrar jag? I Flemings övriga böcker får man alltid intrycket av att kvinnorna Bond har relationer med (”Bond-brudarna”) är på det klara med att deras relation bara kommer vara i några veckor. Att det är helt OK med det faktum att Bond snart drar vidare. Att de inte känner sig utnyttjade. Men är det verkligen så? Vad tycker Solitaire eller Tatiana Romanova om Bond efter att han har dragit? Utnyttjade inte han dem också? Och vad tycker Vivianne om Bond efter att den här boken är slut? Enligt Fleming så har hon bara positiva minnen av honom. Han räddade henne från skurkarna, han var snäll mot henne och de älskade med varandra. Och självklart fanns det inga tankar på någon form av längre relation. Men vad gör James Bond bättre än Derek och Kurt? Förutom att han är en större charmör och en riktig karlakarl?

tswlm3

Det är väl denna del av boken som inte känns riktigt äkta. Fleming använder här en kvinna som berättare. En kvinna som blivit utnyttjad av de män hon älskat. Därmed hade Fleming verkligen chansen att titta på Bond från en kvinnas perspektiv. Jag är övertygad om att ett sådant perspektiv hade lyft fram karaktärens negativa sidor. Tyvärr sumpar Fleming denna chans. Bond framstår återigen som en hjälte. Och kvinnan i fråga är tacksam över att ha möt, räddats av och älskat med honom. Hade berättelsen varit lite mer realistisk så hade Bond framställts mer i stil med pojkvännerna Derek och Kurt. Förvisso hade detta kanske förstärkt bilden av den kvinnliga huvudkaraktären som ett offer. Men det är hon ändå. Som sagt, detta är långt ifrån någon feministisk bok. Och Fleming missar chansen han har med en kvinnas perspektiv på Bond. Trots detta är det en mycket intressant historia med flera tankeväckande avsnitt och en väldigt unik vinkel. Jag tycker därför att detta är en av de mer minnesvärda Bond-böckerna och en mycket underhållande läsupplevelse.

Read Full Post »

tb1

Oh hell, let’s just do what we always do. Hijack some nuclear weapons and hold the world hostage. Yeah?

Dr. Evil (Austin Powers: International Man of Mystery)

Skurkar som snor atombomber och hotar världen är idag en Hollywood-kliché. Vi har sett det i otaliga actionrullar och intrigen känns inte särskilt originell. Annat var det år 1960 då Ian Fleming skrev sin nionde roman.  Fleming var förmodligen inte den förste som använt sig av idén om förlorade kärnvapen, men ämnet var ändock högaktuellt. Under det kalla kriget var hotet från bomben alltid närvarande, framför allt i det amerikanska samhället. Fleming tog vara på denna rädsla när han skrev Thunderball.

Thunderball är av flera anledningar en mycket intressant bok. Den utgör en brytningspunkt i Bond-serien där fokus flyttades från det kalla kriget och mer politiska intriger till att istället kretsa allt mer kring James Bond som person. Fokuset på Bonds inre känsloliv hade förvisso redan varit det centrala i den föregående boken, novellsamlingen For Your Eyes Only, och som läsare av Thunderball är det kanske inte främst Bonds känsloliv som fångar ens  uppmärksamhet. Men fokus flyttas här från Bonds kamp mot ryssarna, till en mer personlig tvekamp mellan agent 007 och hans nya fiende SPECTRE. Fleming ansåg vid den här tiden att det kalla kriget hade börjat mattas av och det är tydligt i romanen. De gamla fienderna SMERSH har lagt ned och läsaren påminns gång på gång om att tiderna har förändrats. Bokens inledning känns faktiskt väldigt positiv. Det är nya tider, frid och fröjd. Till och med Bond mår ovanligt bra. Han har skickats till en hälsoklinik på M:s order och är när han kommer hem en strikt renlevnadsmänniska (som bara röker tio istället för sextio cigaretter om dagen). Denna positiva stämning förstörs dock av SPECTRE. Fleming behövde naturligtvis en ny färgstark fiende. Han hittade på den apolitiska terroristorganisationen och dess ledare Ernst Stavro Blofeld. Organisationen sköts som ett företag och påminner lite om hur man kan tänka sig att maffian fungerar. Genom att introducera SPECTRE blir Bond-äventyren på sätt och vis mindre politiska, men de är ändå i hög grad påverkade av sin samtid. Sovjets skurkroll blir markant nedtonad. Detta är intressant eftersom Fleming egentligen hade fel. I början av 1960-talet inleddes en ganska hetsig periodmellan Öst och Väst. Rymdkapplöpningen började ta fart, Berlinmuren byggdes och Kuba-krisen ägde rum året efter att Thunderball publicerades.  Kuba-krisen aktualiserade återigen hotet från atombomben. Att Fleming bytte ut sin ryska skurkar mot SPECTRE kan istället ses som ett svar på Storbritanniens allt mindre roll som världsmakt. Imperiet blev allt mindre och Storbritannien var ingenting jämfört med USA och Sovjet. Men i Bondböckernas fantasivärld är det fortfarande Storbritannien som är västvärldens försvarare.

tb4

Boken är också intressant på grund av sin tillkomsthistoria. Historien började som ett filmmanus Fleming skrev i samarbete med Kevin McClory och Jack Whittingham. Filmen blev aldrig av och Fleming använde sig då av manuset som grund till sin nya bok. Han hade gjort på ett liknande sätt med både Dr No och For Your Eyes Only. Men då boken publicerades stämdes Fleming av McClory och Whittingham, vilket bl.a. ledde till att McClory fick filmrättigheterna till boken. Därför står denne som producent till filmatiseringen från 1965, samt nyinspelningen Never Say Never Again från 1983.

Att boken från början var ett filmmanus märks. Den har ett högt tempo och känns mer som en äventyrsroman än som en spionhistoria. Boken påminner som både Dr No och Goldfinger med sin överdrivna och orealistiska intrig. Men här görs det med en mycket större finess än tidigare. Visst är delar av innehållet – såsom hur det kommer sig att Bond åker till Bahamas och där hittar bomberna – lite långsökta. Men det hela känns aldrig allt för otroligt. Fleming ger det hela en realistisk känsla, genom att bl.a. i detalj beskriva hur skurkarnas förarbete och planeringar samt kapningen av bombplanet går till. Det höga tempot assisteras också av den begränsade tid Bond har på sig för att hitta bomberna. Det finns en ”tickande-bomb-spänning” som för tankarna till Alfred Hitchcock. Detta bidrar också till den filmiska känslan. Romanen innehåller också ett flertal väl utplacerade våldsamma actionscener. Jag tror att detta kan vara den mest actionfyllda romanen sedan Live and Let Die. Inledningvis har vi ett mordförsök på Bond på hälsohemmet Schrublands, sedan mördar Blofeld en av sina undersåtar på SPECTRE:s konferens. Därefter mördas skurken Count Lippe genom att hans bil exploderar. Sedan har vi kapningen av bombplanet Vindicator och några kapitel senare så attackeras Bond då han undersöker skurken Emilio Largos båt Disco Volante. Finalen under vattnet är också spännande och som tur är inte lika slarvigt beskriven som klimaxen i Goldfinger. Här vet man vad som sker. Fleming beskriver undervattensmiljöerna och det våld som utspelas där på ett mycket färgrikt och realistiskt sätt.

tb3

Efter två ganska ointressanta romaner så är det också trevligt att Bond återigen blir mer av en människa av kött och blod. Han ges flertalet oneliners i denna bok som visar på hans sinne för humor. Filmerna blev senare mycket humoristiska, men böckerna var oftast inte lika lättsamma. Och Bond har återigen riktiga känslor. Detta framgår på ett lysande sätt i en scen mellan Bond och den unga kvinnan Domino. Bond berättar för henne att hennes bror är död. Mördad av hennes älskar Largo. Avsnittet är mycket välskrivet. Bond tycker verkligen att det är svårt. Han är uppriktigt ledsen över att behöva berätta för henne. Rädd för vad det ska göra med henne. Det faktum att de ligger med varandra precis innan samtalet ger honom också dåligt samvete. Han vet att han utnyttjar henne och han tycker egentligen inte om det, eftersom han verkligen håller av henne. Dominos cyniska reaktion känns också realistisk. Hon förstår att hon blivit utnyttjad. Sorgen över broderns död blandas med hennes sårade känslor. Avsnittet avslutas med att Domino frågar Bond när de kommer ses igen. Bond kan inte svara på det. Han förnekar det för sig själv, men vet att hon förmodligen inte kommer klara sig ur historien med livet i behåll. Bond är beredd att offra Domino. Förvisso för att rädda hundratusentals människor. Men det gör inte saken lättare för honom. Fleming ger oss här en inblick i de moraliska gråzoner Bond rör sig i. Han har berört detta förut, men sällan på ett såpass vasst och pricksäkert sätt. Aldrig tidigare har Bond varit tvungen att göra något så iskallt och grymt för ett högre syfte. Aldrig har han varit så kall och samtidigt så sentimental.

Över lag är detta ett stort steg upp från de två tidigare romanerna. Boken fungerar väldigt bra som en äventyrsroman och känns som ett helgjutet 007-äventyr. Den är inte lika klassisk som From Russia, With Love eller Live and Let Die, men kvalitetsmässigt är den inte långt ifrån.

 

 

Read Full Post »

gf1

Goldfinger skrevs 1958 och gavs ut året därpå. Det var den sjunde boken om agent 007. Efter sju böcker är det inte konstigt om författarens idéer börjar tryta. Det krävs något radikalt för att böckerna ska kännas fräscha och nyskapande. Det som alltid har varit Ian Flemings styrka är att varje bok han skrivit har haft en tydlig identitet. Denna identitet skapas utifrån kombinationen av en färgstark skurk, en exotisk plats och det område skurkens planer kretsar kring. Casino Royales identitet kom ur Le Chiffre, Frankrike och casinospel. Live and Let Die handlade om Mr Big, New York/Jamaica och voodoo. Moonraker handlade om Hugo Drax, England och en kärnvapenrobot. Diamonds Are Forever hade ingen stark skurk, men däremot miljöer som USA och temat diamanter. From Russia With Love: Red Grant, Istanbul, Kalla Kriget. Dr No: Dr No, Jamaica, makt (eller kanske guano?). Goldfinger har en stark skurk, men boken brister på de två andra områdena. Förvisso utspelar sig boken i England, den europeiska kontinenten och i USA, men inget av dessa länder gör ett särskilt stort avtryck. Och visst kretsar skurkens plan kring guld. Men trots att Goldfingers guldfeber beskrivs på ett levande sätt så blir läsaren inte lika fascinerad. Guld är ett ganska ointressant ämne jämfört med voodoo, kärnvapen eller det kalla kriget. Boken saknar därmed en distinkt identitet. Den har en fascinerande skurk, men inte mycket annat som gör den minnesvärd.

Det som också bidrar till Goldfingers anonymitet är att så mycket i boken känns igen sedan tidigare. Främst tycker jag att den påminner om Moonraker. Följande beskrivning stämmer in på båda böcker: Bonds första möte med skurken sker utanför tjänsten då en bekant, som misstänker att skurken fuskar i kortspel, ber om Bonds hjälp. Skurken är en respektabel brittisk entreprenör, som snart visar sig egentligen vara en utlänning i ryssarnas tjänst. Skurken är fysiskt avvikande och rödhårig. Dessutom är han maktgalen och narcissistisk. Bond avslöjar snart en plan där skurken kommer genomföra ett massmord på tusentals oskyldiga civila och dessutom har tillgång till en stridsspets.

Goldfinger

Även andra element känns igen sedan tidigare. Bond har tampats med smugglare förut, både i Live And Let Die och Diamonds Are Forever. I både dessa böcker besökte han också USA. Boken är välskriven, men känns lite som en ”Best of Bond”-samling, där starka scener från tidigare böcker fogas samman till en ny berättelse.

Med det sagt fungerar Goldfinger mycket bättre än sin föregångare Dr No. Det finns också mycket positivt med romanen. Inledningen är mycket stark och Bond är inledningsvis en mycket mer helgjuten karaktär än tidigare. I det första kapitlet sitter han och dricker sig berusad på flygplatsen i Miami efter att ha dödat en mexikansk droghandlare. Han har djupa funderingar kring ont och gott, himmel och helvete och sitt yrkes moraliska gråzoner. Bonds funderingar över dessa teman har inte varit så framträdande sedan Casino Royale. Den inledande episoden då Bond avslöjar att Goldfinger fuskar i canasta är mycket underhållande, liksom golfmatchen mellan de två. Flemings beskrivning av hur Bond i bil skuggar Goldfinger genom Frankrike och Schweiz är också mycket fint skriven. Bond kör för övrigt en Aston Martin DB Mark III här, med specialutrustning. Denna uppdaterades till en DB5 i filmversionen, som skulle bli den ultimata och mest klassiska Bond-bilen.

Aston_Martin_DB_Mk_III

Tyvärr rasar allt samman i bokens sista tredjedel. Då tappar berättelsen totalt fokus. Flemings prosa känns halvfärdig och det är som om han stressat fram de sista kapitlen. Dessutom blir storyn mot slutet allt för orealistisk. Goldfingers plan på att tömma Fort Knox på guld var såpass orealistisk att när boken skulle filmatiseras så ändrades detta och Bond påpekade hur omöjlig en sådan plan skulle vara. I filmen planerar Goldfinger inte att ta guldet, utan att detonera en ”smutsig” bomb i guldreserven som skulle göra guldet radioaktivt i 57 år (och därmed öka värdet av Goldfingers eget guld).

gf2De kvinnliga karaktärerna är också bland de svagaste som Fleming skapat. Tilly Masterton är en väldigt tunn karaktär som Fleming själv verkar tycka är väldigt ointressant. Kanske för att hon är ointresserad av Bond. Hon är nämligen lesbisk (och därför kall och otillgänglig). Lesbisk är också Pussy Galore. Hon är boss över en gangsterliga bestående av lesbiska brottslingar. Hon är ännu en i mängden av Flemings kvinnliga karaktärer som blivit våldtagna i unga år och därefter inte varit sexuellt intresserade av män. Fram tills de möter Bond, det vill säga. 007 omvänder Pussy från hennes homosexualitet. Flemings uppfattningar om homosexualitet är lika konservativa som hans rasism och sexism i övrigt. Det finns inga ursäkter för den annat än att den, liksom så mycket annat i Bond-böckerna, är en produkt av sin samtid. Men det gör naturligtvis inte läsupplevelsen bättre. Pussy Galore ges dessutom väldigt lite utrymme och det är först på de sista sidorna i boken som hon byter sida, hjälper Bond och bidrar med en avslutande sexscen. Hennes karaktär lider, liksom allt i bokens sista tredjedel, av en känsla av att vara halvfärdig och framstressad. Dessutom så minns jag Honor Blackmans helgjutna rolltolkning av hennes i filmatiseringen från 1964. Jag försöker att tänka bort filmerna när jag läser böckerna (trots att jag ser Sean Connery som Bond framför mig), men precis som med Vesper Lynd/Eva Green i Casino Royale så blir jag här mycket besviken på att en karaktär som var så bra i filmversionen är så tunn i originalet.

Sammantaget blir detta inget mer än en högst medelmåttig Bond-roman. Formatet börjar här kännas slitet. Efter det misslyckade självparodiska experimentet Dr No försökte Fleming kanske återgå till ett mer klassiskt Bond-äventyr. Men resultatet blev en smula anonymt och repetitivt. Med sina kommande böcker skulle Fleming dock lyckas revitalisera sin karaktär. Bond skulle möta nya slags fiender, han skulle bli mer känslomässigt involverad och mer sårbar. Och publiken skulle möta honom i nya sorters böcker. Nästa Bond-bok var nämligen inte en roman, utan en novellsamling med titeln ForYour Eyes Only.

Read Full Post »

frwl1

Ian Flemings mål med sina James Bond-böcker var att skriva den ultimata spionromanen. Och det är mycket möjligt att han lyckades på sitt femte försök. Detta är den kanske mest kritikerrosade av hans romaner. Men det är också en bok som skiljer sig mycket från de övriga i serien, både i upplägg och ton. Berättelsen känns mer realistisk än vanligt, befriad från skurkar med storhetsvansinne och från överdrivna actionscener. Det är mer av en ”seriös” spionroman.

Fleming skrev boken 1956 och den speglar samtidens intresse för spionageaspekten av det Kalla Kriget. Bland de spionrelaterade händelserna vid denna tid kan man bl.a. nämna de brittiska tjänstemännen Guy Burgess och Donald McLean som hoppade av till Sovjet i maj 1951. Vidare var det Kalla Kriget år 1956 långt från kallt. Sovjet visade vilken kontroll det hade över Östeuropa då ett försök att nå självständighet i Ungern brutalt slogs ned. Ett arbetaruppror i Poznan i Polen trycktes också ned. Fleming kände onekligen av de politiska vindarna när han lät SMERSH ha en såpass framträdande roll i sin femte spionroman.

Boken har en lång inledning och Bond själv syns inte till förrän efter ca 130 av de 350 sidorna. Den första tredjedelen utspelar sig helt i Ryssland och skildrar SMERSH:s planeringsarbete. De har en plan som går ut på att döda Bond på ett sätt som vore ytterst förödmjukande för brittiska Secret Service och förstöra deras höga anseende inom hela det västerländska spionväsendet. Fleming beskriver Sovjet som ett orwellskt polissamhälle där skräcken för staten ständigt är närvarande. Han gör det på ett mycket effektivt och levande sätt, inte minst genom att framställa vedervärdiga skurkar så som Rosa Klebb. Fleming baserade Klebb på en faktisk kvinnlig rysk överste, vid namn Rybkin. Klebb är, likt de flesta av Flemings skurkar, fysiskt motbjudande. Dessutom har hon homosexuella tendenser, vilket i författarens konservativa världsbild naturligtvis betydde att hon var allmänt depraverad. Och det faktum att hon är kvinna gör henne än värre! Men trots sexism är Flemings porträtt av Klebb briljant. Hon framstår som en helt igenom kall och ondskefull sadist. Varje replik känns helt naturlig i hennes fula mun.

frwl4

Över lag måste jag säga att Flemings dialoger är väldigt starka i denna roman. Många av dem överfördes ordagrant till filmversionen från 1963, som för övrigt är den bästa filmen i serien och den som ligger närmast den litterära förlagan. Flemings beskrivning av SMERSH och dess grymma metoder och dess skräckinjagande rykte kan kanske framstå som något överdrivet för dagens läsare. Trots allt är Bond-böckerna i stor utsträckning antisovjetisk propaganda. Men faktum är att Flemings beskrivning av den sovjetiska underrättelsetjänsten och hemliga polisen förmodligen inte var allt för långt från verkligheten. Fleming blandar fakta med fiktion på ett snyggt sätt. SMERSH var en del av Röda Armén under andra världskriget och det han benämner som SMERSH i sina romaner har mer gemensamt med 1950-talets MGB eller KGB. Boken har ett kort förord där Fleming understryker att hans beskrivningar av den ryska underrättelsetjänsten och dess högkvarter samt dess ledare (med det briljanta namnet General Grubozaboyschikov) är baserade på fakta. Detta är naturligtvis struntprat, men dessa inledande rader ger ändå boken en känsla av realism.

Men det är inte bara med hjälp av skurkarna som Fleming målar upp sin bild av Sovjetunionen. Bokens kvinnliga huvudkaraktär heter Tatiana Romanova och genom henne får läsaren se förtryckarstaten genom ”den lilla människans” ögon. Tatiana fruktar för sitt och sina närståendes liv när hon kallas till ett möte med Klebb. Hon genomsöker sitt samvete för att bli på det klara med vad hon begått för synd. Var det den där skeden hon snott från hotellet? Eller något opassande hon skulle ha sagt om staten? Hennes paranoia ger läsaren en bild av hur det skulle kunna vara att leva i ett sådant samhälle. Men det främsta syftet med Flemings utförliga beskrivning av Ryssland är naturligtvis för att visa vad det är agent 007 kämpar mot. Det är på tiden efter fem böcker att man som läsare får en inblick i vad det är Bonds fiender står för. När vi läser om hur det är i Sovjet, så vet vi varför Bond behövs.frwl3

Det är också ingen slump att Fleming gav Tatiana efternamnet Romanova.  Huset Romanov regerade i Ryssland fram till revolutionen 1917. Namnet distanserar Tatiana från den kommunistiska regimen, samtidigt som namnet gör henne i allra högsta grad rysk. Det finns en klasstillhörighet i namnet och Tatiana blir nästan som en medlem av den ryska tsarfamiljen genom det och detta skulle kunna tolkas som att hon är mer genuint rysk än kommunistregimen. Det finns därmed både en konservativ, rojalistisk och en antikommunistisk symbolik i hennes namn. Genom att rädda en Romanov underminerar Bond själva grunden i den sovjetiska kommunismen.

Bokens huvudintrig utspelar sig i Istanbul. Och beskrivningen av staden är lika levande som den av Sovjet är dyster. Fleming har sällan målat upp så färgstarka bilder av en myllrande storstad som står på randen mellan det förflutna och det moderna. Staden beskrivs ömsom som sagolik och ömsom med förakt. Det blir en dynamisk framställning som känns såväl realistisk som romantisk. De karaktärer som Bond möter i staden bidrar också till denna känsla. Den är ett slags Casablanca där fientliga spioner finns runt varje hörn, där de flesta kan köpas för pengar och där det råder ett habilt eldupphör. Istanbul ligger på gränsen mellan Europa och Asien. På gränsen mellan Öst och Väst. Och i detta lilla mikrokosmos utspelas ett eget litet kallt krig. Ryssarna har sina bulgariska undersåtar. Och britterna har den karismatiske Darko Kerim och hans armé av söner. Kerim är en av Bonds mest minnesvärda vänner. Han är minst lika levande och älskvärt skildrad som René Mathis eller Felix Leiter, men har en mycket större personlighet. Han är överdriven, men tack vare det känns han desto mer mänsklig.

Handlingen når sitt klimax på Orientexpressen från Istanbul till Paris. Det är här Bond möter SMERSH:s huvudbödel. Denne är, liksom Rosa Klebb, en iskall skurk som Fleming ger en lång och fascinerande bakgrundshistoria i bokens inledande kapitel. Han är en äkta psykopat, besatt av fullmånen, asexuell och blodtörstig. Red Grant är ett slags Hannibal Lecter i Sovjets tjänst.

Om man bara ska läsa en av Ian Flemings böcker så ska man läsa From Russia, with Love. Det är den mest kritikerrosade och också enligt mig den bästa av hans 007-äventyr. Det kanske inte är den som representerar en typisk James Bond-bok bäst eftersom den skiljer sig ganska mycket i upplägg och ton från resten av böckerna. Men detta är en riktig Kalla Kriget-thriller och faktiskt en briljant spionroman.

Read Full Post »

daf1

Ian Flemings böcker om James Bond var till en början ganska varierade. Den första boken handlade om casinospel i Frankrike, den andra om voodoo och Harlem-gangsters, den tredje om England och atomhotet. Denna den fjärde boken, Diamonds Are Forever, handlar om diamantsmuggling och den amerikanska maffian. Trots denna variation så börjar man ändå ana en viss idétorka hos författaren. Exempelvis har både USA och smuggling använts i Live and Let Die och känns därmed inte särskilt originellt längre. För att ge boken en distinkt identitet och en den typiska Bondska slängen av det fantastiska så har Fleming inkorporerat ett tämligen bisarrt western-tema som präglar bokens senare del. Tyvärr känns detta inte så passande för James Bond. Snarare känns det mer som ett desperat försök att ge skurken teatralisk gimmick.

Detta är den första av Flemings böcker som tappar i kvalité jämfört med föregångarna. Trots det finns det naturligtvis mycket starka aspekter i berättelsen. Det går exempelvis inte att komma ifrån att Fleming var en mästare på att skriva spänning och beskriva fascinerande miljöer. Bokens inledande sidor beskriver hur en skorpion en natt på den afrikanska stäppen dödar en skalbagge och hur ett hemligt möte mellan två smugglare äger rum. Detta inledande kapitel är väldigt effektivt skrivet och den mystiska stämningen greppar på en gång tag i läsaren. Likaså är reseskildringarna mycket färgrika. Fleming målar upp färgstarka bilder och det är mycket intressant att läsa om hur transatlantiska flygresor i första klass gick till på 1950-talet.

daf3

Den kvinnliga huvudkaraktären i detta äventyr heter Tiffany Case. Flemings kvinnoporträtt blir bara bättre och bättre, trots att de aldrig kommer bli särskilt bra över lag. Men Case är en relativt stark karaktär. Kanske inte lika självständig som Gala Brand i Moonraker, men hon har en attityd och ett sätt som känns relativt uppfriskande. Med det sagt är hon fortfarande en damsel in distress, en mö som Sank Göran måste rädda från draken. Hon jobbar, liksom Solitaire i Live and Let Die, för skurken och Bond måste befria henne från denne. Hon är också en i raden av Bond-kvinnor som överlevt sexuella övergrepp och därefter levt utan manligt sällskap. Tack vare Bond återfår hon dock sin sexlust. Ian Fleming har en förmåga att trivialisera våldtäkt och dess psykologiska konsekvenser. Han verkar tro att allt våldtäktsoffer behöver för att åter kunna njuta av sex är att bli tagna av en riktigt karl som James Bond. Det känns naturligtvis unket. Men man måste minnas att dessa böcker skrevs av en kvinnokarl på 1950-talet. Flemings kvinnosyn skilde sig inte markant från den gängse normen. Det hans böcker fick kritik för då de publicerades var inte sexism eller rasism, utan de anklagades snarare för att vara sadistiska och pornografiska. Med dagens ögon är såväl våldet som sexet ganska tamt.

daf2
En sak jag uppskattar med boken är att Fleming hänvisar till samtliga föregående böcker. Bond vill inte lyssna på La Vie en Rose för att den påminner honom om Vesper Lynd från Casino Royale. När han tuppat av p.g.a. misshandel drömmer han om undervattensfärden mot Mr Bigs ö i Live and Let Die. Och även Moonraker-affären nämns i bokens inledning. Det är också värt att notera att Bond här för första gången beställer sin vodka martini med orden ”shaken and not stirred”. Hans relation med Felix Leiter är också en av de starkare aspekterna av boken.

Tyvärr har romanen, som sagt, en hel del problem som gör den till en av de svagaste av de tidiga 007-äventyren. En vanlig kritik som Diamonds Are Forever får är att skurkarna inte är särskilt intressanta. Mafioson Seraffimo Spang är en mycket tunn karaktär. Spang är en amerikansk gangster som smugglar diamanter. Vi får inte ta del av hans levnadshistoria eller bakgrund. Han äger en western-stad – Spectreville – ute i Nevadas öken och gillar att klä ut sig till cowboy. Varför, vet vi inte. Hade karaktären getts ett större djup hade western-attiraljerna kanske fungerat som en del av en excentrisk Bond-skurk. Men nu känns hela western-grejen ganska larvig. Porträtteringen av den amerikanska maffian och dess roll i Las Vegas känns också lite löjlig. Det finns något serietidningsaktigt över det hela. Kanske är man nuförtiden så bortskämd med djupgående porträtt av maffiavärlden (från Mario Puzo, Francis Ford Coppola, Martin Scorcese mfl.), för jämfört med dessa känns Flemings bidrag som vilken medelmåttig amerikansk kioskdeckare som helst.

Fremont Street - Las Vegas - 1952

Utöver bleka skurkar så tycker jag att själva diamantsmugglingsintrigen inte heller är särskilt intressant. Inte minst då man jämför med Bonds tidigare uppdrag. I Casino Royale skulle Bond sabotera för en sadistisk rysk spion, i Live and Let Die skulle han stoppa gangstern som nästan dödade hans bäste vän, i Moonraker skulle han rädda London från en atombomb. I Diamonds Are Forever förlorar England pengar på smuggling från sina kolonier. Det finns ingen personlig aspekt. En taxichaufför som Bond gillar blir mördad av skurkarna i The Spangled Mob, men detta känns som ett tunt personligt motiv för Bond.

Tillsammans utgör dessa aspekter tyvärr en besvikelse. Boken är som vanligt kompetent skriven och har en klassiskt dramaturgi som gör den lättläst och ganska spännande. Den är inte den sämsta Bond-boken, men långt ifrån den bästa. Den har inte samma narrativa problem som Casino Royale, men över lag är detta en mycket ointressantare historia än vad man är van vid från Fleming.

Read Full Post »

 

moonraker

Nästan exakt tio år efter andra världskrigets slut, gavs boken Moonraker ut. Och kriget präglar boken på flera sätt. Boken är i stor utsträckning ett tidsdokument över England på 1950-talet och Ian Fleming spelade på många av de samtida rädslorna. I Europa fanns det fortfarande en rädsla för att nazismen skulle blossa upp igen. Och hotet från Sovjetunionen och atombomben var ständigt närvarande.

Man kan dela upp Flemings böcker i två kategorier; de realistiska och de fantastiska. Ordet ”realistisk” är naturligtvis relativt eftersom Bond-äventyren alltid är långt ifrån verkligheten. Men Flemings fem första böcker är ändå mer lågmälda och inte lika otroliga som de senare. Ändå framhålls Moonraker ibland som en av de mindre realistiska Fleming-böckerna. Kanske är det den katastrofala filmatiseringen av boken från 1979 (där Roger Moores 007 skjuter laserpistoler i yttre rymden) som ligger bakom detta? För förvisso är skurkens plan – att med ryssarnas hjälp atombomba London – kanske i det mer spektakulära slaget. Men fram tills detta avslöjas i bokens sista del, så är detta faktiskt en av de mer lågmälda och jordnära Bond-äventyren.

Det var också Flemings tanke. Han ville göra Bond mer mänsklig. Bonds dagliga rutiner beskrivs utförligt. Över dessa skildringar finns ett tristessens skimmer vilket gör att man som läsare kan identifiera sig mer med huvudkaraktären. Bond tycker, liksom alla andra, att måndagar är ett helvete. Han blir också irriterad över att ett möte med chefen drar ut på tiden och förkortar hans lunchrast. Bond är mer av en vanlig människa här och mindre av en superhjälte. Men med det sagt så är han ju fortfarande Bond. Hans lunchrast består inte av en matlåda med rester, utan snarare av grillad sjötunga, en sallad med senapsdressing, Brieost och en halv karaff vit Bordeaux. Men bara det faktum att boken inte innehåller något sex alls och att Bond i slutet i princip blir nobbad av den kvinnliga huvudkaraktären till förmån för en annan man, gör att han känns mer verklig.

moonraker_254

Det finns andra positiva aspekter av boken också. Gala Brand är Flemings bästa kvinnliga karaktär hittills. Hon är en kompetent polis som inte är särskilt intresserad av Bond. Och det är hon som avslöjar skurken Sir Hugo Drax’ onda plan. Bond ser henne naturligtvis som ett sexuellt objekt, men i övrigt är porträtteringen av henne inte lika sexistisk som av tidigare ”Bond-brudar”.

Sir Hugo Drax är förmodligen den mest genomarbetade skurken hittills. Läsaren visste från början att både Le Chiffre och Mr Big var dramats skurkar, samt vad deras ondskefulla planer gick ut på. Så är inte läget här. Sir Hugo är en nationalhjälte och älskad av folket. Förvisso har han ett mystiskt förflutet. Och han är ganska ohyfsad. Men han framstår snarare som en excentrisk men karismatisk buffel än som en fullblodspsykopat. Det visar sig mot slutet att han är det senare, men han döljer det under ett hjärtligt yttre. Han är ett klassiskt exempel på ”den inre fienden”, ett återkommande motiv hos Flemings skurkar. Hans obscena utseende är också ett klassiskt skurkattribut.

Att allt inte står klart från början är också positivt. Boken innehåller ett äkta mysterium som agent 007 måste lösa. Bond gör ett riktigt detektivarbete, vilket bidrar till den realistiska tonen. Det är först i slutet som helvetet brakar löst och actionsekvenserna börjar avlösa varandra. Bland dessa står en snyggt beskriven biljakt mellan Bonds Bentley och Drax’ Mercedes ut som den mest minnesvärda. Och i finalen så sparar sadisten Fleming inte på krutet. Man känner verkligen den fysiska smärtan hos Bond när hans kropp utsätts för den ena prövningen efter den andra.

Men det som boken framför allt gör är att den ger läsaren en inblick i Bonds ensamhet. Han är egentligen en mycket ensam figur. Det skildras osentimentalt. Som om Fleming, precis som Bond, inte riktigt vill erkänna detta faktum. Boken sista sidor är geniala. Bond har efter sitt avslutade uppdrag fått en månads semester, vilken han planerar att spendera med Gala på den franska landsbygden. Han har planerat allt. Han går för att möta henne, bara för att förstå att hon redan är förlovad med en annan. Det är snopet och vi får se Bond osäker inför en kvinna för första gången.

Moonraker skiljer sig mycket från sina två föregångare. Och trots att den inte är lika actionfylld som exempelvis Live and Let Die, så är den ändå på samma kvalitativa nivå. Det är kanske en av Flemings mer jordnära böcker och helt klart ett starkt kapitel i berättelsen om James Bond.

Read Full Post »

Older Posts »