Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Marvel’

dd2

Ska jag vara helt ärlig börjar jag bli mer än lovligt trött på superhjältar. De är överallt och det känns som om all potential som finns i genren har vattnats ur sedan länge. När till och med en såpass originell film som Deadpool kändes en aning trött så vet man att det gått för långt.

Något som i synnerhet stör mig något oerhört är att superhjältefilmerna totalt äter upp alla filmrecensionskanaler på YouTube. Jag följer ett antal YouTube-kanaler som kommenterar och recenserar film, men har tröttnat på flertalet av dem då de främst ägnar sig åt att dissekera superhjälte-trailers. Det finns bra YouTube-kanaler, men majoriteten av dem handlar inte om film utan om superhjältar. Detta stör mig. Det är ett tydligt tecken på att genrens popularitet kväver all annan slags film.

Med det sagt är jag också ett fan av flera filmfranshises och innehållet på min blogg reflekterar detta. James Bond och The X Files är precis som superhjältefilmer lättsmält mainstreamunderhållning. Och jag har recenserat samtliga X-men-filmer på bloggen (en Deadpool-recension lär också dyka upp någon gång). Så jag ska kanske inte kasta sten  glashus.

Marvel dominerar i nuläget genren med sina 12 filmer och fyra TV-serier. Räknar man de produktioner som i nuläget är planerade så kommer man upp i totalt 23 filmer, 9 TV-serier och fem kortfilmer. De flesta filmer är onekligen underhållande, men liknar varandra i väldigt stor utsträckning och har på senare år känts hemskt idéfattiga. Jämfört med Christopher Nolans Batman-filmer eller Bryan Singers X-men så lämnar de mycket att önska.

Varför trodde jag då att Marvels Netflix-serie Daredevil då skulle vara annorlunda? Kanske främst på grund av den mörka estetik som man sett i trailers och förhandsmaterial. Serien har också fått ganska bra kritik. Därför blev jag ganska besviken över det faktum att serien egentligen inte bjuder på något nytt. Den är en blek imitation av Dark Knight-trilogin som försöker, men misslyckas, med att vara riktad mot en mer vuxen publik.

Till att börja med så är den ganska dåligt skriven. Det finns någon inneboende motsägelsefullt i att försöka göra superhjältar allvarliga och realistiska. Det går liksom emot superhjältegenrens natur. Ibland lyckas det, men det är sällan. Även Nolans Batman-filmer hade detta problem, men då var hantverket såpass briljant att man förbisåg detta. Skådespelarna och personporträtten – och inte minst regin – var av världsklass. Det är tyvärr inte fallet med Daredevil. Karaktärerna är inte mer än pappfigurer och skådespelarna hjälps inte av dialog som kunde varit hämtad ur en såpopera.

dd3

Charlie Cox saknar all form av karisma i huvudrollen. Jag trodde att Daredevil skulle vara en mer aggressiv typ av hjälte, med ett större personligt mörker och med inre demoner. Seriens estetik och tematik påminner mycket om Batman och jag hade kanske därför förväntat mig något av en Bruce Wayne-karaktär. Men Coxs Matt Murdock framstår bara som en bror duktig”-typ. En boy scout av den värsta sorten. Man har försökt klämma in lite moraliska dilemman, men eftersom Murdock alltid lyckas hitta rätt svar på dessa svåra frågor alltid handlar på ett moraliskt sätt så framstår han som ännu mer präktig. Och fullkomligt ointressant. De frågor som serien tycks ställa är inte ärliga, utan snarare retoriska.

Resten av karaktärerna är till en majoritet levande klichéer. Murdocks vänner Karen och Foggy är inga man bryr sig om. Vondie Curtis-Hall gör dock vad han kan med reporterarketypen Ben Urich och räddar till viss del seriens första säsong.

Det finns ett fåtal andra ljuspunkter i mörkret. Vincent D’Onofrio är briljant som skurken Wilson Fisk/Kingpin. Denne var alltid min favoritskurk i den animerade Spider Man-serien som gick på TV4 när jag var liten. Netflixs serie tar denna larger than life-karaktär och ger honom ett oanat djup. Visst, hans bakgrund är högst klichéartad och D’Onofrio spelar över å det grövsta, men det är underhållande och han är den egentliga anledningen till att ge seriens första säsong en chans.

dd5

Jag gillar också Bob Gunton som Fisks bokhållare Leland Owlsley. Han är den enda personen här som känns ens en smula realistisk. Hans karaktär vilar på ett slags uppgiven cynicism och han verkar medveten om att han befinner sig i en ganska löjlig serie. Det gör honom till en frisk fläkt. Även Rosario Dawson är mycket bra i en allt för liten roll.

I den andra säsongen blir seriens brister än mer uppenbara. Deborah Ann Wolls karaktär Karen blir allt mer irriterande. Att påstå att hon är något annat än en dåligt skriven karaktär vore absurt. Inte heller är hon särskilt väl gestaltad. Hon är ett typiskt exempel på då manusförfattare försöker skriva en ”stark kvinnlig karaktär”, men glömmer att ge henne en personlighet. Det resulterar i att allt hon gör känns påklistrat och oäkta och jag är osäker på om problemet främst ligger hos manuset eller hos skådisen.

Matt Murdock fortsätter vara äckligt helylle och ointressant. En romans uppstår mellan honom och Karen och man förstår inte alls vad de ser i varandra. De framstår som ett sådant där perfekt men hemskt tråkigt par där båda personerna saknar all form av karaktär och de blev tillsammans med varandra i brist på annat.

Joe Bernthal är dock bra som The Punisher. Jag hade gärna sett att Daredevil hade lite mer av Frank Castles mörker. Dynamiken mellan Castle och Daredevil är intressant. De är båda ensamvargar som kämpar mot stadens kriminalitet, men deras metoder och motiv är diametralt motsatta. Jag gillade inte Bernthal i The Walking Dead, men här har han en mycket intressantare roll att spela.

dd4

Tyvärr saknar man till en början Wilson Fisk. Utan honom tappade serien sitt största dragplåster. Desto gladare blir man därmed att återse honom i det nionde avsnittet. Detta är seriens starkaste avsnitt eftersom det fokuserar på Kingpin och The Punisher – de två intressantaste karaktärerna. Daredevil är med ytterst lite i detta avsnitt.

I övrigt behåller serien den dåliga dialogen och svagt tecknade karaktärerna, samt alla superhjälteklichéer, från säsong 1. Istället för att gestalta känslor så pratar karaktärerna om dem. Och dialogen är tung med melodrama och övertydlig. Inget får vara outsagt, utan manusförfattarna måste försäkra sig om att publiken hänger med till 100 %. Det resulterar i dialog som inte alls låter så som folk egentligen pratar. Serien består i princip endast av långa tråkiga dialogscener och långa tråkiga actionscener. Hemskt repetitivt.

Och sen kan man naturligtvis ifrågasätta varför man har en superhjälte som är blind om hans blindhet inte har någon som helst påverkan på hans karaktär eller seriens story? Daredevils gimmick känns som just en gimmick – ett sätt att få honom att stå ut bland alla andra superhjältar. Eftersom hans övriga sinnen är överkänsliga och förstärkta p.g.a. av kemikalier så är hans blindhet inte en grej. Det enda den hindrar honom från är att läsa vad som står på datorskärmar. Tanken på förstärkta sinnen (såsom hörsel) p.g.a. av blindhet är intressant, men det vore bra om Murdock ibland uppvisade någon form av begränsning. Att hans handikapp någon gång får vara just ett handikapp. I nuläget blir han bara ännu mer ointressant. Varken hans moraliska dubier eller blindhet känns äkta.

dd1

Ett annat problem jag har med serien är att dess ”mörker” eller ”råhet” inte heller känns äkta. Man har verkligen ansträngt sig för att ha en mer allvarlig ton jämfört med Marvels långfilmer om Avengers-hjältarna. Det känns som om man snarare tagit inspiration från The Dark Knight-trilogin och då kanske främst Batman Begins. Serien utspelar sig till stor del under nattetid och vi får se mycket slum, hamnkvarter, smutsiga bakgator. Färgskalan är ofta gulaktig, nästan sepiatonad. Våldet är ofta brutalt och extremt blodigt, inte minst i de fall The Punisher står bakom det. Men alla dessa tekniker för att ge serien en mörk ton är bara kosmetiska. Till skillnad från Dark Knight-filmerna så ställs inga egentliga frågor om rätt och fel eller gott och ont. Vår hjälte rör sig i en skitigare miljö och har en annan uniform – men egentligen är han leka helylle och har en lika enerverande tydligt moralisk kod som Captain America själv. Murdock är ingen Bruce Wayne. Till och från försöker serien lyfta tunga frågor, men det är bara artificiellt eftersom seriens huvudkaraktär redan vet svaret på dem. De blir som sagt inte ärliga – utan snarare retoriska frågor som görs för att besvara den tes som serien har från början. Publiken lämnas därmed passiv eftersom den inte uppmanas att fundera själv. Serien blir uddlös och utmanar inte alls. Den är egentligen av samma mellanmjölksunerhållning som  Avengers-filmerna. Dess mörker är egentligen inget mörker. Den har bara en annan make-up än Iron Man och Captain America.

Säsong 1 – Betyg 2 av 5

Säsong 2 – Betyg 2 av 5

PS. Efter att ha plågat mig igenom dessa två säsonger så gav jag ändå Marvels andra Netflix-serie Jessica Jones en chans. Och wow! Snacka om en originell och mogen superhjälte-serie som inte talar ned till sin publik. Tonen (ett slags neo noir) och tempot är mycket mer välavvägt. Karaktärerna känns äkta och över lag känns det mycket mer realistiskt. Relationerna, karaktärers motiv och personliga problem och humorn är på en helt annan nivå. Att den också klarar Bechdel-testet med god marginal är naturligtvis också något av en välkommen frisk fläkt. Serien är inget revolutionerande, men en hel klart en solklar 3:a av 5 i betyg.

 

Read Full Post »

super1

Ett av mina intressen är filmhistoria. Eller kanske snarare hur historien och filmen påverkar varandra. Det hörs på ordet populärkultur att den just reflekterar det som är populärt i en kultur. Genom att studera film kan man upptäcka en hel del om det samhälle i vilket filmen producerats och tagits emot.  Filmer präglas av den tid de tillkommer i vad gäller deras representationer av så skilda fenomen som sociala problem, könsroller, sexualmoral etc. En bra filmgenre för samtidsstudier tycker jag är skräckfilm, som kanske bättre än någon annan genre reflekterar de underliggande rädslorna i samhället. 1930-talets Universal-monster erbjöd en eskapism från tidens depression och annalkande världskrig. Där presenterades en sagovärld som var en spegling av verkligheten, där hotet förvisso inte bestod av centraleuropeiska diktatorer, men däremot av galna vetenskapsmän och vampyrer från samma region. På samma sätt reflekterade 1950-talets muterade jättemonster och invasioner från yttre rymden den amerikanska rädslan för atombomben respektive ryssarna. I mina recensioner av Ian Flemings James Bond-böcker tar jag också dessa är populärkulturella yttringar för underliggande rädslor i samhället.

Dessa mönster är lättare att se i backspegeln. Det är svårare att titta på pågående trender och försöka relatera dessa till samtida fenomen, attityder och händelser. Förvisso är det ganska enkelt att se ett samband mellan found footage-skräckisarna (som Paranormal Activity) och det faktum att YouTube, mobilkameror, Vine och liknande blivit alltmer vanligt förekommande och en del av vardagen.

Men jag har funderat över en annan genre. Superhjältefilmerna. Hur kommer det sig att dessa är såpass populära just nu? 2000-talet har varit en ren guldålder för genren och filmerna blir bara alltmer populära. Det går trender i actiongenren, precis som i alla andra genrer. 1980-talet var muskelbergens era med barnförbjuden action, där Arnold Schwarzeneggers och Sylverster Stallones kroppar var symboler för den amerikanska statens styrka. Detta levde kvar under 90-talet, men Schwarzenegger och Stallone byttes ut mot hjältar det var lättare att identifiera sig med, såsom Bruce Willis och Mel Gibson. Under 2000-talet blev dock actionfilmerna barnvänligare och allt mer orealistiska. Det var nu superhjältarna började dominera genren. Superhjältar har naturligtvis förekommit på film tidigare. Främst Superman och Batman. Men mängden av dessa filmer under 2000-talet går inte att jämföra med något tidigare årtionde. Startpunkten för denna trend var X-men (2000), som snart följdes av Spider-Man (2002) och Batman Begins (2005).

The Dark Knight

Vad  kan man då säga om dessa filmer i relation till deras samtid? De mest trendsättande och framgångsrika superhjältefilmerna under det tidigare 00-talet var de som hade en mer allvarlig ton. Bryan Singers X-men-filmer speglade frågor om minoriteters utsatthet. Batman i Christopher Nolans regi var en karaktär som befann sig i en moralisk gråzon. Dessa filmer påverkade även andra actionrullar utanför superhjältegenren. James Bond-filmerna med deras stora betoning på fantastisk action, prylar och humor var tvungna att ändra inriktning. En mer realistisk ton med en mer plågad hjälte var det Daniel Craig-filmerna strävade efter. Inspirationen kom från Jason Bourne-filmerna med Matt Damon i huvudrollen. Detta tror jag var en reaktion på arvet efter den 11 september 2001. Våld och terrorattacker kunde inte längre framställas på samma lättsamma sätt. Många sa att bilderna från New York påminde om en Hollywood-film. Göran Persson kallade det ”science fiction-artat”. Jag tror många påmindes om sekvenser från Independence Day (1996) när de såg nyhetsrapporteringarna om terrorattackerna. Katastrofer som dessa fungerade helt enkelt inte som underhållning längre. Reaktionen på 9/11 var från USA:s håll två kontroversiella krig i Mellanöstern. Dessa tror jag hade stor påverkan på bilden av ”den amerikanska hjälten”. Hollywood-hjältarna började, liksom USA:s trupper och underrättelsetjänster, röra sig i moraliska gråzoner. Förtroende för den amerikanska staten sjönk så småningom kraftigt, såpass mycket att Barack Obama fick Nobels fredspris av den enda anledningen att han inte var George W. Bush. Allt detta speglades i actionfilmerna. Jason Bournes fiender var inte islamistiska terrorister, utan den amerikanska underrättelsetjänsten. I X-men var det den amerikanska staten som ofta utgjorde ett hot mot mutanterna. I Bond-filmen Quantum of Solace förhandlar CIA med den ondskefulle Dominic Greene. Och i Skyfall ställs MI6 inför en kritisk utredning och kritik riktas mot självaste M. I Gotham City är polisen korrumperad och Bruce Wayne måste ta lag och ordning i egna händer. 2005 filmatiserades Alan Moores V for Vendetta. Denna film, som utspelade sig i ett futuristisk England styrt av en konservativ och fascistisk regim, kom fort att anklagas för att vara anti-amerikansk av konservativa grupper i USA.

super3

En annan genre som vuxit på senare år är young adult-filmerna. Dessa filmer kännetecknas av att de tar upp liknande frågor som actionfilmerna ovan, men att de riktar sig till en yngre publik. Här var Harry Potter stilbildande. Senare har Twilight– och Hunger Games-filmerna följt. Här kopplas ofta svåra moraliska dilemman till tonåren (likt X-men-filmerna). De unga hjältarnas prövningar kan ses som övergångsriter till vuxenlivet. Harry Potter, Bella och Katniss måste alla fatta svåra beslut, riskera sina liv för att överkomma stora hinder. Harry måste besegra Voldemort, Katniss måste störta President Snow. På samma sätt som karaktärerna på film måste handskas med ”vuxna problem” (störta diktaturer eller försvara individers frihet) så hjälper dessa filmer den unga publiken att hantera de svåra frågor som möter unga vuxna i tiden efter 9/11. Filmerna ställer frågor om vilken sorts värld vi vill leva i, om det är värt att riskera sin frihet i utbyte mot säkerhet osv. Detta är liknande frågor som de mer allvarliga hjältefilmerna för vuxna också tar upp.

super7

En reaktion på denna allvarsamma ton kom dock 2008 med Marvels Iron Man. Filmbolagen hade redan tidigare försökt göra superhjältefilmer med en lättare ton, såsom Fantastic Four (2005). Detta gick dock inte hem hos publiken. Ca sju år efter 9/11 var dock efterfrågan en annan. Marvels superhjältefilmer visade på det behov som nu fanns av enklare historier där det var lätt att urskilja vem som var ond och vem som var god. Skurkarna var tydliga. I dessa filmer fanns också ett stort förtroende för staten. Alla Marvels superhjältar ingår nämligen i en statlig agentfirma, med namnet SHIELD. Och en av de mest populära hjältarna är Captain America, klädd i stjärnbaneret. Tony Stark är, liksom Bruce Wayne, en framgångsrik affärsman och playboy. Men han uppfinner sig Iron Man som ett sätt att fly från terrorister i Mellanöstern. Bruce Wayne blir Batman eftersom hans föräldrar mördats. Mördaren är en desperat man som blivit ett offer för landets dåliga ekonomi. Iron Man föds bokstavligen av USA:s krig i Mellanöstern, inte som en kritik mot dessa krig, utan som USA:s försvarare.

9-11

Efter några år verkade det vara okej att igen fylla actionfilmerna med enorma katastrofer i städerna. Detta hade inte förekommit särskilt mycket i vare sig X-men eller Nolans Batman-filmer. I Marvels filmer fick man dock åter se skyskrapor jämnas med marken. Det är intressant att se hur detta gestaltas i de två fårorna av superhjältefilmer – den allvarliga och den mer lättsamma. I Marvels Avengers, som tillhör den senare, sker en attack mot New York från luften. Stor förödelse drabbar staden. Men superhjältarna i Avengers triumferar över den anfallande styrkorna och den långdragna actionsekvensen slutar med ett skämt då Iron Man tycker att de har rätt att sjukskriva sig efterkommande dag. I Man of Steel, som tillhör den mer allvarliga varianten, sker också en luftburen attack mot New York Metropolis. Även här förekommer stora mängder förödelse. Superman stoppar förvisso skurken och räddar staden och jorden. Men hans seger kommer till ett högt pris och han tvingas använda moraliskt tveksamma metoder. Superman, en karaktär känd för att aldrig döda, bryter nacken av skurken. Det är ingen triumf, utan en smärtsamt skildrad händelse. Istället för en komisk one liner faller hjälten till golvet i tårar. I Man of Steel får vi också ”den lilla människans” perspektiv på händelserna. Genom redaktionen på tidningen The Daily Planet får publiken se hur folket som bor i staden drabbas av katastrofen. Båda filmerna undviker att visa några direkta dödsfall bland civilbefolkningen, men i Man of Steel får man åtminstone en känsla av att många människoliv står på spel. I Avengers är det bara byggnader som skadas.

super6

The Avengers kan ses som ett sorts historierevisionistisk berättelse där katastrofen den 11 september 2001 fick ett annat utfall. I denna version triumferade USA över skurkarna och detta var bara ”ännu en dag på jobbet” för frihetens försvarare. Man of Steel ger en mer verklighetstrogen bild av historien. Här besegrar Superman General Zod, men katastrofen är redan ett faktum. Och dödandet av fienden är högst kontroversiellt, precis som som USA:s avrättning av mannen bakom 9/11 – Usama bin Laden.

super5

Dessa observationer är naturligtvis inte huggna i sten. Uppdelningen av actionfilmer i allvarliga och lättsamma är inte heller helt enkelt. Marvels Captain America: The Winter Soldier är inspirerad av de samhällskritiska konspirationsfilmerna från 1970-talet och här är det faktiskt SHIELD som står för hotet och mycket kritik riktas mot USA:s strävan efter säkerhet på bekostnad av individers frihet. Detta ser jag som en direkt följd av de senaste årens skandaler kring NSA, Wikileaks och Edward Snowden. Och den riktning som DC Comics filmer har haft med en allvarlig Batman och Superman kommer säkerligen att förändras, nu när mer fantastiska hjältar som Wonder Woman (också klädd i stjärnbaneret) och Aquaman snart får egna filmer. Med det sagt fortsätter dock den mer samhällskritiska och allvarliga tonen i actionfilmerna om James Bond och Jason Bourne. Och nya händelser i vår samtid kommer fortsatt att influera populärkultur och Hollywood-film, såsom det alltid har varit.

 

 

Read Full Post »

x-banner

wolv1

För mig känns The Wolverines blotta existens en smula udda. Den verkar något omotiverad och kommer oundvikligen hamna i skuggan av den kommande X-Men: Days of Future Past. Den känns som något slags prolog till den filmen.

Anledningen till dessa känslor är kanske främst att förra solo-filmen för denne karaktär – prequeln X-Men Origins: Wolverine –  blev så misslyckad och universalt sågad. Jag hade förstått det som att man på grund av detta övergav fortsatta planer på s.k. spin-off-filmer, och istället återvände till det mer framgångsrika ensemble-konceptet med X-Men: First Class. Men så dyker plötsligt då denna film upp.

En av anledningarna till att man ändå gjorde The Wolverine var att man ville göra karaktären rättvisa, vilket den första fristående filmen inte gjort. Och denna goda vilja kan man inte klandra filmbolaget Fox för. ”Gör om,  gör rätt” som det heter. Att Hugh Jackman, som också är producent här, när en kärlek till karaktären som gjorde honom till stjärna är också uppenbart – han har varit drivande i skapelseprocessen. Och att Wolverine är den mest populära av alla karaktärer i X-men råder det inget tvivel om. Man man hade kanske önskat lite mer variation med ett par fristående filmer om andra karaktärer, som Storm, Mystique eller Cyclops. Men kanske är Wolverine den enda som kan bära en hel film på egen hand. Jag menar, vem skulle vilja se en superhjältefilm med Halle Barrey i huvudrollen?

Ett av målen med denna film var att ge karaktären Logan/Wolverine ett djup, och att utforska hans karaktär. Man funderade länge på att göra ännu en prequel. Den odödlige Logan har trots allt  levt ca 170 år. Men istället beslöt man, vist nog, att låta filmens handling utspela sig i nutid några år efter X-Men: The Last Stand. Jag uppskattar att man knyter an till händelserna i den ganska utskällda tredje X-men-filmen. Karaktären Jean Grey hemsöker Logans drömmar, och det är trevligt  att Famke Janssen har  en relativt stor roll. Vi får här se vilken effekt  hennes död hade på Logan, något som det inte riktigt fanns utrymme för att utforska i The Last Stand. Att hon är död och han levande är ett försök att illustrera ett av filmens teman – odödlighetens förbannelse. Detta är något man känner igen från andra filmer, såsom Highlander. Tyvärr försvinner denna intressanta aspekt bland allt annat  som händer någonstan i mitten av filmen. Men inledningsvis känns det sparsmakat och snyggt framställt, och Logans enda kommentar om det är ”You don’t want what I’ve got”.

wolv5

Det är i respons till karaktären Yashida, en gammal bekant som Logan räddade undan atombomben i Nagasaki i slutet av Andra Världskriget. Denne söker som gammal och döende upp Logan, och erbjuder honom ett byte – odödlighet mot dödlighet. Ett lovande erbjudande för någon som tvingats se alla han älska dö ifrån honom. Logans avböjande av erbjudandet grundar sig inte i att han njuter av sin odödlighet, tvärtom. Men han har funnit sig till rätta i smärtan och bitterheten. När vi för första gången möter honom är han en isolerad och avdankad hjälte. Han är skäggig och oklippt, i stort sett hemlös, boendes i en grotta i Kanadas skogar. Men precis som Bruce Wayne i The Dark Knight Rises eller James Bond i Skyfall, så dras den motvillige hjälten tillbaka till hetluften. Även detta är ett klassiskt scenario. Just influenserna från Christopher Nolans Batman-filmer känns påtagliga här. Regissören James Mangold, som tidigare gjort karaktärsdrivna filmer Walk the Line, Girl Interrupted och  Cop Land, ger filmen en lågmäld, mörk och mer realistiskt ton än vad vi tidigare sett i X-men-serien. De tidigare filmerna har i stor utsträckning handlat om utanförskap och omvärldens misstänksamhet mot de som är annorlunda. Här ser det annorlunda ut. Fokuset ligger inte på mutanterna som grupp, utan utanförskapet som berörs är Logans isolering. Han är ensam, har lämnat X-menteamet – det enda som gav hans liv någon mening. Och kvinnan han äslkade lever inte längre. Han behöver något att kämpa för, någon att bry sig om. Vilket han finner i Japan.

wolv4

Handlingen fångar publikens engagemang i tillräckligt stor mån, utan att vara något spektakulärt. Som i de bästa X-men-filmerna är det inte skurkarna och deras ondskefulla planer som driver filmen, utan karaktärerna. Det hela spårar förvisso ur en aning i filmens final, men i övrigt känns den inte alls lika ”fantastisk”och science fiction-betonad som tidigare rullar. Manuset tar nog med tid på sig att introducera karaktärerna och storyns premisser, och jag uppskattar att man tar sig tid innan actionscenerna brakar loss. Att skurken lyckas göra Wolverine dödlig är ett bra grepp ur berättarsynvinkel, då en odödlig och ostoppbar hjälte kan ta död på mycket av spänningen. Vi vet naturligtvis att Logan kommer överleva (inte minst  eftersom vi vet att han är med i nästa film i serien), men hans dödlighet gör att han inte är lika osårbar som tidigare. Detta resulterar i att vissa händelser i slutet av filmen faktiskt överraskar mig och lämnar frågor öppna inför kommande filmer. Hugh Jackman gör förmodligen sin bästa prestation i titelrollen. Han gestaltar ilskan och smärtan, men också ett starkt moraliskt patos. Han är en motvillig hjälte, men har ändå en strikt uppfattning om rätt och orätt. Och de som i hans mening handlar orätt sitter illa till.

Bortsett från Jackman gör de andra skådespelarna ett fint arbete. Rila Fukushima är mycket karismatisk i rollen som hans följeslagare Yukio. Svetlana Khodchenkova spelar denna films skurk – mutanten Viper. Det positiva med denna film är att antalet mutanter är ganska lågt, och att deras krafter är ganska ospektakulära. Vi har bara Wolverine med sin helandekraft och sina klor, Viper med sina reptilliknande egenskaper och sitt gift, samt Yukio som kan se människors framtida dödsögonblick. Detta gör att filmen inte lider av den överpopulation av superhjältar och superkrafter som ibland påverkade originaltrilogin negativt. Här  är det färre antal karaktärer och färre superkrafter, vilket ger mer utrymme för personporträtten och karaktärsutveckling.

wolv2

Filmen har naturligtvis brister. Vissa aspekter av storyn känns lite halvdana. Varför måste Wolverine inleda en romans med karaktären Mariko? Fram till sexscenen dem emellan tyckte jag hade de hade fått ett slags far-dotter-förhållande, och romansen kändes helt opassande. Mariko (Tao Okamoto) flydde under Logans beskydd från den japanska maffian och sin egen ondskefulle far, varför jag kände att Logan blev ett slags substitut och fadersgestalt för henne. Inte minst p.g.a. åldersskillnaden mellan skådespelarna (och inte minst karaktärerna! Är han kanske… 150 år äldre än henne?). Men en Hollywood-film måste ju innehålla en kärlekshistoria ingen bryr sig om, så de tryckte in en sexscen. Filmens final har jag redan berört,men jag känner att tonen förändrades här och det blev lite för mycket förutsägbar CGI-action. Och varför alla dessa actionfilmsklichéer? Och vad har hänt med Wolverines frisyr? Den ser tillplattad och dum ut. Hans ”horn” ser numera snarare ur som Stig Helmer-tuffsar!

Jämfört med den tidigare Wolverine-filmen är detta dock ett stort steg i rätt riktning. Filmen når inte topparna från X-men 2 eller X-men: First Class, men den är en värdig uppföljare till originaltrilogin och fungerar också förmodligen som en tillfredsställande prolog till den troligtvis mycket mer episka Days of Future Past. Som jag nu verkligen ser fram emot!

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

x-banner

fc1

X-men Origins: Wolverine var den första i en tänk serie filmer under rubriken X-Men Origins. Trots filmens kvalitativa (men inte publikmässiga) misslyckande, ville Fox ändå fortsätta på konceptet och tanken var att nästa Origins-film skulle fokusera på Magneto (spelad av Ian McKellen i ”originaltrilogin”). Av olika anledningar blev denna film aldrig gjord, och konceptet lades ned.

Prequel-tanken övergavs dock inte. Att bara fokusera på en enskild karaktär verkade dock – att döma av Wolverine-filmen – inte vara rätt väg att gå. En ny ingång behövdes. Man valde därför att låta filmen kretsa kring både Erik Lehnsherr/Magneto och Charles Xavier/Professor X och hur dessa två tillsammans skapar det första X-men-teamet – den s.k. ”första klassen” i Xaviers skola.
fc2

Efter de ojämna föregående filmerna är detta en återkomst till rätt form. X-Men: First Class konkurerar med X-Men 2 om att vara den bästa filmen i serien hittills. Regissören Matthew Vaughn tar här det bästa från Bryan Singers filmer och blandar det med ett slags James Bond-pastisch. Teman som känns igen är de om utanförskap och spänningen mellan evolution och revolution – eller diplomati och väpnat motstånd. Det är djupa existentiella frågor som ställs. Men det gör i snygg 60-talsskrud (som osar såväl tidig James Bond som Mad Men) i en värld full av spioner, där Kalla Kriget är på sin topp.

Den unge Erik Lehnsherrs/Magnetos (Michael Fassbender) jakt efter hämnd på krigsförbrytaren Shaw som mördade hans mor är det som driver handlingen framåt. Denne Shaw spelas av Kevin Bacon och är filmens skurk. Shaws plan är som tagen ur en Bond-film – starta ett kärnvapenkrig mellan Öst och Väst á la You Only Live Twice, The Spy Who Loved Me mfl. Ändå känns planerna relativt nedtonade i jämförelse med de två första filmernas dito. Bacon är briljant i rollen, och känns som ett riktigt oberäkneligt hot.

fc3

Hela ensemblen är väldigt bra. James McAvoy övertygar som en ung Charles Xavier. Michael Fassbender har sagt att hans roll i princip var ett slags audition för James Bond. Och det ligger något i det. Fassbender har Timothy Daltions intensitet och hans jakt efter hämnd driver hela storyn. Man sympatiserar med honom, och ser verkligen smärtan och hatet i hans blick. Samtidigt har han också en djävulsk charm och humor, som jag tyckte påminde om Ian McKellens tolkning av karaktären – som ibland lutade åt lite camp. Icke att förglömma är den underbara Jennifer Lawrence som Mystique. Hon är på sätt och vis denna films svar på Rouge – den osäkra tonåringen som vill gömma sin mutation och helst bara vara en vanlig tjej. Men snart inser hon att hon bör vara stolt över vem hon är. Den triangeldrama-liknande relationen mellan henne, Xavier och Lehnsherr är snyggt uppbyggd och gör hennes handlingar och val trovärdiga. Över lag vilar filmen på dessa starka karaktärer och den utveckling de går igenom. Detta har alltid varit det som varit X-men-filmernas starkaste sida – karaktärerna. De storslagna actionscenerna eller skurkarnas planer på världsherravälde har alltid kommit i skymundan, eftersom karaktärerna varit så dominerande. De är intressanta, trovärdiga och lätta att identifiera sig med. Dessutom är de ganska bad ass.

fc4

Detta var helt klart rätt väg att gå. X-men: First Class är en av få prequels som faktiskt lyckas. Kanske beror detta på att den förhåller sig ganska fritt till den tidigare kanon. Detta gör att filmen kan ta sig större friheter. Till viss del påminner den mer om en regelrätt reboot. Inga av skådespelarna från de tidigare filmerna är med (förutom en briljant liten cameo från Hugh Jackmans Wolverine). Och dessutom ignorerar eller motsäger filmen många av de fakta som presenterades i de tidigare filmerna.  Här kommer vi till filmens största styrka och svaghet. Det förekommer ett stort antal kronologiska felaktigheter som det inte går att logiskt få bukt på.  Jag nämner av utrymmesskäl bara några:

  • I första X-men säger Xavier att han och Erik Lehnsherr möttes för första gången då de var 17 år gamla. I First Class är de båda i ca 30.
  • Karaktären Moira McTaggart var i The Last Stand en brittisk läkare i 30-års åldern 2006. I First Class är hon en CIA-agent i 30-årsåldern 1962. Hon ska med andra ord ha bytt jobb och nationalitet – och inte åldrats alls på 40 år. Det bör tilläggas att hon inte är en mutant.
  • I slutet av filmen, som utspelar sig 1962, blir Xavier invalidiserad och rullstolsbunden. Men i en återblick i The Last Stand och i Wolverine-filmen ser vi att Xavier kan gå ca år 1985. För att sedan vara rullstolsbunden (igen?!) då första filmens handling startar.

Det lättaste sättet att få bukt med dessa kronologiska motsägelser är att betrakta First Class som en reboot, en nystart på filmserien som ignorerar tidigare filmer. Men, tack vare den kommande filmen X-Men: Days of Future Past, blir detta inte möjligt. Vissa av de kronologiska motsägelser First Class gav upphov till har regissören Bryan Singer sagt sig velat rätta till i den kommande filmen. Handlingen i den kommande filmen inbegriper tidsresor och alternativa tidslinjer och här kommer två ”generationer” mutanter mötas, vilket också gör det tydligt att First Class är en de facto prequel och inte en reboot.

fc5

Det är en soppa, som dock inte är ett särskilt stort bekymmer för mig. Att strunta i vissa grejer ger filmmakarna en större artistisk frihet till kreativt skapande och filmen hade med största sannolikhet blivit sämre om den slaviskt följt alla premisser som tidigare filmer i serien satt upp. Paradoxalt nog är dessa motsägelser både till filmens för- och nackdel. Men framför allt till dess fördel. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Filmen blev bättre av att man var lite friare i förhållandet till tidigare filmer.

Denna film ger upphov till de kanske största kronologiska motsägelserna, men det gör inget eftersom filmen är såpass bra. Den har en välskriven story med en mångfacetterad tematik, snygga specialeffekter och actionsekvenser, samt riktigt fängslande karaktärer. Bäst hittills? Ja, kanske. Och Hugh Jackman är knappt ens med…

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

x-banner

wolv1

Efter 2006-års X-Men: The Last Stand och den ljumma kritik den filmen fick utstå, blev det uppenbart att 20th Century Fox var tvungna att pröva något nytt. I tre filmer hade vi följt superhjälteteamet X-men, och tydligen kunde inte mycket mer göras utifrån detta upplägg. Man behövde nya idéer.

Eftersom man hade 50 år av serietidningar att använda sig av så torde inspirationen inte direkt lyst med sin frånvaro. Tidningarna om X-men hade ett stort urval av karaktärer och berättelser att ösa ur. Detta ledde till idén om en prequel-serie, där man skulle göra filmer om de olika mutanternas ursprung. Bl.a. fanns det planer på filmer om Magneto, Deadpool och Storm. Men man valde att börja denna nya inriktning med att fokusera på den mest populäre av dessa superhjältar – Hugh Jackmans Logan/Wolverine.

Logans/Wolverines minnesförlust och jakt efter vem han egentligen är präglade den ursprungliga X-men-trilogin, varför en spinn off med honom i fokus kändes som ett naturligt val. Men tyvärr blev resultatet av olika anledningar inte särskilt lyckat. Det är minst sagt spretigt. Bra aspekter blandas med ett halvdant manus, halvfärdiga idéer och en ofokuserad regi. Filmen blev generellt sågad när den kom, och den är helt klart den sämsta filmen i serien hittills. Finns det nåt positivt att säga om den?

När man började göra prequels i serien uppstod en hel del kronologiska hål och knutar, vilket naturligtvis förvirrar publiken en aning. Ett exempel på detta är Wolverines relation med Victor Creed/Sabretooth. I första X-men-filmen från 2000 möts dessa två och ingen av dem tycks känna igen varandra. I X-Men Origins: Wolverine får vi dock reda på att de är bröder! Som haft en nära relation i nästan 100 år! Att Logan inte minns kan vi acceptera – han har minnesförlust efter att ha blivit skjuten i huvudet. Men vad har Sabretooth för ursäkt – att hans djuriska natur tagit över så mycket att han inte bryr sig längre?

wolv2

Men om man bortser  från hål som dessa finns det egentligen inget större fel på filmens grundstory. Med det sagt finns det inget särskilt minnesvärt med den heller. Vi får exakt det filmens titel lovar – Wolverines ursprung.

Vi får följa Logan från barndomen på 1840-talet och ta del av hans relation med sin halvbror Victor. I ett snyggt montage (filmens bästa del) följer vi dem genom otaliga krig – Amerikanska inbördeskriget, Första och Andra Världskriget, fram till Vietnamkriget. Det är här huvudintrigen börjar, där Logan och hans bror rekryteras av William Stryker till ett specialförband med mutanter som utför hemliga militära uppdrag. När gruppens metoder blir för grymma, lämnar Logan den – men hans bror stannar kvar. Flera år senare söker Stryker upp Logan, och varnar honom för ett nytt hot. Detta leder till en konfrontation med Logans bror, den alltmer djuriske Victor/Sabretooth. Det leder också till att Logan genomgår det experiment där hans hela skelett draperas med metall. Och att han tappar minnet efter den explosiva finalen.

Filmens bästa del är som sagt dess inledande krigsmontage. Hela filmen hade gärna fått kretsa kring brödernas krigsupplevelser. Det är uppenbart att såväl Logan som hans bror tycker om att kriga. Att Logan en gång i tiden ägnade sig åt grymheter var något som antyddes i X-men 2, men det hade gärna fått ges mer utrymme här. Att visa en moraliskt tvetydig Logan med en blandning av blodtörst och samvetskval hade varit mycket mer intressant än den helylle-hjälte som är denna films huvudkaraktär.

Att mystiken försvinner är det inneboende problemet i själva prequel-konceptet (Läs mer om prequel-genren i detta inlägg). Filmens största problem är att den tar bort mycket av den mystik som gjorde Wolverine intressant i originaltrilogin. Frågan om vem Logan/Wolverine är – hans födelsedatum/ort, familj o.dyl. – får vi reda på inom loppet av några minuter. Mysterium nr. 1 är därmed avklarat.

wolv5

Vi kommer således till Mysterium nr. 2: Hur kommer det sig att Logans skelett har försetts med ett hölje av den oförstörbara metallen adamantium, och vad har hans minnesförlust med denna händelse att göra? Jo, svaret på dessa frågor vet vi ju i stort sett redan, tack vare de suggestiva flashbacksekvenserna och karaktären Strykers medverkan i X-men 2. Den andra X-men-filmen gav egentligen publiken allt de behövde veta om Wolverines förflutna, utan att avslöja för mycket eller förstöra mystiken.

Det enda denna film nu kan göra är att fördjupa publikens kunskaper och fylla i detaljerna. Men det är inte ett incitament nog för att hålla intresset uppe hos publiken. Filmen blir därmed förutsägbar och mindre spännande. Att vi nu känner till hela Wolverines förflutna påverkar också resten av filmserien negativt. Hans fortsatta sökande efter svar blir inte lika fascinerande i kommande filmer. Det resulterar också i att vi som publik hela tiden ligger steget före hjälten. Detta är problematiskt eftersom det är svårt att ”se upp till” en hjälte som man själv har ett övertag över. Publiken kan nu hånfullt ropa åt Logan ”Jag vet nåt som inte du vet!”.

wolv3

Bortsett från brister i själva grundkonceptet, är själva hantverket över lag ganska klumpigt. Valet av Gavin Hood som regissör är något underligt. Denne hade tidigare gjort independentfilmen Tsotsi, vilket var ett sydafrikanskt drama, samt den politiska dramathrillern Rendition. Att låta honom hantera en superhjältefilm var ett dåligt beslut. Det resulterar varken i bra action eller särskilt intressant drama. Såväl tempo som dramaturgi känns lite klumpigt. Karaktärer agerar på sätt man kan ifrågasätta eftersom de sällan ges något motivation. Manuset drabbades också av den manusförfattarstrejk som påverkade många Hollywoodfilmer vi denna tid. Manuset känns som en soppa, med kanske en eller annan twist för mycket. I efterhand har Hugh Jackman beklagat sig över resultatet och att filmen inte gjorde karaktären rättvisa.

Över lag måste jag dock ge filmen ett godkänna betyg. Jackman är som vanligt helgjuten i huvudrollen och gör det bästa av det manus han blivit given. Liev Schreiber gör också en bra insats som Victor Creed/Sabretooth. Denne fungerar nästan som hjältens doppelgänger – hans onde, mer djuriske tvilling. Det finns en dynamik mellan dessa två, som tyvärr inte ges nog med utrymme. I rollen som Stryker ser vi Danny Huston, som övertygar gestaltningen av en ung Brian Cox. Ryan Reynolds dyker också upp som supermutanten Deadpool.

Filmens tolkning av denna karaktär hatades dock av Marvel-nördarna. Kanske skulle jag också ha starkare känslor kring honom – och vara generellt mer kritisk mot filmerna över lag – om jag brydde mig det minsta om serietidningarna. Jag respekterar nördars vurmande för sina ”darlings” (därför kan jag verkligen hata Bond-filmer som Moonraker eller Die Antoher Day), men vad gäller X-men kan jag inte stämma in all den kritik som fanboysen uttrycker. Jag bryr mig alltså inte om huruvida karaktären Deadpool levde upp till den litterära förlagan eller ej. Han funkade okej som superskurk i filmens final – om än på ett jäkligt löjligt sätt.

Med det sagt, anser jag X-men Origins: Wolverine vara ett nätt och jämt godkänt bidrag till X-men-filmerna, men inget som berör mig lika mycket som de bästa filmerna i serien. 2013 kom det – något oväntat med tanke på hur sågad denna film blev – ännu en spinn off med Jackman i centrum. The Wolverine hette den, och därmed fick karaktären den film han förtjänade. Mer om den i ett senare inlägg. I nästa X-men-recension blir det dock (nästan) Jackman-fritt!

Betyg 2 av 5

Read Full Post »

x-banner

x33

Efter två framgångsrika filmer i serien som gick hem hos både kritiker och publik avböjde Bryan Singer från att regissera den tredje X-men-filmen. Övertog jobbet gjorde Brett Ratner som hade en minst sagt ojämn regissörsgärning bakom sig. Action hade han regisserat i Rush Hour, och att han kunde hantera karaktärer med komplex psykologi vittnade hans Red Dragon om. Problemet var bara att Red Dragon egentligen är den enda bra film Ratner tidigare gjort.

Grundintrigen kretsar denna gång kring ett ”botemedel”, som skulle göra mutanterna fullt normala. Bakom botemedlet står den amerikanska staten, som menar att det endast ska vara frivilligt. Men snart uppdagas det att det även används som ett vapen mot brottsliga mutanter. X-men, med Professor Xavier i spetsen, ser avvaktande på denna utveckling. Deras ärkefiende Magneto ser dock detta botemedel som det första steget mot en total utrotning av mutanterna, och anser att det ända sättet att reagera är med våld.

Det är, som alltid, lätt att se paralleller till verkliga livet. Konflikten mellan mutanter och vanliga människor går att jämföra med de riktiga konflikter som minoritetsgrupper i det västerländska (men kanske främst amerikanska) samhället upplever. Kopplingen till HBTQ-personers situation är kanske den mest uppenbara. Inte minst på grund av att mutanternas krafter visar sig först i och med puberteten. Att mutationerna är någonting avvikande som bör botas om det är möjligt, påminner om synen på homosexuella som fortfarande många i USA har. Dessa paralleller med verkliga livet var bl.a. någonting som attraherade Ian McKellen till rollen som Magneto. McKellen är gay och en stark förespråkare för HBTQ-personers rättigheter.

x32

Till skillnad från i de två tidigare filmerna, bygger inte grundintrigen på att en enskild individ hotar med våld mot en annan part. Istället visar filmen på flera olika reaktioner mot ett mer ”politiskt” hot – botemedlet. Mutanterna delas i olika läger. De som, likt Magneto, ser botemedlet som första tecknet på en Förintelse. X-men, som inte riktigt vet hur de ska handskas med det. Och till sist, de mutanter som vill använda  sig av botemedlet och bli normala. Detta ställer hela temat om utanförskap och viljan att passa in på sin spetts. Resultatet blir intressanta konflikter och en bra dynamik. Karaktärer försätts i nya situationer, och vi får ser hur de reagerar vid nya utmaningar.

Ett lysande exempel på detta är då Magentos trogne följeslagare Mystique (Rebecca Romijn) ofrivilligt blir botad. Hur reagerar Magneto då hans extremt lojala vän och älskarinna inte längre är en mutant? Jo, han överger henne. Detta visar på hur avtrubbad han har blivit efter att i åratal ha blivit betraktat med rädsla och hat av vanliga människor. Men Magneto har själv blivit lika hatisk, diskriminerande och elitistisk som de människor som hatat honom. När någon inte passar in i hans genetiskt perfekta sfär, är de inte längre välkomna. Det är ett klassiskt litterärt motiv- man blir det man själv kämpar emot. Ironiskt nog anammar Magneto just de übermensch-idéer som inspirerade den nazism han själv varit ett offer för som barn. Han är minst lika fascistisk som den fascism han tror sig kämpa emot. Detta gör honom, naturligtvis, så mycket intressantare.

x34

Dessa paralleller till verkligheten och dessa intressanta karaktärer är någonting som i allra högsta grad utforskades i de tidigare filmerna. Men här ställs många av dessa frågor på sin spets. Tonårstjejen Rouge (Anna Pequin), som i två filmer inte har kunnat röra sin pojkväns hud utan att vara rädd för att döda honom. Hon har nu ett alternativ. Ska hon ta botemedlet och leva ett normalt tonårsliv? Alla dessa intressanta aspekter av filmen tycker jag lyfter den.

Många klagar på X-Men: The Last Stand, men jag tycker den är underskattad. Visst når den inte de två tidigare filmernas poetiska nivåer, men över lag är det en solid film. Det är få filmserier som lyckas hålla en lika hög nivå genom tre filmer, och med det i åtanke anser jag att man inte kan vara allt för hård mot The Last Stand. Faktum är att filmen i stor utsträckning lyckas hålla sig borta från upprepningar och imitationer, och istället håller saker och ting fräscha. Singers lugna, tankeväckande bildspråk och tempo är borta. Ämnen kanske inte hanteras så sparsmakat som tidigare, och ibland blir det klumpigt på ett sätt som undveks på Singers tid. Men trots detta görs det hela relativt snyggt, och med ett såpass högt tempo att man inte distraheras av övertydlig symbolik, eller klichéartade repliker (Presidenten: ”Then God help us”).

Med det sagt så finns det naturligtvis större problem med filmen. Och det är vanligtvis dessa grejer Marvel-nördarna blir rasande över. De partier som kretsar kring Jean Greys återkomst och förvandling till den okontrollerbar Phoenix är i grunden en intressant idé. Men själva resultatet känns väldigt klumpigt hanterat av Brett Ratner. Förklaringen till hennes förvandling är väldigt oklart. Detsamma gäller Cyclops död. Det hela känns väldigt slarvigt hanterat. Som att man inte kunde komma på en bra förklaring, och därför struntade i det och hoppades att ingen skulle märka i det höga tempot. Detta anser jag vara filmens största brist. Man hade också kunnat helt klippa bort karaktären Angel och hans historia, som känns totalt överflödig.

x35Men för mig är detta inget som egentligen drar ner filmen särskilt mycket. Man kan ursäkta dess brister, eftersom hantverket i övrigt är såpass professionellt och filmen i sig är såpass underhållande. Återigen har vi en fin ensemble. Hugh Jackman gör ett fint jobb trots den stora mängden ostiga repliker manusförfattarna gett honom. Halle Berry får lite mer att göra som Storm – jag är dock osäker på om det är positivt eller inte. Patrick Stewart är naturligtvis oklanderlig som Professor X, och detsamma gäller hans nemesis spelad av Ian McKellenFamke Janssen, en extremt underskattad skådespelerska, gör sig bra i rollen som Jean Grey/Phoenix. Nykomlingar till serien är bl.a. den karismatiske Kelsey Grammer som Dr Hank McCoy/Beast och den begåvade Ellen Page som Kitty Pryde/Shadowcat.

Utöver karismatiska skådespelare bjuds det återigen på snygg action och någorlunda effektiva personporträtt. Jag kan inte klaga alltför mycket på denna film. Jag tycker att den är bra. Kanske måste man vara ett riktigt Marvel-fan för att störa sig på avvikelserna från serietidningsoriginalet.

Betyg 3 av 5

Read Full Post »

x-banner

x2 1

Regissören Bryan Singers första film om mutanterna i superhjälteteamet X-men blev stilbildande för action inom denna genre under de kommande åren. Att filmer om superhjältar kunde göras på ett såpass seriöst sätt, där riktiga samhällsproblem om fördomar, utanförskap och andrafiering berördes på ett lyhört sätt, var väldigt banbrytande. Denna seriösa ton influerade andra filmer i genren och nådde sin höjdpunkt i Christopher Nolans Dark Knight-trilogi. 

X-men 2 (eller X2, eller X2: X-men United) anses av många vara en bättre film än sin föregångare. Som så ofta är fallet med uppföljare, behöver publiken inte introduceras till alla karaktärer, utan man kan gå direkt till handlingens kärna. Redan i filmens inledning märker vi skillnaden, där en häftig actionscen sätter standarden för de kommande två timmarna. Här finns mycket mer minnesvärd action, utan att ge avkall på de finstämda och intressanta personporträtten. Över lag känns filmen mer episk än sin föregångare. Men fortfarande står karaktärerna i fokus. Framför allt får vi en större insyn i Wolverines förflutna. Men mystiken kring hans bakgrund bibehålls ändå, tack vare att det mesta fortfarande höljs i dunkel.

CLH1.CA.0e.0414.X220.0.1

Singer liknade filmen vid Stars Wars: The Empire Strikes Back och dess struktur där karaktärerna skiljs åt och utforskas, där kärleksrelationer utvecklas och där stora avslöjanden görs. Det ligger något i detta. X-men-teamet splittras och jobbar på flera håll, för att sammanstråla i filmens klimax. Triangeldramat mellan Wolverine (Hugh Jackman), Jean Grey (Famke Janssen) och Cyclops (James Marsden) utvecklas allt mer. Och vi får, som sagt, veta mer om Wolverines förflutna. Bl.a. vem som injicerade metall i hans skelett.

x2 4

Filmens skurk är den militära vetenskapsmannen Stryker, som hatar mutanter. Brian Cox fungerar väldigt bra i rollen. Stryker vill använda Xaviers mutantlokaliseringsmaskin Cerebro, för att utrota alla mutanter i världen. Återigen faller skurkens megalomaniska plan lite i bakgrunden, bl.a. för att den är just lite för mycket serietidningsaktig, men också för att expositionen drunknar i för mycket tekniskt mumbo-jumbo. Men detta gör inte så mycket, eftersom man är mycket mer intresserad av karaktärernas relationer, än om skurkens plan. Vi vet att skurken inte kommer lyckas, men däremot vet vi inte hur Strykers och Wolverines relation kommer sluta, eller Xaviers och Magnetos för den delen. Strykers ”sanningsserum”, med vilket han på sätt och vis kan hjärntvätta såväl Magneto som Xavier, är dock ett genialiskt dramaturgiskt instrument. Detta resulterar i att vi får se Magneto hjälplös och ångerfull, samt en extremt fascinerande sekvens i en drömvärld som håller Xavier fången.

x2 6Att X-men måste samarbeta med skurken Magneto är intressant och bidrar till en hel del minnesvärda scener. Bland de bästa är då Magneto och Mystique likt  ett par tonåringar hånar Rouge (”We love what you’ve done to your hair”). Ian McKellen lyckas som Magneto vara både kall, sorgsen och camp.  Tyvärr resulterar samarbetet mellan de två fiendelagen i att Magneto känns som ett mindre hot – ett problem som förföljer X-menfilmerna.

Men man kan sammanfattat säga att X-men 2 har allting originalet hade, men med färre brister. Vi har ett högre tempo, bättre action. Vi har mer karaktärsutveckling och intressanta relationer. Filmen har fortfarande brister, men dessa är egentligen bara detaljer. Detta är en av de bästa X-men-filmen, och en av 2000-talets bättre superhjältefilmer över lag. Tack vare det högre tempot, de mer storslagna actionscenerna och den över lag bättre storyn överträffar uppföljaren originalet i detta fall.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »