Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Sean Connery’

Ännu en Tio i Topp-lista.

10. Ethan Hunt


Jag hade till en början svårt för Mission: Impossible-filmerna med Tom Cruise i huvudrollen. De var för overkliga och för beroende av hightechprylar. Men när man har accepterat saker som de totalt orealistiska superrealistiska maskerna, så inser man att detta är bra actionfilmer och att Hunt är en karismatisk hjälte. Och detta är för ovanligetens skull en serie som verkar bli bättre ju fler filmer som görs. Den första är en halvdan 90-talsrulle, men M:I-2 var en akrobatisk uppvisning i häftiga actionscener. Den filmens handling var ganska löjlig, men i och med den tredje filmen tog serien ett kvalitativt steg upp även på den fronten. Den senaste filmen – Ghost Protocol – var inte fullt lika stark som trean, men ända starkare än de två första filmerna. Sakaparna bakom serien lyckas kombinera imponerande actionscener med en nervkittlande spänning. Och Tom Cruise är fortfarande ett namn att räkna med. I rollen: Tom Cruise. Rekommenderade filmer: Mission: Impossible 3 (2006) och Mission:Impossible – Ghost Protocol (2011).

9. The Bride


Quentin Tarantinos serie om The Bride har hittills bara producerat två filmer – Kill Bill Vol 1 och 2. Men enligt regissören är en tredje film på väg. Uma Thurman är perfekt i rollen och det är kul att se en stark kvinnlig actionhjälte. Många filmer om kvinnliga hjältar lider ofta av en unken sexism, där hjälten främst är ett sexobjekt (typ Tomb Raider). Men Kill Bill-filmerna tecknar istället ett realistisk porträtt av en kvinna ute efter hämnd och kombinerar detta med orealistisk, stilistisk action. I rollen: Uma Thurman. Rekommenderade filmer: Kill Bill Vol 1 (2003) och Kill Bill Vol 2 (2004).

8. Jack Ryan

Den konservative republikanen och vapenälskaren Tom Clancy har hittills skrivit 14 böcker om sin hjälte Jack Ryan. Trots att böckerna ibland känns som amerikansk höger-propaganda, så är de de flesta filmatiseringarna väldigt god underhållning. Den första är The Hunt For Red October, som handlar om hur Sean Connerys ryska ubåtskapten vill hoppa av från Sovjet. I filmen spelas CIA-analytikern av Alec Baldwin, som gör en bra prestation. Filmen är en klassiskt thriller och en av mina favoriter i genren ubåtsfilmer. I två filmer spelades Ryan av Harrison Ford. Dessa lägger en större betoning på action än den första filmen, men thriller-momentet är fortfarande en stor del av receptet. Ford gör rollen väldigt bra. Jag har alltid gillat Ford i actionscener. Han har en nästan tafatt stil i bland, och ger en känsla av realitet och improvisation till sina slagsmål. En fjärde film kom flera år senare, med träbocken Ben Affleck i rollen. Undvik den. Bäst i rollen: Harrison Ford. Rekommenderade filmer: The Hunt for Red October (1990), Patriot Games (1992)

7. John Rambo


Detta är en av de actonserier som innehåller både bra och dåliga filmer. First Blood är dels en actionfilm, men också ett samhällskritiskt drama om vietnamnveteranen John Rambos psykologiska kris. De två uppföljarna från 80-talet är underhållande, men hjärndöda, actionfilmer. För några år sedan kom en fjärde film ut. Den var bland det brutalaste jag sett, då en åldrad Rambo gör upp med kambodjanska krigsförbytare. Men det var också en melakolisk film, där Sylvester Stallone gav ett fint porträtt av en man som försöker undfly sina demoner. Rambo är en klassisk actionhjälte, och jag hoppas på ytterligare en film innan serien läggs ner. I rollen: Sylvester Stallone. Rekommenderade filmer: First Blood (1982), Rambo (2008)

6. Ellen Ripley


Sigourney Weavers paradroll, som har blivit något av en feministisk symbol. I fyra Alien-filmer, varav de två första är mästerverk, så hänger allting på Ripleys intelligens och mod. Hon blir en naturkraft i kampen mot utomjordningarna. Porträttet är till synes fritt från sexism, och Weaver spelar på Oscarsvärdig nivå trots att manusen till de två sista filmerna var riktigt halvdana. I rollen: Sigourney Weaver. Rekommenderade filmer: Alien (1979), Aliens (1986)

5. ”Dirty Harry” Callahan


Efter att ha slagit igenom som ”Mannen utan namn” i Sergio Leones spaghettiwesterns på 60-talet, ville Clint Eastwood göra något annat. Han ville inte kopplas samman enbart med cowboy-genren, så han tog sig an en annan ikonisk roll. Han spelar San Fransisco-polisen Dirty Harry, arketypen för en tuff polis. Eastwood är lågmäld och stenhård, beväpnad med sin klassiska .44 Magnum. Totalt gjordes fem filmer på 70- och 80-talet, och Dirty Harry kvalar in på listan trots att hans senaste alster inte var så mycket att hänga i granen.
I rollen: Clint Eastwood. Rekommenderade filmer: Dirty Harry (1971), Magnum Force (1973).

4. Batman


Detta är den ende superhjälten på listan. Fast egentligen tycker jag att epitetet superhjälte inte passar in på Batman. Som bekant har han ju inga superkrafter, utan är snarare en detektiv som klär sig i latex. Batman har länge varit en personlig favorit, allt sedan jag var barn. Det är något visst med mystiken kring honom. Han är en arketyp, en nattens hämnare i samma tradition som Zorro. Själv föredrar jag Tim Burtons filmer, men Christopher Nolans verk är också imponerande. Bäst i rollen: Michael Keaton. Rekommenderade filmer: Batman (1989), Batman Begins (2005)

3. John McClane

Den bästa av de typiska 80-talhjältarna. John McClane är en överlevnadsmaskin, definitionen av badass. Detta var Bruce Willis genombrottsroll och han har spelat den fyra gånger. McClane är en New York-polis som alltid lyckas vara på fel plats vid fel tillfälle. I första filmen slåss han mot terrorister i en skyskrapa, i den andra slåss han mot terrorister på en flygplats, i den tredje slåss han mot terrorister i New York och i den fjärde filmen slåss han mot terrorister i Washington med omnejd. Det hela görs med glimten i ögat och en hel portion humor. Humorn gör att man lättare accepterar det löjliga händelseförloppen. Willis är perfekt i rollen. I rollen: Bruce Willis. Rekommenderade filmer: Die Hard (1988), Live Free or Die Hard (2007).

2. Indiana Jones

George Lucas ville göra ett gammaldags matiné-äventyr i stil med de klassiska följetongerna som Doc Savage från 1930-talet. När Steven Speilberg uttryckte en vilja att regissera en James Bond-film så sa Lucas att han hade någonting som var bättre än Bond. Detta var Indiana Jones. Dr Jones är en arkeolog och äventyrare som letar efter gamla myomspunna föremål som Arken och Den heliga Graal. Filmerna är den bästa formens eskapism och riktiga pojkboksäventyr. Harrison Ford är underbar i rollen. Här blandas imponerade stunts med humor, och ibland blir det t.om. lite läskigt. I rollen: Harrison Ford. Rekommenderade filmer: Raiders of the lost Ark (1981), Indiana Jones and The Last Crusade (1989)

1. James Bond


Läsare av denna blogg vet förmodligen att jag sedan barnsben varit ett James Bond-fan. Han är helt enkelt urtypen för en actionhjälte. Serien, som startade 1962, har varit extremt inflytelserik på actiongenren (vissa hävdar att det t.o.m. startade den) och antalet klassiker i serien är många. Filmerna innehåller allt man kan önska. Häftiga actionscener, färgstarka skurkar, vackra kvinnor och snabba bilar. Det är pojkboksäventyr i sin bästa form. Vissa element ur serien har inte åldrats väl – som porträtteringen av kvinnor. Men filmerna har alltid anpassat sig till sin tid, och på senare år har allt starkare och trovärdigare kvinnoporträtt präglat filmerna. James Bond är, och förblir, den bästa actionhjälten genom tiderna. Bäst i rollen: Sean Connery, Roger Moore. Rekommenderade filmer: From Russia With Love (1963), The Spy Who Loved Me (1977), The Living Daylights (1987) och Casino Royale (2006).

Annonser

Read Full Post »

Michael Caine-temat fortsätter.

Daniel Dravot: We’re going to teach you soldiering. The world’s noblest profession. When we’re done with you, you’ll be able to slaughter your enemies like civilized men.

The Man Who Would Be King kom 1975 och är baserad på Rudyard Kiplings novell med samma namn. För regin stod legendaren John Huston, som tidigare gjort filmer som The Maltese Falcon (1941), The Asphalt Jungle (1950) och The African Queen (1951).

Detta är en klassisk äventyrsfilm av bästa sort. Filmen hade varit påtänkt under en lång tid, ända sedan 1950-talet, och från början var tanken att de två huvudrollerna skulle spelas av Clark Gable och Humphrey Bogart. Arbetet med filmen dröjde dock, men efter många om och men, så gjorde man den i mitten av 70-talet med stjärnorna Sean Connery och Michael Caine.

De spelar de brittiska officererna Daniel Dravot (Connery) och Peachy Carnehan (Cain) som ger sig ut på resa genom Indien mot Afghanistan i slutet av 1800-talet, för att bli kung över infödingarna. Det är uppenbart att både Connery och Caine har haft väldigt kul i sina roller. Deras karaktärer är nästan som tvillingbröder, som fyller i varandras meningar och känner varandra utan och innan. Det är sällan man ser sådan kemi mellan skådespelare. Trots att karaktärerna är väldigt nära vänner, så märker man snart att de är väldigt olika. Dravot är titelns mannen som vill bli kung över den afghanska regionen Kafiristan.

Daniel Dravot: In any place where they fight, a man who knows how to drill men can always be a king. We shall go to those parts and say to any king we find: ”Do you want to vanquish your foes?” and we will show him how to drill men; for that we know better than anything else. Then we will subvert that King and seize his throne and establish a dynasty.

Trots att de båda skojarna kommit överens om att snart ge sig av med landets rikedomar, så bli Dravot snart allt mer maktgalen och impulsiv. Sean Connery är utmärkt i rollen. Han briljerar både som en humoristisk skojare och som en tjurnackad dåre. Caine som Carnehan är dock hjärnan, den kallt beräknande. Deras spelstil är varandras motsatser, och trots att jag verkligen uppskattar dem båda, så är det Caine som stjäl varenda scen han är med i. Sean Connery är bra… men han är, som alltid, väldigt mycket Sean Connery. Caine däremot, han blir Carnehan.

Bortsett från de två huvudrollsinnehavarna så finner vi även Christopher Plummer i rollen som just Rudyard Kipling. Han träffar i filmens början på Dravot och Carnhan. Tydligen var producenterna tveksamma till att behålla Plummer i rollen. Men Sean Connery hotade med att själv hoppa av om inte Plummer fick spela Kipling. Plummer gör en bra insats i rollen. Han är trovärdig och karismatisk.

I övrigt är detta en storslagen, spännande och rolig film. Ett riktigt matinéäventyr av den gamla skolan. Fotografen Oswald Morris fångar verkligen de häftiga landskapen och musiken av Maurice Jarre är episk. Manuset är fullt av härliga dialoger – speciellt mellan de två huvudkaraktärerna. Storyn över lag är väldigt lekfull och den hinns med en hel del; vandringen över bergen, Kafiristanernas soldatträning och sedermera fälttåg under ledning av Dravot och Carnhan, gamla religiösa profetior, kopplingar till Alexander den Store och Frimurarordern, Dravots upphöjning till gudakung, en hemlig gömd skatt osv… Men det känns ändå inte som om Huston försökt klämma in för mycket i filmen. Nej, handlingen utvecklas på ett logiskt och spännande sätt.

Både Caine och Connery har uttryckt sin bestående kärlek till denna film. Filmen är ett exempel på då skaparglädjen rinner över och man i filmen märker att skådisar och team haft väldigt roligt under produktionen. Detta är episk underhållning av en sort som man sällan ser idag. Det är en hyllning till den gamla skolans äventyr.

Sammanfattningsvis kan man uttrycka det såhär… they don’t make ’em like these anymore…

Betyg 4 av 5 

Read Full Post »

Christopher Lambert anno 1986

Highlander tycker jag är en väldigt underskattad film. Missförstå mig inte, den är långt ifrån något mästerverk och har en mängd brister. Men den har fått ofötjänt mycket dålig kritik på senare år, och ses nog av många som en töntig 80-talsfanatasyfilm på samma nivå som Masters of the Universe, Flash Gordon eller Conan Barbaren. Så är dock inte fallet. Självklart är vissa saker i filmen tämligen töntiga. Som att öppningscenen utspelar sig på en Wrestling-match anno 1986 där hockyfrillorna frodas. Att ha en skurk som ser ut som en hårdrockare känns också tämligen förlegat. Förlegad är också idén om att Christopher Lambert skulle ha någon form av star quality och kunna bära en huvudroll. Värre träbock får man leta efter (även om man ganska snabbt hittar Ben Affleck).

Men det finns positiva sidor av filmen också. Jag skulle till och med säga att de är i majoritet. Storyn i sig är faktiskt inte så dålig. Den är ganska simpel, och manusförfattaren Gregory Widen tycks inte göra några anspråk på att vara någon Tolkien. Sean Connerys inledande förklaring sätter premisserna ganska väl:

From the Dawn of Time we came, moving silently down through the centuries, living many secret lives, struggling to reach the time of the Gathering, when the few who remain will battle to the last. No one has ever known we were among you, until now…

Och i filmen får vi följa en av dessa odödliga – Connor MacLeod alias Russel Nash (Lambert) – som föds i Skottland på 1500-talet. Genom århundradena får han möta andra odödliga, döda dem och absorbera deras krafter, fram till modern tid. Ingen bakgrund till dessa odödligas existens ges, vilket jag uppskattar. Någon rationell förklaring behövs inte och det bildar en mystik kring storyn. Som publik lägger man in sin egen fantasi i detta tomrum. Det är ett sätt att få historien att verka mer genomarbetad än vad den är. Någon form av isbergsteknik skulle man kunna kalla det. En sådan enkel, linjär story är tacksam att arbeta med. Man har en tydlig början och ett tydligt mål, och under tiden kan man slänga in lite bihandlingar. Som att Connor blir kär i en dödlig kvinna, och tvingas genomlida hennes åldrande och död, medan han i sin tur fortsätter vara evigt ung. Han får en mentor i form av Sean Connerys samurajsvärdssvingande egyptier Juan Sánchez Villa-Lobos Ramírez. Han stöter också på skurken Kurgan, spelad av Clancy Brown.

"Who wants to live forver, when love must die?" sjunger Queen. Bra fråga, tycker Lambert och Beatie Edney.

Så storyn är spännande. Ämnet ”evigt liv och dess medföljande existentiella frågor” kan kännas tämligen banalt, men i filmen tycker jag det behandlas på ett förvånadsvärt fin sätt. Tydligast aktualiseras frågan då Connors 1500-talsfru Heather åldras och dör. Men också i hans relation till den gamla kvinnan Rachel (Sheila Gish), som på sätt och vis är hans adoptivdotter, får vi känna av svårigheten med odödlighet. Connors odödlighet hindrar honom från att inleda djupare relationer med människor och han blir en enstöring. Queens låt Who wants to live forever bidrar också till att slå an ett känslomässigt ackord hos tittaren. Att ”the prize” – priset som går till den siste överlevande av de odödliga – är att åldras och dö som en vanlig människa, finns det också något poetiskt över, i all sin naivitet.

Jag nämnde Queen ovan. De bidrar också till filmens behållning. Soundtracket är lysande och innehåller en mängd riktigt bra Queen-låtar. Förutom ovan nämnda ingår även One Year of Love, Princes of the Universe och Gimme The Prize.

Skådespelarna är inte så mycket att hänga i granen. Lambert är som sagt en träbock, även om han är godkänd i rollen. Brown som Kurgan spelar över. Frågan är om det är hans fel eller om det beror på hur rollen är skriven. Det känns som en tonårig hårdrockare från 80-talet som läser för mycket halvtaskiga fantasyserietidningar har hittat på karaktären.  Roxanne Hart och Beatie Edney som Connors två kärleksintressen är tämligen lättförglömliga. Men jag föredrar Edney som har den mindre rollen av de två. Hon spelar 1500-talshustrun, och det är väl den tragiska historien som gör att jag föredrar henne. Däremot är Sean Connery som gjuter för rollen som Connor MacLeods mentor Ramirez. Detta var den första av flera mentorsliknande rollen Connery skulle spela på äldre dar (han skulle axla liknande rollen bl.a. i The Untouchables och The Rock). Trots att filmen till stor del utspelar sig i Skottland så är Connery den enda som har en trovärdig skotsk accent (han är ju som bekant skotte), trots att karaktären han spelar egentligen är egyptier (som självklart har ett über-spanskt namn).

Sean Connery som Ramirez.

Russell Mulcahy står för regin. Det är en ganska anonymt filmad historia, men ibland tänder det till. En hel del vackra och stämningsfulla landskapsbilder, framför allt i Skottland. Jag gillar dock att det är en ganska ”skitig” film. Framför allt vad gäller skildringen av storstaden. Det är lortigt och dystert, vilket naturligtvis speglar huvudkaraktärens känsla av alienation. Men annars är både specialeffekter och scenografi ganska daterade.

Men, som sagt, jag gillar filmen. Historien om en evigt ung karaktär som måste gå genom århundradena och förlora alla han älskar är gripande, trots att den är långt ifrån originell och nästintill banal. Men det finns en skaparglädje i filmarbetet, och den ganska enkla storyn gör att man ändå engagerar sig. Det är spännande, lite mystiskt, lite gripande och väldigt underhållande.

Betyg 3 av 5

 

Read Full Post »

Allvarlig åldrande Moore...

Dags för mitt sjätte inlägg på temat James Bond. ”Temat”, som jag kallar det, är i princip en genomgång av alla James Bond-filmer i kronologisk ordning, med lite åsikter, reflektioner och dylikt kring seriens utveckling. I detta inlägg skriver jag om de två mesta Bond-skådisarnas avsked till rollen.

Året är 1981. Den senaste filmen, Moonraker (1979), var och kommer förmodligen förbli den mest överdrivna Bond-filmen någonsin. Men precis efter att Moonraker hade blivit så mycket over-the-top som den kunde bli, så ändrade man som brukligt inriktning. For Your Eyes Only (1981) är en återgång till Ian Flemings spionhistorier. Denna film är förmodligen den mest jordnära av Moores Bondfilmer och också en av hans starkaste. Det är en klassisk spionhistoria löst baserad på flera olika Fleming-noveller, med flera twister och där vi för ovanlighetens skull inte vet vem skurken är från början av filmen. Vi möter ett fint galleri med starka skådespelare. Vi har Julian Glover som Kristatos, Topol som Columbo, Michael Gothard som Locque och Carole Bouquet som Melina.

Detta var den första av fem Bond-filmer som John Glen regisserade på 80-talet. Glen skulle i alla sina filmer lägga tyngdpunkten på Fleming-andan. Hans filmer är alla stabilt gjorda, snyggt regisserade och har oftast en story som lånar element från diverse Fleming-berättelser. Detta var den mest stabila period i Bond-serien sedan guldåldern 1962-65. Det berodde förmodligen på att man behöll samme regissör och samma manusförfattare (Richard Maibaum och Michael G. Wilson) en längre tid. Den tämligen enväldige producenten Albert R. Broccoli bidrog säkerligen också till stabiliteten (den mer excentriske Harry Saltzman hade tvingats lämna samarbetet inför The Spy Who Loved Me 1977).

1983 regisserade Glen Roger Moores näst sista film, Octopussy. Men återigen skulle Bond-serien åka på konkurrens. Warner Bros. släppte samma år James Bond-filmen Never Say Never Again. I huvudrollen såg publiken återigen Sean Connery. Bakgrunden var att filmens producent, Kevin McClory, i början av 60-talet skrivit ett filmmanus tillsammans med Ian Fleming. Manusarbetet rann ut i sanden, men Fleming använde det istället som grund till sin Bond-bok Thunderball. McClory stämde Fleming, och fick rätt att använda historien till en egen James Bond-film. Så Never Say Never Again är i princip en nyinspelning av Thunderball (1965). Kort sagt kan man säga att det är en mycket sämre film. En av de sämsta Bond-filmerna, även om den har sina kvalitéer. Det är till exempel kul att se Sean Connery tillbaka i rollen, åldern till trots. Men samma känsla som infann sig vid Diamonds Are Forever (1971) infinner sig också här: det är synd att Connerys sista film inte blev bättre.

Allvarlig åldrande Connery...

Då är Octopussy mycket bättre (trots den något underliga titeln). Faktiskt en av Moores bästa, och precis som sin föregångare, en mer trovärdig Kalla Kriget-historia, med en imponerande skådespelarensemble med Maud Adams i spetsen. Vissa tycker den är för komisk och ger som exempel scenen då Bond är utklädd till clown. Men jag tycker faktiskt att just denna scen fungerar perfekt, eftersom Moore spelar scenen helt allvarlig. Bond är desperat och försöker få en cirkuspublik att förstå att en atombomb snart kommer explodera. Repliken ”Let me go, there’s a bomb in there” fungerar faktiskt trots att Bond är utklädd till clown.

Inte-så-allvarlig åldrande Moore...

Moores sista film, A view to a kill (1985) var dock en besvikelse. Moores ålder (57 år gammal) var naturligtvis ett problem. Men det i sig behöver inte förstöra en film. Moore hade varit en aning för gammal redan i Moonraker år 1979. Det är dock den tämligen tråkiga och fantasilösa storyn som förstör filmen, liksom de ointressanta skådespelarna. Den enda egentliga behållningen är Christopher Walken som skurken Max Zorin. Detta var svanesången för Moore, och precis som vad gäller Connery så tycker man det är synd att hans sista film inte blev bättre. Både Connery och Moore gjorde totalt 7 Bond-filmer vardera. De var båda två utmärkta i rollen på sitt eget unika sätt. Men det verkar drabba alla som gör mer än en Bond-film att deras sista blir ganska halvtaskig (detta skulle även drabba kommande Bond-skådespelare). Låt mig parafrasera T.S. Eliot:

This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
This is the way my Bond career ends
Not with a bang but a whimper.

Efter Moores avsked så tog Timothy Dalton över i rollen som agent 007. Den återgång till Ian Flemings James Bond som tagit sin start i John Glens regi 1981, tog härmed ett nytt steg. De kommande åren skulle publiken få se en Bond som var Moores raka motsatts. En farliga Bond. Som det stod på postern till The Living Daylights (1987): ”The new James Bond… living on the edge.”

Åldrad åldrande Moore... facelift till trots.

Read Full Post »

George Lazenby som Bond

Stackars George Lazenby. Och stackars Sean Connery. Han hade hoppat av serien bl.a. på grund av att han inte tyckte att karaktären James Bond var på väg någonstans. Och precis då så filmar producenterna On Her Majesty’s Secret Service – som är en av de filmer där vi verkligen får se Bond-karaktären utvecklas. Bond är nämligen på jakt efter Blofeld från förra filmen och har blivit nästan lite besatt av tanken att finna honom. Dessutom träffar han den olyckliga Tracy och räddar henne från att ta livet av sig. Tracys pappa, maffiabossen Draco vill att Bond ska gifta sig med henne och erbjuder honom en miljon pund för detta.

Bond: I find her fascinating. But, she needs a psychiatrist, not me.

Draco: What she needs is a man… to dominate her! To make love to her enough to make her love him! A man like you!

Ja, han är kanske inte världens bäste far. I alla fall. Bond vägrar, men blir ändå kär i Tracy. Till slut gifter de sig och strax därefter blir hon dödat av Blofeld. Så slutar filmen. Det där tror jag verkligen Sean Connery hade haft kul med. Något att bita i. Bond blir kär. Han säger upp sig. Och gråter (nästan, iallafall). Men Connery hade slutat, och istället tog man in den australiske fotomodellen George Lazenby. Han är utan tvekan filmens allra svagaste punkt. Han är bra i actionscenerna, men väldigt träig och okarismatisk i övrigt. Speciellt de känslomässiga scenerna. Han är OK, men inte mer än så. I övrigt är detta dock en av de bättre Bondfilmerna. Mycket av det berodde på regissören Peter Hunt, som bestämt ville hålla sig nära Ian Flemings original. Diana Rigg är utmärkt som Tracy. Gabriele Ferzetti är väldigt bra som hennes far Draco. Telly Savalas är också väldigt hotfull som Blofeld. Förmodligen är han den bäste av de som spelat honom, även om han inte är perfekt. I övrigt är musiken fantastisk, liksom fotot, miljöerna, handlingen och actionscenerna.

"Suppose I would kill you, for a thrill" - Rigg som Tracy

George Lazenby hoppade dock av efter bara en film, då han inte trodde på serien. Extremt dåligt omdöme. Hade han stannat i två eller tre filmer till tror jag att han hade växt i rollen. Därför är det lite synd om honom.

"Hi, I'm Plenty"

Synd tycker jag också det är för Sean Connery som 1971 återkom till Bond-rollen i Diamonds Are Forever. Synd, eftersom Connery önskat sig lite mer utveckling i karaktären och att han missat det tillfället. Han återkom istället till en medelmåttig Bond-film (hans sämsta – med undantaget för hans andra, ”inofficiella”, comeback 1983:s Never say never again). Han verkar här nästan tröttare än i sin förra Bond-film, You only live twice, och betydligt äldre. Hanldingen i filmen, och skådespelarna, är också medelmåttiga. Filmen är ganska seg och actionscenerna kunde varit bättre. En actionscen är dock väldigt bra och påminner en del om fighten på Orinetexpressen i From Russia With Love – här är det en fight mellan Bond och Peter Franks i en hiss. En hel del humor får vi ta del av, och det är oftast ett plus. Efter att On Her Majesty’s Secret Service hade avvikt en hel del från den typiska Bond-formulan, så anlitade producenterna regissören Guy Hamilton – som regisserat den mest klassiska Bondfilmen Goldfinger. Tyvärr beror nog det mesta av filmens brister på denne man.

Efter Diamonds Are Forever slutade Connery (tämligen) permanent och in i rollen klev Roger Moore

Read Full Post »

1967 var ett underligt år för 007. Filmerna om James Bond hade bara blivit större och större. Allt eftersom de drog in mer pengar, fick de också större budgetar, vilket resulterade i mer spektakulära actionscener och mer otroliga handlingar. Detta är ett mönster som går igen i Bondserien. Och just då Bond blev så pass ”over the top” som möjligt, så bytte producenterna spår och återvände till rötterna, till Fleming och till en jordnära spionhistoria. Året 1967 var året som James Bond spårade ur för första gången. På mer än ett sätt.

Bond och Blofeld

För nästa film, You Only Live Twice (1967), är ett stort kvalitetsmässigt kliv ner för Bondserien. Det finns naturligtvis starka och svaga sidor hos filmen. Men de svaga är tydligast. Detta var tänkt att vara Sean Connerys sista film som Bond. Och man märker här att han är trött på rollen. Han var missnöjd med att rollen aldrig utvecklades (och dessutom tyckte han att han fick för lite betalt av producenterna). Men Connerys trötta spelstil är inte filmens enda brist. Man stuvade nämligen om i ordningen och filmade inte böckerna i deras egentliga kronologiska ordning. Man filmade You Only Line Twice före On Her Majesty’s Secret Service (fast böckerna egentligen har motsatt ordning). Därmed lade man krokben för sig själv. Manuset är inte det minsta likt boken. Bond möter för första gången Blofeld (Donald Pleasence) ansikte mot ansikte, men i nästa film känner de inte igen varandra (eftersom de i den boken aldrig tidigare möts). Manuset är har en ny handling och den onda organisationen SPECTRE:s plan med kapade rymdraketer är ganska löjlig. Liksom Bonds fejkade död (bara en ursäkt för att filmens titel ska ha någon mening). Liksom Bonds maskering till japan. Och hans låtsasbröllop med en kvinnlig agent. Och en hel del annat i filmen.

Men att få se Blofelds ansikte för första gången är naturligtvis kul. Att Bond verkar bli kär på riktigt för första gången, i Aki (Akiko Wakabayashi), är trevligt. Men det känns malplacerat i den i övrigt så förvirrade handlingen. Och det är synd att manusförfattarna tar död på henne och ersätter henne med den ointressanta Kissy (Mie Hama).

Löjligt.... Löjligt...

I alla fall så hoppade Connery efter denna film av Bond-serien. Men han skulle komma tillbaka.

 

You Only Live Twice var dock inte den enda Bondfilmen som hade premiär detta år. Ian Fleming hade tidigt sålt rättigheterna till sin första bok, Casino Royale, till ett annat filmbolag. 1967 låg rättigheterna hos Charles K. Feldman som hade närmat sig Bond-producenterna Broccoli och Saltzman. Men dessa var inte sugna på ett samarbete. Då Feldman inte kunde göra en Bondfilm med Sean Connery i huvudrollen så beslöt han istället sig för att göra en galen, stjärnspäckad parodi.

Peter Sellers möter sin fiende Orson Welles på casinot.

Stjärnspäckad blev den. En mängd av dåtidens storstjärnor medverkade. David Niven spelade en pensionerad James Bond. Peter Sellers spelade Evelyn Tremble, som också fick täcknamnet James Bond 007. Samma täcknamn fick Ursula Andress karaktär Vesper Lynd.  Liksom Joanna Pettet, Daliah Lavi, Woody Allen och Terence Cooper. Detta skulle tydligen förvirra Bonds fiender i SMERSH, men förvirrade nog publiken minst lika mycket. John Huston spelade M och Orson Welles var skurken Le Chiffre. Inspelningen var kaotisk. Sellers och Welles var osams och kunde inte spela in sina scener tillsammans. Inte mindre än fem olika regissörer var inkopplade. Filmen blev som en surrealistisk blandning av Rosa Pantern och Austin Powers. Den går naturligtvis inte att jämföra med de ”riktiga” James Bond-filmerna. Det var aldrig meningen att den skulle anses som en riktig Bondfilm. Jag tycker den är väldigt underhållande och har sina kvalitéer. Sellers, Niven och Welles är roliga att se. Vissa scener är ganska roliga. Musiken av Burt Bacharach är fantastisk.

Men det var minst sagt ett kaotiskt år för 007. Och det skulle snurra vidare. Med Connery ute så var man för första gången tvungen att hitta en ny James Bond. Fast snart visade det sig att Connery inte var så pass ute ur bilden som man först hade trott.

Read Full Post »

Connery i Dr No

De fyra första James Bond-filmerna tillhör vad jag, och många andra, anser är en guldålder. Mellan 1962-1965 gjordes en rad filmer som alla låg nära Ian Flemings original. De hade stadiga manus och ett bra tempo, samt kompetenta och karismatiska skådespelare. Det är fyra starka, klassiska filmer. Aldrig skulle så många så bra filmer komma ut på rad igen i Bondhistorien.

De följde alla en klassisk mall som hade sitt ursprung i Flemings böcker om den hemlige agenten. När den tredje filmen, Goldfinger (1964), kom ut var mallen i stort sett klar. Kort sammanfattat kan mallen skissar som följande:

  • En kort och actionspäckad inledningsscen.
  • Därefter kommer förtexterna, där filmens ledmotiv framförs (oftast sjunget av en populär artist).
  • Vi möter skurkarna och får ta del av deras onda planer.
  • 007 får uppdraget av M.
  • Bond möter en kvinna som antingen kan vara god eller ond. Hon dör förmodligen ganska snart.
  • Bond möter skurken och en kraftmätning tar plats över någon form av spel, exempelvis på ett casino.
  • Skurken försöker döda Bond, men misslyckas.
  • Bond tar sig till skurkens högkvarter. Skurken förklarar sin onda plan för honom.
  • En stor actionsekvens.
  • Bond räddar världen, dödar skurken och dennes hantlangare.
  • Bond undkommer med sin Bond-brud och har en liten romantisk stund med denna.

Alla efterkommande filmer har följt denna mall, med vissa variationer naturligtvis. Men aldrig har det gjort med en sådan konsistens som under de första fyra-fem åren.

Under James Bonds guldålder har vi också de bästa karaktärerna och skurkarna och det är sällan det förekommer någon karaktär man tycker är löjlig. Löjliga karaktärer, handlingar, dialoger och annat skulle med senare år dock finnas i mängder. Naturligtvis är filmer som Thunderball (1965) överdrivna och ganska overkliga – det är ju trots allt James Bond – men det blev aldrig lika over the top som det skulle komma att bli längre fram i serien.

Wiseman, Connery och Andress

Den första Bond filmen var Dr No (1962), och i stort sett all typiska ingredienser fanns redan här. En av filmens starkaste sidor är Joseph Wiseman som den iskalle titelkaraktären, skurken Dr No. Han är kall och beräknande och ett riktigt hot mot Bond. Kommande skurkar i serien jämförs alltid i förhållande till denna. Ursula Andress karaktär har inte åldrats väl, minst sagt. Hon är inte mycket mer än ögongodis och inget en feminist idag (eller då) skulle gilla. Men hon är klassisk. Inte minst hennes scen då hon stiger upp ur vattnet och först möter Bond. Följande klassiska ordväxling äger rum:

Bond: Don’t worry. I’m not supposed to be here either.
Honey: Are you looking for shells too?
Bond: No, I’m just looking.

Handlingen håller sig tämligen nära Ian Flemings original, vilket ofta är en indikator på god kvalité i Bond-serien. Under guldåldern höll sig manusförfattarna som sagt ganska nära de litterära förlagorna. Det skulle dock komma att ändras.

Dr No var en stor succé, trots sin lilla budget på endast 1 miljon dollar. Männen som rodde det i hamn var producenterna Albert R. Broccoli och Harry Saltzman. Bond-författaren Fleming hade först inte velat ha Connery i rollen, men blev sedermera så nöjd med honom att han i sin nästa bok gjorde Bonds far till skotte.

Redan nästa år kom nästa James Bond-film, From Russia With Love (1963), som är en av mina absoluta favoriter och förmodligen den Bondfilm som är mest ”down to earth”. Här möter vi ett imponerande galleri av skurkar; Lotte Lenya som Rosa Klebb och Vladek Sheybal är minnesvärd som Kronsteen. Vi möter här också för första gången Bonds ärkefiende Blofeld, men vi ser aldrig hans ansikte och i eftertexterna står det endast ett frågetecken efter hans namn. Robert Shaw som Red Grant är också den bästa hantlangaren i filmserien, mycket mer hotfull än Oddjobb eller Jaws. Det är med honom en av seriens bästa actionscener utbryter – fighten ombord på Orientexpressen.

Detta är en effektiv spionthriller med en av Connerys bästa rollprestationer. Förmodligen har filmen det bästa manuset i serien också. Även denna film blev en succé. Men inget kunde jämföras med den tredje Bondfilmen.

Bond, Tatiana och mördaren Red Grant ombord på Orientexpressen

Goldfinger (1964) är förmodligen den mest klassiska Bondfilmen av dem alla. Och man förstår varför. Denna film har allt en Bondfilm skall ha och i stort sett allt klaffade. Tempo, dialog, handling och rollprestationer fungerar perfekt. Gert Fröbe som skurken är utmärkt. Honor Blackman är en av mina favoriter av Bondbrudarna. Trots karaktärens namn – Pussy Galore – så ger hon ett starkt  intryck. Hon är den första relativt självständiga Bondbruden. Här får också Q (Desmond Llewelyn) sin riktiga introduktion (även om han varit med tidigare) och ger Bond den klassiska bilen – Aston Martin DB5. Connery ser verkligen ut som Bond i denna rulle också. Detta var den första filmen utan Terence Young som regissör. Regin stod istället Guy Hamilton för, som lade betoning på humorn. Filmen blev en oerhörd succé och Bondfilmernas framtid var säkrad. Producenterna hade här funnit formeln för vad en Bond-film skulle bestå av, och beslöt sig för att fortsätta på det inslagna spåret. Detta är kanske den mest klassiska Bond-filmen, men jag tycker att den är ganska överskattad och den sämsta från ”guldåldern”.

"She died of skin suffocation."

Då är Thunderball, som kom 1965, bättre. Precis som i Goldfinger finns här allt man kan begära ur Bonds värld. Connery är (för sista gången i Bondserien) på topp. Handlingen är ”over the top”, men inte helt overklig. Återigen bjuds vi ett på fint galleri av skurkar; Adolfo Celi som Emilio Largo, Luciana Paluzzi som femme fatalen Fiona Volpe och Philip Locke som den hale Vargas. Jag tycker också om Claudine Auger som Bondbruden Domino. Det enda egentliga minustecknet är att filmens alla undervattenssekvenser kan bli tämligen sega emellanåt. Terence Young är tillbaka i regissörsrollen för sista gången, och om Guy Hamilton (Goldfinger) stod för humorn så stod Young för elegansen. Alla hans filmer var väldigt eleganta och snygga.

Bond och Domino

Men saker och ting skulle förändras efter Thunderball. Regissören Terence Young som var med och lanserade Bond-serien, skulle inte återvända. Och hittills hade Bond-filmerna bara bli större och större, något som skulle komma att påverka kvalitén. Nästa Bond-film skulle också få konkurrens av ett nytt slag…

Read Full Post »

Older Posts »