Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Peter Sellers’

1967 var ett underligt år för 007. Filmerna om James Bond hade bara blivit större och större. Allt eftersom de drog in mer pengar, fick de också större budgetar, vilket resulterade i mer spektakulära actionscener och mer otroliga handlingar. Detta är ett mönster som går igen i Bondserien. Och just då Bond blev så pass ”over the top” som möjligt, så bytte producenterna spår och återvände till rötterna, till Fleming och till en jordnära spionhistoria. Året 1967 var året som James Bond spårade ur för första gången. På mer än ett sätt.

Bond och Blofeld

För nästa film, You Only Live Twice (1967), är ett stort kvalitetsmässigt kliv ner för Bondserien. Det finns naturligtvis starka och svaga sidor hos filmen. Men de svaga är tydligast. Detta var tänkt att vara Sean Connerys sista film som Bond. Och man märker här att han är trött på rollen. Han var missnöjd med att rollen aldrig utvecklades (och dessutom tyckte han att han fick för lite betalt av producenterna). Men Connerys trötta spelstil är inte filmens enda brist. Man stuvade nämligen om i ordningen och filmade inte böckerna i deras egentliga kronologiska ordning. Man filmade You Only Line Twice före On Her Majesty’s Secret Service (fast böckerna egentligen har motsatt ordning). Därmed lade man krokben för sig själv. Manuset är inte det minsta likt boken. Bond möter för första gången Blofeld (Donald Pleasence) ansikte mot ansikte, men i nästa film känner de inte igen varandra (eftersom de i den boken aldrig tidigare möts). Manuset är har en ny handling och den onda organisationen SPECTRE:s plan med kapade rymdraketer är ganska löjlig. Liksom Bonds fejkade död (bara en ursäkt för att filmens titel ska ha någon mening). Liksom Bonds maskering till japan. Och hans låtsasbröllop med en kvinnlig agent. Och en hel del annat i filmen.

Men att få se Blofelds ansikte för första gången är naturligtvis kul. Att Bond verkar bli kär på riktigt för första gången, i Aki (Akiko Wakabayashi), är trevligt. Men det känns malplacerat i den i övrigt så förvirrade handlingen. Och det är synd att manusförfattarna tar död på henne och ersätter henne med den ointressanta Kissy (Mie Hama).

Löjligt.... Löjligt...

I alla fall så hoppade Connery efter denna film av Bond-serien. Men han skulle komma tillbaka.

 

You Only Live Twice var dock inte den enda Bondfilmen som hade premiär detta år. Ian Fleming hade tidigt sålt rättigheterna till sin första bok, Casino Royale, till ett annat filmbolag. 1967 låg rättigheterna hos Charles K. Feldman som hade närmat sig Bond-producenterna Broccoli och Saltzman. Men dessa var inte sugna på ett samarbete. Då Feldman inte kunde göra en Bondfilm med Sean Connery i huvudrollen så beslöt han istället sig för att göra en galen, stjärnspäckad parodi.

Peter Sellers möter sin fiende Orson Welles på casinot.

Stjärnspäckad blev den. En mängd av dåtidens storstjärnor medverkade. David Niven spelade en pensionerad James Bond. Peter Sellers spelade Evelyn Tremble, som också fick täcknamnet James Bond 007. Samma täcknamn fick Ursula Andress karaktär Vesper Lynd.  Liksom Joanna Pettet, Daliah Lavi, Woody Allen och Terence Cooper. Detta skulle tydligen förvirra Bonds fiender i SMERSH, men förvirrade nog publiken minst lika mycket. John Huston spelade M och Orson Welles var skurken Le Chiffre. Inspelningen var kaotisk. Sellers och Welles var osams och kunde inte spela in sina scener tillsammans. Inte mindre än fem olika regissörer var inkopplade. Filmen blev som en surrealistisk blandning av Rosa Pantern och Austin Powers. Den går naturligtvis inte att jämföra med de ”riktiga” James Bond-filmerna. Det var aldrig meningen att den skulle anses som en riktig Bondfilm. Jag tycker den är väldigt underhållande och har sina kvalitéer. Sellers, Niven och Welles är roliga att se. Vissa scener är ganska roliga. Musiken av Burt Bacharach är fantastisk.

Men det var minst sagt ett kaotiskt år för 007. Och det skulle snurra vidare. Med Connery ute så var man för första gången tvungen att hitta en ny James Bond. Fast snart visade det sig att Connery inte var så pass ute ur bilden som man först hade trott.

Annonser

Read Full Post »

Sue Lyon och James Mason

Sue Lyon och James Mason

Lolita är baserad på den kontroversiella boken av Vladimir Nabokov och det är en film som verkligen utmanar tittaren. Rent krasst är det en berättelse om en pedofil. Det är en berättelse om en medelålders man som gifter sig med en kvinna, endast för att komma i kontakt med kvinnans tonåriga dotter. Det är ett vidrigt motiv. Men tack vare att alla personskildringar i filmen är så djupa och genomtänkta och väl agerade, så inser vi att Humbert både är en förövare och ett offer, precis som tonårstjejen Lolita. Hennes tonåriga naivitet och elakhet både charmar och sårar Humbert. Samtidigt som han utnyttjar henne, så utnyttjar hon honom. Det är en intressant relation och en gripande historia som både engagerar och är frånstötande.

Det som först fångade mig med filmen var James Masons porträtt av den tragiske Humbert. DVD-utgåvan jag har beskriver honom som ”beräknande och vilseledd”. Och det passar verkligen. Hans agerande är avskyvärt, men samtidigt kan man inte undgå att tycka synd om honom. När han mot slutet av filmen gråtande bönfaller Lolita om att följa med honom, så tycker man verkligen synd om honom. Samtidigt som man känner förakt. Man glömmer för ett ögonblick det vidriga han gjort, både mot Lolita och hennes mor. Det är detta som är så obehagligt med filmen. För regin står mästaren Stanley Kubrick och Peter Sellers har en obehaglig biroll.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »