Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Roman Polanski’

venus4

I de flesta av Roman Polanskis filmer så speglas något av regissörens egna personlighet. Som om arbetet med filmerna är någon form av terapi för honom där han kan brottas med sina demoner. Ibland är parallellerna uppenbara, såsom i The Pianist där den polsk-judiske förintelseöverlevaren Polanski berättar om en annan polsk-judisk förintelseöverlevare – pianisten Władysław Szpilman. I The Tenant, den första filmen Polanski gjorde efter att ha flytt från våldtäktsåtal i USA, berättas det om en timid, osäker ung man som förföljs och trakasseras av sin omgivning. Här spelar Polanski själv huvudrollen och det är ganska lätt att se den alltmer paranoide och hemsökte Trelkovsky som regissörens alter-ego – driven till vansinne av en blodtörstig omvärld.

I The Tenant förhärskar också en klaustrofobisk känsla, som återkommer gång på gång hos regissören. I RepulsionRosemary’s Baby, Death and The Maiden och Carnage handlar det om personer som på ett eller annat sätt är fast i små utrymmen – såväl faktiska som känslomässiga.

venus1

Och det temat fortsätter i Polanskis filmatisering av David Ives pjäs Venus in Fur. Handlingen kretsar kring teaterregissören Thomas och skådespelerskan Vanda. Thomas ska sätta upp en pjäs baserad på Leopold von Sacher-Masochs berömda erotiska roman Venus i päls. Han har haft auditions för den kvinnliga huvudrollen och är väldigt trött och irriterad då vi möter honom i färd med att packa ihop för dagen och ge sig av hem. Då kommer Vanda in på teatern och vill provspela. Thomas är inte intresserad, men Vanda övertalar honom. De läser delar av pjäsen tillsammans och Thomas märker att Vanda är mycket bra. Hon  kan hela pjäsen utantill. Snart tar Vanda över och styr och ställer över hur pjäsen ska vara utformad. Under Thomas och Vandas arbeta med pjäsen så försvinner sakta men säkert gränsen mellan verklighet och fiktion. Snart blir det svårt att urskilja om det de säger är del av manuset eller inte. Efter en stund blir det tydligt att Thomas inte alls har någon som helst kontroll över situationen. Vanda är något mer än bara en vanlig skådespelerska.

Under filmens inledande minuter sveper kameran från den regniga gatan utanför teatern, in genom dess dörrar och in i teatersalongen. Kameran visar uppenbarligen Vandas perspektiv, men man ser inte hennes händer då öpnnar dörrarna och hon går in på teatern. Kameran har hennes point of view, men dörrarna öppnas som av osynliga krafter. Detta känns nästan som en liten dos av magisk realism. Finns hon ens på riktigt?

Detta är förmodligen en av Polanskis minsta filmer. Det finns bara två skådespelare och den utspelar sig bara på en plats. På flera sätt påminner den om Carnage och det känns som om dessa mindre produktioner passar den allt äldre regissören. Men jämfört med Carnage så känns La Vénus à la fourrure inte alls lika teater-aktig – trots att den utspelar sig på just en teater. Skådespelet känns mer naturalistiskt och förmodligen ligger det också i manuset. Detta är inte en svart komedi på samma sätt som Polanskis förra film, utan snarfare en story som återbesöker motiv som är typiska för regissören, såsom sexualitet, undertryckt passion och mannens oförmåga att kunna kontrollera sina begär.

venus3
Mathieu Amalric spelar teaterregissören som känns som en version av Polanski själv. Amalric är utmärkt. Frustrerad, men snart tagen av Emmanuelle Seigners karaktär. Han är briljant och tämligen minimalistisk i sin spelstil – i konstrast till Seigner.

Seigner är också bra som den bohemiska och utmanande Vanda. Polanski har dock alltid översexualiserat sin fru, som inte framstår som lika erotisk framför kameran som han tydligen tycker att hon är. I pjäsen som filmen är baserad på är karaktären i 20-års åldern. Seigner är närmare 50. Jag är inte åldersrasist och tycker verkligen äldre skådespelerskor skulle få fler stora och intressanta rollen som denna, men här krävs det att rollen som Vanda är erotisk och förförisk. Seigner är inte lika trovärdig som förförerska som hon är i Bitter Moon för 25 år sedan. Med det sagt så gör hennes ålder att hon får en form av erfarenhetens attraktivitet. Hon kommer in och dominerar Thomas. Hon tar över regin och han rättar sig efter henne. Precis som i pjäsen de repeterar, som handlar om masochism där mannen älskar att bli dominerad av kvinnan, så bli också denne regissör dominerad av sin aktris. Hon blir en dominatrix. Och här bidrar faktiskt Seigners ålder till porträtteringen. Jag har lättare att tro på att Amalric låter sig domineras av en jämnårig kvinna än av en som är hälften så gammal som han själv.

Filmens starkaste aspekt är den tunna linje som finns mellan verklighet och fiktion. De repliker Vanda och Thomas repeterar blir till det de faktiskt menar. Fiktionen de gestaltar blir till deras verklighet. Det finns naturligtvis ett metaperspektiv över detta också. Med tanke på att Seigner är Polanksis fru och att Amalric fysiskt sett påminner om en ung Polanski så är det inte så långsökt att se självbiografiska drag i berättelsen – regissören som plågas av sina sexuella begär. Likheterna med Polanskis egen person är slående.

Detta är ett kammarspel med bara två karaktärer, men blir till en intensiv upplevelse. Polanski är som bäst när han arbetar med en liten ensemble, vilket han gör i majoriteten av sina filmer. Det lämnar utrymme för intressanta och djupa rollporträtt där karaktärernas psykologi ges utrymme att undersökas.

venus2

Det är en väldigt stämningsfull film, där teatermiljön bidrar med en klassisk romantisk känsla. Musiken av Alexandre Desplat är fantastisk sparsmakad och lyfter på ett subtilt sätt scenerna mellan de två skådespelarna. Ljudeffekter används också för att förstärka illusionen som de gestaltar. När Thomas låtsas hälla upp kaffe i en kopp hör vi hur kaffet rinner, hur koppen klirrar – trots att varken kaffekanna, kaffe eller kopp egentligen existrerar. Detta visar på hur verklig pjäsen blivit för de två skådespelarna.

Det är ett väldigt intressant psykologiskt spel mellan dem som till slut övergår i total surrealism. Slutet är briljant och där blir Amalric en gång för alla Polanski i The Tenant. Detta är nog det intressantaste Polanski gjort sedan dess.

4 av 5

 

 

Annonser

Read Full Post »

baba3

Alltid när folk frågar mig vilka slags filmer jag gillar svarar jag sanningsenligt att genren jag föredrar framför alla andra är skräckgenren. Men jag är alltid noga med att tillägga att det är gamla skräckfilmer jag tycker om. Majoriteten av de skräckfilmer som görs idag och som drar en stor publik är faktiskt ganska usla. Gud förbjude att någon skulle tro att jag gillade moderna filmer som Paranormal Activity, Saw, The Conjuring eller Mama eller liknande. Det gör jag inte! De är filmer som antingen är s.k. torture porn. Eller ännu värre fyllda med s.k. ”jump scares”, alltså uppbyggda enligt formeln ”tyst, tyst, BUU!!”. Det är filmer som egentligen inte är särskilt läskiga, men som skrämmer publiken genom att under en tyst scen plötsligt smälla till med ett högt ljud. Principen är densamme som om jag skulle smyga upp på en kompis och skrämma denne med ett högljutt ”Bu!”. Man reagerar instinktivt mot ett högt, plötsligt ljud. Det har ingenting att göra med verklig skräck. När man sett flera filmer som använder sig av denna teknik så är man också ganska luttrad. Man vet när ”det läskiga” kommer. Det är alltid när man följer en enskild karaktär och musiken tystnar. Man är beredd. Därmed har filmskaparna även förlorat överraskningsfaktorn som hela jump scare-taktiken bygger på, eftersom man inte hoppar till när man ser ”det läskiga” komma på flera mils avstånd. De moderna, mainstream-skräckisarna är genrens svar på McDonalds. De har ingen egentlig kvalité, de fungerar kanske skrämmande för stunden, men är inte någonting som stannar kvar hos publiken en längre stund. Man kanske hoppar till några gånger i biostolen eller TV-soffan, men rädslan sitter inte i ens en sekund efter att filmen är slut.

Annat är det med riktigt bra skräckfilmer, såsom (originalversionerna av) The Shining, Rosemary’s Baby, The Wicker Man eller The Haunting*. Dessa lyckas med det svåra att bygga upp en riktigt obehaglig stämning, helst helt utan att få en att hoppa till i stolen. En riktigt bra skräckis bjuder på en riktigt läskig upplevelse som sitter kvar och gnager långt senare, även efter att adrenalinet lagt sig. Den ska helst resultera i att man är lite mörkrädd när man går och lägger sig. Man pratar om att när något är läskigt så reser sig håret på ens armar. Det händer inte om man rycker till som följd av att någon skrikit ”Bu!” bakom ens rygg. Håret reser sig däremot när man är med om något riktigt obehagligt. Som när man vaknar mitt i natten efter en obehaglig dröm.

baba2

Man måste kunna relatera till en bra skräckfilm. Man måste kunna identifiera sig med karaktärerna och deras upplevelser. The Babadook saknar i vissa scener helt och hållet musik. När  mamman Amelia och hennes son Samuel hemsöks av den onda varelsen ger denne sig till känna genom knackningar i väggen, knarr och raspningar. I filmens final när den livrädda modern och sonen sitter på en säng som hoppar och skakar så saknas all musik. De ljud de hör, dessa är ljud som vi i publiken känner igen från när vi själva ligger och försöker somna. Det knäpper i väggarna, det knakar i taket och nån granne i lägenheten bredvid hostar i fjärran. Plötsligt hör man något som kanske får en att stelna till. Ens fantasi skenar iväg och man blir kanske ett ögonblick rädd för en inkräktare. Men snart  lugnar man ned sig igen. Något man inte hör är ”läskig musik” a la Pyscho. Därför är det så mycket obehagligare när The Babadook inte öser på med typisk skräckfilmsmusik som så många andra moderna skräckfilmer gör. Här bryts inte illusionen på samma sätt. Och det är lättare att känna igen sig.

The Babadook är en australiensisk skräckfilm i regi av Jennifer Kent. Den handlar om Amelia (Essie Davis) som kämpar med sorgen efter sin makes död samtidigt som hon försöker ta hand om sin son Samuel (Noah Wiseman). Denne har en livlig fantasi och är väldigt rädd för imaginära monster och spöken. En dag hittar de en pop-upp-bok med titeln ”Mr Babadook”. Amelia börjar läsa för sin son, men blir så illa berörd av den obehagliga boken att hon kastar den.  Snart börjar dock sonen påstå att Mr Babadook är verklig. Sakta men säkert tycks både Amelia och hennes son allt mer tappa kontrollen över sina liv. Håller de på att bli galna eller har Samuel rätt om den skrämmande varelsen?

baba1

Det finns flera anledningar till varför jag älskar skräckgenren. Som jag skrivit i andra inlägg på min blogg så är genren kanske den som bäst lämpar sig för givande analyser. Bra skräckfilmer handlar alltid om något mer utöver det som man möter på ytan. Hur mycket har det inte skrivits om symboliken i The Shining? Hur mycket säger inte romanen Dracula och dess filmatiseringar om sin samtid? The Babadook är en briljant psykologisk skräckfilm som dels fungerar endast som en obehaglig berättelse om en moder som går in en psykos. Den fungerar också som en hemsökelse-story, där en demonisk kraft hotar en familj. Men det fungerar också som en allegori om sorg och saknad. Det finns flera lager i denna enastående film.

Detta är den bästa engelskspråkiga skräckfilmen jag sett på länge. Den är på samma nivå som Låt den rätte komma in, Barnhemmet  eller The Others. Det är en film som har ett klassiskt gotisk bildspråk och en stämning som känns igen från Roman Polanski och Stanley Kubrick. Det finns ett tydligt släktskap med såväl The Shining som Rosemary’s Baby och Nosferatu. Det är inte en film du ska se om du vill hoppa och skrika i fåtöljen. Det är en gripande film som vågar ta sig tid att gestalta realistiska karaktärer och en jordnära berättelse som man som publik kan relatera till. Jag blir genuint illa berörd (på ett positivt sätt) av vad jag ser och när den plågsamt spännande och obehagliga filmen är slut sitter jag med ett leende på läpparna. Äntligen en riktigt bra skräckis! Det var länge sedan.

Betyg 4 av 5

*Kom precis på att alla dessa klassiska filmer har spelats in på nytt, med förödande resultat. Det är också en trend inom filmindustrin som borde få en påle körd genom hjärtat.

Read Full Post »

polanski1

Vad händer när världens främste filmregissör blir fången i sin egen film? Så lyder denna films tagline och för ovanlighetens skull är det en mycket passande formulering. För Roman Polanskis liv är minst lika fascinerande och obehagligt som hans filmer, vilket Marina Zenovich visar i denna uppmärksammade dokumentär från 2008. Genren Polanski är mest känd för är den psykologiska thrillern och trots att detta är en dokumentär skulle den ändå kunna räknas till den genren. Filmen är lika delar berättelsen om ett brott – ett övergrepp – och en psykologisk studie över människors samvetslöshet. Det är berättelsen om en flicka som fick sin barndom förstörd. Om en förövare som också var ett offer. Men det är också en berättelse om människors strävan efter berömmelse på bekostnad av andra människors riktiga tragedier.

Alla vill ha en del av den udda europeiska mannen som gör filmer om det ockulta, förryckt sexualitet och galenskap. Till och med domaren i åtalet. Åklagaren David Wells påvisar att det verkar som att gränsen mellan Polanskis filmer och hans liv suddades ut i det ögonblick han förgrep sig på den då 13-åriga flickan Samantha Gailey.
Zenovichs film redogör för vad det var som hände. Hon intervjuar åklagare och försvarare, vänner och bekanta. Såväl vänner som fiender. Också Samantha Gailey (numera Geimer) kommer till tals. Att Polanski är skyldig till ett vidrigt brott ifrågasätts inte. Inga förmildrande omständigheter kan föras fram. Men brottet är inte själva problematiken i Zenovichs film. Det är snarare bara ett symptom på de demoner som hemsöker den polske regissören.

polanski3

Roman Polanski föddes i Frankrike 1933, men bodde i Polen under Andra Världskriget. Hans mor mördades av nazisterna, men hans far överlevde koncentrationslägren. 1962 kom hans första långfilm Nóż w wodzie (Kniven i vattnet). Snart flyttade han till England där han gjorde ett flertal klassiker som Repulsion och Cul-de-Sac, för att senare flytta till USA. Där gjorde han bl.a. Rosemary’s Baby. Hans hustru Sharon Tate bragtes om livet i ett ritualmord utfört av Charles Mansons domedagssekt. På grund av Polanskis mörka filmer spekulerades det i pressen om huruvida han själv varit inblandad i mordet. Just pressens och massmedias hänsynslöshet är något som lyfts fram. Både det vidriga sätt de betedde sig mot Polanski efter Tates död, men också sättet på vilket de flera år senare förföljde flickan han våldfört sig på.

Bilden som kommer fram är av en egenartad individ med inre konflikter och stor osäkerhet. Med demoner som han inte kan hantera. Med en sådan barndom skulle vem som helst bli en aning störd som vuxen. Hans förhållande med Tate beskrev han vid en presskonferens kort efter mordet som ”den enda tiden av sann glädje i mitt liv”. Tiden efteråt präglades av otaliga kvinnoaffärer, fram tills den dag han drogade och hade sex med Gailey.

polanski4

Vid en första ytlig anblick kan det verka som att Marina Zenovich tar Polanski i försvar. Men så är naturligtvis inte fallet. Men det är alltid kontroverisellt att teckna en mångfacetterad bild av en brottsling. Det är en balansakt eftersom det lätt kan missförstås. Oliver Hirschbiegels Der Untergang (Undergången) fick 2004 utstå liknande kritik eftersom den framställde Adolf Hitler som en tragisk person med känslor. Och just det är Polanski också. Han är en våldtäktsman – vissa skulle kalla honom pedofil.

Men filmen visar att det inte är så lätt att måla historien i svart och vitt. Cirkusen kring rättegången, där domaren i fallet brydde sig mer om sitt anseende i pressen än om flickans välmående, granskas ingående. För Samantha Gailey blev inte bara utnyttjad av Polanski utan också av hela rättsväsendet.

polanski2

Parallellerna mellan filmvärlden och den riktiga världen präglar dokumentären. Regissören klipper in scener ur Polanskis egna filmer för att illustrera det som berättas. Hon använder också det musikaliska temat ur Rosemary’s Baby, där en ung kvinnoröst nynnar på en barnvisa. Denna melodi öppnar och avslutar filmen. Den påminner oss om att trots att domaren lekte med Polanski, såsom en katt leker med en mus (Polanskis ord) så är det verkliga offret inte förövaren som flydde landet – utan flickan vars trauma blev en följetong i löpsedlarna.

Polanski är ett artistisk geni. Och han har levt ett fascinerande liv. Men han är inte ett karaktär som går att definiera på ett tydligt sätt. Han är en gåta, vilket Zenovich lyckas fånga i sin film. Men trots det bidrar hon inte till mytbildningen kring honom. Det finns inga drag av den personkult som i vissa fall tycks omge Polanski. Hon tecknar bara ett porträtt av en tragisk människa, vars handlingar får tragiska konsekvenser för de han möter.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Read Full Post »

Under den närmaste framtiden kommer ett antal filmer ut som jag är sugen på att se. Här kommer ett knippe trailers som ser lovande ut.

Först och främst har vi Carnage av Roman Polanski, som jag skrivit om tidigare. Att döma av trailern ser det intressant ut. Ett absurt kammarspel som utspelar sig i en lägenhet. En fin ensemble med Kate Winslet, Jodie Foster, John C. Reilly och den som jag ser mest fram emot – Christoph Waltz.

Sen har vi David Cronenbergs nya A Dangerous Method. Detta är hans tredje samarbete med Viggo Mortensen. Jag tyckte att A History of Violence var en klichéfylld och tämligen medioker film, men Eastern Promises var däremot lysande. Michael Fassbenders roll ser lovande ut. Hoppas dock att filmen inte faller i kategorin ”erotisk thriller” då det är den sämsta sortens filmer som finns.

Jägarna 2 vill jag se. Detta kan bli antingen flipp eller flopp. Sannolikt blir det en flopp, men jag hoppas att den blir bra. Av trailern att döma ser det faktiskt lovande ut. But looks can be deceiving. Och det är ju inte riktigt som att det behövs ännu en svensk polisfilm. Men Rolf Lassgård är ju alltid en fröjd att skåda på duken, liksom Peter Stormare.

Daniel Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts har huvudrollerna i irländaren Jim Sheridans (My Left Foot, The Field, In the name of the father) nya thriller Dream House. Verkar som en blandning av spökhusfilm och sinnesförvirring á la Fight Club, Secret Window och Shutter Island. Filmer som dessa riskerar ofta att bli ganska löjliga, men förhoppningvis får Sheridan lite upprättelse efter sellouten Get Rich or Die Tryin’ .

Pedro Almodovars The Skin I Live In ska tydligen vara någon form av absurd hyllning till de gamla Hammer-skräckisarna från 60-talet. Antonio Banderas spelar en modern dr Frankenstein i vad som verkar bli en väldigt snygg film.

Johnny Depp har huvudrollen i The Rum Diary. Det verkar vara en ganska underhållande och anspråkslös film. Vet egentligen inte så mycket om den. Men den verkar kul. Ser fram emot den.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy är baserad på en roman av John le Carré (The spy who came in from the cold) och är vår svenske regissör Tomas Alfredsons (Låt den rätte komma in) första film ”over there”. Även här ser ensemblen lovande ut: Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, John Hurt, Toby Jones, Mark Strong och Benedict Cumberbatch. Utifrån trailern ser filmen väldigt snygg ut och jag ser fram emot en intelligent, lågmäld kalla krigte-thriller.

Maryl Streep spelar Margeret Tatcher i The Iron Lady i regi av Phyllida Lloyd, som gjorde Mamma Mia!. Hoppas att det blir bra, men det är inte säkert.

Jag bryr mig inte så mycket om att filmen tog en massa Hollywood-kändisar till Sverige. Jag ser fram emot David Finchers version av The Girl With the Dragon Tatoo eftersom det verkar bli en bra film. Fincher är oerhört duktig och återigen finns här ett fint skådespelarteam. Sen blir det väl ganska kul att se Daniel Craig gå runt på Stockholms gator antar jag.

Jag är en av många som älskade Tintin när jag var liten. Trailern får tala för sig själv. Det ser väldigt kul ut.

Read Full Post »

Polanski under inspelningen av sin senaste film, "Carnage".

Demonregissören Roman Polanski är pågång med en ny film, som skall ha premiär 2012. Filmen heter Carnage och är baserad på pjäsen God of Carnage, skriven av Yasmina Reza. Filmen handlar om två föräldrapar som möts efter att deras söner varit inblandade i ett bråk. Under kvällen då filmen utspelar sig blir stämningen alltmer hätsk och absurd.

Huvudrollerna görs av Jodie Foster, John C. Reilly, Kate Winslet och Christoph Waltz.

Fr.v.: Winslet, Foster, Reilly och Waltz.

Jag hade hoppats på ännu en klaustrofobisk thriller i typisk Polanski-anda, i stil med Knife in the Water eller Death and the Maiden. Men tydligen är pjäsen från början en komedi och enligt Jodie Foster så ska filmen också innehålla en hel del humor. Hoppas inte det blir för mycket dock. Nog för att Polanski kan regissera komedi (The Fearless Vampire Killers, Cul-de-Sac) men gillar jag främst hans psykologiska thrillers.

Men vi får se vad det blir av det hela. Låter spännande oavsett. Och det är ju helt klart en fin rollista!

Läs mer här: Empire, Imdb

Mer om Polanski på denna blogg:

Filmrecension: The Ghost Writer (2009)
Geniet Roman Polanski

Read Full Post »

Filmen är mycket snyggt gjord.

Filmen är mycket snyggt gjord.

Min favorit Roman Polanskis senaste film. På ytan är det en politiskt thriller, men jag ser den mer som en psykologisk dito, vilket ju varit Polanskis signum genom hela hans verksamhet. Det är en intensiv film som är oerhört snyggt gjord. Största delen av handlingen utspelar sig på en enslig ö, i ett toppmodernt hus där en handfull människor håller till. Det är den förre brittiske premiärministern Lang (Pierce Brosnan), det är dennes fru (Olivia Williams), det är sekreteraren (Kim Cattral) och nykomlingen – spökskrivaren (Ewan McGregor). Denne har fått i uppdrag att skriva Langs självbiografi, men spökets föregångare dog under mystiska omständigheter mitt under arbetet. Varför? Döljer Lang någonting? Samtidigt jagas Lang av pressen, folket och rättvisan. Är han skyldig till krigsbrotten han anklagas för? Eller är han utsatt för en komplott? Av vem?

Frågorna har politiska dimensioner och därför kan det vara lätt att kategorisera filmen just som en politisk thriller. Men filmen handlar dock mer om de mänskliga relationerna, och om den förtroendekris och paranoia som drabbar McGregors karaktär.

Detta är en tät, välgjord och välspelat thriller i äkta Hitchcock-anda. Men naturligtvis med Polanskis särartade fingeravtryck på varje filmruta.

Betyg 4 av 5

Read Full Post »

Older Posts »