Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stephen King’

Sommaren 2006 var jag på semester i Grekland och hade införskaffat ljudboken Revolvermannen (The Gunslinger, eng.), den första av sju böcker i Stephen Kings fantasyserie Det Mörka Tornet (The Dark Tower, eng.). Jag har aldrig varit någon fantasy-entusiast. På högstadiet läste jag och såg Sagan om Ringen-trilogin, som de flesta andra. Utöver det har jag inte mycket till övers för drakar och demoner. Men Kings första bok i vad han själv kallar sitt magnum opus, fängslade mig. I was hooked. Jag köpte och lyssnade igenom alla de fyra första böckerna i serien; nyss nämnda Revolvermannen, De Tre Blir Dragna, De Öde Landen, samt Magiker och Glas. Dessa gavs alla ut av Bra Böcker i översättning av John-Henri Holmberg, och de gavs ut som ljudböcker inlästa av Torsten Wahlund.

Men när BB givit ut den fjärde boken slutade förlagen att producera ljudböckerna. Detta gjorde det hela rätt så besvärligt för mig. Kings böcker hade sakta men säkert blivit allt tjockare. Den senaste boken, Vargarna i Calla, låg på närmare 700 sidor. Det skulle bli en nästintill omöjlig uppgift för mig att ta mig igenom en sådan tjock bok. Dessutom hade böckerna blivit sakta men säkert sämre. Den första boken låg på 221 sidor och var en bra bok. Lagom mystisk, utan att bli alltför komplicerad. Men i vad jag tror är typisk fantasy-tradition så övergick mystiken i de kommande böckerna, till att bli ett komplicerat virr-varr av sidohistorier, parallella världar, språng fram och tillbaka i tiden och en hel del ordbajseri. Detta var inget som skulle hjälpa mig i uppgiften med att plöja igenom Kings senaste tegelsten. Jag köpte den femte boken i traditionellt bokformat och började läsa. Jag kom ungefär till hälften, gav upp. Något år senare försökte jag igen. Kom ungefär till hälften, och gav upp. Igen.

Men för ungefär ett år sedan insåg jag att jag kunde ladda ner en engelsk ljudboksvariant, inläst av George Guidall. Jag skulle äntligen ha möjlighet att ta mig igenom Stephen Kings The Dark Tower V: The Wolves of the Calla.

Serien The Dark Tower handlar om Roland, den siste kvarvarande revolvermannen. Han är på en färd för att hitta Det Mörka Tornet, där alla parallella värdlar strålar samman. Den värld han lever i liknar till sin struktur ett medeltida samhälle, men har teknologiska, sociala och populärkulturella likheter med vår egen värld. Det finns spår av teknologi från en avancerad högkultur, sedan länge glömd. Rolands värld har ”gått vidare”, vilket innebär att den sakta men säkert går mot sin undergång. Nationer försvinner och tiden själv är oregelbunden. Under seriens gång hittar han tre magiska dörrar som leder till New York City under tre olika tidsperioder. Härifrån hämtar han pojken Jake, narkomanen Eddie och den benlösa Susannah. De bildar ett brödraskap och följer Roland på hans väg till tornet.

När vi kommit till denna denna den femte delen boken i serien så anländer Roland och hans vänner i landsortsbyn Calla Bryn Sturgis. Där möter de byns invånare, en hel del tvillingar och prästen Fader Callahan (från Kings vampyrroman ‘Salem’s Lot). Callahan kommer också från New York, och berättar för brödraskapet om varför och hur han kom till denna värld. Vi får ta del av en berättelse om alkoholism, homosexuell kärlek och vampyrer. Callhan har ockå i sin ägo en ondskefull magisk kula, Black-13. Snart visar det sig att byn de befinner sig i hemsöks av s.k. vargar. En gång i varje generation kommer vargarna, ridande på hästar och tar ett barn ur varje tvillingpar. Roland och hans vänner går med på att beskydda byn från vargarna, men de har också en annan uppgift. De måste skydda en ensam ros som växer på en obebyggd gård mitt på Manhattan 1977. Om rosen förstörs, förstörs Det Mörka Tornet, som är Rosen i en annan form.

Som ni märker är det en väldigt komplicerad historia. Genom hela boken, och de facto genom hela bokserien, hänvisas det gång på gång till diverse olika verk av King, och diverse andra populärkulturella verk. Denna bok knyter an till ovan nämnda King-bok ‘Salem’s Lot från 1975 där Fader Callahan är en av huvudkaraktärerna. Andra böcker av King som utspelar sig i samma fiktiva universum är The Stand, The Talisman, It och närmare 30 av hans övriga romaner och noveller. Precis som Rolands torn binder samman ett antal parallella universum, så binder bokverket The Dark Tower ihop majoriteten av Kings litterära verk. Till slut skriver King till och med in sig själv i handlingen. Lägg därtill kopplingar till Harry Potter, Star Wars och Marvel Comics-världen. Det hela gör historien extremt komplicerad och väldigt ”meta”.

Vissa skulle nog uppskatta detta. En hel del gör uppenbarligen. King säljer ju alltid bra. Men för mig blir det för komplicerat, för ”smart” och för nördigt. Och prosan tar stryk av detta. Den första boken i serien var en av mina favoritböcker när jag läste (lyssnade på) den för ca sex år sedan. Men efterföljande böcker blev alltmer utdragna, komplicerade och för ”smarta” för sitt eget bästa. Den fjärde boken Magiker och Glas (Wizard and Glass, eng.) bröt denna trend, men tyvärr var bok nr 5 ännu en besvikelse.

Jag kräver inte att man måste hänga med till 100 % när man läser en fantasy-bok. Det blir ibland rätt så komplicerat. Och det hör till viss del till genren. Men Wolves of The Calla (och de tre tidgare böckerna i serien) lider av The Matrix-syndromet. Första delen i serien har rätt blandning av äventyr, action, mystik och populärkulturella referenser. Men i uppföljarna brötade man på med extra allt. Tårta på tårta. Fullt ös – medvetslös! Detta resulterade i en hel del av det som inom film på engelska kallas exposition – försök att förklara handlingen för publiken. Detta förstörde strukturen, sinkade tempot och bringade faktiskt inte någon särskilt stor klarhet i hur saker och ting förhöll sig.

Vissa saker står bortom allt tvivel. King kan teckna fascinerande personporträtt. Han skriver härlig dialog, har ett öga för personer och kan skriva genomgående trovärdiga karaktärer. Han vet också för det mesta hur han skall hålla spänningen uppe. Han har skrivit ett antal gastkramande verk av tämligen hög litterär kvalité. The Stand, The Shining, Carrie och Misery är spänningslitteratur av bästa sort. För att inte tala om hans noveller. Men eftersom King är så ruskigt produktiv så har han också gett ut en hel del smörja. Det ska inte ta mig ett år att lyssna ut en bok. Nej, tyvärr så är The Wolves of The Calla full av allt sådant som förstör en i grunden bra historia. Faktum är att det mest intressanta sker i början och slutet av boken, de hundratals sidorna däremellan känns mest som en otroligt lång transportsträcka. King borde skala ner på sitt språk. Att skriva långa böcker är som att älska ljudet av sin egen röst. Man pratar ständigt, men få orkar lyssna.

Annonser

Read Full Post »

Surfade runt på mina sedvanliga webbtidningar idag efter jobbet. Det vill säga Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonblaskan. Hittade ganska mycket intressant, så jag tänkte jag kunde sammanställa det senaste inom kulturvärlden som kittlade mitt intresse idag.

En pressad Polanski 1977

Till att börja med så är Roman Polanski åter i tidningarna. I en ny dokumentär ber han tydligen om ursäkt för den våldtäkt han begick mot en 13-årig flicka för 33 år sedan. Då är väl saken ur världen? Han är min favoritregissör, men inte min favorit-människa. Ett fascinerande liv har han förvisso levt, trots att detta vidriga brott som ingår i det. Ska dock bli intressant att se den nya dokumentären. Men Marina Zenovichs dokumentär Roman Polanski: Wanted and Desired är enligt mig fulländad, så frågan blir vad nytt Roman Polanski: A Film Memoir, regisserad av Laurent Bouzereau, har att erbjuda? Speciellt då det förmodligen främst är Polanskis egen version som kommer fram. Men jag ska nog kolla in den i alla fall…

Dance! Monky! Dance!

En annan ny dokumentär är den om Conan O’Brien. Den har kanske inte setts på med så blida ögon av kritikerna, även om Jan Söderqvist ger den ett godkänt betyg. Jag gillar O’Brien, och dessa ord i recensionen gör mig sugen på att se dokumentären:

Det är mycket ilska och förorättad stolthet, men framför allt är det ett ofrivilligt blottande av ett tärande missbruk av andra människors uppmärksamhet.
Conan glömmer aldrig kameran, spelar alltid: tricksar, vitsar och grimaserar. Det blir till slut rätt sorgligt på ett ostrukturerat sätt.

Förövrigt så måste ni se detta klipp då O’Brien håller ett tal till en avgångsklass. Hysteriskt kul. Se hela!

En annan kontroversiell man som verkar ha ett fascinerande liv är WikiLeaks Julian Assange. Av någon anledning påminner hans historia om Polanskis. Här finns intriger, maktkamp, sex, rättsprocesser och politik. Som bäddat för en film. Jag skulle gärna se den. Varför inte i Polanskis regi?

Apropå film så undrar Jan-Olov Andersson i Aftonblaskan varför det går så dåligt för svensk film just nu. Svaret tror jag är att svenska filmer har en tendens att vara ganska halvtaskiga. Det görs inte så mycket bra film i Sverige helt enkelt. Då är Danmark mycket bättre. Andersson hoppas dock på Richard Hoberts nya En Enkel Till Antibes. Den gillar bl.a. Jeanette Gentele i SvD och jag tycker faktiskt den verkar lite intressant.

Judas och Freud

Intressant tycker jag också att teaterföreställningen/musikalen Judas verkar vara. Enligt Aftonblaskan och SvD så är det en väldigt bra föreställning, som dock inte är perfekt. Som religionsvetare finner jag naturligtvis ämnet väldigt fascinerande. Judas relation till Jesus är ju någonting som varit föremål för spekulation i över tvåtusen år! Allt från andra århundradets Judasevangelium, till 1970-talets rockopera Jesus Christ Superstar. Att dra med Freud i smeten verkar ju också intressant.

Musikalen artar sig till en äreräddning av Judas i klass med Josephine Teys frikännande av Shakespeares Richard III. Men det slutar inte där. Själva poängen är att peka på den psykologiska och politiska tendensen att utse en ärkeskurk som tydlig kontrast till De Goda, där jag själv hör hemma. Det blir oundvikligt att ta in Adolf Hitler på scenen.

Detta skriver Sara Granath och det låter som ett intressant och tänkvärt ämne. Om något liknande skriver fil dr Barbro Eberan i samma tidning. Välskriven och tänkvärd artikel där!

När vi ännu är inne på musikaler så är jag väldigt sugen på att se Malmöoperans uppsättning av Les Miserables. Jag såg Värmlandsoperans version när jag var typ tio år gammal och det är ett av mina starkaste barndomsminnen. Jag hade aldrig sett något liknande och var helt uppslukad och betagen. Jag har sedermera införskaffat musikalen på CD, men skulle gärna se den igen. ”Les Mis” har ju ett väldigt etiskt kristet budskap, och när vi ändå är inne på det…

Jag tycker att Nina Hagens hypade självbiografi Bekännelser verkar rätt spännande. Hon är ännu en av dessa anarkistiska rockikoner som blivit religiös på äldre dar (till den skaran kan man också räkna Alice Cooper och W.A.S.P.:s Blackie Lawless). Naturligtvis intressant för en religionslärare som jag själv. Men kvinnan verkar vara så himla (!) originell och paradoxal. Funderar allvarligt talat på att inhandla boken… eller kanske få den i födelsedagspresent (fyller år snart).

Alla hästar i Hagen?

En annan biografi jag är sugen på är en påhittad figurs sådan – Alan Partridge. Jag har tidigare skrivit om Steve Coogans figur, och nu kommer en låtsasbiografi ut: I, Partridge: We need to talk about Alan. Har höga förväntningar på denna!

Och en annan bok som har kommit ut som också handlar om en fantasifigur, men av ett annat slag, är Fragment. Den innehåller nämligen dagboksanteckningar, dikter, brev och liknande av Marilyn Monroe, denna vackra, tragiska och exploaterade ikon. Jag finner även dennes liv, och myten kring henne, fascinerande. Aftonbladet funderar kring om inte boken bidrar till exploateringen av Marilyn, medan Anne Heberlein i DN skriver:

En Marilyn Monroe eller en Britney Spears tillerkänns inte existentiell ångest, knappt ens Virginia Woolf. Kvinnors ångest är av en annan sort än männens djupsinniga, meningssökande, ifrågasättande smärta. Den är sjuk och självupptagen. Deprimerade kvinnor är ynkliga och deras ångest går att härleda till trivialiteter som män och utseende.

Monroe.

En annan intressant litteraturnyhet är att Stephen King kommer med en uppföljare till kultboken The Shining (Varsel, på svenska). Boken handlar om pojken Danny Torrance i vuxen ålder och tydligen skall det förekomma vampyrer i handlingen. Den som känner sin King vet att  hans flesta verk löst sitter ihop och rör sig inom samma universum. Majoriteten av hans berättelser som på ytan är fristående, binds samman, främst genom hans magnum opus Det Mörka Tornet. Så jag skulle inte bli förvånad om King knyter ihop handlingen i den nya Shining-boken (som ska ha titeln Doctor Sleep) med exempelvis den vampyrspäckade Salem’s Lot eller nåt.

King.

Jag avslutar med en nyhet som gör mig lite stolt över att vara irländare (även om bonden i detta fall är från Nordirland – men det är samma sak för mig).

Det blev en hel del till sist. Skönt med helg nu.

Read Full Post »

YouTube kryllar av egenhändiga och underfundiga ihopklipp gjorda av amatörer hemma framför datorskärmarna. Här är en rolig sammansmältning av barnfilmen Willy Wonka & the Cocolate Factory (1971) och skräckisen The Shining (1980).

Read Full Post »