Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Revolutionary Road’

scarlett_johansson-wide

Här kommer en lista med de skådespelerskor som jag anser är bäst på vad man skulle kunna kalla ”realistisk skådespeleri”. Med det menar jag att det finns de som är väldigt karismatiska på film – Lena Olin, Natalie Portman, Angelica Huston, Grace Kelly – som det är väldigt underhållande att se på. Dessa kan vara duktiga skådespelerskor, men deras persona lyser nästan alltid igenom. Skådisarna på min lista här är sådana som jag anser har en förmåga att försvinna in i sina karaktärer och gestalta dem på ett sätt som gör att man glömmer att de inte är riktiga människor. Beklagligt nog är listan överrepresenterad av Hollywood-skådisar. Detta p.g.a. den enkla anledning att min filmkonsumtion – som många andras – i hög grad präglas av amerikanska filmer. Sverige har ett stort antal mycket duktiga skådespelerskor, som Lena Endre, Lena Nyman eller Margaretha Krok. Men tyvärr har jag sett för lite med dessa för att kunna forma någon mer bestämd uppfattning. Här kommer då 10 av mina personliga favoriter, utan någon inbördes ordning.

Av utrymmesskäl delar jag upp listan i två inlägg.

Kate Winslet

Revolutionary Road

Ända sedan jag såg Titanic när jag var liten har jag varit fascinerad av Winslet. Utöver hennes unika skönhet har hon en talang, som faktiskt illustreras väldigt bra av en replik från nyss nämna film:

Outwardly, I was everything a well-brought up girl should be. Inside, I was screaming.

Detta illustrera sättet hon gestaltar många av sina karaktärer på. Det kan finnas en kontrollerad yta, men där under pyr ångesten. Detta är hennes roller i Fidning Neverland, Mildred Pierce och Carnage exempel på. Hon vann en Oscar för The Reader 2008, men jag tycker hon borde fått den för den fantastiska rollprestationen som April i Revolutionary Road. Se bara på klippet nedanför. Filmen handlar om paret April och Frank, och deras komplicerade äktenskap och många häftiga bråk. Mot filmens final har de ett synnerligen hemskt bråk, och Frank ger sig ut och super sig full. Till hans förvåning upptäcker han nästa morgon att April – som inte älskar honom längre – på ett husmoderligt sätt lagat honom frukost. Scenen är briljant agerad av såväl Winslet som Leonardo DiCaprio. På ytan är allt som det ska, men någonting verkar också fel. Frank vet det inte, men detta är sista gången han ser sin fru i livet.

Att hon har komiskt timig kan man också se i Ricky Garvais Extras.

Emma Thompson

Emma-Thompson

Ännu en av dessa underbara brittiska aktriser! Thompson utstrålar verkligen klass. Samtidigt finns där alltid en värme som verkligen går igenom rutan. Man skulle kanske tro att hon främst är skolad i klassisk teater, men faktum är att hon började som komiker. Under universitetstiden var medlem av en komedigrupp, tillsammans med bl.a. Stephen Fry och Hugh Laurie. I början av 90-talet medverkade hon i ett antal brittiska kostymdramer som Much Ado About Nothing, Sense and Sensibility och inte minst The Remains of the Day. Dessa roller visade hennes bredd. Hon kunde spela såväl Shakespeare som Jane Austen, både humor och tungt drama. Trots att Thompson är lysande i dessa, tycker jag att hennes bästa prestationer står att finna i två lite mindre roller.

Dels spelar hon advokaten Gareth Peirce i Jim Sheridans mästerliga fängelsedrama In The Name of The Father. Thompson ger Peirce en integritet och ett patos, och samtidigt en känslomässig ärlighet, som både är underbar och förkrossande att beskåda. Filmen nominerades till sju Oscars – för Bästa manliga skådespelare (Daniel Day-Lewis), Bästa manliga biroll (Pete Postlethwaite), Bästa regissör, Bästa klippning, Bästa film, Bästa manus efter förlaga och självklart Bästa kvinnliga biroll till Emma Thompson. Tyvärr vann den inte en enda.

Den andra rollen som jag älskar Emma Thompson för är faktiskt i den sliskigt sentimentala med oemotståndliga Richard Curtis-rullen Love Actually. Varför håller jag denna rollprestation så högt? Ni som sett filmen vet. Det beror egentligen på en enda scen.  Thompson spelar hustrun till Alan Rickman. Rickman är väldigt attraherad av en kvinna på sin arbetsplats, och funderar på att vara otrogen. Julen närmar sig med stormsteg, och Thompson upptäcker att hennes man köpt ett halsband till henne i julklapp. När det är dags för julklappsutdelningen får hon dock en CD med Joni Mitchell istället, och inser att halsbandet inte var avsett för henne. Hon försvinner in i sovrummet, sätter på CD och gråter. Se nedan:

Kathy Bates

kathy bates

Om det är någon som kan spela supersnäll och superond, så är det Kathy Bates. Denna naturkraft till skådespelerska kan ställa om hela sin uppenbarelse genom en blick eller ett leende. Hon har ett utseende som fungerar lika bra i rollen som psykotisk mördare eller snäll granntant. Eller för den delen osäker hemmafru.

Hennes bästa roll, och den hon är mest känd för, är som psykopaten Annie Wilkes, som håller James Caans författare fången i en stuga ute i ödemarken i Misery. Hon är extremt oberäknelig och obehaglig i denna Stephen King-filmatisering. Hon fick en Oscar för rollen. En annan King-filmatisering spelade hon också huvudrollen i. Men i Dolores Clairborne låg fokus inte på skräck, utan snarare drama. Bates visade sin komiska sida i den fantastisk fina filmen Fried Green Tomatoes, där hon spelade den överviktiga, missnöjda hemmafrun Evelyn, som lär känna den gamla damen Ninny, som berättar för henne hon de unga kvinnorna Ruth och Idgies äventyr i den amerikanska södern på 30-talet. Kathys karaktär är väldigt tragikomisk. I Titanic spelade hon den sympatiske Molly Brown. Hon återförenades med Winslet och DiCaprio i Sam Mendes Revolutionary Road tio år senare, i ännu en fantastisk biroll som Helen Givings, som är mor till den psykiskt störde John (Michael Shannon). Bates blev återigen nominerad till en Oscar för About Schmidt, där hon spelade mot Jack Nicholson.

Under 200-talet fortsatte hon med sina varierade roller, och har bl.a gästat TV-serier som Six Feet Under och The Office.

Meryl Streep

Film Title: It's Complicated

Det vore nästan blasfemi att inte ta med Streep på listan. Hon är hon oerhört varierad och har bjudit på ett stort antal oförglömliga rollporträtt. Hon har varit verksam inom film sedan 1970-talet, och det är nästan omöjligt att beskriva hennes talang. Hon har en värme och en karisma, men samtidigt en kyla som hon kan lyfta fram. Hennes känslor känns aldrig forcerade, eller övertydliga. En blinkning kan betyda nog så mycket som en tår. En blick lika mycket som ett leende. Hennes bästa rolltolkningar finner man bl.a. i The Deer Hunter, Kramer vs. Kramer, Sophie’s Choice, Out of Africa, The Bridges of Madison County, Adaptation, The Devil Wears Prada, Mamma Mia! och Doubt . Filmerna kan vara av varierande kvalité (även om hon har varit väldigt duktig på att välja rätt projekt), men oavsett om Streep höjer tonen i en ABBA-låt eller i en vårdnadstvist, så gör hon det med en naken, äkta röst.

Jodie Foster

jdie foster

Foster var barnskådis under 1970-talet, och är från den tiden kanske mest känd för sin roll som tolvårig prostituerad i mästerverket Taxi Driver. Men Foster var en av de där barnstjärnorna som växte upp, och hade en minst lika framgångsrik karriär även i vuxen ålder. Prestationen i The Silence of the Lambs kommer aldrig att överträffas. Hennes dialoger med Anthony Hopkins är som ett slags instruktionsfilm för hur undertrycka känslor och farlig atmosfär ska gestaltas. Efter det har Foster valt filmer av ganska varierande kvalité. Extremt övertygande var hon i Nell, som en förvildad kvinna som aldrig haft kontakt med den moderna civilisationen. I den underskattade Maverick gav hon även prov på sin komiska timing. I den existentiella sci-fi filmen Contact visade hon återigen sin talang. Därefter har hon medverkat i ett antal thrillers av varierande kvalité – Panic Room, Inside Man och Flight Plan. Oavsett kvaliteten på dessa filmer, så har Foster alltid haft hedern i behåll. Hennes prestationer är intensiva och känns alltid extremt närvarande.

Annonser

Read Full Post »

Den perfekta familjen

Den perfekta familjen

Carolyn: Well, I see you’re smoking pot now. I think using psychotropic drugs is a very positive example to set for our daughter.
Lester: You’re one to talk, you bloodless, money-grubbing freak.

Jag minns när denna film kom och hur hypad den blev. Alla såg och alla älskade American Beauty. Sånt kan lätt få mig att bli turned-off på en film. Men för några dagar sedan såg jag denna 90-talsklassiker igen för första gången på några år. Det är en fantastisk film. Den är oerhört gripande, har en nattsvart humor och en strålande skådespelarensemble. Kevin Spacy, Anette Benning och Chris Cooper är de främsta. Starkast tycker jag Coopers porträtt är. Han spelar den parodiskt hårde fadern som hatar bögar, misshandlar sin son och driver sin fru in i sinnessjukdom. Cooper lyckas på ett spektakulärt sätt att förena en sammanbiten, hård mans yta med en rädd och vilsen människa med ett hjärta som blöder. Spacey är också bra, trots att han i övrigt är en tämligen slätstruken och pretentiös skådis. Benning glänser också som en sorts kvinnlig motsvarighet till Coopers karaktär, där det är ytan som är prioritet nummer ett – framför familjens och själens lycka. Sam Mendes fick en av filmens 5 Oscar, för sin regi. Han gick vidare och regisserade bl.a. Revolutionary Road, som är en av mina favoritfilmer. Han ska också regissera nästa James Bond-film, den 23:e i ordningen.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »